Etikett: Fårösund

Fårösund är den nordligaste tätorten på Gotland.

Publicerat

Idrott och sport.

\"\"

Skolidrottstävlingarna.
Uttagningen i Klintehamn.
Skolidrottstävlingar ägde rum i tisdags å idrottsplatsen i Klintehamn med ett 50tal deltagare från skolorna i Klinte, Fröjel, Sanda, Mästerby och Guldrupe. Resultaten voro synnerligen jämna och mången spännande strid utkämpades. Individuella resultat blevo för varje gren och åldersgrupp: (bästa notering för såväl pojke som flicka)

Löpning 60 m. (14-åringar) : Bengt Nilsson, Klintehamns h. fsk., 9,2, Vera Olsson, Klintehamn h. fsk., 9,8. (13-åringar) : Mats Siggelin, Klintehamns h. fik, 9,4, Kerstin Larsson, Klintehamn h. fsk. 10,0, Birgit Nilsson, Klintehamn h. fsk., 10,0. (12-åringar) : Kjell Mattsson, Sanda, 9,4, Gunvor Öberg, Guldrupe, 9,0. (11åringar) : Leif Johansson, Mästerby, 9,8, Mercy Karlsson, Klintehamn fsk., 9,5. (10åringar) : Göran Olsson, Mästerby, 9,6, Ingegärd Ahlquist, Fröjel, 10,0.

Hopp (14-åringar): Tore Olofsson, Klintehamn h. fsk., 404 cm., Kerstin Sigren, Klintehamn h. fsk., 338. (13-åringar): Mats Siggelin, Klintehamn h. fsk., 386, Gunilla Rosvall, Klintehamn h. fsk., 337. (12-åringar) : Hans Rosenlund, Mästerby, 370, Sylvia Nilsson, Sanda, 387. (11åringar) : Leif Johansson, Mästerby, 361, Mercy Karlsson, Klintehamn fsk., 358. (10-åringar) : Jim Lindell, Mästerby, 323 Siv Andersson, Sanda, 319.

Kast (14-åringar) : Ove Nilson, Klintehamn h. fsk., 60,40 m., Kerstin Sigrén, Klintehamn: h. fsk., 28,50. (13-åringar) Erik Johanson, Klintehamn h. fsk., 48,40, Birgit Nilsson, Klintehamn h. fsk., 35,20. (12-åringar) : Olof Hägg, Klintehamn fsk., 46,80, Sylvia Nilsson, Sanda, 34,70. (11-åringar) : Leif Johansson, Mästerby, 42,30, Mercy Karlsson, Klintehamn fsk., 32,60. (10-åringar) : Bert-Ove Anderson, Sanda, 44,20, Elsa Sahlsten, Sanda, 30,20.

Individuella resultat, summa tre grenar noterades: (14-åringar) : Thore Olofsson, Klintehamn h. folskskola, 2269,75 p., Kerstin Sigrén, Klintehamn h. folskola, 1995,75. (13-åringar): Erik Johansson, Klintehamn h. folkskola. 2280.0, Birgit Nilsson, Klintehamn h. folkskola, 2252,0. (12-åringar) : Olof Hägg, Klintehamns folkskola, 2303,5, Sylvia Nilsson, Sanda, 2669,25. (11-åringar) : Leif Johansson, Mästerby, 2547,75, Mercy Karlsson, Klintehamn folkskola, 2779,5. (10-åringar) Jim Lindell, Mästerby, 2695,75, Ingegärd Ahlquist, Fröjel kyrkskola, 2399,25.

Lagpoängen för blandat lag och gosslagg blevo: 1) Mästerby folkskola 2586,75, 2) Sanda folkskola 2338,08, 3) Klintehamns folkskola 2315,25, 4) Klinte högre folkskola, 2154,3, 5) Klinte kyrkskola 2079,8125, 6) Fröjel kyrkskola 1837,75.

För flickor: 1) Guldrupe 2618,25, 2) Klinte kyrkskola 2213,875, 3) Fröjel kyrkskola 2188,583, 4) Mästerby folkskola 2140,06.

Klintekretsen av Gotlands gymnastikförbund har om söndag kl. 19,30 sammanträde i Eskelhems bygdegård. Efteråt anordnar Eskelhems GoIF ett samkväm, där det bl. a. blir föredrag av gymnastikdirektör Gösta Löfgren, kaffe, sång och musik. Anmälan om deltagandet i gymnastikträffen göres senast lördag middag till tel. Eskelhem 43.

Visby tennisklubbs klubbmästerskap äga rum på lördag och söndag och komma att omfatta minst två klasser för herrar, varav en för oldboys, samt en klass för damer. Anmälningar om deltagande mottas t. o. m. fredag av lantmätare Gösta Welander, som är tävlingsledare.

Klubben hoppas givetvis på god anslutning till tävlingarna, som helt säkert komma att bjuda på spännande uppgörelser.

Till söndagens DM lorientering äro sammanlagt 245 deltagare anmälda. Seniorklassen har 170, juniorklassen 35, oldboys 24 och damklassen 16 anmälda.

