Etikett: Västergarn

Till försvar mot landstigningstrupper.

Det har varit krigiskt kring Kronvallslandet nere i Eksta ett par dar gar. Den lede fienden har väntats försöka en landstigning på vår ö, men försvaret har bokstavligt talat inte vilat på hanen utan landstormstrupperna — 35-orna så att säga ha gjort sitt bästa att kasta inkräktaren ut i havet igen. Det är inte lätt att stå emot en 35:a, det förstår väl var och en, och vi få hoppas, att landstigningsförsöken misslyckats. När detta på fredagskvällen skrives kan man dock inte säga någonting bestämt om den saken. Gotlands Allehandas t. f. krigskorrespondent fann emellertid vid ett besök hos trupperna, att hela styrkan av det yttre att döma åtminstone bestod av prima liv, och då finns det ju hopp om att Gotland åtminstone en liten tid framåt skall förbli svenskt. De rent taktiska kunskaperna tycktes ej heller tryta, ithy att landstormsbefälet — åtminstone att döma av en lekmans iakttagelser — skötte sig perfekt vilket ju lovar gott för kommande landstormsårsklassers utbildning.
Det är som sagt vid Eksta, som stridens vågor gått höga. Landstormstrupperna fördlyttades dit på fedagsförmiddagen, varvid marschen gick under krigstillstånd, vilket ju bl. a. innebär att flygskydd iakttagits m. m. Förflyttningen gick fint, och trupperna voro i bästa kondition vid framkomsten, då man lade sig i fredsbivack mellan Kronvalls och Djupviks fiskelägen — en plass sova faktiskt inte stämmer besökaren till krigiska funderingar utan snarare motsatsen, ty den är väl en av den gotländska västkustens vackraste med Karlsöarna alldeles utanför och en inbjudande badstrand. Även om landst rmsmännen givetvis inte kunde undgå att beundra naturens skådespel, så kallade dock plikten, och man ordnade sig i går på morgonen, sedan reveljen gått kl. 6 och frukostmålet utspisats, längs den hotade kusten för att ta emot fienden med varma servetter. Vi tittade ned till Djupvik ett slag på morgonkvisten, och där höll just landstormslöjtnant Bandelin på att ge sina mannar instruktioner för försvaret. Plutonen grävde och stod i för fulla muggar för att dölja sig så effektivt som möjligt, och den tillhörande kulspruteplutonen var såpass väl maskerad, att inte ens en skarpögd journalist — egenskapen hör till yrket — kunde upptäcka den förrän på ganska nära håll. Att observera är, att alla trupprörelser o. d. utföras på order av landstormsbefälet, de närvarande ”ordinarie” officerarna och underofficerarna tjänstgjorde endast som kontrollanter och rättade till det som eventuellt inte blir riktigt krigsmässigt utfört. Mycket få bakläxor ha dock utdelats, det förklarades från alla håll. Fredagsförmiddagen ägnades åt formella övningar i kustförsvar, varvid man så att säga förberedde sig till eftermiddagens krigshändelser. Frukosten utspisades kl. 1/2 12, Och strax efter tolv var man redo att Sätta igång igen, ty då väntades fienden. Kompanichefen, landstormslöjtnant Gunnar Nilsson, fattade posto vid Ejvide gård, sedan han in Struerat de olika formationerna och Placerat ut dem på de platser, som man antog vara värst utsatta.
Han mådde av allt att döma rätt gott i gröngräset, och telefonposten var välgörande tyst ifråga om alarmrapporter, men rätt som det var kom det oroande rykten om mystiska rökar till havs, fientliga flygare m. m.
och chefen fick bråttom att utdela sina order. Det blev alltmera hetsigt — fienden tänkte av allt att döma försöka sig på en landstigning och kompaniadjutanten, landstormsfurir. Degerman, tyckte nästan, ätt ”telegramskörden” började bli besvärande, men löjtnant Nilsson behöll huvudet kallt, och den kritiska situationen klarades av till allmän belåtenhet. Så var kriget slut för dagen, och landstormarna fingo eftermiddafen ledig för badning o. s. v., tills tystnaden gick och det stora lugnet utbredde sig över lägerplatsen.

