Etikett: Fleringe

Fleringe socken ligger på nordkusten, väster om Fårösund och intill Bäste träsk.
Gårdsnamn: Annexen, Groddagården, Hau, Hässle, Lickedarve, Lundarhage, Medebys, Mölner, Nors, Skymnings, Smiss, Utoja.

Publicerat

Från landsbygden.

Fårösund, 31 Januari.
En tvistefråga. Kyrkoherden i Rute A. H. Nyberg hade i slutet af förra året hos församlingarna avhållit om upplåtande af rum för den stundande konfirmationsundervisningen. Frigan härom behandlades på kyrkostämma 15 Dec., dervid ordföranden v. pastor Brounéus föreslog förbyrandet af ett rum i närheten af kyrkan för ändamålet. Husbonden A. E. Blomgren från Bunge m. fl. yrkade emellertid afslag å detta förslag samt att ram för konfirmandernas undervisning borde beredas i prestgården. Om detta vägrades, skulle nattvardsberedelsen uppskjutas till dess den kunde ske i kyrkan, Detta blef ock stämmans beslut.
Härmed åtnöjde rig emellertid icks kyrkoberde Nyberg, utan öfvarklagade stämmobeslutet hos länsstyrelsen. Dervid anförde klaganden, att det otvifvelaktigt vore moderförsamlingens eller pastoratsbornas skyldighet att icke blott hålla pastor tillhanda sådant rum, som här afsågs, utan äfven enligt k. resolutionen 14 Aug. 1874 bestå eldning och nödiga bänkar, hvadan han yrkade, att moderförsamlingen Rute eller jämte denna Fleringe och Bunge måtte åläggas att senast inom Februari månads utgång fullgöra sin skyldighet.
Dessa besvär utstäldes i sin ordning af länsstyrelsen till församlingarnas förklaring.
Med anledning häraf sammankallades pastorateborna till stämma 15 Jannari. Dervid anförde husbonden N. Norman, Utbunge, att, då enligt lag församlingarna ej vore skyldiga att hålla pastor med mer än 3 rum och kök och i prestgården funnos 10, kande ej pastors begäran bero på bristande utrymme i prestgården, hvarför han ansåg att det en gång fattade beslutet borde vidhållas, I samma mening yttrade sig A. E. Blomgren, Ducker. J. S. Karlström, Koparfve instämde, anssende att då kyrkoherden kunnat hyra ut rum i prestgården han ock kunde lemna lokal för läsbarnev, Karl Bargbom, Sigfride, anförde att kyrkoherden borde lemna lokal i prestgården, dock ej så som hittills skett, att kyrkoherden vid slutad konfirmationsundervisning mottoge offer af konfirmanderna, Häri instämde O. Ahlqvist och inalles omkring ett 30-tal af stämmans ledamöter. Skolläraren Hall reserverade sig, anseende att stämmobeslutet bords upphäfvas samt att det vore ett öfvergrepp af stämman att vilja bestämma tiden för konfirmationsundervisningen.
Sedan klaganden inlemnat ytterligare påminnelser, bar länsstyrelsen i dessa dagar fält sitt utslag.
Deri yttrar k, m:ts bfhde att som församlingarnas gemensamma kyrkostämma saknat laglig befogenhet att fatta beslut om beredande af rum för konfirmationsundervisningen i prestgården och om tiden för densammas bedrifvande och församlingarna äro pliktiga att åt pastor upplåta eldadt och med bänkar försedt rum för nattvardsbarnens undervisning, upphäfdes det fattade kyrkostämmobeslutet och ålades församlingarna att inom Februari månads utgång hafva till pastors förfogande stält lämpligt rum vid äfventyr att sådant eljes på församlingarnas bekostnad anskaffas genom vederbörande utmätningsmav. Pastoratsborna lära nu ämna öfverklaga deta utslag.

Östergarn, 31 Jan.
En verksam kvinna. En för sin ålder, ovanligt kry gumma är enkan Kristina Sjöström vid Gartarfve i Gammalgarn. Hon är född 7 Februari 1813 och således snart 81 år gammal, Vid 10 års ålder började hon att laga nät för fiskarena, ett arbete hvarmed hon ännu fortsätter. Hon har beräknat, att hon pr år lagat omkring 100 styckea nät, utgörande detta tillsammans på dessa 70 år ej mindre än 7,000 stycken, Tillika har hon tärdiggjort, eller, som det at fiskarena kall, »skjutit slingor» till ett antal af omkring 1,000 stycken.

Influensan grasserar här och hvar inom Östergarn. Hela hushåll ligga insjunknade, Äfven i närgränsande socknar förekomma fall af denna sjukdom.

Tofta, 1 Febr.
På sin 50:de årsdag 31 Januari uppvaktades skolläraren härstädes L. W. Andersson, först om morgonen af skolbarnen, hvilka såsom tacksamhetsgärd förärade honom en vackar taklampa, och sedan på aftonen at sångföreningen, hvars medlemmar, efter afsjungandet af en sång, till honom såsom minnesgåfva öfverlemnade en snusdosa af silfver.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 2 Februari 1894
N:r 17

Publicerat

Folkmängdsuppgifter

från Gotlands landsbygd 31 Dec. 1893:
Follingbo: födda 19 (10 m. 9 qv.), döda 12 (6 m. 6 qv.) inflyttade 129 (57 m, 72 qv.), utflyttade 82 (39 m. 43 qv.), vigde 3 par, folkmängd 538, ökning 55.

Akebäck: födda 1 m., döda 6 (2 m. 4 qv.), inflyttade 19 (10 m. 9 qv.), utflyttade 11 (5 m. 6 qv.) vigde 1 par, folkmängd 148, ökning 3.

Levide: födda 11 (3 m. 8 qv.), döda 9 (5 m. 4 qv.), inflyttade 27 (11 m. 16 qv.), utfyttade 37 (22 m. 15 qv.), vigde 3 par, folkmängd 563, minskning 8.

Gerum: födda 6 (3 m. 3 qv.), döda 1 qv., inflyttade 19 (9 m. 10 qv.), utflyttade 11 (6 m. 5 qv.), vigde 1 par, folkmängd 182, ökning 13.

Fole: födda 11 (4 m, 7 qv.), döda 8 (6 m. 2 qv.), inflyttade 47 (27 m. 20 qv.), utflyttade 61 (32 m. 29 qv.), vigde 3 par, folkmängd 478, minskning 11.

Lokrume: födda 8 (3 m. 5 qv.), döda 5 (2 m, 3 qv.), inflyttade 53 (22 m. 31 qv.), utflyttade 40 (15 m. 25 qv.), folkmängd 379, ökning 6.

Rute: födda 7 (3 m, 4 qv.), döda 9 (5 m. 4 qv.), inflyttade 26 (10 m. 16 qv.), utflyttade 44 (17 m. 27 qv.), vigde 3 par, folkmängd 552, minskning 20.

Fleringe: födda 13 (8 m. 5 qv.), döda 3 (2 m. 1 qv.), inflyttade 14 (3 m, 11 qv.), utflyttade 15 (7 m. 8 qv.), vigde 1 par, folkmängd 376 ökning 9.

