GUTAR FÖRR

När i medlet af 1870-talet äfven här på Gotland vaknade till fullt lif känslan af bebofvet af en förbättrad samfärdsel inom ön, påtog sig i hufvudsak Visby stad den ekonomiska risken för en jernvägs anläggning genom att för sådant ändamål anvisa en half million kronor. Genom detta kraftiga handtag kom det egendomliga förhållandet att inträffa, att få, om ens någon, af Sveriges jernbanor äro anlagda med så i förhållande till anläggningskostnaden litet lånadt kapital som Gotlands jernväg. Den kostade i rundt tal 1,200,000 kr., hvaraf öfver hälften åstadkommits genom aktieteckning. Resten 500,000 kr. erhölls som lån af statsverket.
Vi minnas alla, hvilka strider som föregingo detta i stadens ekonomi djupt ingripande beslut. Vi erinra oss, hurusom derunder förespeglades af banans mest ifrige förfäktare, att utdelningen på stadens aktier skulle blifva nog stor att göra uttaxeriog på debetsedeln nära på öfverflödig. Och vi hafva fått upplefva, hurusom af dessa förhoppningar icke återstå så mycket som ens några spillror.
Dock må vi icke se saken så, som skulle icke denna jernväg indirekt hafva gagnat staden och länet i oberäknelig mån. Att förhållandet är alldeles motsatt, lider icke minsta tvifvel. Och bland det hittills största indirekta gagnet af denna jernväg är att räkna, att den möjliggjort den stora industri, som nu uppvuxit i Roma.
Men det var en ekonomisk kraftansträngning, staden genom sin aktieteckniog påtog sig, en ansträngning som verkat icke blott derhän, att vi nu i 16 år suckat under en kommunalskattebörda, hvilken gjort Visby tillen bland de hårdast beskattade städer i riket — den 9:e i ordningen om vi minnas rätt — utan äfven derhän, att man varit alldeles urståndsatt att bär åvägabringa något af den utveckling och det framåtskridande på alla områden, som på de senaste årtiondena så fördelaktigt och lifskraftigt atmärkt Sveriges flesta stadssamhällen. Ty när helst ett pytt förslag, en reform förenad med något slags utgift bragts på tal, har svarats — och tyvärr med rätta —: vi få lugna oss, vår skattesedel har genom jernvägsteckningen nått den höjd, att vi icke tåla mera.
Och utom på den direkta afkastoingen ha förhoppningarna slagit fel äfven i ett annat afseende. Det lån, som af staten lemnades, löper med en årlig annuitet af 25,000 kronor. Det gick rätt många år att utgöra denna annuitet, vi vilja minnas till 1889, men då började banan tarfva underhåll och styrelsen afvek från dygdens väg, slog på stort och började ordna två tåg i hvardera riktningen äfven under vintern — tåg der tågpersopalen stundom utgjordelika många som passagerane — och från den tiden daterar sig banans ingolvens uti sina förbindelser gent emot statsverket. Sedan dess ha vi icke kunnat fullgöra de årliga afbetalningarna, och den balans — utöfver sjelfva lånet — vi sålunda bdragit oss, uppgår med dryga straffräntor vid detta &rs slut till i rundt tal 130 tusen kronor.
Kom så år 1894 med en vändning till det bättre uti inkomstväg dels mera tillfälligt under bygnadstiden i Roma, dels mera bestående genom ökade frakter af betor, som visserligen reducerats till de på de skånska banorna gällande pris, men dock spela en afsevärd roll. Sannoliktär derför att jernvägen i år för första gången på länge kan fullgöra sin annuitet till staten.
Men dermed äro vi endast delvis hulpne. Hufvudfrågan blir hurn vi skola kunna frigöra oss från den ofvan antydda sväfvande skulden, hvilken trycker som en mara och med sina straffräntor växer till en förkrossande lavin. Dertill finnas nog måoga utvägar såsom bland annat upptagande af ett obligationslån stäldt på längre amorteringstid. Mycket af denna skuld skulle vi visserligen hafva kunnat af jernvägens medel bestrida redan i år, men sockerbrukets tillkomst har orsakat jernvägen högst betydliga utgifter. Redan äro i år genom anskaffande af ökad materiel, anläggning af nya spår m. m. nedlagda omkr. 60 tusen kronor och ännu återstå att nästa år utföra dyrbara arbeten för samma ändamål, så att bortemot 100 tusen kronor torde komma att representera den uppoffring, Gotlands jernväg phtagit sig för att så vidt hårdt begränsade tillgångar medgifvit möta trafikens ökade kraf. Och dessa kraf har banan också förmått fylla på ett sätt, som verkligen kan kallas öfverraskande. Ty efter hvad vi erfara har det extratåg för bettransporter söderifrån, som stälts till sockerbrukets förfogande, icke sedan 23 Okt. behöft användas, utan ha de ordinarie tågen varit tillräckliga att befordra den betmängd, som bruket under tiden önskat få framforslad.
