År 1850 på Gotland.
I vårt förra nummer meddelade vi en liten skildring af yrväderstisdagen 29 Januari 1850 sådan den tett sig från Värmlands horisont. Vi ha trott att det ej vore utan intresse att äfven efter de gåvg na 40 åren minna om huru den märkliga dagen var beskaffad på vår egen ö, då ju de flesta nu lefvande ej kunna ha något minne af densamma. Vi följa dervid Gotlands Läns Tidning för sagda år.
I dess nummer för fredagen 1 Februari läser:
Sistlidne tisdagsafton och derpå följande natt upplefde vi här ett af dessa förfärliga naturoppträden, om hvilka man, enligt den gamla sagan, kunde vara hågad att tro, att Stormguden lössläpt alla sina fängslade andar. På förmiddagen var vädret klart och vackert med nästan blida sydvestliga vindfläktar, men senare på dagen sprang vinden på nordvest och nordlig med nästan orkanlik storm och yrsnö. Det hemska mörkret, som dock fram på natten aflöstes af ett växlande (mellan stormmolnen framlysande) månsken och hafvets öfver allt förnimbara våldsamma brusande och sjudande samt den öfver hafvet med obeskrifligt hvinande och dån frambrusande kalla stormen — allt detta tillsammans bildande ett nattstycke af dysterhet och fasa, De nedpiskande yrsnöhvirflarne gjorde snart allt färdande på gator och vägar äfventyrligt. De nedblåsta fönstren, de afblåsta takpinnorna, de kullblåsta planken m. m. voro nu tilldragelser af ingen betydenhet emot andra rysliga olyckor, som timade denna natt.
På vägen mellan Visby och sitt hem i Vesterhejde omkom arbetskarlen Klintberg, hvars lik vid den följande dagens snökastning hittades i ett dike vid de så kallade Djupqvior, bredvid de oxar, han kört och hvilka stela af is till bälften stodo inyrda i snön med tillfrusna ögon. Liket infördes till stadsn, men de af v. stadsläkaren Rsuterman gjorda räddningsförsöken blefvo fruktlösa. Osxarne deremot repade sig svart efter erhållen skötsel och äro utan fara. Klintberg och tvänne andra arbetskarlar hade med 3 par dragare till staden inforslat 3 häckar halm och alla tre företogo sig i ovädret i sällskap med tre qvinspersoner emot husbondefolkets och allas råd den vådliga utresan, som för Klintberg slutatade så olyckligt.
På vägen emellan Follingbo och Visby har samma natt en arbetskarl vid namn Lindström (bosatt i staden) omkommit och hittats dödsfrusen i snön.
Piloglagsföreståndaren Jacobson, som på tisdags e. m, varit ute med det till snökastning uppbådade manskapet hemlsddes, förkyld och afled den följande morgonen.
På vägen mellan Visby och sitt hem i Dilhem tog husbonden Hans Pettersson Dunegårda, åkande med ett par hästar, i mörkret, stormbyarne och dea starka kölden på Endre backe miste om vägen, och efter flere timmars fruk löst sökande träffade han slutligen bivägen till Endre prestgård, der den i beklagansvärdt tillstånd stadde mannen fann skydd och vård och der han de senaste dagarne qvarlegat med af kölden svårt angripna armar och fötter. *) Om personer, som varit i fara att med fordon och dragare bsgrafvas på landsvägarne, om personer, som blifvit här och der inyrda utan att kunna fortsätta resan m. m. gå många berättelser. Fruktanpsvärdt är, att flere olyckshändelser komma att spörjas från denna rysliga qväll och natt, hvilka för arbetaren i skogen, för formannen på vägen, för armodets barn utan föda och kläder i de bräekliga kojorna — vi hoppas att icke behöfva tillägga: för seglaren på hafvet — säkert varit i dubbelt mått fasansfulla.
Numret för 8 Februari innehåller följande:
Såsom följder af detta utomordentligt rysliga oväder, hvars like ingen af de pu lefvande kan minnas, hafva ytterligare såsom man kunde befara många olyckshändelser blifvit försporda. Inberäknade de i förra ovumren omtalade dödsfallen — — — har man sig bekant, att tillsammans 10 (kanske 11) menniskolif denna förfärliga qväll och natt gått förlorade.