Årets deltagaresiffra utgör rekord och uppvisar en kraftig ökning mot i fjol, då inalles 158 deltagare voro anmälda, nämligen 107 seniorer, 14 oldboys, 25 juniorer och 12 damer.

I 18 har de flesta anmälda, 47 stycken, sedan följer VIF med 44 och KA 3 med 36 stycken. Närmare om tävlingen i morgondagens tidning.

Till tävlingen behövs ett stort antal funktionärer och kontrollanter, varför VIF:s medlemmar uppmanas att i kväll kl. 19,30 infinna sig vid föreningens lokal Österväg 16.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 16 september 1943
N:r 213

Publicerat

Fjärdingsmannen i Fårösund vinddriven.

Försvann igår på väg till visby.
Omkring 40-årige fjärdingsmannen i Fårösund Leif Örnfeldt är sedan i går morse saknad och man hyser allvarliga farhågor för att någon olycka drabbat honom. Han begav sig igår morse med en öppen båt, försedd med motor, från Fårösund till Visby, varifrån båten – med vilken några flyktingar på sin tid anlände hit – skulle föras över till fastlandet. Båten siktades i normal tid från Hallshuk vid 10-11-tiden på förmiddagen, men sedan har man icke hört vidare av den. Från Lickershamn uppgives emellertid att man mellan 16 och 18 igår afton såg seglet på en mindre båt mycket långt till havs, 5-6 distansminuter och det föreföll som om båten drev norröver. Förmodligen har Örnfeldt fått motorstopp och måst sätta segel. Då vinden på denna sida om ön var svag, men däremot strömmen satte hårt från land, har han tydligen icke kunnat hålla ned mot Gotland.

Flygspaning resultatlös.
Då man redan i går kväll började hysa misstankar om att icke allt stod rätt till verkställdes spaningar redfin då av marinens fartyg och idag har ett flygplan med fänrik Krokstedt som förare på landsfiskalens begäran avspanat området norr om Stenkyrkehuk o. Hallshuk c:a 20 distansminuter till havs, men allt utan resultat. Det kan emellertid vara svårt att få syn på ett så litet föremål som en fiskebåt. Igår kväll och i natt rådde hårt väder med blåst och regn, på ostkusten blåste c:a 15 sek.-meter och det måste ha varit allt utom angenämt att vistas i en liten öppen båt till sjöss i detta väder. Troligen hade Örnfeldt heller icke med sig mer än några smörgåsar.
Landsfiskalen uppmanade idag genom radio sjöfarande att spana efter den saknade fiskebåten.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 september 1943
N:r 212

Publicerat

Idrott och sport.

\"\"

VIF vann välförtjänt, 3—0 mot AIK i går.
Othem alltjämt etta i Div. I, 4—0 mot Fårösund.
A 7—Alva IK 3—2.
Hablingbo—Gute 6—2.
AIK—Visby IF 3—0.
Othem— Fårösund 4—0.
Slite—I 18 IK 4—2.
Man hade samtliga lag i farten i Division I på söndagen och resultatet i de flesta matcher överensstämmer ungefär med förutsägelserna. En överraskning var dock att AIK skulle bli helt utan mål i matchen mot VIF, där man i stället väntat ett jämnare resultat.
VIF fick sitt första mål genom Ekenvik, som skickade in en lätt boll vid stolpen utom räckhåll för Schmidterlöw. AIK försökte energiskt att åstadkomma något avgörande under slutet av halvleken och laget hade fullt upp av chanser som emellertid missades. Efter en halvtimmes spel blev det mitt under AIK:s press 2—0 till VIF genom snabb kombination mellan Evert Olsson och Svärd, där den sistnämnde riktade kulan direkt i mål sedan han fått en bra crossboll.
Man hade väntat en AIK-uppryckning efter pausen men i stället förföll laget till en osympatisk tjurighet, som ibland tog sig uttryck i uppenbar misshandel av motståndarna. En målvaktsspark, icke på bollen utan på en motståndares ben, medförde att VIF fick en straff och den lade Svante Svensson med eftertryck i nät. 3—0 till VIF, vilket sedan stod sig under resten av matchen.
— När matchen Hablingbo—Gute skulle ta sin början konstaterades. det att någon domare inte infunnit sig och man fick hämta in en åskådare som domherre. Gute hade under en stor del av matchen övertag i spelet på planen men Hablingbos fasta försvarsmur var inte mycket att göra åt. Hablingbo fick sina chanser då och då och det blev i regel god utdelning.
— Othem befäste ytterligare sin ställning i täten genom att vinna en kraftig seger över Fårösund. Matchen gick ungefär på samma sätt som i Hablingbo, ty Fårösund pressade friskt mot Othemsmålet men forwards kunde inte få i gång något samspel att tala om och Othemförsvaret gav inte med sig. Det blev rätt hårt spel ibland och planen lämnade en hel del övrigt att önska.
— A 7 vann sin första match för säsongen med 3—2 och motståndet bjöds av Alva, som i första halvlek höll spelet väl uppe och även ledde med 2—1. Efter pausen kom A 7:s helt nyuppsatta elva bättre -överens och man rodde hem segern så småningom. Det stod länge 2—2 men under slutminuterna gjorde A 7 sitt segermål.
— Slite tog två nya poäng i matchen mot I 18, som nu fått tillbaka sitt ordinarie lag men som inte hunnit med någon samträning. Östervallen är uppplöjd för omläggning, varför matchen spelades på den gamla planen vid Bogeviken, som givetvis inte fyllde fordringarna för en seriematch.

