är väl värd sitt eget kapitel, och mången gång hafva vi tänkt egna honom liten uppmärksamhet. Tillfället dertill är just nu passande, emedan framför oss ligger ett i detta afseeude ganska intressant bref från en framstående man af facket, grefve Wrangel, skrifvet med anledning af den härstädes nyligen bildade föreningen förden gotländske skogshästens bevarande och förädling.
Hr grefven uppställer först trenne frågor, hvilka man vid hvarje korsning bör söka få besvarade: 1) Hvad hafva vi? 2) Hvad sakna vi? 3) Huru kunna vi säkrast och billigast förskaffa oss detta senare?
Hos Gotlands skogshäst hafva vi härdighet, seghet, ett godt lynne och liflighet. Vi sakna deremot den elegans i kroppsställningen och rörelse, som gör att ponyn blifvit så begärlig i verldsmarknaden. Ponyn är en lyxartikel, en leksak, och dep som framalstrar sådana får ej sätta sig till herre öfver modet. Vi må rycka på axlarne åt modet, som för ponyn föreskrifver ädelt hufvud, fin hals, elegant svansföring och höga knärörelser; men vilja vi skaffa våra ponys afsättning, måste vi ovilkorligen på ett eller annat sätt skaffa dem, hvad de i köparens ögon sakna; med andra ord: vi måste följa med modet.
För att uppnå detta mål finnes på hela jorden endast en hästras, som kan hjelpa oss, och det är den syriske hingsten af minsta slaget. Adel, elegant, med höga knärörelser och en svansföring, som söker sin like, är han just den bäst, som kan ”förädla” vår pony, utan att samtidigt utplåna hans medfödda goda egenskaper och företräden. Att korsa Gotlands ponyn med någon redan existerande ponyras, är vågadt; ty dels äro fullt duglige ponyhingstar så godt som oåtkomlige dels är svårt att med ponyhingst åstadkomma eller upprättbålla den för poly ponyn (poly-ponyn måste vara starkare bygd, såsom afsedd för äldre personer) oumbärliga storleken, för att icke tala om elegansen.
En sådan hingst, lämplig att omdana Gotlands skogshäst till dessa leksaker, som kallas ponys, och hvilka äro synnerligen begärliga i marknaden, emedan de i synnerhet i England allmänt begagnas af såväl äldre som yngre, skulle från Frankrike kunna hitbekommas mot en kostnad af i ett för allt vid pass 3,200 kronor. Denna summa är äfven ungefärligen tecknad af skogshästafvelsföreningen härstädes, hvadan man torde kunna antaga, att om någon tid en dylik hingst skall kunna hitbekommas.
Att hela denna affär för Gotland icke är någon ”leksak”, fastän leksaker dermed skulle frambringas, torde blifva hvar och en klart, då man betänker, dels att vårlille anspråkslöse skogshäst representerar ”en af Europas mest lofvande ponyraser”, enligt grefve Wrangels vitsord, dels det höga pris, hvarmed dessa hästar betalas. För en vanlig barnpony begäres i England allmänt omkring 900 kronor och endast undan tagsvis kunna de erhållas till ett belopp, understigande denna summa. Polyponyn betingar en vida högre summa.
Af hvad vi bär ofvan nämt, synes emellertid att sannolikhet förefinnes att vår gotländske ”skogsruss”, korsad med en syrisk hingst, skall med heder kunna bestå profvet på den utländska ponymarknaden,och i en framtid kunna medföra en ingalunda föraktlig vinst för den gotländske landtmannen.
”Låt pojken rida” anser engelsmanen vara ett bland de bästa råd, han med afseende å barnuppfostran kan gifva, och vi afsluta vår uppsats med att upprepa detta råd. Då våre jordbrukare äro nog lycklige att redan förut ega eller för en ringa penning kunna förskaffa sig en visserligen icke så elegant men dock användbar pony, hvarför icke då låta barnen begagna det stärkande och upplifvande nöje som ligger i skötseln och begagnandet af ponyn? Vi säga ännu en gång: Låt pojken rida!
Gotlands Allehanda
Lördagen 26 Februari 1876
N:r 16