Etikett: Visby

har i dag öppnats härstädes med predikan i folkskolesalen af kyrkoherde Olofsson i Levide, som dervid till text bade valt 2 Kor. 4: 6—7 hvarvid han utvecklade ämnet »Gud såsom den sanna upplysvingens ljus».
Kl. 1/2 12 tog sedan sjelfva mötet sin början. Å bestyrelsens vägnar helsade skoll. Dahlström i Follingbo de talrikt församlade mötesdeltagarne välkomna, hvarp& till ordförande att leda förhandlingarne utsågs biskop von Schéele, hvilken härpk höll ett kort inledningstal hvari han vidrörde den ej oberättigade klagan, som hos skollärarekåren höjts på ökad lön och ökådt erkännande för sitt arbete. Och detta kraf fick större betydelse genom att samfäldt uttalas, men vore dock af underordnad betydelse. Vigtigare vore att kåren visade sig känna det ansvar, som ligger på kåren och att den anda, som derinom verkar, är sådan, att den kan göra kåren förtjent af hvad den fordrar, För sin del ansåg talaren att kåren på ett aktningsvärdt sätt lagt i dagen dessa egenskaper. Måtte Gotlands lärarekår fortgå på denna väg. I samma mån som menniskan bestämdes af höga ideer, blefve hennes verksamhet större. Kärleken till Gud, till fosterlan:det och till medmenniskorna, till. barnen, till sanniogen och naturen voro oeftergifliga vilkor för ett framgångsrikt arbete i upplysningens tjenst. Måtte Herren gifva oss alla denna kärlek i rikt mått.
Härpå valdes till mötets v. ordförande kyrkoherdarne Uddin och Odin, till sekreterare skollärarne Gardell i Lye och Andersson i Tofta med skoll. Pettersson i Vestergarn till ersättare.
Företogs härefter till behandling den första på mötesprogrammet stående frågan: »Huru böra frukterna af svenska folksk.lans 50-åriga verksamhet rättvis ligen bedömas?»
Frågan inleddes af folkskollärare Fredin, Linde, hvilken till en början betonade att folkskolans frukter ej borde vara endast de bibringade kunskaperna, utan i främsta rummet en uppfostran i anda och sanning till gudsfruktan, tukt och rena seder. Under skolans första årtionde hade jordmånen varit hård att bearbeta, skörden derför ej heller stor. Nu vore det bättre. Men då folkskolan endast skötte sådden och sällan hade tillfälle att följa växten till fruktens mognad, kunde denna förderfyas at mångt och mycket, hvartill skolan ej vore skulden. Såge man på hur vårt folk i vår tid vore beskaffadt, måste medgifvas, att på såväl timligt som andligt område det vore bättre stäldt än för 50 år sedan och det torde kunna sägar, att den enskilde nu bättre än då fyller sin plats isamhället. Detta hade folkskolan stor del i och derför borde dess frukter bedömas såsom välsignelsebringande. — Skollärare Pettersson, Vestergarn, framhöll att folkskolan ej alltid haft så goda krafter att förfoga öfver samt att lärarekåren länge nog saknat det anseende den behöfde för att kunna föra sitt arbete till ett godt resultat. Nu började såväl i det ena som det andra fallet bättre förhållanden inträda. I betraktande af arbetets, arbetsmännens och arbetsmaterialets art kunde med fog folkskolans frukter betraktas såsom goda, om ockeå ej lysande. — Folkskoleinspektören Uddin ville rättvisligen erkän a, att folkskolan ej ensam hade heder af framåtskridandet. Dertill hade samverkat kyrkans större lifaktighet, den kristliga lekmannaverksamheten, spridningar af goda böcker och tidningar. Dock hade skolan varit en alldeles nödvändig faktor. Orättvist vore det att påstå, att den burit äfven onda frukter. Man förbisåg då, att källorna till tidens lyten ej äro folkskolan. Sådana voro deremot den dåliga, upproriska tidsandar, dåliga böcker och tidningar, dåliga hem och splittrade religiösa förhållanden. Kunskapens träd vore alltid på godt och ondt. Skrifkonsten vore förträfflig och finge ej fördömas derför att man tack vare densamma kande fabricera falska växlar. Folkskolans frukter med hänsyn till själsförmögenheterna vore, att folkets förstående blifvit uppodladt, omdömet sundare och skarpare, iakttagelseförmågan större, lika så färdigheten att uttrycka sina tankar. Den sedliga känslan bade blifvit ömtåligare; stöld bedrefves oj så ofta nu som förr, processystnaden hade aftagit. Med hänsyn tillkroppen hade skolan haft det goda med sig, att man blifvit renligare, börjat förstå värdet af den friska luften, Nu hade man ej längre fönstren i stugorna tillspikade, Nu brukade man sin jord bättre än förr, hade bättre redskap, bygde bättre hus. Råheten i sederna hade ock försvunnit, snperiet, oförskämdheten voro betydligt förminskade. Att folkskolan kunnat bära sådana frukter, berodde derpå att den hvilat på kristlig grund. Utan kristendom skulle folket fostras till barbari. — Folkskoleinspektör Odin ansåg, att folkskolan under sin 50-åriga verksamhet gått stadigt fram mot sitt mål: kristlig uppfostran och duglig medborgarlik uppfostran, isynnerhet sedan kompetensfordringarne på lärarne blifvit skärpta och seminariekursen satts till 4 år. Som ett stort steg framåt kan man också nämna inrättandet af ökadt antal småskolor, hvilket i så hög grad underlättar folkskolans arbete, samt slöjden, som sedan 1877 införts i skolorna.