Ställningen i Div. I:
Othem 3 3 0 0 13—2 6
Slite 2 2 0 0 9—2 4
Visby IF 3 2 0 1 8—5 4
AIK 2 1 0 1 5—4 2
A 7 1 1 0 0 3—2 2
Hablingbo 2 1 0 1 8—8 2
Gute 3 1 0 2 7—9 2
Fårösund 3 1 0 2 3—10 2
Alva 2 0 0 2 2—7 0
I 18 3 0 0 3 3—12 0

Reservlagen:
A 7—Klintehamn 0—0
Slite—I 18 2—4
AIK—VIF 4—3

Norra serien:
Väskinde—Bro 5—1
Stenkyrka—Rute 6—2

Juniorserien:
AIK—A 7 0—2
I 18—VIF 2—9

Gotlands Allehanda
Måndagen den 13 september 1943
N:r 210

Publicerat

Förlovade

Sigvard Kollberg
Astrid Mörlin
Burgsvik. Burgsvik.

Erik Percival och Elisabet Gyberg.
Fårösund. Hangvar.

Ragnar Bolinder
Marta Karlsson
Vintrosa. Grötlingbo.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 september 1943
N:r 209

Publicerat

Norra distriktet av G. M. F.

höll i söndags kvartalsmöte i Slite missionshus.
Förmiddagens möte, som var av enskild karaktär, inleddes av sliteförsamlingens ordf. J. F. Karlsson med bön samt en betraktelse över Jes. 12: 4. Efter en sång talade pastor Arv. Andersson, Åsarp, över Luk. 12: 49, 50. Därefter vidtogo förhandlingarna. Från dessa må nämnas: Mötet godkände styrelsens beslut att pastor Gösta Liljedahls installation hålles i Slite den 10 okt. och förrättas av pastor H. Nordanås, Hogrän. Så beslöts at kalla GMF:s evangelist, pastor Gösta Ohlsson för 14 dagars verksamhet i Slite i vinter. Distriktets årsmöte bestämdes att hållas i Fårösund den 23 jan.
Vid eftermiddagens möte, som var offentligt, predikade pastor G. Ohlsson, Slite. Vidare förekom vittnesbörd av civilvpl. V. Lindberg, A. Andersson och E. Karlsson samt sång av sångare. Mötet var ganska välbesökt.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 september 1943
N:r 209

Publicerat

Befattningen som postförare

Fårö—Fårösund har varit annonserad ledig till ansökan. Ingen sökande har emellertid anmält sig, varför tjänsten kommer att ånyo utlysas.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 september 1943
N:r 209

Publicerat

När bilen kom till Gotland.

Den 1906 planerade Fårösundsbussen.

Också ett kapitel ur det gotländska vägväsendets historia.
När det första motordrivna fordonet kom till Gotland tvista de lärde om, men det torde ha varit omkring sekelskiftet. Man började som bekant i allmänhet med\’ att placera mer eller mindre kraftlösa maskinerier på mer eller mindre vanliga vagnar och förmodligen voro de första maskindrivna fordonen även här på ön sådana. Fabrikör Herman Lindström lär sålunda någon gång efter sekelskiftet ha haft en trilla – dock bara på prov – med något slags maskineri uti. Den var emellertid så pass kraftlös att vagnen med två personer i icke orkade upp ens för den dilla stigning som Studentallén vid södra uppfartsvägen till Paviljongen då erbjöd. Trillan trillade sålunda hem igen utan att stanna här. Urmakare Hedbohm härstädes importerade sedermera en trehjuling, en Phenomobil, och disponent Forsman i Roma skaffade sig också en motorkärra, som han for omkring i trakten och skrämde hästar med, enligt vad samtida uppger. Detta fordon lär f. ö. först ha ägts av källarmästare Berthelsen i Visby, som köpte det vid ett besök i Nizza. Den första \”riktiga\” bilen var dock den som konsul Ekman köpte 1905 – samma som hans villa blev färdig vid Snäckgärdsbaden. Meningen var att med bilens hjälp spara tid vid färderna ut och in till sommarstället, men det befanns vara en felkalkyl – bilen tog så mycken tid i garaget att det blev tidsförlust i stället för besparing. Bilen var av en konstruktion, som någon fackman då ansåg revolutionerande, men det oaktat befanns den så pass opraktisk och nyckfull, att ägaren åter sålde den redan påföljande år.