Bunge: födda 18 (7 m, 11 qv.), döda 10 (4 m. 6 qv.), inflyttade 27 (10 m. 17 qv.), utflyttade 23 (12 m, 11 qv.), vigde 3 par, folkmängd 542, ökning 12.

Hejnum: födda 5 (2 m. 3 qv.), döda 3 (2 m. 1 qv.), inflyttade 15 (7 m. 8 qv.), utflyttade 20 (10 m. 10 qv.), vigde 1 par, folkmängd 299, minskning 3.

Bäl: födda 5 (4 m. 1 qv.), döda 2 (1 m. 1 qv.). inflyttade 10 (7 m. 3 qv.), utflyttade 25 (12 m. 13 qv.), vigde 1 par, folkmängd 191, minskning 12.

Martebo: födda 6 (5 m. 1 qv.), döda 1 qv., inflyttade 34 (16 m. 18 qv:), utflyttsde 30 (10 m. 20 qv.), vigde 2 par, folkmängd 303 ökning 9.

Lummelunda: födda 13 (8 m. 5 qv.), döda 5 (3 m. 2 qv.), inflyttade 37 (19 m. 18 qv.), utflyttade 36 (20 m. 16 qv.), vigde 3 par, folkmängd 381, ökning 9.

Vall: födda 4 (2 m, 2 qv.), döda 3 (2 m. 1 qv.), inflyttade 22 (13 m. 9 qv.), u. flyttade 21 (12 m. 9 qv.), vigde 1 par, folkmängd 286, ökning 2.

Hogrän: födda 6 (3 m. 3 qv.), döda 5 (3 m. 2 qv.), inflyttade 13 (6 m. 7 qv.), utflyttade 20 (5 m, 15 qv.), vigde 3 par, folkmängd 327, minskning 6.

Hörsne med Bara: födda 10 (5 m. 5 qv.), döda 7 (8 m. 4 qv.), inflyttade 30 (14 m, 16 qv.), utflyttade 39 (20 m. 19 qv.), vigde 2 par, folkmängd 369, minskning 6.

Källunge: födda 3 (3 m.), döda 5 (3 m. 2 qv.), inflyttade 28 (16 m. 12 qv.), utflyttade 35 (15 m. 20 qv.), vigde 4 par, folkmängd 239, minskning 9.

Vallstena: födda 7 (4 m. 3 qv.), döda 4 (4 m.), inflyttade 13 (8 m. 5 qv.), utflyttade 21 (12 m.. 9 qv.), vigde 4 par, folkmängd 339, minskning 5.

Veskinde:; födda 17 (12 m. 5 qv.), löda 11 (8 m. 3 qv.), inflyttade 50 (27 m. 23 qv.), utflyttade 38 (22 m. 16 qv.), vigde 4 par, folkmängd 587, ökning 18.

Bro: födda 6 (2 m. 4 qv.), död ingen, inflyttade 23 (9 m. 14 qv.), utflyttade 19 (9 m.
10 qv.), vigde 3 par, folkmängd 289, ökning 40.

Fårö: födda 24 (11 m. 13 qv.), döda 101) m. 6 qv.), inflyttade 34 (17 m. 17 qv.), utflyttade 33 (13 m. 20 qv.), vigde 5 par, folkmängd 1,177, ökning 15. Församlingens äldste medlem är född 20 December 1794.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 Januari 1894
N:r 2

Publicerat

Medelst öppen frivillig auktion,

som förrättas vid Trälge i Fleringe fredagen den 27 innevarande Oktober och börjas kl. 10 f. m., låter husbonden Johan Ringbom derstädes tll den högstbjudande i mindra utrop försälja omkring 16 hl. råg, 70 hl. potatis, 80 hl. rofyvor, 10 häckar råghalm, 10 st. unga lam och ett parti saltad Gotlands strömming, allt med 6 månaders betalningsanstånd för af mig godkände, vederhäftige inropare.
Bunge den 17 Okt. 1893.
GUST. KELLSTRÖM.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 20 Oktober 1893
N:r 163

Publicerat

Länets landsting

fortsatte i går morgse kl. 10 sina förhandlingar, dervid, efter protokolljustering, först togs under behandling ärendet rörande

val vid landsting.
Som vi förat omnämt, hade Stockholms länsstyrelse, med hvilken länets landsting instämt, hos k. m:t sökt sådan ändring i landstingsförordningen, att val vid landsting måtte, der ej annorlunda phyrkas eller i författningar finnes bestämdt, kunna ske öppet, för att nndvika onödig tidsutdrägt.
Gotlands länsstyrelse, som öfver den begärda ändriogen har att yttra sig, hade nu infordrat landstingets uttalande.
Första utskottet, till hvilket ärendet hänvisats, hade emellertid ansett, att val med slutna sedlar ägde företräde framför öppen omröstniog, i det derigenom lemnades större handlivgsfrihet, och då härtill kom, att valen inom Gotlands läns landstiog ej plägade upptaga någon alltför lång tid, fann utskottet sig sakna giltiga skäl att instämma i länsstyrelsens i Stockholm uppfattning.
På yrkande at lektor Bergman och kapten Broander gillade landstinget enhälligt denna utskottets uppfattning.

Till skogsodlingens främjande
beslöt landstinget, på samma utskotts hemställan, dels att hos k. m:t göra ansökning om ett statsanslag af 250 kronor för 1894 och dela att sjelft anslå samma summa, att för ändamålet ställas till hushållningssällskapets förfogande.

Till sjukhemmet
anvisade landstinget, efter första utskottets tillstyrkande, ett anslag af 1,000 kronor årligen för åren 1894—98.

