Etikett: Dalhem

af småskolans lärare och lärarinnor har af särskilda komiterade utarbetats ett förslag, hvarötver rikets samtliga folkskoleinspektörer fått att yttra sig.
I ett längre utlåtande har folkskoleinspektören i Gotlands norra distrikt kyrkoherde J. Odin I Dalhem rörande förslaget anfört:
Komitén har endast mellan staten och skoldistrikten fördelat kostnadernas bestridande för berörda understödsanstalt, hvaremot den på uppgifna skäl icke ansett sig kunna ålägga lärarekåren sjelf att bidraga till uoderstödet såsom riksdagen i sin skrifvelse af 14 Maj 1889 hade ifrågasatt. Destia skäl synes inspektören dock mindre tungt vägande. Från principiel synpunkt kan visserligen komitéa hafva rätt, ehuru lärarekårens sjelfbeskattning för berörda ändamål äfven från denna synpunkt torde kunna försvaras med tagen hänsyn till nämda kårs extra ordinära ställning, men säkert är, att i praktiskt afseende inga nämnvärda orättvisor eller svårigheter skulle yppa sig deraf, om här bestämdes, att hvarje lärare eller lärariona, som åtnjoter fall medellön, 300 kr. — med undantag af gifta lärarinnor — skulle årligen bidraga till anstalten med 5 kronor. Ealigt utredningen faonos vid sintet af 1889 ej mindre än 1,345 lärare och lärarinnor hvilkas årliga lön ej uppgick till 300 kronor och insp. förmodar, att alla dessa ej skulle ha något emot att få sin lön ökad till detta belopp mot det att de förpliktigades att årligen erlägga 5 kronor till anstalten i fråga äfven med risk att förlora all förmån af denna lilla årsafgift i fall af förtidig afgång från tjensten.
Hvad nu beträftar kommunernas i förslaget bestämda ärliga bidrag till understödsanstalten i fråga 6 kr. så är insp. viss derom, att före den nu befintliga utredningens tillkomst ej många bade vågat hoppas, att församlingarna skulle slippa ifrån saken med en årsafgift af 15 kronor för hvarje lärare eller lärarinna. Då det tydligen icke är nödvändigt, att dessa afgifter utgå efter samma proportion som lönerna, så vågar insp. föreslå, att skoldistriktens i denna paragraf bestämda kreafgift höjes till 10 kronor för hvarje lärare, som åtnjuter full medellön, och till 15 kronor för hvarje lärarinna, hvars lön ej uppgår till 300 kronor. Äfven med en sådan ökning skall hvarje skol distrikt med skäl kunna anse sig för ett röfvarpris hafva undkommit den plikt som hittills enligt gällande folkskolestadga ålegat detsamma, enär denna afgift i de flesta fall ej medför en ökning af den årliga folkskolebadgeten, uppgående till 1/3 öre per fyrk. Derför vågar insp. hoppas, att ingen riksdagsman i andra kammaren skall hafva mod att säga nej till ett sådant förslag, då härigenom väsentliga fördelar kunna tillskyndas skolan och likväl en större besparing af statskassan äga ram än genom komiterades förslag.
Sistnämda ingalunda outtömliga kassa behöfva vi — säger insp. — med större nödvändighet anlita för andra folkskolans ändamål. Ty vi behöfva ett med öfriga lönetillskott proportionerligt statsbidrag till fortsättaingsskolorna äfven som till den pedagogiska slöjdundervisningen, såväl den qvinliga som den manliga, om dessa läroanstalter skola uppnå en önskad och i rätt spår ledd utveckling.
Rätt till understöd vill inspektören i skolans eget intresse frånkänna lärarinna, som är stadd I äktenskap, enär i de flesta fall skolan icke torde odeladt kunna vid sig fästa dessa lärarinnors hufvudintresse, hvarför dessa lärarinnors antal borde allt mer och mer förminskas.
Har insp. sålunda nu i vissa afseenden velat mindre än komitén gynna lärarkåren, så vill han deremot i andra afseenden gynna den mera och detta företrädesvis I skolans intresse.
Först och främst önpskade han en resl åtskilnad mellan lärare och lärarinnor stipulerad dels så att helunderstödet för 1ärarne, som vanligen hafva familjer, höjdes till 200 kronor, dels sk, att rätt till helunderstödet 150 kronor måtte tillerkännas lärarinna som uppnått 45 års klder och räknar 25 tjensteår.
