RONEHAMN, 28 jan.
Inne i en vik — inte precis skön —ligger det, Ronehamn. De steniga stränderna — utpinade av envis östan — ligga där nere i olympisk ro. De glesa dungarna av vridna tallar sträcka sig här och där försiktigt ut mot havsbandet för att åter draga sig tillbaka liksom förvånade över sin djärvhet. Längs den Sformiga vägen ligga så husen, målade i varierande klara färger. En solblank sommareftermiddag kan Ronehamn vara vackert, ja, leende. På främlingen verkar det dock alltid på något sätt tilldragande med sin enslighet, sin strävhet och sitt hav — och sina salta stormvindar. Det är minnet.
Som det nu ligger med sin ensamma, sträva och säregna skönhet kan man inte tro, vilka storhetsdrömmar, som där sett dagen under de låga taken. Järnvägen mellan Hemse och Ronehamn och den planerade sockerfabriken vid Oxarve bro i Hemse framkallade dock på sin tid stora syner i annars kalla hjärnor. Drömda drömmar bli sällan verklighet — ej heller så med drömmarna från Ronehamn, Nystrand och Röstensviken.
”Vackra gator och promenader och vattenkonster i parkerna
där svanor simma i små bassänger. I träden kvittra små fåglarna.
Utsökta blommor i små rabatter. Utöver allt finns elektriskt ljus.
I Alarns hage man bygger villor vid Röstensvikens tallkrönta strand.
Dit bygges bana, och sommargäster dit dragas tusen från alla land,
och slupar fina behändigt kila så lätt igenom Kalkuttas sund,
Ja, Ronehamn blir en ort som ingen, Den prisas helt över jordens rund.
Vid kajen hundra ångbåtar pnga, de ligga stolta rad invid rad.
Till Libau invid den ryska sidan man har inrättat en ångbåtstrad,
och snabbt man förer den ryska strömmen utöver pärlan i östervåg.
Ack, vilken rörelse, liv och glädje! Ack, skönare det man aldrig såg”.
Ingalunda var det om småsaker den okände profeten på 1890-talet siade. Enkelt och självklart.
Men detta är redan längesedan. Man sörjer ej heller mycket den tid, som aldrig kom. Ronehamn är bra, som det är. Så tycker man åtminstone därnere. Där bor en strävsam befolkning, som låter världen ha sin gång. Man har nog av bekymret för egen bärgning.
För befolkningen är hamnen ett glädjeämne. Helt naturligt också, då den har stor betydelse för de flesta, som där bygga och bo. Det har varit ett gott år för hamnen, och dess statistik är ingalunda någon nedslående litteratur.
Inkommande gods: Gödning (från utrikes hamn) 661,000 kg., från inrikes hamn 2,557,500 kg., fodervaror 779,150 kg., kaffe 8,041 kg., socker 113,110 kg., tegel och rör 621,530 kg., mineralolja 481,080 kg., kol 595,000 kg., koks 885,000 kg., eternit 10,000 kg.
Utgående gods: Hudar och skinn 22,500 kg., potatis 106,250 kg., honung 2,065 kg., spannmål: vete (till inrikes ort) 362,100 kg., vete (till utrikes ort) 104,000 kg., råg 697,280 kg., korn 125,000 kg., ärter 28,400 kg., slipsten 87,500 kg., ägg 2,063,900 stycken (i 2,063 lådor).
Under året ha influtit i avgifter för fartyg 1,156 kr. och för varor 9,261: 59 kr. Fjolårets siffror voro här 1,542: 34 kr och 9,985: 07 kr.
När detta skrives är hamnen icke tom. Ett fartyg från Hunnebostrand i Bohuslän bereder sig på att ingå i vinteride i Ronehamn. Det bultas och bankas därnere i verkstäderna som finnes. Från Hemse förbi ”Kvieminne” surrar bussen. Den kommer med post. Nu blir det nyheter från stora världen. Sedan ser man åter ut mot Ytterholmen. ”Dålig förtjänst i vinter”. Det är ju isvinter, och is är det värsta fiskaren vet. Ty havet är ju fiskarens åker. Men man är nöjd ändå.
— r —
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 februari 1937
N:r 27