För fiskerinäringens främjande
hade länsstyrelsen hos landstinget begärt för nästkommande 5 år från och med 1894 ett årligt anslag af 750 kr. för att jämte ett lika stort statsanslag användas till afiöning och reseersättning åt en fiskeritillsynipgsman samt arvoden åt hans biträden.
Andra utskottet, som haft hand om detta ärende, hade tillstyrkt anslaget endast för ett år och borde det sedan bero på vidare utredning rörande anslagets behöflighet, om det framdeles borde af landstingets beviljas.
Detta utskottets afknappande tillstyrkande af länsstyrelsens hemställan uppkallade
landssekreterare Hambræus, hvilken påminde landstinget om, att då anslaget år 1890 beviljades för tre år, hade tingets uppfattning varit dep, sett fiskerinäriogen för ön vore så vigtig, att den på allt sätt borda understödjag. Årets utskott hade varit af annan mening. Talaren sade sig ej veta, hvad som förekommit under dessa tre år af art att omstämma tinget. Fiskeritillsyningsmannen hade som förut skött sin befattning både till länsstyrelsens och hushållningssällskapets belåtenhet, hvilka i honom haft ett både godt och sakkunnigt biträde. En och annan enskild fiskare funnes nog som tyckte, att ban ej haft direkt nytta af tillsyningsmannen, men mot dessa stode ett flertal af andra med motsatt erfarenhet. Han påminde om dev af dr Kolmodin konstruerade sankapparaten, som, der den rätt användts, gifvit upphofvet till afsevärdt större fångster. Tillsynivgsmannen kunde ej bjelpa, om man icke ville följa hans råd, Den icke minst vigtiga sidan af tillsyningsmannens verksamhet vore hans sammanställningar af statistiska uppgifter rörande fisket, hvilka icke blott voro af stort gagn i andra afseenden, utan äfven utgjorde vilkoret för erhållande af statsanslag till fiskerinäringen. Särskildt nu hade länsstyrelsen ett vigtigt skäl, hvarför tillsyningsmannen behöfdes, Af statens låneanslag till fiskare, hufvudsakligen för att anskaffa däckade fiskebåtar, hade på Gotland kommit 10 tusen kronor. Doautlemnade lånens användande kräfva ep kontinuerlig kontroll, som bäst utöfvades af fiskeritillsyningsmannen. Och ingen torde väl kunna bestrida, att hvilken näring som helst är ibehof af vetenskapligt understöd, så mycket mer då fiskerinäringen, hvilken representerar en årlig inkomst för Gotland af 1/8 million.
Hemstälde, om frågan ej vore af den vigt och så utredd, att länsstyrelsens framställning borde kunna bifallas i hela dess utsträckning.
Herr M. Larsson, Skäggs, ansåg ej landstinget ha skäl att afkorta tiden för anslaget. Fiskerinäringen hade stora svårigheter att bekämpa. Det vore abnormt, att man här ej kunde fiska så mycket som ön behöfde. Derför borde allt göras för att hålla näringen vid lif.
Lektor Bergman instämde. På en ö vore fisket oerhördt vigtigt. Det vore en skam, att Gotland behöfde importera fisk. Bristande utredning af anslagets nytta kunde man ej gerna skylla på med fog, och af vigt vore att anslaget beviljades på en längre tid, hvarigenom möjliggjordes för tillsyningsmannen att skaffa sig biträden, som blefve dugligare i den mån de kunde få qvarstå.
Öfverstelöjtnant Ihre, eom varit med om utskottets afknappning, skulle dock ej ha emot att anslaget bifölls för 5 år. Men inom utskottet hade anförts, att strandbefolkningen allmänt ansåge fiskeritillsyningsmannen vara af ingen nytta.
Hr M. Larsson varnade för att landstinget skulle rätta sina beslut efter den oupplysta opinionen hos strandbefolkningen. Landstingemännen borde se längre och djupare.
Med afslag å utskottets hemställan, beviljade tinget utan votering det begärda anslaget för den af länsstyrelsen föreslagna femårsperioden.

Till skottpenningar
för räf, örn, dufhök, sparfbök och kråka hade länsstyrelsen gjort framställniog om ett anslag af 1,000 kr. och till premier för dödande af säl 300 kr., allt årligen under fem års tid från och med 1894.
Under anförande af att, enligt tillgänglig redovisning, af redan beviljade anslag för innevarande år fannes qvar af det förra anslaget 796 kronor och af det senare 243 kronor, hemstälde andra ntskottet, att för nästa år endast måtte beviljas förslagsanslag af respektive 1,000 och 300 kronor, hvartill landstinget, på förslag af hr Hellgren, fogade att dessa belopp borde vara de högsta, som ej finge öfverskridas.
Landssekreterare Hambræus, sökte på grund af flere föregående års erfarenhet ådagalägga, att de begärda beloppen i allmänhet ginge åt. Att ötfverskott funner i år betydde ej stort: året vore i ej slut än.
Bankdirektör Pettersson fann, vid det förhållandet, att ett betydligt öfverskott af årets medel funnes, lämpligt att bevilja endast 500 kr. till skottpengar för rät, hök o. s. v. samt 150 kr. för säl.
Direktör Gardell försvarade utskottets hemställan.
Kyrkoherde Sundblad trodde ej, i betraktande af den stora skada sälen tillfogar fisket, att beloppet till premier för detta djurslaga dödande vore för högt. Yrkade, att det borde fördubblas till 600 kr. och det andra anslaget minskas till 700 kronor, allt för ett år.
Fabrikör Hellgren förstod ej att sälen verksamt kunde utrotas genom att hopa anslag, som ej användes. Rättast vore väl att höja premiebeloppen.
Riksdagsman Per Larsson fann onödigt öka anslaget till sälpremier.
Nämdeman Granberg fann skottpenningarna för säl för låga.
Landtbr. M. Larsson, Skäggs, trodde det vara bäst att öfverlemna bestämmandet af premiernas storlek åt jägaregillet.
Sedan br Sundblad frångått sitt yrkande, återstodo ännu tre, öfver hvilka votering begärdes. I voteringen om kontraproposition föll bankdirektör Petterssons förslag mot utskottets, bvilket i hufvudvoteringen besegrade länsstyrelsens med 17 röster mot 7, hvadan landstinget alltså för endast 1894 beviljade högst 1,000 kr. till skottpenningar för, räf, örn m. m. och 300 kr. till premier för dödande af säl.

Till stipendier
åt elever, hvilka efter iochämtad teoretisk undervisniog vid landtmannaskolan, genomgå praktisk utbildning i jordbruk vid landtegendomar i Skåne, begärde länsstyrelsen för de tre nästk. åren 600 kr. årligen.
Tredje utskottet, som fann den praktiska jordbrukskursen välberäknad och gagnande, tillstyrkte anslaget, som ock af tinget bifölls att ställas till hushållningssällskapets förfogande.

Till högre flickskolan
i Visby hade länmsstyrelsen, efter framställning af skolstyrelsen, hos landstinget hemstält om ett årligt anslag af 1,000 kr. att utgå under tioårsperioden 1894—1903.
Tredje utskottet yttrade med anledning häraf, att det icke underskattade vigten af ifrågavarande läroanstalt, hvilken vore förtjent af anslag, der så ske kunde, men då för närvarande länets ekonomiska förhållanden vore ganska svåra och då ej vore skäl att binda landstinget för en lävgre tid i anslagsväg, hemstälde utskottet att anslaget måtte beviljas för endast 5 år eller för tiden 1894—1898.
Utan diskussion golkände tinget hvad utskottet sålunda föreslagit.

Lasarettet och sjukvården.
Fjerde utskottet hemstälde till landstinget: att ansvarsfrihet måtte beviljas lasaretts- och hospitalsdirektionen för 1892 års förvaltning; all legosänvgsafgifterna till lasarettet för 1894 måtte sättas till samma belopp som de nu utgående; att personliga sjukvårdsafgiften måtte bestämmas till 50 öre för mantalsskrifven man och 25 öre för dito qvinna; att 1,800 kr. måtte från den s. k. sjukstugafonden tagas till förändring af afloppsledningar m. m. inom lasarettet, samt att nästa åra inkomst- och utgiftsstaten för lasarett och hospital måtte godkännas.
Utan diskussion biföll tinget hvad utskottet i dessa punkter föreslagit.

