Etikett: Follingbo

C. H. Lange, Joh. Lythberg samt bröderne G. M. och J. N. Donner.
(Föredrag inför Gotlauds Fornvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve.)
(Forta. fr. föreg. nr.)
C. H. Lange, som i mer än 60 år var handl. i Visby, härstammade från Tyskland. Hans fader var handlanden Lorens Lange, d. ä., som var f. 1659 och prestson i Skåne, hitkom vid 14 års ålder och togs i handelslära hos en lübeckare Joh Wolter, som slutligen vardt borgmästare härstädes och f. 1701. L. Lange vann här burskap egen handel att idka 1689, var gift med Brita Straehoun från Tyrvalds i Klinte och dog såsom förmögen köpman 1734. — Dennes yngste son, Carl Hindrik Lange, som var f. 20 April 1713, vardt tidigt handlande och bodde i ett trappgatvelhus vid Strandgatan (som nu eges af hr E. Johansson), hviket hans fader egt före honom, och som hade en stenhvältd port till boden samt der utanför ett bislag (trappqvist), prydt med tvänne omkring 4 aln höga trappstolpar af sten, å den ena af hvilka stod inhugget Langarnas varumärke. Denne C. H. Lange var 14 Nov. 1737 gift med jungfru Catharma Fåhræus (f. 1719), dotter af handlanden Olof Rasmusson Fåhræus och Caiharina Mark. Med icke så obetydligt arf efter föräldrarna, blef han efter hand en bärgad köpman, egde snart landtgården Norrbys och del i Ungbåtels i Follingbo, samt stora varulager. Han var alltid känd för sträng affärsheder och osviklig redlighet, icke blott inom Visby, utan ock bland Tyskarne: också visade desse honom allt från början det förtroende, att, då han vid sin första bosättning såsom köpman, i ett skeppsbrott förlorat både fartyg och hela sitt varalager, som han tagit på kredit uti Lübeck och utan all assurence och dermed hoppet om utkomst såsom köpman, voro Tyskarne så säkre på hans heder, att de skänkte efter hela sin fordran samt gåfvo honom kredit igen på nytt lager; och de förlorade ej derpå. Under växande förtroende i det allmänna vardt han efterhand rådman samt slatligen vice borgmästare. Men den tiden var det att vara rådman redan en betydlig sak; och att derjämte nämnas vice borgmästare ansågs såsom något mycket stort, hvarutom sjeltve borgmästaren innehade en ställning, bvars anseeude man i våra dagar knapt kan fatta Under tiden hade hans rörelse vidgats med den framgång att han omsidor egde flera hus samt 13 fartyg och spanjefarare i sjön, och var slutligen så riker karl att det vardt ordspråk, att, om ej vice borgmästare Lange kunde hjelpa, så kunde ingen hjelpa! Sålunda, i sig sjelf ansedd man, hade han också godt stöd i sina slägtförbindelser, hvilka den tiden förlänade en ofantlig styrka. Hans äldste broder var handl. och auktionisten Lorens Lange d. y., en annan hans broder var den myndige prosteni Fardhem Nils Lange, men inflytelserikastvar dock isynnerh. en hans tredje bror, den allsmäktige borgmästar Abraham Lange; och genom sina systrar och sin svärfar var han nära besvågrad med handl. Hieron. Gottsk. Säve och Bernt Heråker samt nära befryndad med handland. N. Dahlman, Lars Fåhræus, G. Schwartz och Nils Enequist, och äfven blomstrade hans hus på allt sätt, eller med elfva barn, af hvilka tre söner, Carl Hindrik Lange, Olof Lange och Lorens Lange efter hand blefvo köpmän, samt flere mågar, såsom den ansedde förste landtmätaren Magn. Isr. Lallerius och handlagden Abrah. Kahl, som var en skicklig man och då för tiden den ende konsul i Visby. — Men hans bästa styfka var dock hans maka, Cath. Fåhræus, som var al utmärkt förstånd, en förträfflig husmor och vördnadsvärd i hela sitt väsende; och hade de på ålderdomen glädjen af 38 barnbarn och flera barnbarns barn.