Hval Visby angick omnämdes sist förstörelsen å tak, plaak och fönster; särskildt bör kanske nämnas, att flere hundra tegelpannor lössletos från södra sidan af domkyrkans tak och att några plankor utrefvos ur vestra trätornet (strax under den s. k. altanen) på samma kyrka, — Hvad angår nya hamubygnaden härstädes, lära från en söndrig kista i vågbrytaren några stockar ha kastats i land äfvensom en mängd stenar från sluttningen vräkts upp på kammen af vågbrytaren. — Att St. Karins 200 år gamla och (på den platsen) vanprydliga trätorn med sitt numera nästan odugliga urverk icke denna gång nedstörtade, till glädje för alla kringboende, som för alla, hvilkas beundrat den sköna rninen torde slutligen böra omnämnas.
På landet har förstörelsen månvgenstädes gått fram och i mångfaldiga former, och det skulle behöfvas stort utrymme att uppräkna de väderqvarnar, lador och uthus, som blifvit mer och mindre förstörda eller alldeles kullblåsta. Ds i uthusen befintliga kreaturen kunde ofta endast med möda räddas; endast vid Sigters i Hafdhem (enligt hvad hittills veterligt blifvit) ha tårkreatur blifvit krossade under en nedramlad husgafvel, I vissa trakter ha de snöhöljda vägarne varit liksom granbeströdda i följd af den myckna barr, som stormen afslitit från granar och tallar. På många ställen ha stora träd blifvit afbräckta och bortslungade flere hundra alnar. På ett annat ställe ha väderqvarnar af stormen ofrivilligt satts i gång och börjat mala, med mera dylikt. Om Fröjel kyrka berättas det, att dess tak skall vara så godt som rensopadt från tegel. Om Stenkyrka kyrka skrifver en korrespondent, att en del af brädbeklädnaden på tornet samma qväll med förfärligt buller nedrasade. Följer nu i ordningen, att från landet omnämna olyckor afsvårare art, förluster som äro oersättliga.
Fader och son. Husbonden Olof Johansson, Rosarfve, och dess son husbonden och sergeanten And. Jak, Rosengren, i Tingstäde, hade den olyckliga tisdagseftermiddagen varit ute på snökastning och efter slutadt arbete någon stund uppehållit sig vid Träskväller gård. Oaktadt det häftiga yrvädret, begåfvo de sig kl. 8 på aftonen åt hemmet, beläget ungefär en half mil från Träskväller. Men under vandringen i den allt mer och mer för’ärliga snöyran hade de troligen blifvit utmattade samt nedyrda. Efter ett sorgfälligt sökande, som började på orsdagsmorgonen, igenfunnos de först kl. 1 e. m. dödfrusna och liken liggande bredvid hvarandra, endast på några hundra alnars afstånd från bemmet. Bägge efterlemna enkor och barn. Såväl O:of Johansson R»arfve som hans son Rosengren om alas såsom nyktre och allmänt högaktade män, och lär den förres enka i följd af sorg och förtviflan öfver förlusten af både man och son vara i ett högst oroande och beklagansvärdt tillstånd.
Johan Stenbom, Lokrume, i tjenst hos husbonden Klas Hammars i nämda socken, hade likaledes varit ute på snökastning. På bemvigen har han blifvit nedyrd i snön och der ljutit döden. Hans lik hittades i en åker nära vid Stora Hammars.
De båda barnen. Den fattiga styrmansenkan Ruthbergs i Rute tvänne barn, en flicka om 14 och en gosse om 10 års ålder, hade på tisdags e. m., då vädret ännu var vackert, tillsammans vandrat till gårdarne i sockren för att begära understöd och gåfvo sig sedan på hemvägen till modren, boende vid Vestrume gård. Torsdags f. m, hittades af den tröstlösa modren de stackars barnen ihjälfrosna nära hemmet.
Maria Elisabet Kullberg, i tjenst hos busbonden Petter Berg, Nygårds i Vänge, hade tisdags f. m, blifvit skickad till Gandarfve qvarn med en mindre fora råg. Som vägen till Gandarfve var mindre farbar, så valde bon en vanlig viuterväg öfver Vänge myr och kom också sintligen fram, På e. m. försökte hon att återvända samma väg. I hennes hem förmodade man, att hon i anseende till ovädret qvarstannat på Gandarfve och som hennes husbonde följande onsdag icke vistades vid hemme, kom man icke förr än torsdagsmorgonen att anställa efterfrågningar, och af personer från Gandarfve fick man nu den oroande underrättelsen, att pigan Kullberg på tisdags e. m, begifvit sig på hemvägen. Nu började mar att söka och vid middagstiden påträffades häst och släda, stående i snön i fela af myren i slädan låg den unga qvinnan dödfrusen. Sedan dragare från Gandarfve blifvit anskaffade, hemfördes liket till Nygårds, Hästen, som i nära 2 dygn stått nedyrd i snön, var vid lif men alldeles stel af köld. Slutligen må omnämnas ett litet drag, som på ett rörande sätt bevittnar denna tjensteqvinnas i dess sista stunder och oaktadt dess förtviflade belägenhet visade omsorg om hästep, hennes kamrat i olyckan och hennes husbondes egendom. Det stackars djuret påträffsdes nämligen med omsorgsfullt pålagda täcken, hvilket man kanske kan antaga att hon gjort, sedan hoppet om räddning var uppgifvet och innan hon sjelf satte sig i slädan — att dö.