Höjande af lasarettsläkarens lön.
Frågan härom föregick fastställandet af inkomst- och utgiftsstaten. Lasarettsdirektionen hade nämligen gjort framställning om höjandet af lasarettsläkarelönen från 1,500 till 2,000 kronor, eller det belopp, som redan för 10 år sedan ansetts böra tillkomma läkaren, hvilken, vid jämförelse med de ekonomiska vilkoren vid andra lasarett, vore sämre lottad än på de flesta ställen.
Fjerde utskottet hade ansett att denna framställniog nu hvarken borde eller kunde afvisas. Såsom lasarettetsdirektionen påpekat vore förmånerna här mindre än vid andra lasarett. Då läkarens i Visby arbete ej kunde sättas lägre än vid andra liknande sjukvårdsinrättningar, då arbetet vid lasarettet vore ganska ansträngande och då det till lasarettsläkarelönen lagda arvodet för skötseln af hospitalet icke vore fast, då den senare platsen endast tillsattes på förordnande, hemstälde utskottet om bifall till den begärda löneförhöjningen.
Mot detta utskottets förslag hade hr L. Granberg, Granskogs, och L. Pettersson, Hallbjens, reserverat sig i så måtto att de ansett de ökade 500 kronorna böra utgå endast som ett personligt lönetillägg åt den nuvarande innehafvaren af lasarettsläkaretjensten.
I anledning häraf uppträdde landssekreterare Hambræus, som påpekade att för tillfället skulle ett bifall till utskottets eller reservanternas förslag visserligen lemna samma resultat. Men skulle den nuvarande läkaren lemna platsen, kunde man ej vid dess ledigförklarande utlofva mera än 1,500 kronors lön, hvilket kunde ha till följd att till densamma anmälde sig mindre meriterade sökande, än om man kunde erbjuda en lön af 2,000 kronor.
Nämdeman Granberg ansåg, att man ej för all framtid borde binda sig vid ett högre belopp. Voro lönen en gång fixerad till 2,000, måste man dermed betala äfven en mindre skicklig läkare, som ej vore värd mer än 1,500 kronor.
Riksdageman Larsson erinrade, att när lönen höjdes från 1,000 till 1,500 kr. var det också i form af ett personligt tillägg, men det hade ändå aldrig sedan kommit bort. Då, såsom landssekreterare Hambræus påvisat, en olägenhet kunde uppstå vid förhöjningens fästande vid personen och ej vid platsen, förordade han utskottets hemställan.
Landtbr. M. Larsson och kapten Broander instämde.
Lektor Bergman: Det vore visserligen sant att utgifterna för lasarettet betänkligt höjt sig under de senaste tio åren. Men penningarna hade ingalunda kastats bort. Förr hyste men verklig fasa för att komma på lasarettet, nu deremot hyser man ingen farhåga derför. Orsaken? Jo, genom de ökade anslagen har lasarettet kunnat hållas i bättre ordning, tidsenliga utensilier ba kunnat anskaffas, med ett ord lasarettet har kunnat blifva en verklig ejukvårdsanstalt, Från sjuksängarne har genom de der återvunna krafterna spridts oändlig glädje öfver hela vår ö.
Må vi då ock se till att vi ej för pjuggt aflöna dev, som här hela ansvaret för den vigtiga inrättningern. En höjning i hans lön är ej mer än rättnia. Jag vill understödja förslaget härom. Faran för att få en oduglig läkare är ingen; odugliga läkare finnas ej nu, endast mer eller mindre öfverlägsva. Höjes lönen har man större säkerhet för att få den bästa. I alla de ejukes namn, i alla dessa sårades, men på lasarettet till sina lemmar helades namn, bad talaren ödmjurligen att tinget ville bevilja den begärda löneförhöjningen.
Sedan öfverstelöjtnant Ihre och fabrikör Hellgren ytterligare yrkat bifall till utskottets förslag, bifölls detta af landstinget utan votering.
Beslutet skall underställas k. m:ts pröfning såsom innebärande en utgift för all framtid.

Om ett anslag
»i så vidsträckt mån som möjligt» till bidrag till underbåll af å läroanstalten vid Vadetena intagne döfstumme medellöse ynglingen Tomas Rudolf Johansson, Hallgårds, hade skolrådet i Östergarn genom länsstyrelsen anhållit hos landstinget.
Femte utskottet bhemstälde, att den gjorda framställniögen ej. måtte föranleda till någon åtgärd, då domkapitlet ägde till sitt förfogande en summa af 850 kronor att användas för dylika ändamål.
Landstinget instämde med utskottet.

Döfstumundervisningen.
Femte utskottet hemstälde och landstinget beslöt i enighet dermed, att bevilja ett förslageanslag af 1,000 kronor att användes till afgifter under förra hälften af 1894 för barn från Gotlands ländstingsområde, som vårdas & döfstammeinstitutet vid Manilla, samt att den på Gotlands landstingsområde belöpande andel af bidragen till döfstammeundervisningen i distriktet för Aug.—Dec. 1894, kr. 1,074: 65, skulle senast 31 Juli nästa år öfverlemnas till direktionen öfver allmänna institutet för döfstumma.

Fru Ebba Ramsay,
hvilken äger en privat vårdanstalt för epileptiska barn vid Vilhelmsro, nära Jönköping hade hos landstinget gjort framställning om ett avslag af 300 kr. årligen i tre år för å hemmet vårdade gossen August Söderberg från Väte.
Femte utskottet, för hvilket genom intyg styrkts vederbörande föräldrars medellöshet och olämplighet att sjelf vårda gossen, hemstälde, då af vigt vore att han finge qvarstanna å hemmet öfver konfirmationen, att landstinget ville under tre år från och med 1894 för sagde gosses underhåll å Vilhelmsro lemra halfva årsafgiften, dock högst 150 kronor, under vilkor, att Väte kommun bidroge med samma belopp.
Landtbr. M. Larsson, Skäggs, ansåg det farligt för landstinget att lägga sig ombord kärmed. Flere kommuner kunde då komma med likaande anspråk. Omständigheterna vore visserligen här ömmande, men Väte borde sjelf ensam draga försorg om gossen, Yrkade afslag.
Kyrkoherde Sundblad påminde om, att föregående år hade en dylik ansökan afslagits af landstinget. Mot anslagets beviljande hade då telat afl. bankdirektör Kolmodin. Hvar och en, som känt honom, visste, att han bärför måste ha haft de allra fullgiltigaste skäl, skäl, som ännu för talaren finge vara bestämmande. Som svampar ur jorden kunde dylika privata vårdanstalter utan kontroll uppstå, om de kritiklöst understöddes, och de blefva säkerligen af tvifvelaktigt värde. Yrkade afslag.
Tinget afslog helt och hållet den gjorda framställningen.

Domkapitlet
hade hos landstinget gjort framställning om rätt att få använda af landstinget anvisade medel till understöd åt sinnes: slöa barn, hvilka vunnit inträde vid Nansylunds läroverk eller Hemmet för sinnesslöa barn i Stockholm, äfven till understöd åt barn, som vinna inträde äfven vid andra dylika läroanstalter i riket.
Utskottet fann framställningen befogad och tioget biföll densamma.

