för innevarande år har i dag ägt rum härstädes å allmänna läroverkets högtidssal.
Mötet inleddes med högmässogudstjänst i domkyrkan kl. 9 f. m. hvarvid altartjänsten förrättades af kyrkoherde Söderberg i Roma och pastor Ewald från Chicago, samt predikan hölls af komminister E. J. Kjellner i Dalhem, hvilken talade öfver ämnet: »Det andliga ljusets seger», hämtadt ur 2 Korint. 4:6.
Omedelbart efter predikans slut utvecklade förutnämde pastor Ewald på ett tilltalande sätt innebörden af 4:de versen ur Davids 27 psalm, anknytande till sitt föredrag en varm hälsning från vår systerkyrka på andra sidan oceanen; hvarpå följde altartjänst i öflig ordning.
Efter slutad gudstjänst öppnades mötets för handlingar å läroverkets solennitetssal, efter afsjungande af ps. 324:3 och 4 v., med nå granarna välkomstord af mötets ordförande, biskop von Schéele, hvilken därefter höll ett längre lärorikt föredrag om utkorelsen af Gud.
Sedan därefter protokollet för fjolårsmötet föredragits af v. pastor R. Bolin, hälsade biskopen i gotländska prästerskapets namn mötets hospites, prosten Frosterns från Borgå och pastor Evald från Chicago.
Till sekreterare utsågos vice pastor Brounéus och domkyrkoadjunkten Spaak, hvarefter kyrkoherden Kullin i Vamlingbo inledde den första af de å mötets program uppstälda diskussionsfrågorna, så lydande: Hvarför återkomma förlåtna synder såsom anklagande minnen?
Såsom härtill medverkande orsaker angaf inledaren bland andra: behofvet af syndens anklagande minne såsom en tuktomästare till ödmjukhet och bön; vidare som en varning och hjälp för troende att afhålla sig från nya synder; såsom alstrande större tålamod under hemsökelser och ett försonligare sinne lag; vidare emedan de anklagande minnena göra nåden så mycket större och ljufligare, göra de saligas lofsång härligare.
I denna fråga yttrade sig vidare kontraktsprosten Uddin, som af hjärtat instämde med den föreg. tal. och framhöll det enastående fallet, då Kristus påminner om förlåten synd, nämligen då frälsaren efter uppståndelsen 3 gånger frågade Petrus: älskar, du mig? liksom P. 3 gånger förnekat Kristus, hvarmed Kristus åsyftade att på samma gång förödmjuka P. som framhålla den outransakliga nåd, hvaraf han kunde blifva delaktig. Likadant blir förhållandet, när synden återkommer såsom anklagande minne.
Kyrkoh. Gadd fäste sig särskildt vid uttrycket »anklagande» minnen och framhöll såsom orsaker hvarför de framkomma, att 1) de skola visa hvad rättfärdiggörelse är; 2) visa huru svaga vi äro, men äfven 3) huru starka, ity att vi fått fäste i Gud; samt 4) att de äro nödvändiga.
Prosten Alfvegren inlade i endast en punkt en protest mot inledaren, nämligen beträffande syndens minne såsom anklagande jämväl i saligheten, då all synd och sorg, och då väl äfven anklagelser för förlåtna synder, skall vara utplånad.
Biskopen ansåg äfven gifvet, att minnena icke kvarstå såsom anklagande i salighetens tillstånd. Inled. torde emellertid icke hafva tänkt sig dem såsom sådana, utan blott och bart såsom minnen af förlåten synd.
Kyrkoh. Söderström framhöll Herres egen bön såsom en bekräftelse på det faktum, att förlåtna synder måste återkomma såsom anklagande minnen.
Konsist.-not. Öfverberg ansåg frågan såväl formelt som realiter oriktigt uppstäld eller åtminstone vilseledande. Återkomma då icke äfven oförlåtna synder som anklagande minnen?
Och realiter är det en contradictio in adjecto att tala om förlåtna synder såsom anklagande.
Biskopen ansåg den föreg. tal:s formella anmärkning lätt bemött, däremot måste man nog medgifva riktigheten af hvad han anmärkt mot frågans reella innebörd, men denna contradictio, den är en syndens ironi, som är svår att förklara. men hvars faktiska tillvaro icke låter sig förneka.
Kyrkoh. Kullin medgaf, att han i fråga om syndens minne i salighetens tillstånd icke velat särskildt velat pressa det som anklagande, men undrade ändå, om ieke minnet dock innebure en viss anklagelse, ehnru icke i sådan mening, att den verkade en känsla af osalighet, utan glädje öfver att synden är förlåten och öfvervunnen.