Ett \”åbäke\” som skenade emellanåt och blev illa beryktat.
Detta var som sagt den första egentliga bilen på ön och den blev icke gammal. Karosseriet var ett mellanting mellan droska och bil, dock mest droska, som alla personbilar voro på den tiden. Ägaren använde fordonet för resor litet varstädes på landsbygden, från Katthammarsvik i söder till Fårösund i norr och den blev därför ganska känd, tyvärr också illa känd. Till råga på allt var den därtill röd till färgen, vilket ännu mera oroade hästarna. Det var ofta krångligt på vågarna och antingen måste de mötande eller bilföraren köra av vägen. Många, som ville köra om, boro sig också oförständigt åt, piskade på hästarna för att hålla sig före, o. s, v. En känd godsägare var uppe hos landshövdingen och ville ha förbud mot bilkörning på länets vägar. Samma åsikt uttalade också en gammal f. d. länsman, som blev ursinnig varje gång han såg ekipaget fara förbi och han utlät sig helt drastiskt a \”om dj-skapet\”, som han kallade det: \”Slikt skulle vara straff på!\”
Bilens säkraste fart var 6 minuter på fjärdingsvägen, d. v. s. ungefär 25 km., men den kunde utan risk drivas upp till 30 km. Steget från hästdroskornas \”en kvarts timme på milen\” med diverse \”pustningar\” på längre sträckor var mycket större än allt vad som senare inträffade på området och som gått framåt successivt. Alla, som åkte med bilen, slogos och med förvåning. En och annan gång skenade inrättningen helt plötsligt några hundra meter och så stod den därpå stilla, och man hade ett oherrans bråk med att åter få igång den. En gång ville stoppinrättningen inte fungera och föraren nödgades köra kors och tvärs i en park tills han kunde styra in kärran i ett buskage, där den sedan fick stå och pusta till dess bensinen tog slut. En annan gång vägrade den att hacka och stack rätt igenom garageväggen så att bräderna röko om det..
Ofta skrek och skällde folk i gårdarna när man körde förbi, knöto nävarna och spottade. Till en början körde hr Ekman ofta genom Stenkyrka ut till platser på norra Gotland, men det nöjet gav han snart upp sedan man en gång utanför en gård slagit sönder en hop flaskor på vägen medan bilen var norr över. En känd fru på norra Gotland bad konsul Ekman en gång enträget, att göra sig av med åbäket, då det bara åstadkom allmän förargelse på hela Gotland och – som hon sade – \”det kommer aldrig mera någonting dylikt till Gotland; ty bilar ha ingen framtid.\”
Ja, det sade hon, och det var nog den allmänna meningen den tiden, utvecklingen gick emellertid som i så mycket annat i en annan riktning än man tänkt sig och det kom så småningom många bilar till Gotland.

Droskbilstrafik redan 1909.
Konsul Ekmans bil kom som nämt till Gotland 1905, men redan tidigare synes ha varit planer uppe på till och med ett trafikbilföretag på ön. Gotlands norra vägstyrelse yttrade sig redan den 23 juli 1903 om en begäran av Carl Håkansson med flera om tillstånd att bedriva biltrafik mellan Tingstäde och Fårösund samt mellan Visby och Visborgs slätt. Vägstyrelsen ansåg sig icke böra motsätta sig begäran men dock på villkor att inga extra kostnader åsamkades väghållningsskyldiga. Huruvida dessa planer blevo förverkligade ha vi icke kunnat fastslå, men när väl några motorfordon hittade vägen hit följde snart flera efter och en hel del gotlänningar kommo pessimisternas åsikter på skam, det blev till och med på några år ganska många bilar här.
1907-08 byggde fabrikör Edv. Christersson egenhändigt en bil och 1909-10 öppnade han trafik med en Fordbil. Han följdes i drosktrafiken tämligen raskt av Edvin Pettersson, V. Finberg, Nordin m. fl. Nuvarande åkeriägare Georg Brinck fick redan 1911 en Apollovagn, sedermera utbytt mot en Stoewer, som åter 1914 lämnade plats för en modern Cadillac. 1911 fick även konsul Björkander hit sin första vagn, en tysk M. A. F. sned 10 hörs luftkyld motor. Den utbyttes följande år mot en 18 hkrs Horenvagn. Flera andra Visbybor köpte vagnar och de följande åren blev det ett ideligt bytande, man följde med sin tid och bilarna blevo ju allt modernare, man skulle naturligtvis ha det bästa och det måste ju erkännas – utvecklingen gick hastigt framåt.
Omkring 1909-10 kom bilen A 600 hit från Stockholm och körde propagandaturer på ön. Propagandan gällde förmodligen mera bilmärket än motorismen.

Gammal och ny tid, Oldsmobil av 1898 och 1928.