Val.
Till revisorer af landstingets räkenskaper 1893: handl. K. Dagerman, kamrer K. Norrby (20 röster), kamrer Bergenstjerna (19), suppleanter: landtbr. J. Pettersson, Broa i Halla, bankbokh. A. Pettersson, konsul E. Cramér med 18 (röster), att inträda i nämd ordning.
Revisorer af lasarettets och kurhusets räkenskaper 1893: lektor Bergman, nämdemännen O. N. Bolin Gandarfve och L. Granberg Granskogs (med hvardera 11 röster). Suppleanter: landtbrukarne L. N. Eklund Nygårds i Fole och L. Pettersson Hallbjens i Lau (18 röster), att inträda i nämd ordning.
Markegångsdeputerade: konsul Björkander, hand). R. Vallér, Vieby, riksdagsman P. Lärsson i Fole, nämdeman L. Granberg, Granskogsi Dalhem, landtbr. M. Larsson Skäggs, riksdagaman L. Norrby i Fardhem, vämdeman O. N. Bolin, Gavdar!ve i Alva och landtbr. L. Pettereson, Hallbjens i Lau (19 röster).
Suppleanter: handl. K. Degerman och T. Klingwall, Visby, landtbrukarne J. Uddin, Ungbåtels i Stånga och L. P. Bodin, Grausne i Lokrume (10 röster), att inträda i nämd ordning.
Revisor af spritbolagets räkenskaper 1892—93: lektor Bergman (17 röster). Suppleant: bankdirektör H. Pettersson (23).
Revisorer för gotländska landthamnsfonden 1893: bandl. Gustaf Cramér å Ronehamn (13 röster), kapten E. Vestöö, Storungs (11).
Suppleanter: handl. K. F. Smitterberg, Fårösund (15) och V. Hansén, Burgsvik (14).
Ledamöter i folkhögskolestyrelsen 15 Okt. 1893—14 Okt. 1895: nämdeman F. Hermansson Hafvor i Hafdhem (13), landtbrukare M. Cedergren Hulte i Hemse (12). Suppleant: landtbrokaren J. Ohlsson Kyrkeby i Etelhem (9).
Folkhögskolerevisorer för 1893: handl, R. Vittberg i Hemse och landtbr. O. Petterason Hallute i När (hvardera 15 röster). Suppleanter: landtbr. A. Pettersson Hulte i Hemse och N. Nilsson Ålarfve i Rone (14), att inträda i nämd ordning.Ledamöter (på förslag) i lasaretts- och hospitalsdirektionen för 1894—96: konsul Björkander och öfverstelöjtnant Carlstedt (19).
Domänuppskattningsman för 1894: riksdagsman P. Larsson i Fole (17). Suppleant: landtbrukaren M. Larsson Skäggs (9).
Ledamot i inskrifningsrevisionen för 1894—96: landskamrer O. Melin (18). Suppleant: landtbrukare M. Larsson Skäggs (13).
Ledamöter i inskrifningsnämden för 1894—95: Visby stad tullförvaltare J. F. Lytb; Roma kompaniområde nämdeman L. Granberg Granskogs i Dalhem; Tingstäde kompaniområde landtbrukaren L. N. Eklund Nygårds i Fole; Lärbro kompaniområde nämdeman G. Kellström i Bunge; Klinte kompaniområde landtbrukaren O. Åkerbäck Hejdegårda i Hejde; Garda kompaniområde nämdeman J. Österberg Hejdeby i Kräklingbo; Hemse kompaniområde landtbrukaren J. Hägg Hägvalds i Gerom; Hafdhems kompaniområde landtbrukaren P. Jesperson Burge i Hafdhem (alla med 13 röster). Suppleanter för ofvanstående kompaniområden i samma ordning: postmästare G. Vigren i Visby, landtbrukarne J. Smedberg Möllbos i Halla, K. Larsson Rondarfve i Fole, Tyko Lindgren Ar i Fleringe, N. Christiansson Sicklings i Klinte, Jakob Pettersson Robbenarfve i Garda, J. F. A. Uddin Ungbåtels i Stånga och P. Rosendabl d. y. Rosarfve i Hafdhem (alla med 15 röster).
Ledamöter i sjukhemsstyrelsen för 1894: Jektor Bergman (19) och landtbrukaren A. Dassow Visborg (18).
Revisor af sjukhemmets räkenskaper för 1893: handl. J. Munthe, Visby (14). Suppleant: handl. S. Schenholm, Visby (15).
Gode män för undersökningar rörande skogsvården för 1894—95: Norra fögderiets norra distrikt landtbrukaren O. L. Björkegren, Angelbos i Lärbro och nämdeman G. Kellström i Bunge, mellersta distriktet riksdagsman P. Larsson i Fole och landtbi, L. P. Bodin, Grausne i Lokrome, södra distriktet nämdemännen L.- Granberg, Granskogs i Dalhem och J. Österberg, Hejdeby i Kräklingbo; Södra fögderiets norra distrikt nämdeman J. F. Sahlsten, Sallmunds i Mästerby och landtbrukaren O. Åkerbäck, Hejdegårda i Hejde, mellersta distriktet riksdagemean L. Norrby i Fardhem och landtbr. L. Pettersson, Hallbjens i Lan samt för södra distriktet nämdemännen O, N. Boliv,Gandarfve i Alfva och F. Hermansson, Hafvor i Hafdhem (alla med 15 röster).
Ledamot i nämden för döfstumundervisningen: fabrikör P. A. Hellgren i Visby (19 röster). Suppleant: riksdagsman L. Norrby i Fardhem (19).
Landstingsman för undertecknande af landstingets anordningar m. m., vid förfall för ordföranden: lektor Bergman (20 röster).
Ledamöter i beredningsnämden: öfversteSä O. Carlstedt, Visby, fabrikör P. A. Hellgren d:o, kapten Broander i Källunge, nämdemännen O. N. Bolin, Gandarfve och F.
Hermansson, Hafvor (alla med 17 röster) samt nämdeman L. Granberg, Grenskogs (15 röster).
Landstinget åtskildes strax före kl. 2 middagen.

Eftermiddagssammanträdet,
som tog sin början kl. 1/2 6, var kortvarigt. Dervid justerades förmiddagens protokoll och underskrefs af samtliga landstipgsmän protokollssammandragot, hvarjämte föredrogs den från sjette utskottet inkomna utgifts- och inkomststaten för landstinget för år 1894.
Tiongets arbeten voro nu afslutade och ordföranden frambar på sedvanligt sätt sitt tack till vice ordföranden, ledamöterna och tjenstemännven för deras välvilja och för det goda samarbetet. Vice ordföranden framförde till ordföranden tingets tacksamhet för den raskhet, ordning och humanitet, hvarmed han ledt tingets förhandlingar.
Klockan strax efter 1/2 7 på aftonen åtskildes tinget för året.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 27 September 1893
N:r 150

