I en kort notis i gårdagsnumret delgåfvo vi våra läsare, att kronofogde V. Cramér låg svårt insjuknad och att tillståndet var ägnadt att ingifva allvarsamma farhågor. Farhågorna skulle tyvärr blott alltför snart besannas. Den sjuke, som de två sista dygnen legat i så godt som oafbruten dvala, skildes hädan i natt vid ½ 4-tiden, då han matt utandades sin sista suck vid ännu icke uppnådda 52 års ålder. Ett mångårigt lidande, af den sjuke bekämpadt med okuflig energi, var därmed till ända, och fastän mången med oss måste djupt beklaga den stora förlust Gotland lidit genom Hans Vilhelm Cramérs bortgång, är det dock en tröst att veta, att ett långvarigt och svårt lidande nu dock nått sitt slut och att en trägen och trogen arbetare nu i en helt visst eftertrådd hvila fått välförtjänt lön för mödan.
Kronofogde Cramér var född å Ronehamn och son till framlidne konsul Lars Cramér därstädes och dennes maka, född Flacht. Sina skolstudier bedref han i Visby och blef student här våren 1881, hvarefter han studerade juridik i Upsala, där han 1886 aflade examen till rättegångsverken. Efter några års tjänstgöring å domarebanan, utnämdes Cramér 1890 af Göta hofrätt till vice häradshöfding och öfverflyttade kort därefter till Visby samt blef 1891 stadsfullmäktiges sekreterare och kort därefter ombudsman i dåvarande Gotlands enskilda bamk. Vid sidan at sin verksamhet som praktiserande jurist tjänstgjorde han dessutom såsom extra landsstatstjänsteman, och då kronofogdetiänsten i morra fögderiet blifvit ledig, erhöll han först vakansförordnande och utnämdes sedan 1895 till ord. kronofogde i sagda fögderi. Under landssekreterare J. Hambræus sista tid och under ledigheten efter honom var Cramér förordnad att uppehålla landssekreteraretjänsten i länet och erhöll äfven länsstyrelsens förord till platsens återbesättande men måste vika för en äldre medsökande.
Efter utnämningen till kronofogde afgick Cramér snart nog somjombudsman hos Enskilda banken och invaldes då i stället i bankstyrelsen, som han sedan tillhörde ända till sitt nu inträffade frånfälle, och likaledes vardt han, då han 1902 frånträdde sekreterareskapet hos stadsfullmäktige, så godt som omedelbart invald i fullmäktiges krets. Erfarenheten af Cramérs duglighet, omfattande kunskaper och sällsporda energi liksom ock aktningen för hans gedigna egenskaper i öfrigt medförde sedan tilldelandet af den ena förtroendeposten efter den andra — vi erinra bl. a. om verkställande direktörskapet vid Gotlands järnväg, ledamotskapet i direktionen för länslasarettet och hospitalet, ordförandeskapet hog landstingets skogslagskomité och öfverallt nedlade han ett intresseradt och energiskt arbete, tills sjukdomen, som under tiden tillstött, hotade att blifva honomöfvermäktig och han så småningom måste draga sig tillbaka från åtminstone de mest ansträngande förtroendeuppdragen.
Med frkn Johanna Häggs nyss timade frånfälle lades emellertid ett nytt mycket kräfvande uppdrag på den sjukes skuldror: utredningen af det vidlyftiga dödsboet, och detta arbete tillika med den pågående taxeringen synes ha blifvit för mycket för den sjukes krafter. Han stod i till det sista, men så insjuknade han under förra veckan i häftig feber, de medtagna krafterna sjönko förfärande hastigt, och tidigt i morse var, som sagdt, allt slut.
Ett tragiskt öde fullbordades, kan man säga, med kronofogde Cramérs bortgång. Han var, om någon, född till friluftsmänniska. I ungdomens dar tillbringade han sina lediga stunder helst på sjön i en segelbåt eller ock i land på jaktstigen, och så skulle han, medan han ännu stod i blomman af sin ålder, hemsökas af en astma, som gjorde hvarje äfven den minsta rörelse utom hus förenad med ansträngning och smärta.
Det kändes helt visst tungt mången gång och födde oro i sinnet.
Men intet knot hördes. Vilhelm Cramér bar sitt öde som en man.
Hvile han nu i frid!
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 22 Maj 1913
N:r 115