Busstrafiken planerades tidigtmen utvecklades sent.
Som ovan nämnts begärde Carl Håkansson m. fl. redan 1903 att få ordna automobiltrafik Tingstäde-Fårösund och Visby-Visborgs slätt, men den torde aldrig ha kommit igång. I Nya Dagligt Allehanda för den 27 febr. 1906 stod en vacker bild införd – återfinnes även här – och samtidigt meddelades att automobiltrafik skulle införas på Gotland, varvid denna autobuss skulle trafikera linjen I Tingstäde-Fårösund, en sträcka på 3 mil, från och med den 1 juni. Meningen var att det skulle bli post- och passagerarebefordran och att bilen skulle gå fram och tillbaka alla vardagar. Vidare meddelades följande:
\”Vagnen, som är försedd med en 2-cylindrig 12 hkrs benzinmotor, afser att rymma 8-10 personer samt ett par hundra kilogram post och bagage. Den rullar på gummi på alla fyra hjulen och har en maximihastighet av 25 km. i timmen. Leverantör är Gjestvangs i Stockholm. Ingenjör F. Nilsson i Rute har största förtjänsten av att denna trafik kommer till stånd.\”
Icke heller ifråga om denna trafik ha vi kunnat få någon säker uppgift. En del personer vi talat med vilja dock minnas, att bilen krånglade från första stund och att det aldrig blev något vidare med trafiken ifråga. Den 31 dec. 1906 uppträdde emellertid något som kallade sig Automobilaktiebolaget Gotland med en ansökan till länsstyrelsen om tillstånd till yrkesmässig biltrafik på Tingstäde-Fårösund med flera linjer. Icke heller ifråga om denna finnes några säkra tecken på lång tillvaro om trafiken ens kom igång. Det var emellertid icke många år senare som väghållningsskyldige började på att tala om behovet av bilskatt, då bilarna tärde hårt på vägarna. Men det är en annan historia.

En av de första Fårösundsbussarna.

Busstrafiken på Gotlandsvägarna planerades som nämnts ganska tidigt och en del privata busslinjer funnos väl också före 1920, vilket år Gotlands järnväg emellertid började busstrafik i egen regi på linjen Lärbro-Fårösund. Det var med en Scania-Vabisvagn, som på den tiden kostade vackra slantar. De senaste bussar, som de gotländska järnvägsföre tagen anskaffat, förnämliga Volvobussar, nyligen omnämnda i denna tidning, voro dock åtskilligt dyrare. Allt flera linjer kommo trafikerade av de tre järn- vilka efter hand moderniserat den rullande materielen, Det var i första hand avsides liggande orter såsom Ljugarn, När och Katthammarsvik som fingo bussanslutning med järnvägen och med tiden insattes även busslinjer på en del inlandsorter. Ett flertal direkta busslinjer Brevos också av järnvägarna såsom t. ex. från Visby till Lärbro, Katthammarsvik, Ljugarn, över Bäl, Gothem och Anga till Slite, över Hejde eller Eskelhem till Klinte, mellan Hemse och Ronehamn m. fl. En del linjer ha även drivits mer eller mindre privat, som Visbybussen inom Visby stad och till Visborgs slätt och Högklint, Snäckgärdslinjen sommartid etc. En del linjer ha ju kriget satt stopp för, men komma väl tillbaka när freden åter kommer till makten. En busstrafik, som också stöp för restriktionerna var den som 1.939 öppnades mellan Broa brygga och Sudersand – privatbil har emellertid de två senaste somrarna hållit trafiken igång här.
Numera äro som sagt de gotländska autobussarna moderna och trevliga vagnar. Man kan också taga för givet att kommunikationerna på vägarna efter kriget komma att gå mot ett kraftigt uppsving. Våra vägar äro utmärkta och bussfabrikationen av idag står på hög nivå – den komplettering till järnvägsnätet som busslinjerna utgöra, närmar avlägsna landsändar till centrala delen, av länet, isoleringen brytes och folket kommer lättare till varandra. Men icke blott bussarna utan även privatbilarna komma säkert att återerövra landsvägarna – huruvida gengasaggregaten då skola hamna på sopbacken återstår att se, men redan nu ha ju många bilmärken kommit i nya moderna utföranden – och de komma säkert också till Gotland, trots att man 1905 trodde motsatsen.
För att till sist gå tillbaka till den gamla första biltiden, så var det ju ganska förklarligt, att det konservativa Gotland skulle på gammalt maner se med misstro på \”utlänningarna\”, som man dock oftast var mera rädd för själv än vad djuren voro. En av de första bilförarna berättar, att han en gång under en åktur på norra Gotland hade en annan motorman med, båda leva för resten ännu, och då mötte man en kärra med en gubbe och en gumma. Båda ekipagen stannade långt ifrån varandra och gumman steg av, varpå bilen sakta körde förbi kärran med gubben. Hästen rörde inte på öronen, men väl förbi, bad förarens gode vän – en stor spjuver – honom hålla, varpå han gick tillbaka till gubben och sporde vänligt förekommande:

  • Vill farbror kanske vi skall leda tant förbi bilen?
  • Naj, naj, sa gubben, ha kummar nå!
    En annan gång mötte en bil en trilla med en gubbe i. Gubben viftade förtvivlat med piskan och bilen stannade. Gubben steg av, lade upp tömmarna och gav sig långt ut på åkern bredvid, hästen stod stilla framför trillan. I bilen undrade man vad som stod på, men då hojtade gubben ute från åkern: – Kåir nå, de jär intfalit.
    Bilarna voro skröpliga på den tiden och folket var inte vant vid maskinerna. Men man har med tiden vant sig både att åka och att fördra bilarna på vägarna. Det är som göteborgaren sade, inte sagt att det är vanvett för att man inte är van vet. Och ingen kan rida mot utvecklingen.
    Nu är det länge sedan de första gotlandsbilarna langades på skrothögen, men i garage och verkstäder bida vagnar utan gummiringar både nya ringar och en ny framtid för motorismen – även på Gotland.
Modern buss med gengasaggregat på pivotvagn.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208

Publicerat

Gotländsk väghistoria under ett halvsekel.