Publicerat

Norra tredingens läraremöte

hölls i går i Slite skolhus. Omkr. 40 lärare och lärarinnor voro tillstädes.
Sedan de närvarande sjungit en psalmvers hölls bön af tredinogens ordförande skoll. E. Dahlström, Follingbo, som derefter helsade mötesdeltagarne välkomna.
— Till ordförande intill nästa hrs stiftsmöte omvaldes skoli. E. Dahlström, till vice ordförande nyvaldes skoll. Elfner, Slite; sekreterare för dagen blef skoll. Hall, Fleringe.
Derefter vidtog diskussion af frågan nr 1: »Hvilken betydelse har kristendomsundervisningen för folkskolans uppfostrande verksamhet?» Frågan inleddes af ordförandep, som utgick från den synpunkten, att så länge man tilldömer folkskolan äfven en uppfostrande betydelse och icke blott en undervisande, så är det absolut nödvändigt att kristendomsundervisalngea ingår i dess program, och icke, som somliga vilja, helt och hållet skiljes från un dervisningen eller enligt andras önskan uppskjutes till nattvardsundervisningen.
Ioledaren lade dock vigt upph, att undervisningen blefve lefvande och ej gjordes till en blott minnessak.
Folkskoleinspektören Uddin yttrade sig derefter. Man behöfde ej gå längre än till Paris skolor för att se hur det skall komma att bli, om man tar bort kristendomsundervisningen ur skolorna. Nämde hura man drömt om guld och gröna skogar blott man fioge bort Gad, men burn man misstagit sig. Skolor på kyrklig grund uppstodo och folket skickade hellre sina barn dit. Nu ha myndigheterna så småningom börjat slå in på en väg, som icke är fullt så kristendomsfientlig. — Skolans värf är att fostra barnets späda ande till strid mot köttet, och i den striden fins blott ett dugligt vapen — bibeln. Deri ligger ock dea rätta kraften till striden.
V. pastor fHusander, Veskinde, instämde med föreg. talare. Det vore i högsta måtto beklagligt om i vårt kära fosterland fattades samma beslut som I Frankrike.
Skoll. Mörrby i Boge ville att barnen skulle undervisas i hvardagskristendom, d. v. s, en praktisk lättfattlig utläggning af kristendomens sanningar. — Skolförest. Ljungberg från Visby ansåg att skälet, hvarför kristendomeundervisningen hos de små visade så klena resultat berodde derpå, att man ej toge med i räkningen de förutsättoingar, man fioner hos barnen, som jua icke äro anlagda för abstraktioner — Skoll. Hall instämde. — Kyrkoherde Gradelius, Othem, trodde att vissa lagbestämmelser hindrade inskränkningen af katekesläsningen. Presterskapet borde icke åtaga sig vid nattvardsundervisningen någoa del af den katekesläsning som klåge skolapv, ty detta vore en början till skiljande af kristendomsundervisningen från skolan. — Skolförest. Ljungberg, kyrkoh. Uddin och Gradelius samt pastor Husander drabbade derefter samman om lämpligaste stycket i katekesen att möjligen uppskjuta till nattvardsskolen.
Mötet avtog följande af hr Dahlström formulerade resolution: Kristendomsun dervisningen, rätt bedrifven, är för folkskolans uppfostrande verksamhet oumbärlig och oersättlig samt utgör grunden och det verksammaste medlet derför.
Middagsrast. Sånger.
Den härnäst behandlade frågan blef: »Kr det önskligt att för främjande af de gotländska lekarne få till stånd en särskild nationaldag?» Frågan inleddes af skoll. Erlandsson, Bunge.
Den närvarande tidsandan, yttrade talaren, är tydligen sådav, att den sträfvar att nivellera samfundslifvet icke blott för olika stånd utan ock för de mest skilda orter. Med iltågsfart föras nya ideer från den ena kontinenten till den andra, och sederna följa efter. Följden blir tydligen dev, att alla, om de än icke kunna, åtminstone vilja arbeta lika många timmar om dagen, kläda sig efter samma mode, roa sig på samma sätt o. s. v., de må bo på Malacka eller Grönland, i Paris eller på Fidsji-öarne, så att dea, som hundra år härefter reste jorden rundt, öfverallt skulle få besanna Salomos ord: »Iogenting nytt under solen».
Annorlunda var det i folkens barnaålder.
Menniskorna lefde och dogo på samma torfva, de blifvit födda, genom haf och ödemarker skilda från den öfriga obekanta verlden. Sederna voro ej importerade, utan framsprungna ur folket sjelft, ett uttryck för dess behof och tillgångar, öfverensstämmande med dess lynne, bildningsgrad, religion och den inneboeade fysiska och moraliska kraften. Följden ble”, att då någon längre fram djärfdes utom sin bygds gränser, fann han öfver allt nya seder och således »någonting nytt under silen».
Vi önska oss ej denna tid tillbaka; men burn värmes vårt sinne ej vid tanken på de hugstora hjältar, den fostrat, det bragdrika lif, den skapat, den trofasta, öppna, fria ande, som lefde i nordbons barm!
Hvar är nu den kraft, som fordomdags på vår lilla ö rest mer äv hundra tempal, hvilka vårt slägte endast på ett snöpligt sätt mäktar underhålla? Huru ringa är ej det mått af sjelfförsakelse, som vi äga, emot det, som den ringaste eftertanke genast säger oss, att våra fäder äg? Hvar är den folklynnets spänstighet, den lefnadsfriska hurtighet, som framkallat de folklekar, hvilka äro vårt öfolks stolthet och som vi med knapp nöd mäkta bevara från att förglömmas?
Af det myckna, som de förgångna seklerna lämnat vår tid i arf, är väl icke något här på Gotland mera kändt, älskadt och rent nationelt än våra folklekar. Jag ämnar icke hålla något föredrag om dem, ty de äro af oss alla allt för väl kända och — som jag hoppas — flitigt öfvade, för att deras stärkande, lifvande, ja förädlande karaktär skulle behöfva bevisas eller ens påpakas. Deremot skulle jag vilja nämna något om lärarens förhållande till dessa för vår ö nationella idrotter med afseende på barnen och ungdomen, om tiden för dessa lekar och sist om den uppstälda frågans nationaldag.
Då skolans läroplan företer en omväxling af arbetstimmar och fristunder och då fristundens användande till stärkande och lifvande lekar, (hvilket i förbigående sagdt är det enda, som ölverepsstämmer med barnanaturen) är ett nödvändigt vilkor för barnens andliga och fysiska helsa och lifaktighet, så är det tydligt, att läraren äfven under fristunderna bör utöfva ett så ledande och uppmuntrande personligt inflytande, som det är möjligt för hans egen individualitet, utan att på något för barnen märkbart sätt begränsa deras frihet.
Det är sorgligt att se barn under rasterna stå uppstälda utmed väggarne, halfhviska, fnissa, skuffa och sätta krokben för hvarandra. Icke är det stort bättre, när pojkar gå med i ringen och sjunga: »Skära, skära hafre!» o. s. v. Det må passa flickor — kanske.
Nej, helt annorlunda intryck får man af en skola, der en skara pojkar spelar pärk midt på skolplanen, en annan kastar varpa eller hoppar strikel längs en gärdesgård, medan flickorna leka långbo på landsvägen.
Visserligen är det ett skri och ett surr, så att man kan bli litet smådöf i förtid, men hvad gör det! Se på de intresserade p rkspelarne, de svettige bankdragarne! Och flickorna sedan! Ur hvarje öga lyser fram det mest spända intresse, den lifligaste barnaglädje och hurtigaste lefnadslust. Här äro alla råa, mörka tanvkar bannlysta. Djerft och fritt skriker hvar och en ut sitt hjertas mening; de behöfva ej hviska fram sina ord eller dölja sina gerningar. Och är läraren med, hvem vet då ej att de emå äro dubbelt mera intresserade och varma, och skriza vida högre, så vida ej läraren föredrager att näpsa och släppa» de högljuddaste? Och när föder ör ord: niogsmannen ringer, och barnen i samma sekund lemna sina lekar, för att i orduad trupp marschera in i skolan, hvem har ej lagt märke till att just dessa barn äro de mest stilla, lydiga och pigga?