— Biskopen sammanfattade i ett kort anförande den förda diskussionen. Han ansåg, att i det hela hade folkskolan utvecklats, det vill säga gått framåt i anslutning till det föregående, det måste tacksamt medgifvas. Och ser man på den andliga delen af folkskolans arbete, nämligen undervisning, organisation och föredöme, så kan man ej neka att bjertat fylles med tacksamhet. Men vänder man blicken till den kroppsliga delen af utvecklingen, så återstår ännu mycket att önska. Slöjden och gymnastiken har ej kommit till sin rätt. Dessutom bör vid betraktandet af folkskolans resultat ej glömmas att förberedandet till skolan är utomordentligt vigtigt. Det goda kan med många medel af hyfsning förbättras, det onda förmildras.
Andra frågan: »Då strafflagen så tillämpas, alt den kommer i strid med folkskolestadgan och gällande skolregle menten rörande kroppsagan i skolan, hvad har då lärarekåren att inför detta faktum iakttaga?» inleddes af kyrkoherden Uddin. Han ansåg att man kunde fordra, att folkskolestadgan och strafflagen skulle öfverensstämma, då de gifvits af samma myndighet. Att så icke alltid är förhållandet ha vi sett af tidningarna i ett par notiser, den ena från Gotland, der en lärare för aga af en gosse, af hvilken aga ringare skada följt, dömts att böta bortåt 70 kr., den andra från Kalmar, der en lärare för en ännu mindre förseelse i angifna riktning fick böta 20 kr. Men skall förvildningen bland de unga stäfjas, då får läraren ha något friare händer och ej utsättas för möjligheten att för en småsak dragas iuför domstol och man skall ej skatta åt den dåliga tidsandan, som vill att slynglar och kanaljer skola gå fria.
Att lagen låter tolka sig olika synes af ett domsmål i Norrland nu i dagarne, der en lärarinna af öfverrätterna frikänts för en förseelse lika stor som den, för hvilken de ofvanstående fått sota.
Innan diskussionen började belyste biskopen värmare ett par af referentens yttranden.
Derefter begärdes ordet först af skoll. L. W. Andersson i Tofta, som ville, för att nå got skydda läraren, göra skolrådets besök i skolan obligatoriska, eller rättare att rådet helt enkelt gjorde sin plikt. Man får icke vara för len. Det heter: böj vidjan medan bon är grön, så blir hon både fager och skön, — F. skoll. L. N. Enderberg tackade inledaren för hans utmärkta anförande och ville att alla lärare skulle skaffa sig en afskrift deraf. Han blott ville i st. f. inledarens käpp använda riset, såsom mera verksamt. — Skoll. Hartman instämde och ville att man skulle laga, att tidningarne intogo inledarens anförande, — Notarien Max Wedburg gaf mötet pågra upplysningar i fråga om tolkningen at lagens yttranden i denna fråga.