Kyrkoherde Söderberg förfäktade, att Gud genom att låta förlåtna synder återkomma som minnen vill gifva oss tillfälle att blifva rätt förkrossade och små.
Kyrkoh. Sik. Ar synden förlåten, är ock den skuld och dom, som följer synden, upphäfd och i stället för den med synden följande ofriden följer frid. Minnet kan ej utplånas, men minnet ha förlorat sin bitterhet.
Komminister Youngberg. Gudtänker aldrig på förlåtva synder de äro kastade i hafvets djap. Skulle han då låta dem åter framträda. Nej, framträda de förlåtna synderna igen, är det förvisso djäfvulen som erinrar därom för att göra människan tviflande. Detta kan ja genom Guds nåd blifva till vår nytta, men det gör oss icke glada, och därför få vi ej tro, att detta syndernas återframträdande är en nödvändighet som ingår i Guds uppfostringsplan med oss.
Kyrkoherde Ronqvist framhöll att ju mera människan lär sig kanna Guds nåd, ju mera lär hon sig ock att känna sin Gud. Och därunder kommer tavuken på att hon, trots Guds stora nåd, dock kunnat synda såsom hon gjort men först i evigheten lära vi fullt känna nåden och synden, och då komma minnena af synden ej anklagande men såsom osaker till evigt tack och lof.
Kyrkoh. Hedqren ansåg att man i detta sammanhavg ej borde tala om anklagande utan förr om tuktande minnen. Ty något anklagande äger ej rum men väl ett tnktande genom minnet af synden.
Kyrkoherde Havrén förfäktade äfven att det var djäfvulen som framkom med minnena af synden såsom anklagande för att göra människan misströstande.
Sedan konsist.-not. Öfverberg haft ordet för ett kort anförande afslöts diskössionen af biskopen, hvilken gjorde en kort resumé af den förda öfverläggningen.
Härpå sjöngs ps. 193 första och sista versarne.
Kyrkoherde J. Löthberg inledde härpå den andra, så lydande frågan:
Har Kristi uppståndelse obehörigt blifvit inom vår kyrka stäld i skuggan för hans blodiga offerdöd?
Inledaren påvisade hurusom vid predikandet af Kristus och hans verk oftast hans blodiga lidande och död är det ämne som lägges till grund för den kristliga förkunnelsen. Men förvisso är Kristi uppståndelse ett ämne att förkunna och predika långt mera och långt oftare än nu sker. Ty, såsom Paulus sagt, om Kristus icke uppstått, så vore hans verk om intet och vi dvaldes ännu i våra synder. Därför ha vi icke blutt att se på Kristi offerdöd och hvad vi därmed vunnit utan äfven hans segerrika uppståndelse, vetande att vi ock med honom skola uppstå i härlighet.
I frågan yttrade sig kyrkoberdarne Sik och Gadd samt kontraktsprosten Uddin. De två förstnämde förenade sig i åsikter med inledaren. Kyrkoherde Gadd framhöll särskildt hur predikan om deno appstånde Kristus vore ett vapen mot materialismen.
Kontraktsprost Uddin trodde sig af Guds ord ha funnit, att Kristi lidande behöfde mera predikas, dock ej så att detta predikande skulle undanskymma talet om Kristi uppståndelse.
Äfven här gjorde biskopen en kort sammanfattning uf tankeutbytet, påvisande vikten af att alltid ställa predikan om Kristi uppståndelse i innerlig förening med predikan om hans lidande och död.
Nästa fråga var: Utgör Guds ära eller människans egen satighet det vanligaste gudaktishetsmotivet i våra dagar?
Inledaren, kyrkoherde J. N. Kalström, ansåg, att i våra dagar är det nästan utesiutande det senare motivet som ger impulser till gudaktighetsgärning. Detta vore att beklaga, ty därigenom blir gudaktighetsöfningen en blott affär, förestafvad af människans benägenhet att endast göra det, som gifver vinst och fördelar. Helt förkastligt är dock ej detta motiv, ty hoppet om salighet håller den troende fast vid tron och nåden.
Kyrkoherde Gadd ansåg likaledes att människans egen salighet vore det vanligaste gudaktighetsmotivet i vår tid.
Härpå afslutades förmiddagens förhandlingar med bön och psalmsång.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 27 Juli 1898
N:r 113