Då den muntra leken är af så stor betydelse icke blott för att stärka kroppens och själens krafter, utan kanske framför allt för att förbindra barnen från att under fristunderna roa sig med rått och osedligt skämt, elaka upptåg och dylikt; och då inga lekar äro mera ägnade att befordra detta måls uppnående, att icke blott intressera, utan äfven bibehålla intresset, synes det mig, som läraren icke nog kan arbeta på att lära barnen Klska och öfva dessa idrotter.
Det ligger i de gotländska folklekarnes och folklynnets natur, och inom gränsen för hvars och ens erfarenhet, att den kärlek, hvarmed gossen omfattat dessa lekar, drifver ynglingen och mannen, ja den grånade gubben, att förkofra sig deruti.
Att dessa lekar äro både nyttiga och nöjsamma, vackra att åse och uppfriskande att deltaga uti, är ju ej omtvistadt, men annorlunda är förhållandet med tiden för dessa öfningar. Jag är öfvertygad, att hvarje lärare stått eller står med åtskilliga frågetecken inför detta spörsmål, och att mer än en är af den tanken, att det vore rådligast att gå förbi detta.
Den tid vår ungdom använder för att öfva gig i dessa lekar, är söndagseftermiddagarne, hvilka för öfrigt torde vara de enda stunder, ett stort antal disponerar för egen räkning.
Jag hoppas att det i en krets som denna Kr obestridt, att Herren vår Guds sabbat är till för annat ändamål, att den är oss gifven på det att vår ande må lösa sina vingar från det hvardagligas fjettrar och söka sin hvila i sitt ursprung — i God. Derför är ock min orubbliga åsigt, att huru stor ifrare jag än är för dessa lekar, aldrig under söndagarne taga någon del i dem.
Men det kraf jag ställer på mig sjelf, ställer jag ej på alla. Det är lönlöst att neka ungdomen roa sig på denna tid. Dertör böra de, som äga inflytande öfver de unga, tillse, att deras törst efter nöje släckes ur så ädel källa som möjligt. På åtskilliga orter har man arbetat på att få bört bollspelet och varpkastningen och — har lyckats. Men hvad har man fått i stället? Jo, man tillbringar sin söndagseftermiddag med att sofva och spela kort och drager först vid nattens inbrott ut på vägerne för att prata dumheter och begå handlingar, dem endast mörkret känner. Långt hellre ser jag ungdomen kasta rockarne af sig och spela en bårdhuggen eller tio, något, som åtminstone icke gifver anledning till någon sänkning i deras sedliga lif, för att sedan vid tiden för aftonvarden skiljas och gå till hvila.
Sist skulle jag ock orda något om folklekarne såsom grund för en gemensam högtidsdag för vår stormslagna, vågombrusade fädernebygd.
Genom hela vårt fosterland går för närvarande en sträfvan att erhålla en gemensam vationaldag, en historisk. Det är föga utsigt att den skall lyckas, ty vår svenska nation torde icke äga något historiskt datum, hvars betydelse är så mäktigt, att det förmår rycka med de djupa leden; och utan att nationaldagen är rotad i nationalkänslan, blir den endast ett misslyckadt försök.
Men i de enskilda provinserna torde möjligen fionas en grund, hvarpå en nationaldag skulle kunna byggas. Och letar man på vår lilla ö, hvad är mera urgammalt, än våra folklekar, hvad är mera rent gotländskt, hvad är mera öfverensstämnmande med våra gutars natur, hvad — med undantag af vilkoren för vår andliga och materiella existens — har mera än dessa vårt intresse så bland ung som bra rik och fattig, stadsbo och landtbo? Intet.
Dessa lekar äro framsprungna ur folket sjelft, hafva sin rot just i de djupa leden.
Vanligen är det bildningens män, som hafva att väcka intresse hos folket; här råder ett motsatt förhållande. Arbeta vi på en nationaldag för vår fosterö, baserad på denna grund torde ett lyckligt resultat ej vara omöjligt, ty betingelserna finnas förut. Da som varit närvarande vid de stora täflipgarne, som föranstaltats i Visby af Idrottsföreningen, och iakttagit både landt- och stadsbefolkningens ställning till dessa täflingar, kan i dem ej se annat än ett uppträdande af nationen i sin helhet, och således en upprinnelse till vår nationaldag. Idrottsföreningens och D. B. V:s bemödanden böra ej blott tacksamt erkännas, utan ock på allt sätt uuderstödjas och då dessa föreningar väl ej i lävgden kunna hålla, hvad början lofvat, borde det ligga alla, som älska våra folklekar, om hjertat att bearbeta folkandan så, att folket sjelft insåge behofret af och taga initiativet till förverkligandet af idén om nationaldagen, hvartill lärarekåren ej så litet torde kunna bidraga.
Det är en helig plikt att vårda och förmera det arf våra fäder lemnat åt oss; det är ett omutligt kraf på lärarekåren att den arbetar för bibehållandet af det gamla goda vi äga, och att den söker förbindra nys, förderfbringande seder att tränga ned till folket; det är vidare tydligt att firandet af en nationaldag, med de gotländska folklekarne såsom grund , skulle mäktigt främja dessa, på samma gång det är högst troligt att intresset för dessa häfdvunna idrotter är hos gotländingen starkt nog att förmå honom att offra en af sommarens arbetsdagar, så att söndagen ej behöfde användas.
Diskussionen om denna fråga blef ganska kort; man tycktes vara öfverens om, att ivgen särskild nationaldag behöfdes för att hålla våra gamla lekar vid lif. Skoll. Mörrby ansåg att om någon dag skulle blifva en gotländsk pationaldag, så borde det vara 9 Juli, i minne af hvad föreningen D. B. W. gjort för återupptagande på ön af de forn&ldriga idrotterna. Trodde det vara nödvändigt att låta ungdomen använda söndagseftermiddagarne till att öfva sig i lekarne, ty man kande ej begära att de skulle om hvardagarne lemna sitt arbete: för nöjets skull. — Skoll. Dahström kunde möjligtvis vara med om en nationaldag, men aldrig på söndag. — Skoll. Elfner, Slite, fann, ehuru ej gotländing född, att dessa nöjen voro renat af heliga gamla arf från våra,förfäder. Förr lade man an så mycket på kroppens utveckling, att resultatet blef en liten själ i en duktig kropp, nu är det tvärtom — en duktig själ i snart ingen kropp alls. — Skoll. Mörrby omtalade som erfarenhet från sitt 28-kriga lärarelif att nationallekarnes verkan på barnen var nteslutande god. Skolorna kunde göra små utmarscher för att då och då fördrifva en eftermiddag med lekar och nöjen under lärarnes inseende — tal. vore säker på att resultatet skulle visa sig godt. — Skoll. Lyth, Hangvar, kunde icke gilla idén om en nationaldag. =Lekaroe vore sig sjelfva nog och skulle ej hädanefter dö ut. En nationaldag förutsätter mer eller mindre offentliga uppvisningar och sådana, trodde talaren, ledde blott till att göra den friska leken till en onyttig sport; då vore det farväl med det nationella i våra lekar.
Sedan diskussionen förklarats slutad, beslöts på inledarens, hr Erlandssons, förslag, att den skulle utgöra svar på frågan.
Skoll. Elfner, Slite, höll derpå ett med lifligaste intresse åhördt föredrag om »Folkskolan och den sociala frågan».
Vi torde en annan gång återkomma till detta föredrag.
Nästa frågs, om »Rusdrycksundervisningen i folkskolan», inleddes af skoll, Lingström i Bro. Han gat en redogörelse för frågans utveckling och klargjorde i hvilket sammanhang man hade tänkt sig att under lärotiden undervisning kunde meddelas om rusdryckernas natur och verkningar. Framhöll att läraren framför allt akulle lefva som han lärde och mel sitt exempel gå före lärjungarne.
Mötet ansåg frågan vara genom inledniogen tillfredsställande besvarad och be slöt på grund af den långt framskridna tiden att till någon annan gång uppskjuta diskussionen derom.
Ännu en fråga, »ungdomsbibliotek» återstod, mena tiden tillät ej dess behandliog, utan åtskildes mötesdeltagarne något efter kl. 5 e. m.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 12 Augusti 1893
N:r 124