Afkortadt naderatöd borde i öfverentstämmelse härmed tillerkännas lärare för 50 + 25 (= 75) år och lärarinnor för 40 + 20 (= 60) år hvarvid endast 2 proe. af hvarderas belunderstöd afdrages för hvarje för rätt till helunderstöd bristaude år.
Om nämligen understödsanstalten skall blifva till verkligt gagn ej blott för lärarekåren utan äfven för skolan bör af.
gång från innevarande tjenst underlättas och derigenom en raskare omsättning af lärarekrafter befordras. Detta är af synnerlig vigt, ty — såsom komitéa sanningsfullt yttrar — »det ringa kunskapsmått, som småskolelärarne och med dem jemförliga lärare under några få månaders kurs iobämtat, förkofras ofta alls icke, utan förflyktigas i stället med åren, så att de imånga fall redan efter ett par tiotal år kunna anses för sin uppgift mindre lämpliga, och det är då ej blott för dem, utan änou mer för skolorna önskvärdt, att de kunna utbytas mot yngre och för sitt kall bättre rustade efterträdare». Men med bibebållande af komiténs förslag, som icke motsvarar deras här lemnade motiv, skulle mången redan utsliten lärarinna nödgas släpa sig fram ännu 10—15 år för att komma i besittning af det väl behöfliga understödet. Man invänder väl, att skolrådet har i sin makt att afskeda en mindre lämplig lärare och att inspektören dessutom kan Iinskrida, der skolrådet i sådant afseende försummar sig. Men i verkligheten faller det sig ej så lätt att vidtaga en sådan åtgärd emot fattiga och värnlösa, synnerligen då de derjämte äro stilla, beskedliga eller sympatiska naturer. Alla kunna väl i sådana fall össka att yxan skall gå, men ingen har mod att hålla i skaftet.
Äfven den af insp, föreslagna åtskilnaden mellan lärare och läraringor har komitéa lika vältsligt som sanningsenligt motiverat der det yttras: »komitén har nämligen icke kunnat underlåta att taga i betraktade att nu ifrågavarande lärarepersonal till mer än nio tiondelar utgöres af qvinnor, hvilka i fysiskt hänseende äga mindre motståndskraft än männen och derför blifva tidigare utslitna, så mycket mer som de vanligen med ansträngd itver fullgöra det dem ålagda arbetet.» Det hade dock varit önskligt — säger insp, — att komitén utdragit den konklusion, som följdriktigt måste ntdragas ur en sådan premiss. Det torde väl få anses som ett konstateradt fektum, att en lärarinna, som oafbrutet tjenstgjort i skolan från 20 till 40 års klder, har förtärt sina för skolarbetet erforderliga krafter, såvida hon icke blifvit begåfvad med en ovanligare koustitntion.
Slutligen nödgas insp. i billighetens och rättvisans namn anmärka, act det är alldeles för bjertlöst, att lärare, som genom obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att sin tjenst vidare sköts, och i de flesta fall äfvea torde vara oförmögen att genom annat arbete sig sjelf försörja och derför måste i högre grad än andra vara i behof af understöd, lemnas utan all hjelp, om han icke kan prestera 15 tjenstekr. Minsta pensionsbeloppet borde i sådant fall kunna tillerkännas lärare, som tjenstgjort i 10 år och lärarinaa, som äger minst 8 tjensteår, hvarvid grunderna för öfrigt borde vara analoga med dem, som i dylika fail äro gällande för ordinarie folkskollärare enligt reglemeatet för folkskollärarnes pensionsinrättning.
Då i öfrigt det fullt lämpliga sätt hvarpå statens bidrag föreslagits böra utgå, möjliggörs friare och mera oproportionela bestämmelser och ett större oberoende af i dylika fall vanliga matematiska formler och kalkyleringsserier, borde k. m:t lemnas friare händer att i ömmande fall efterskänka vissa fordringar i reglementet för erhållande af ett nödigt ålderdomsunderstöd.
I alla af insp. oberörda delar af förslaget önskar han detsamma all möjlig framgång.
Inspektören i södra distriktet har helt kort, hufvadsakligen blott med någon betänklighet vid det låga distriktsbidraget af 6 kr., tillstyrkt förslaget.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Mars 1891
N:r 39