Nattmarsch mot fienden.
Trots att taptot gick tidigt blev det ingen lång vila för de trötta mannarna. Redan kl. 1 på natten gävs larm, då fienden förberedde landstigning i Kappelshamnsviken och det alltså gällde att snarast bege sig norrut. Landstormstrupperna voro, före avmarschen förlagda som kustskyddsområdesreserv på Kronvallslandet och förflyttades sedan flygskyddat vägen Fröjel —Klintehamn — Västergarn — Tofta—Visby, närmare bestämt till vägkorset 7 km. nordost om staden. Under tiden hade dock fienden medelst fallskärmar landsatt en med automatvapen utrustad trupp nordost Kungsladugården, och med denna drabbade nu gotlandsförsvararna samman frampå morgonsidan. Genom en kringgående rörelse lyckades de senare få ett angrepp i gång mot fiendens högra flygel, och då striden strax efter kl. 7 avblåstes stodo gotlänningarna som segerherrar.
Både marschen mot staden och ”slaget” vid Visborgs slätt fingo ett mycket tillfredsställande förlopp, och såsom något betecknande för den precision med vilken förflyttningen skedde kan nämnas, att tättrupperna inträffade på bestämd plats så gott som på sekunden. Det var alltså militärisk drill på truppen, vilket också ledarna betonade vid den efter övningarna hållna kritiken, och även om man kanske inte alltid tog det hela så förfärligt Högtidligt, så var säkert varje man medveten om, att det nästa gång kan gälla det blodigaste allvar. Det var också synnerligen intressant för en utomstående att följa övningarna, under vilka det frivilliga landstormsbefälet för första gången fick visa sig riktigt på styva linan, och i praktiken pröva de förut inhämtade teoretiska kunskaperna. Att allt gick väl i lås har redan tidigare påpekats.
Att landstormsbefälet tagit de fjorton dagarnas krigarliv som en angenäm omväxling i vardagens grå kan man ta för givet, men även landstormsmännen själva tycktes med några få undantag trivas i blåstället — det senare fick inom parentes beröm från alla håll såsom en alldeles ypperlig sommaruniform.
Vädret har också varit ganska gott hela tiden, och det var egentligen endast den första natten i bivacken, som var litet kylig, då man klagade litet var på morgonen över den besvärande kölden. I går natt var det ensellertid betydligt varmare, och man fick till på köpet njuta av den allra vackraste illumination, bestående av praktfulla blixtrar från flera väderstreck. Det förtjänar påpekas, att landstormsmännens deltagande i dessa övningar, alltså både vid infanteriet och artilleriet, innebära en stor uppoffring, då som hbekant kronan endast betalar en krona om dagen i ersättning. Den arbetslön, som deltagarna sålunda förlora, få de betrakta som ett offer på fosterlandets altare. Med hänsyn till det visade intresset äro de i betraktande av denna ekonomiska förlust värda allt erkännande.

Trupperna avtackas.
Sedan Henden vederbörligen blivit näpst, ställde trupperna upp på södra delen av Visborgs slätt, där kompanichefen avlämnade till ledaren, kapten Jeppsson, som sedan höll en kort kritik av övningarna. Han framhöll därvid än en gång, att allting gått efter beräkning och att landstormsmännen skött sig utmärkt under de olika momenten.
Militärbefälhavaren, general Törngren, mottog så truppen och avtackade densamma med några erkännsamma ord. Det har varit både intressant och glädjande att följa övningarna, sade generalen bl. a., ty det har varit en manöver, som präglats av allvar och ansvarskänsla. Han hoppades även, att deltagarna fått en klar bild av de uppgifter, som vänta dem i händelse att ofred skulle inträffa. Och så fick pressen sig en liten skrapa för att den vid något tillfälle – talat om landstormsgubbar, när det inte alls är fråga om gamlingar utan om unga pojkar med figurer, som generalen hoppades skulle bibehållas under de tio år, som ännu återstå av. landstormstiden. Det skulle även vara roligt få återse så många som möjligt av 35-åringarna i den frivilliga landstormsrörelsen och skytteförbundet. Generalen tog därpå avsked av truppen med ett ”Farväl kamrater”, som besvarades av ett kraftigt ”Farväl general”.
Sedan ytterligare överste Linde tackat för goda prestationer och gott uppförande, ryckte landstormsmännen in till respektive förläggningar för att under dagens lopp ”lämna in” och återgå till det civila livet efter en som man får hoppas trevlig sejour i försvarets tjänst.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 23 Juli 1938
N:r 167