Publicerat

Riksdagsvalet i norra häradet

är nu kändt från alla socknar utom tre. Deraf framgår att i 45 socknar förutvarande ombudet, hemmansägaren Per Larsson i Fole erhållit 351 röster, hemmansägare O. Högberg, Tystebols i Stenkyrka 37, handl. A. Nordström, Fride i Gammalgarn 21 och skollärare A. V. Ljungberg i Fole 8 röster.
I valet ha deltagit 435 väljare af 2069 röstberättigade, alltså omkring 21 procent, hvadan valet varit något 1fligare än år 1890, då ej fullt 19 procent af de valberättigade deltogo, och hr Larsson erhöll 223 röster at 362 afgifna.

1) J. P. Jakobsson, Bjers 1 röst.
2) D. A. Malmros och F. Nyström, Slite, hvardera 1 röst.
3) M. Larsson, Skäggs, 1 röst.
4) Kyrkoherde Sik 1 röst.
5) H. Klingvall, Dalhem, 1 röst.
6) T. Franzén 2 röster.
7) Landtbr. Fravzén, Kyrkljufves, 2 röster.
8) 92 röstsedlar kasserades.
9) Kyrkoh. Friberg, Källunge 3, E. N. Eriksson, Vallstena 2, kyrkoh. Ehrenström i Kräklingbo 1 röst.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 2 Augusti 1893
N:r 118

Publicerat

Vid premieringsmötena

i onsdags å Fårösund och Fårön voro vid förra stället framförda 4 tjurar, 14 kor och 3 qvigor samt å senare stället 1 tjur, 10 kor och 3 qvigor. Af dessa prisbelönades:

Vid Fårösund:
Tjurar: Ägare:
Erik, K. Medin, Fleringe,
Kasper, M. Carlsson, Fleringe,

Kor:
Nubba, A. J. Blomgren, Bunge.
Sibba, N. Lindström, Bunge.
Citrona, Verberg, Ala i Rute.
Nora, Lindström, Gerungs i Rute.
Bibbi, Nyman, Enge i Bunge.

Qvigor:
Hagar, J. O. Blomgren, Biskops, Bunge.
Rosa, O. Ahlqvist, Alby, Bunge.

Å Fårö:
Kor:
Elsa, Nyström, Nystugu 3:e pris.
Agats, Larsson, Mölner 3:e pris.
Blomma, Carlberg, Mölner 3:e pris.
Julla, I Hammarström, Hammars 3:e pris.
Sibba, N. Olsson, Hammars 3:e pris.

Qvigor:
Rosa, S. Jacobsson, Hammars 3:e pris.
Rosa Larsson, Lauters 3:e pris.

Vid premieriogsmötet i går i Slite voro utstälda 1 tjur och 16 hondjur, Af dessa premierades följande kor:
Massa, L. Mörrby, Boge 2:a pris.
Nora, H. Jansson, Othem 2:a pris.
Massina, C. Jakobsson, Slite 3:e pris.
Nytta, J. N. Nyström, Boge 3:e pris.
Arkana, Fr. Nyström, Klints, Othem 3:e pris.
S:tjerna, J. S. Andersson, Närs, Othem 3:e pris.
Netts, A. Pettersson, Laujame, Othem 3:e pris.
Mia, kept. Herlitz, Gislauser, Lärbro 3:e pris.
Sota, G. Monselius, Slite 3:e pris.

Vid premieringsmötet å Kappelshamn i går voro utstälda 1 tjur och 39 bondjur. Deraf prisbelönades:
Tjur: Ägare:
Primus, K. Vestberg, Kappelshamn 3:e pris.

Hondjur:
Natella, P. Pettersson, Kappelshamn 2:a pris.
Nelli, T. Gardell, K ällstäde, Lärbro 3:e pris.
Blenda, V. Johansson, Vestervike, Hangvar 3:e pris.
Nora, K. Pettersson, Vesterbys, Hall 3:e pris.
Bellbo, K. J. Carlssov, Snäckers, Hangvar 3:e pris.
Värma, V. Nilsson, Nors i Lärbro 3:e pris.
Märta, K. Höök, Kappelshamn 3:e pris.
Blenda, K. J. Carlsson, Snäckers 3:e pris.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 Juni 1893
N:r 96

Publicerat

Auktion Fardum i Rute.

Lördagen den 15 innevarande April kl. 10 f. m. låter hemmansägaren P. Carlsson vid Fardum i Rute medelst offentlig frivillig auktion, som derstädes förrättas, till den högstbjudande försälja i mindre inrop ett parti hvete, råg, godt uteädeskorn, ärter, linser, hvetemjöl, ett större parti goda potatis, flere tunnor Gotlands tjära; kreatur: 2 par dragoxar, en tjur, 3 st. nyburna goda mjölkkor, några st. får med ungar, ett parti höstsädeshalm jämte mycket annat. Godkände inropare erhålla anstånd med betalningen till den 1 nästkommande Augusti, andra betala kontant vid auktionen.
Fleringe d. 4 April 1893.
Efter anmodan,
TYCHO LINDGREN.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 7 April 1893
N:r 53

Publicerat

Medels offentlig frivillig auktion

som lördagen den 4 instundande Mars kl. 10 f. m. förrättas vid Risungs i Ruthe låter landtbrukaren J. S. Karlström till den högstbjudande försälja i mindre utrop ett parti blåndsäd och ärter passande till utsäde, goda potatis ; rågoch hvetemjöl, höst- och vårsädeshalm äfvensom ett par goda dragoxar.
Vid samma tillfälle försäljes för annan persons räkning ett större parti god sill af olika märken.
Betalningsanstånd lemnas godkända inropare 3 månader.
Fleringe den 22 Febr. 1893.
Efter anmodan,
T. LINDGREN.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 Februari 1893
N:r 31