Anders Höglund i tjenst hos husbondeenkan Ingrid Lisa Olofsdotter Rofvalds, likaledes i Vänge, hade på tisdags morgon i sällskap med en annan arbetare, Karl Vedin, utgått för att bugga bjälkar i Rofvalds skog. På aftonen skulle de’återvända hem, men gingo i följd af snöyran vilse och, oense om rätta vägen, styrde hvar och en åt sitt håll. Vedin hemkom kl.
9 samma qväll, men Höglund var och förblef borta, Sedan man följande dag förgäfvas sökt efter honom, hittades först på torsdagen hans lik, liggande framstupa med armarne i kors öfver annigtet och tröjkragen uppdragen öfver hu’vadet, tätt invid en 2ärdesgård till den s. k. Rofvalds myr.
Mot dessa sorgliga berättelser gör nedanstående romantiska händelse ett angenämt afbrott.
Samma tisdags e.m, 29 sistlidne Januari återvände den 13-årige tjenstegossen Nils Högberg till sitt hem, Rings i Hejnum, från Kyrkeby, dit han af sitt husbondefolk varit skickad att köpa bränvin, På vägen hemåt besökte han en nära Kyrkeby boende torpare och begaf sig deritrån klockan 4, oaktadt ovädret radan börjat. Hemma vid Rings tog man för afgjordt, att Nils stannat qvar vid Kyrkeby. Men då han den följande dagens förmiddag ej hördes af, så skedde efterfrågan, och sedan man fått veta hvad bär ofvan omförmäldt är, började man ana att Nils omkommit. Man började nu att söka. Här och der invid gärdesgårdar och träd tyckte man sig se spår af menniskofötter, man följde dessa spår öfver åkrar och ängar och skogsmarker, tills de slutligen alldeles försvunno, Men då fäste sig de letandes uppmärksamhet vid en ovanlig upphöjning i snön, man undersökte den, fann en liten buske och der bredvid — låg Nils, hopkrupen och sofvande! Han väcktes ur sin dvala, Hans glädje var obeskriflig. Stel och frusen, bad han befriarne att hjelpa honom på benen och gifva honom en bit bröd. Illa beklädd, nästan trasig och halfnaken hade Nils legat under sitt snötäcke i 20 timmar.
Nu följer det prosaiska af denna underbara tilldragelse.
— Hvar har du bränvinet, som du skulle köps? — tillspordes den räddade gossen.
— Bränvinskaggen ligger på heden — svarade han — jag orkade ej bära den längre.
Den återfavs också. Nils hade varit klok nog att icke smaka dess innehåll, hvilken återbållsamhet troligen bidrog till hans räddning och hastiga återställande.
Samma tisdag hade hustra Löfqvist från sitt hem, fattigvå:dsstugan i Bro, begifvit sig till staden, men var 6 dennea ej ännu återkommen, hvarför man förmodar att hon gått vilse och omkommit **).
Många personer, både fotgängare och åkande, äldre och yvgre, voro ute den rysligt oförgätliga tisdagsaftonen och sväfvade alla i beständig lifsfara, Vi ha hört stora och starka karlar berätta, huroledes det var omöjligt att gå hundra steg utan att bsböfva lägga sig ned E snön för att få andas ut och hämta nya krafter, samt att det var nästan ogörligt att länge hålla ögonen öppna i anseende till de som nålar i ögonen stickande, npdpiskande små hvassa snöflingorna.
Det lär vara tämligen säkert, att i manuaminne, kanske icke på flere hundra år, något sådant oväder rasat på Gotland — — — —.
*) På Pettersson måste sedan å lasarettet amputeras 8 fingrar.
**) Detta bekräftade sig sedermera.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 7 Februari 1890
N:r 20