Skoll. Herlitz i Halla ansåg att man bör låta agan följa så omedelbart efter förseelsen som möjligt och ej vänta tills man kunnat få ihop skolrådet. Hj heller delade han inledadarens uppfattning att afstraffningen aldrig bör appliceras på barnets hufvud, ty ett kraftigt slag på kinden är stundom af stor verkan. — Inspektör Uddin replikerade ett par af da föregående talarne. — Skoll. Bäckström, Tingstäde: Det är nog lärarens moraliska rätt att betala, om han t. ex. agar så, att sjukdom deraf blifvit följden, ty vanligen är det så, att de varartigaste barnen äro de fattigaste. — Skoll. L. W. Andersson, instämde med skoll. Herlitz att agan är nödvändig, men skiljde sig från honom deruti, att han ansåg, det agan ieke bör ske snart. Lärarens sinne uppröres stundom af barnens tredska, han blir vred. Har han då att göra förberedelser till straffet, så hinner han dervid lugna sig. Ett slag på kinden är dessutom aldrig lämpligt. Bättre då rottingen. — Kyrkoh. Olofsson ansåg att skolrådet aldrig kunde handla på annat sätt än se till att skolstadgan följes. Skolläraren bör laga så, att han ej kommer i strid med straftlagen. Läraren får ej vara för het, han får förat lugna sig. Barnen böra dessutom agas hemma och ej vänjas att strax efter agan springa hem och tala om det.
Skoll. Stengård, Klinte, höll före, att det ej blott var de fattigare barnen som voro ostyriga, utan låge adamsnaturen lika pa hos alla. Ansåg att kroppsaga är nödvändig, då det endast sällan händer, att läraren här en så öfverlägsen personlighet att ej aga behöfves — skoll. Gardell, Lye: nog bshöfs det att läraren har i sin hand ett aktivt medel att göra sig åtlydd. Han borde ilagen skyddas för att t. ex. blifva förolämpad af oförståndiga föräldrar, då han varit nödsakad att straffa deras barn. Föreslog att mötet ville anmoda någon riksdagsman väcka motion vid riksdagen om lag till skydd för läraren mot föräldrarne. — Skoll. Herlitz utvecklade närmare sitt föregående anförande, som han faun blifvit i någon grad missförstådt.
Inspektor Uddin påpekade att reglementet innehölle bestämmelser om att vissa förberedande åtgärder måste företagas, innan kroppsagan får gifvas. Detta ansåge han vore en brist i lagstiftningen och borde ändras.
Likaledes borde lagen förbjuda föräldrar att komma upp i skolan och inför alla lärjungarne förebrå läraren en aga. Kunde ej öfverensstämma med hr Olofsson i att barnen borde tiga med hvad som försiggår i skolan, I stället skulle man önska- att barnen omtalade allt, som försigginge i skolan och att föräldrarne ville så sympatisera med skolan, att då ett barn fått aga i skolan, det äfven skulle få sig en afbasning hemma.
— Skoll. Qviberg, Garda, Sjelfva kärnpunkten i frågan är ännu icke vidrörd, nämligen hur långt man enligt Igen får gå. Skulle önska att någon sakkunnig person nu ville gifva de närvarande upplysning om denna sak, så att ej frågans behandling lemnar lärarne ävnu mera tveksamma än förut, — Skolföreståndaren Ljungberg ville mot en föregående talares yttrande invända, att skolan ej bör gå för långt in på hemmets område, ty då förrycker man hemmets verk, Läraren bör ej åläggas att öfvervaka barnet då det icke till.
hör skolan, t. ex. under ferierna; då han ej kan öfva någon kontrol!, bör han heller ej bestraffa. Instämde med herr Herlitz att straffen bör följa så fort som möjligt, ty allt, som har utseende af juridisk procedur, försvagar barnets ambition.
Kyrkoherde Odin sammanfattade det sagda, och apgaf som sin åsigt att icke skolrådet bör meddela agan och ej heller bör den gifvas ioför de andra barnen. Den bör gifvas af läraren enskildt, men alla barnen böra derom ha vetskap; och agan bör ske så fort läraren känner sig så lugn att han kan straffa i kärlek. Ty det är vår rätt, ja, vår plikt att aga de felande barnen om vi än skola möta motstånd och trakasserier öfverallt, blifva dragna för domstol eller hvad som helst. (Allmänt rop af: instämmer!) Och så länge öfverrätt så ofta upphäfver hvad underrätt dömt kunna vi ha rätt att utan Sveriges domarekår uttala oss såsom vi i dag gjort. — Skydd mot vredgade föräldrar har läraren nog, men dertill fordras skäl och bevis, här som alltid.
Mötet beslöt att låta den förda diskussionen utgöra svar på frågan.
Mötet är talrikt besökt. Omkring ett 100-tal af lärarekåren och presterna deltaga. Gemensam middag intages kl. 3—5.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Augusti 1892
N:r 117