Vi påpekade ofvan, att främsta uppgiften för jernvägens förvaltning för närvarande är att| söka frigöra banan från dess sväfvande skuld. Tyckas detta, lyekas det att återkomma i den gamla normala strömfåran, 25 tusen kronor om året till statsverket, är det långt ifrån osannolikt, tvärtom nästan gifvet, att de kommuner, främst Visby stad, som i banan äro intresserade icke skola behöfva sakna afkastning af sina aktier och i och med detsamma se sin skattebörda lättad, något hvarpå de nui 16 år förgäfves väntat. Men dertill kräfves såsom ett oeftergifligt vilkor en klok förvaltning, som i allt tillämpar sparsamhetens lagar. Och det gifves bland många andra två vägar att tillämpa dessa lagar, den ena att inskränka tågens antal till hvad verkliga behofvet kräfver, den andra att minska tåghastigheten och skilja person- och godstrafik. Derförutan gifvas naturligtvis många andra utvägar att lämpa förvaltningen efter det ögonmått, som nyss antyddes.
Det är derför uti det allmänna intressets, såväl statens som kommunernas, syn» punkt önskvärdt, att banans styrelse må allvarligt betänka det ansvar, som hvilar på densamma, och rätt kraftigt stålsätta sig mot de anlopp, som kunna göras i form af kraf på rabatter eller förslag till förlustbringande tåganordningar, de må nu vara framsprungna ur fixa idéer eller framkallade af en välment men missriktad reformifver.
I dessa sina sträfvanden bör också styrelsen hafva att påräkna ett det kraftigasta stöd mycket högt uppifrån.
Uti den af k. m:t utfärdade instruktionen för det af staten i jernvägens styrelse insatta ombudet föreskrifves, bland annat, att detta ombud har att göra sig noga underrättadt om bolagets förhållanden samt att med uppmärksamhet följa bolagets verksamhet i hvad som kan hafva inflytande på statens trygghet för att bolagets förbindelser mot staten blifva vederbörligen uppfylda.
Beslut af styrelsen i motsatt riktning skola genast af ombudet hos k. m:t anmälas.
Den främste bevakaren här på platsen af statens intressen är länsstyrelsen. I fall denna är berättigad — hvilket vi icke känna — att, ehuru statens nyss nämda ombud sorterar direkt under k. m:t, utöfver den nyss anförda, af regeringen utfärdade instruktionen gifva ytterligare föreskrifter, naturligtvis i — icke emot — instruktionens syfte, så varder deraf en gifven följd, att, om bolagsstyrelsen någon gång skulle gripag af öfvermodets ande och känna sig frestad att begå extravaganser i förvaltningen, egnade att minska banans förmåga att fullgöra sina förbindelser mot staten, länsstyrelsen bör på lämpligt sätt tillhålla ombudet att nedlägga sin allvarligaste protest mot ett sådant tillvägagående.
Vi hafva till rnobrik för dessa rader i ett mycket allvarligt ämne valt jernvägen och debetsedeln. Det torde efter läsningen af ofvanstående inses, i hvilket innerligt samband dessa stå till hvarandra. Men icke nog härmed. Löse- och bindenyckeln till Visby stads hela framtida utveckling har lagts i jernvägsstyrelsens händer, ty på dess förvaltning beror, hurudan afkastningen blir, på denna senare huruvida kommunalskatten kan sänkas och på detta förhållande åter, huruvida vi kunna tänka på att förkofra samhället äfven i andra riktningar än dem, som stå i direkt samband med jernvägen.
Det är med andra ord arfvet åt kommande slägten, som den nuvarande jernvägsstyrelsen fått det ansvarsfulla uppdraget att förvalta. Framtiden sjelf kommer att döma om, huru den förvaltningen omhänderhafts.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 16 November 1894
N:r 179