vid skepps bron isynnerhet de qvällar, då postångaren aigår, klagas allmänt. Att klagomålen ega berättigad grund hafva vi öfvertygat oss om, och vi lyckönska vederbörande, att de icke sjelfva hafva något att uträtta vid ångbåten, sedan mörkret inträdt. Det kunde annars lätt bända, att de från en sådan promenad icke återvände lika helbregda, som då de begåfvo sig på väg. Det kunde också bända, att bland hinder, de på vägen påträffade, befunnes en eller annan bland raden af stolpar med lyktor utan ljus. Utan att vi med bestämdhet kuvna påstå, att den sorgliga bändelse vid skeppsbron, som på annat ställe nämnes, närmast härrör af för klen upplysving, tveka vi dock icke att uttala vår tanke, att tillsynen öfver lyshållningén derstädes behöfver i hög grad skärpas, liksom vi hoppas, att det icke skall beböfvas ännu en sådan olyckshändelse för att betaga vederbörande den åsigten, att lyktstolpar äro sjelflysande kroppar.
Gotlands Allehanda.
Onsdagen den 29 December 1875.
N:r 102.