En tid av intensiv utveckling för vårt vägväsen.

\"\"
Petes i Öja

Den gamla kalkstensbron vid Petes i Öja.
Något om vägdistriktens verksamhet under dess 50-åriga tillvaro.
Den vägorganisation, som nu vid vägväsendets förstatligande försvinner, har hunnit verka under precis ett halvsekel eller alltsedan det enligt 1891 års väglag tillkom och sattes i verket. Den har alltså fungerat under en tid av rastlös utveckling på det tekniska området, vilken ställt de ansvariga vägmyndigheterna inför upprepade krav på bättre förbindelser och som stundom medfört svårigheter av skilda slag. Under medverkan av kunniga och erfarna män ha dock dessa svårigheter övervunnits och Gotland kan i dag berömma sig av ett vägnät, som tillgodoser alla rimliga anspråk. Det lokala vägstyret kan med gott samvete överlämna det verk, det byggt upp, till de statliga förvaltningsorgan, som skola föra verket vidare.
När den nya organisationen med vägstyrelser och vägstämmor kom i gång på-90-talet blev den första stora uppgiften att besluta om vägdelning för det system till väghållning in natura som lades upp. Varje jordägare skulle ha sin vägdel att sköta om och det tog lång tid att verkställa dessa omfattande beräkningar. Lantmätare Oskar Warfvinge i Visby hade detta arbete om hand och det dröjde flera år in på 1900-talet innan väglängderna lågo klara och kunde träda i kraft. Under tiden hade vägstyrelsen som en av sina huvuduppgifter att utlysa entreprenad på anläggandet av nya vägar och på underhållet av dessa. För vinterväghållningen krävdes en indelning i ploglag, som förnyades vart tionde år. Att göra alla till lags med ersättningarna gick givetvis aldrig och titt och tätt anfördes klagomål, som ibland fullföljdes ända upp till Kungl. Maj:t. Vid vägstämmorna i seklets början var representationen vanligtvis inte så fulltalig och ibland kan man finna att endast 3-4 ombud infunnit sig. Allt gick i sina lugna gängor och några omstörtande frågor hade man inte att ta befattning med.

Motortrafiken gjorde sig påmint redan 1903.
Motortrafiken började dock snart höra av sig och redan 1903 förekommer en passus i norra vägdistriktets protokoll, som talar om att Carl Håkansson sökt trafiktillstånd för automobil på vägen Tingstäde-Fårösund. Man ansåg att denna trafik skulle bli till gagn och man ville inte motsätta sig ett begagnande av dessa fordon. 1906 kom \”Automobilaktiebolaget Gotland\” med en liknande framställning och fick tillstånd för diligenstrafiken till Fårösund.
Vägstyrelsen på söder höll stramare tyglar i fråga om biltrafiken och 1915 satte man sig emot en framställning om körtillstånd under motivering att \”framförandet av automobil ej sällan är förenat med största fara för vägfarande och utan att minsta hänsyn tages för att skyddå eller hjälpa den som möter med hästar förspänt åkdon\”. Medan norra vägstyrelsen var liberal och tillät biltrafik på snart sagt alla småvägar dröjde det ända fram till 1922 innan man på söder släppte fram bilarna på olika bygdevägar.
Av större vägbyggen vid seklets början kan nämnas vägen Martebo station-Nyplings i Lokrume och 1910 byggdes den första bron i armerad betong vid Ihre i Hangvar för en kostnad av 1,900 kr. 1912 ombyggdes också Nybro i Gothem, som den gången kostade 4,625 kr.
Åren närmast efter kriget fick man efter långa förhandlingar klart med vägarna över Mästermyr och på norr beslöt man byggandet av Hangvar-Othem-vägen, som var klar 1923.

När färjebryggorna föllo samman av skröplighet.
Färjetrafiken över Fårösund fortgick ända fram till 1920-talets början på samma sätt som den gjort sedan gamla tider. För persontra, fiken hade man små roddbåtar och för det tyngre godset fanns en större blevo också alltmera ålderstigna och fallfärdiga och till sist gick det så långt, att man på Fårösund måste hyra en brygga i enskild ägo för att kunna klara färjetrafiken utan vådor. Är 1920 började man byggandet av den nya Fåröbryggan och samma år inköptes en mindre motorfärja för passagerare och lättare gods. Nyanskaffningen fullbordades sedan\’ med att en bilfärja insattes i trafik på hösten 1922. Innan dess hade också färjehamnen i Fårösund ordnats på ett tillfredsställande sätt. Den gamla generationen färjemän avtackades och den nya tidens farkoster började sina turer i sundet. En ständigt återkommande fråga angående färjetrafiken blev sedan biljettaxorna, som ändrades åtskilliga gånger innan de fr. o. m. 1937 helt avskaffades.