Vice borgmästare C. H. Lange var lång och mager, torr i talet och butter, såsom folk mest var i gamla tider, samt af en stel värdighet när han, såsom embetsman, visade sig i peruk med två lockar på hvar sida, kappa och värja. Men, ehuru stolt i sinnet och städse allvarsam, — det var så hans sätt —, var han mycket välmenande och ganska gästtri. Hedersam var han alltid i hög grad, eller så, atticke blott behöfvande slägtingar och åldrige eller sjuke tjenare aldrig glömdes på gamla dagar samt att de fattige isynnerhet vid helgarna väl plägades, utan hederliga vängålvor eller s. k. sändningar buros enligt gammal sed vid julen ur huset, såsom ett och annat pund kaffe eller socker, några påsar kryddor, en korg vin eller granna stekar o. d., allt såsom skänker till åtskillige vederbörande och gynnare, eller hans högvördighet hr biskopen, stadskaplanen och stadspresterna, stadens borgmästare, magistratsekreteraren, öfverinspektoren vid tullen, m. fl. af mindre betydande tolk. — I sitt hus var han en allvarsam husbonde, som af barn och tjenare fordrade ovilkorlig lydnad och ständig flit samt aktsamhet med allt: också talade i hans närraro alla husets yngre blott halfhögt. Gerna ville han i sin tjenst ha de starkaste karlar i sta’n, så att ingen skulle knäppa Langens drängar. Hans bodbetjenter fingo slita barnskorna, innan de blefvo herrar: i pojkåren sopade de icke blott boden, utan på lördagsqväll jämväl gatan; hade de någon gång eldadt i sin kammare, var det efter mått, och för en af dem var det för all säkerhet sofställe anvisadt under disken i den iskalla boden, hvarest husets lurfviga hund ”Båtsman” var hans vaktkamrat och sängvärmare. All eldning i huset skulle börja 1 Oktober och sluta 50 April, det måtte då vara så kallt som helst; om också husbonden sjelf på gamla dagar gick och frös såsatt ban var blå om näfvarna: ja, det skulle så vara. Derföre hände det ej sällan, då kölden under September- eller Majdagarna i rummen var för svår, att busets qvinnor satte sig kring köksspiseln, dit opåtaldt inlades famnsbördor af långved, och att ”käre far” sjelf der gerna infann sig för att värma sig; men, det var en annan sak, ty i köket skulle ju i alla fall eldas året om! I huset herrskade en sträng ordning i allt, med tarfliga vanor i hvardagslag och en oaflåtlig arbetsamhet. ”I sina bästa år var C. H. Lange outsägligt verksam och städse en drifven hushållare. Han skötte sjelf allt, såg sjelf till allt, vare sig ute eller inne, i boden och i hushållet, såsom slagt och annat, samt lade sjelf kött i vatten till söndagsmorgnarna; och sjelfva vistbuset fyllde han för husmodren sjelf efterhand flitigt och rikligen.
Han gick alltid tidigt i säng, men stund om var han on sommarmorgnarna uppe redan kl. 3 och gick snart derefter ner till ”bron” för att se efter fartygen, tackelkammaren och arbetsfolket på hvarfvet; hvarjämte han mellanåt for ut på Norrbys, såsom då säden vinda des, frukten skulle afplockas, bien slagtas, o. s. v., hvilket allt hans yngste dotter eljest för jämnan tillsåg. Samma vördnad han åtnjöt af sitt hustolk och af de tre yngre sönerna, hvilka såsom ungkarlår och, ehuru et af dem redan var egen köpman, länge bodde eller spisade hemma, erfor han äfven städse utom hus. Så såg man hans skeppare och allt annat ringare folk, som i gamla tider voro mycket enfaldiga, men innerligen tillgifna och alläd höfliga, under samtal med sin mäktige husbonde på gatan stå och buga med blottadt hufvud eller gå efter honom långa stycken med hatten i hand; ja, den stela vördnaden för den myndige mannen verkade ända der hän, att, ebura alla önskade åt Helsingland hans stora hund ”Båtsman”, som var arg och till och med bet folk, vågade ingen stöta sig med den lurfvige potentaten och tukta honom — man fick tiga och lida! — ty vice borgmästaren tyckte ej om att man klagade på hans argsinta trotjenare.
Strängast var C. H. Lange dock i afsende på ungdomens seder, och hans gudsfruktan var djup och allvarlig. Till och med i aftonsången, liksom uti de
andra gudstjensterna, gick han hvar söndag med hela sitt hushåll, hustru, barn, bokhållare, pigor och drängar, då han sjelf gick sist ur huset och stoppade portnyckeln i fickan. — Så vexlade allvar och glädje ständigt i detta gammaldags borgarhus, eller arbete och jämn husmanskost under veckan, med söndagskläderna, kyrkogång och hvila, samt i helgerna frihet, god mat i öfverflöd och oskyldiga nöjen för unga och gamla, då husets hemmavarande skeppare alltid med deras ”madamer” voro budne. Dessa stora husliga gästabud voro för slägtens ungdom så mycket högtidligare, som barnen den tiden aldrig kommo utom hemmet och hustomten, som då var hela deras verld. Derför voro dessa slägthögtider hos mormor eller farmor så efterlängtade och glädjefulla, såsom vid påsk, för att få granna ägg, på första Maj för att ”dricka märg i benen”, utflygten till Norrbys i löfhäckar midsommarsafton för all roa sig i gröngräset och äta i lusthuset, samt till slottern på Gude myr för att trilla i det doftande höet samt vid S:t Mårten, då hela slägten med smått och stort åter var samlad att äta gås. Då
flödade all slags välfägnad rikligen ur mormors kramkammare, i de uppsluppna lekarna deltogo alla, unga och gamla, och barnens glädje stod högt i tak!
Men stoltast liksom oförgätligast var den högetämda hjertefröjd, som hela Langeska slägten njöt, då, efter långa år af Guds välsignelse, de vördnadsvärda makarna, Carl Hindr. Lange och Catharina Fåhræus, 14 Nov. 1787 i en lysande krets af slägt och vänner med ovanlig högtidspomp firade sitt guldbröllop; dock, denna test är i alla afseenden så märklig, såsom en målning af samhällstillståndet och sederna den tiden, att han visserligen förtjenar sin egen skildring. — Sedan dessa trofasta makar lefvat i ett lyckligt äktenskap af 63 år, och jämväl firat sitt diamantbröllop 1797, dog C. H. Lange i sitt 88:de år 24 Maj 1800 och Cath. Fåhræus 9:de Febr. 1805, i en ålder af 86 år.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 10 Februari 1877
N:r 3