Natura väg hållningen avskaffas vägkassorna överta ansvaret.
I mitten på 20-talet trängde sig frågan om vägkassornas övertagande av sommar väg hållet alltmera i förgrunden och i det fallet var det södra distriktet som kom först i gång. Fr. o. m. år 1927 övertog södra vägkassan väghållningen i distriktet och året efter fattades enahanda beslut på norr sedan frågan fallit två gånger förut. Båda distrikten utbjödo väghållningen på entreprenad och man tecknade avtal med A.-B. Vägförbättringar som skötte om de gotländska vägarna till 1932 års utgång. I en form levde dock det gamla naturasystemet kvar in på 1930talet nämligen vinterväghållningen. Saken behandlades på några vägstämmor och det gav till resultat att vägkassorna år 1932 övertogo denna angelägenhet.
I 30-talets början började man umgås med tanken inom vägstyrelserna att helt och hållet överta väghållningen i egen regi. Under 1932 togs frågan upp vid gemensamma förhandlingar med vägstyrelserna och förslagen resulterade i att vägstämmorna beslöto ett fullständigt övertagande av all väghållning i kassornas egen regi fr. o. m. 1933 års början.
Vägstyrelsernas första åtgärder beträffande vägbyggena var att förbättra de starkt trafikerade vägarna genom öns samhällen samt vid de järnvägsstationer, där bettransporterna voro särskilt omfattande. Vägen genom Roma breddades och vidare förbättrades vägen Hemse-Ljugarn, västra landsvägen samt vägen Visby-Hemse över Vall och Hejde. Kulmen i vägbyggandet nåddes åren 1933-34, då man också eftersträvade arbetslöshetens avhjälpande med igångsättande av vägbyggena. I norra häradet förbättrades under åren 1933-36 vägen Visby-Stenkyrka och bland andra vägar som iordningställdes under denna tid kan nämnas vägen genom Bjärges, vägen Tibbles i Hejdeby-Larsarve stationsväg i Källunge, vägen Allekvia i Vallstena-Gothem och vägen Bro kyrka-Tingstäde samhälle. Bland större vägbyggen på söder kan nämnas förbättringen av vägen Visby-Träkumla-Vall-Isums samt ombyggnaden av Toftavägen, vilken fortgått fram till de senaste åren.

De första betongvägarna.
Slite fick Gotlands första betongväg vilken anlades 1930 för en kostnad av 135,000 kr. Sedan följde så småningom betongvägar i Hemse, Klintehamn, Tingstäde, Vible och Roma, där kriget avbröt detta permanentningsarbete. Ungefär 1,5 mil betongvägar hade iordningställts före krigsutbrottet. Av tjärmakadamiserade vägar har anlagts ungefär en mil.
Förbindelserna över Fårösund förbättrades på ett avgörande sätt genom att en ny motorfärja byggdes och sattes i trafik under år 1937. \”Fårösund II\” utfördes på Löfholmsvarvet efter konstruktion av civilingenjör K. H. Larsson i Stockholm och kostade i runt tal 60,000 kr. I samband därmed byggdes också färjeläget i Fårösund om, så att plats kunde beredas båda motorfärjorna.
En fyraårsplan för vägbyggena upprättades 1936 och närmast i tur stod då förbättring av vägar genom Roma, Endre och Follingbo, vägarna vid Laus myr samt Toftavägen. Under senare år, särskilt 1941 och 1942, ha åtskilliga vägar förbättrats och även nybyggen ha ägt rum, främst för att tillgodose kraven från försvarets sida. Bland de vägförbättringar som senast beslutats och som till en del också utförts märkes Visby-Bro kyrka, Visby-Fjälls i Endre, Hallfreda-Akebäck-häradsgränsen, vägen till Halls huk, vägen Roma kyrka-Björke kyrkaIsums, Bunge-Hau-Trelge, vägen Boge kors-Ytlings i Othem, vägen Stava-Digeråkra i Barlingbo, vägen Tingstäde kyrka-Bunn i Fårösund, Lokrume kyrka-Mallgårds i Hejnum, vägen Endre-Follingbo, Stuxvägen i Fårösund, vägen Tass i Hejde-Duckarve i Linde, vägen Ejmunds-Mästerby-Isums m. fl. Sammanlagt har sedan 1927 cirka 30 mil vägar byggts och omkring 40 större broar ha anlagts.

Dammbindningen slog igenomså småningom.
Dammbindningen började diskuteras omkring år 1930 och man gjorde en del försök i de större samhällena med klormagnesium och andra ämnen. Vägsaltet hade emellertid en del olägenheter med sig som gjorde att man inte kom att använda det i större utsträckning förrän 1935. Snart insåg man att saltet var oundgängligt för de dammiga gotlandsvägarna och före krigsutbrottet hade man kommit så långt att över 100 mil eller 70 procent av vägnätet var saltbehandlat.
Under årens lopp har vägdistriktens maskinpark vuxit oerhört och det ligger åtskilliga kapitalinvesteringar mellan de vägsladdar som inköptes 1923 och den stora omläggning till gengasdrift, som de senaste årens förhållanden tvingat fram. När kontraktet med Vägförbättringar uppsades 1932 övertogs samtliga bolagets maskiner på Gotland och detta bestånd han sedan utökats med modernare redskap av alla slag.

Männen i ledningen.
I denna lilla översikt måste också beredas plats för namnen på en del av de män, som under årens lopp lett vägdistriktens verksamhet. Det dominerande namnet i södra distriktets historia är kronolänsman M. E. Svallingson, Klintehamn, som under nära 40 år med stark hand ledde distriktets öden. Hån tillträdde ordförandeposten i styrelsen 1893 och det sista protokollet av hans hand är dagtecknat den 2 jan. 1932, vilket bl. a. omtalar att landstingsman K. J. Levander i Havdhem utsetts till ordförande. Efter dennes död utsågs fr. o. m. år 1937 nämndeman K. W. Palmqvist, Vall, till styrelsens ordförande, där han alltjämt fungerar. Av namnen från gamla tider kan vidare nämnas Nils Nilsson i Klintehamn, som var med i många år ända fram till 1927, 0. N. Bolin i Alva, som avgick 1917 samt M. N. Nilsson, Ålarve i Rone, vilken tillhörde styrelsen 1918-25. Ar 1928 invaldes riksdagsman Th. Gardell i styrelsen, 1932 kom nämndeman Palmqvist samt fr. o. m. 1936, då styrelsen genom en ny förordning utökades från tre till fem ledamöter, landstingsman Henric Levander, Bols, lantbr. Malkus Andersson, Eksta, och folkskollärare Herman Stengård i Linde, vilken till sin död 1941 fungerade som räkenskapsförare och tillika stämmoordförande. Efter honom har folkskollärare Reinhold Dahlgren inträtt i styrelsen och stämmoordförande de senaste åren har varit kyrkvärden Rud. Bolin i Alva.
I norra häradet finna vi omkring sekelskiftet följande namn i vägstyrelsen: som ordförande kaptenen C. T. Broander, Kullingbos i Källunge, samt vidare f. riksdagsmannen Per Larsson, Lilla Fole, och nämndeman 0. J. Larsson i Hörsne. Åren 1906-10 finner man nämndeman Johan Edmarks namn i styrelseprotokollen och på ordförandeposten fungerade åren 1906-08 agronom K. F. Broander, Kullingbos. Riksdagsman K. J. Larsson, Bondarve i Fole, trädde sedan till och var ordförande ända fram till 1929, vilket år dåvarande kaptenen Fr. Nyström trädde till. Vid ombildandet av styrelsen 1936 blev lantbrukare Gunnar Nilsson, Halner, styrelsens ordförande och vid dennes avflyttning inträdde fr. o. m. 1941 lantbr. E. W. Norman på ordförandeposten. Bland dem som under många år tillhört norra vägstyrelsen kan nämnas nämndemännen Hj. Pettersson, Hulte i Endre, 1911-35 och lantbr. N. P. Svensson, Hägelsarve i Ekeby 1917-28. Riksdagsman Gunnar Bodin, Grausne, var styrelseledamot 1929-36 samt major Nyström 1930 -36. Den nuvarande styrelsen består av lantbr. E. W. Norman, ordförande, förvaltare P. 0. Berthon, Bungenäs, som även varit vägstämmans ordförande, lantbr. Arvid Collberg, Follingbo, fabrikör Fridolf Johnsson, Slite, och lantbr. Anders Andersson, Hangvar. Alltifrån färjeväsendets nyordnande i Fårösund vid 20-talets början och fram till 1936 fungerade styrelsesuppleanten John Broström, Broa, som styrelsens tillsyningsman för färjetrafiken.

Varnande röster mot förstatligandet.
Trots att vårt lokalstyrda vägväsen visat sig besitta en hög grad av effektivitet och initiativkraft kom dock frågan om vägarnas förstatligande fram för några år sedan. Vägstyrelserna och stämmorna hade ärendet på remiss och från gotländskt håll höjdes röster mot förslaget, då man fann nackdelarna med det nya systemet betydligt överväga de fördelar som kunde vinnas. Likaså protesterade man kraftigt mot de särbestämmelser som i lönehänseende föreslagits för de blivande tjänstemännen inom den gotländska vägorganisationen.
Årets riksdag genomförde som bekänt förslaget, vilket träder i kraft nästa nyårsdag, och därmed får vårt halvsekelgamla lokala självstyre maka åt sig. De sista vägstämmorna ha hållits i Hemse och på Allekvia medan vägstyrelserna väl ännu komma att samlas några gånger för att sköta om de sista ärendena. En av de sista stora uppgifterna har varit att samla alla i vägfrågor intresserade gotlänningar till den stora vägdagen i dag, som anordnats för att hugfästa minnet av den epok i gotländsk väghistoria, som inom kort är till ända.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208

Om Oss Drivs med WordPress