Etikett: Ardre

Där den lilla bivägen till Botvalde och Västerby gårdar i Ardre förenar sig med stora vägen, som förbi Kopungs och kyrkan fortsätter till Gammelgarn, ligger en liten plan som kallas Sladderplatsen och som utgjort en omtyckt samlingsplats för lustvandrande sockenbor, i synnerhet ungdomen. Denna plats pryddes av socknens största och vackraste asp, ett ståtligt träd med vacker form. Trädet stod omkring 4 meter från stora vägen och vid den lilla gårdsvägens kant, stammen var hög och inga grenar skymcle sikten i kurvan, som f. ö. ett stycke därifrån effektiv döljes av en stor röd lada, placerad mitt emellan de båda vägarna.
Trädet utgjorde alltså en prydnad för socknen och kunde vare sig genom sin form eller plats anses utgöra något riskmoment för den knappast nämvärda trafiken i nämda kurva. Trafiken på bivägen inskränkte sig nämligen till på sin höjd ett par hästfordon och några cyklar pr dag och under det kvartssekel undertecknad haft nöjet vara bosatt i Ardre har ingen av våda så mycket som bräckt en fingernagel på aspen ifråga. Däremot ha flera olyckstillbud ägt rum på stora vägen, som på en sträcka av 100 meter från Sladderplatsen norrut är mycket smal och gör en ogenomskinlig kurva till höger. Dikena äro dessutom här ganska djupa och nivåskillnaden mellan terrängen och vägbanan betydlig.
Nåväl, denna sistnämda, verkligt farliga vägbit, som särskilt under sommaren är livligt trafikerad, har ej hittills varit föremål för någon åtgärd i syfte att minska olycksriskerna. Men den vackra och oskadliga aspen har på vägstyrelsens order nedhuggits. Härmed har denna vägstyrelse tydligt manifesterat sin likgiltighet för våra naturliga skönhetsvärden och givit klart besked om vad vi ha att vänta i fortsättningen. Behovet av att naturskyddstanken får energiska förespråkare inom vägstyrelserna gör sig alltmera påträngande. Vägbyggarna måste lära sig inse att det finns flera saker att taga hänsyn till än själva vägen och framförallt att landskapets skönhetsvärden ej i onödan få spolieras. Sådant är rena rama okulturen och såväl handlingen som följderna sprida otrivsel och missnöje.
D. Ahlqvist.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 April 1937
Nr 83

Petsarve i Ardre socken.

Som bekant finns det en hel del anrika egendomar på Gotland, och utmed dess kuster flera platser, vilka varit av stor betydelse på den tid ön var ett Nordens handelscentrum. Våra tiders fornforskare ha kommit till den slutsatsen, att Gotlands första förbindelser med yttervärlden skedde öster ifrån. När österländska handelsvägar beträddes av gotländska köpmän, vilka i sin hemort även voro jorddrottar med ägor utmed kusterna, är det ju ganska troligt att den östra kustens hamnmöjligheter först anlitades. På flera orter finnas ännu minnesmärken av olika slag från dessa tider, vilka anses tillhöra begynnelsen av Gotlands storhetstid. En sådan ort är otvivelaktigt Ardre socken, där bl. a. egendomen Petsarve har åtskilligt i behåll av medeltida lämningar.
Då vi för några dagar sedan besökte egendomen Petsarve, var det dels för att bese den välbyggda gamla släktgår. den och dels för att beundra en altartavla, som tidigare haft sin plats i Ardre kyrka, men nu väl förvaras i nämda egendoms manbyggnad.
Tvisten om altartavlan löst för några år seden uppstod tvist om ovan antydda altartavla. Riksantikvarien hadde den uppfattningen att altartavlan borde överlämnas i vård under hans domvärjo. Nuvarande ägaren till Petsarve, hemmansägaren August Olsson, ansåg sig emellertid icke ha anledning att lämna ifrån sig dyrgripen, ty hans fader inköpte på sin tid tavlan å offentlig auktion. Förhistorien år: Ardre kyrkas inredning skulle; ersättas med annan, beslöts det någon gång i slutet av 1800-talet. Därför hölls auktion 1899, då de gamla bänkarna och den betydligt yngre altartavlan bl. a. såldes. Bänkarna hamnade förmodligen på någon vedbacke, medan altartavlan forslades till Petsarve. Tyvärr hade auktionsprotokollet förkommit, men eftersom det ännu finnes personer i livet, som känna till auktionens förlopp och att altartavlan är i rätt ägares händer, blev tvisten snart bilagd. Altartavlan, som tillverkades omkr. 1820 kan knappast anses ha något större antikvariskt värde. Ur konstnärlig synpunkt kan man ej påstå att tavlan representerar sin tids bättre konst. Det senare samt tavlans motiv Gotlands vapen i vitt och blått (således intet kykrligt motiv) ha förmodligen gjort sitt till att den icke befunnits lämplig som altartavla och fördenskull såldes med en del äldre inventarier, som avlägsnades innan Ardre kyrka restaurerades år 1900. Altartavlan år som sagt placerad i Petsarve manbyggnads övre våning, och där gör den sig bra. För ägaren har den naturligtvis ett visst värde som familjeklenod samt dessutom ett kuriositetsvärde.

Medeltida murar och valv, mycket intressantare än nyss nämda altartavla, finnas att studera å Petsarve, som varit i samma släkt trol. sedan 1600talet. Strax intill trädgården kring manbyggnaden finns bl. a. en kulle, vari döljas ruiner och troligen mycket annat, som säkerligen skulle vara till stor hjälp för framställande av en klar bild angående rörelsen på orten från den tid, då närliggande hamnar först frekventerades av långväga köpmän. De medeltida grundmurar, som löpa i olika riktningar, skulle ge oss upplysning om byggnadsförhållandena i forna tider, om de utforskades. I trädgården till Petsarve finnes ännu ett väl bibehållet källarvalv. Om det en gång i tiden varit en krypta till en klosterbyggnad eller en förvaringskällare för handelsgods, kunna vetenskaparna på detta område säkert avgöra. Mycket talar dock för att Petsarve en gång i tiden varit säte för köpmanshus. Ägaren till Petsarve, hr Olsson, har en del att berätta om sina förfäders verksamhet. Och även därav framgår, att forna innehavare av egendomen ägnat sig åt köpenskap.
Sågverksrörelse har å Petsarve bedrivits sedan många decennier tillbaka. Sålunda uppfördes den första ångsågen i dessa trakter av dåvarande ägaren till gården. Det är emellertid länge sedan dess, och numera har sågen den utrustning, som är vanligt i våra dagar. Skogarna i dessa trakter äro som bekant ganska vidsträckta, varför sågen är i verksamhet mycket skog, en del äro hällmarker. Arealen till Petsarve omfattar cirka 450 tnld, varav omkr. 50 tnld är åkerjord av skiftande karaktär, lättjord och lerblandad mylla. Skogsmarkerna äro delvis bevuxna med vacker skog, en del äro hallmarker.
Byggnaderna ha uppförts under senare tider och äro i mycket gott skick. Ladugårdsbyggnaden är tämligen nyinredd och rymligt tilltagen för häststall, foderlador och nötkreatursstallar samt boxar för småboskap.
En dagsresa till Visby var det förr i tiden, då man skulle bege sig till staden från Ardre, berättar en av denna tidnings äldsta prenumeranter på orten : ”Jag minns, säger denne, när jag som liten sork för första gången skulle få följa med min farfar till staden. Det var mycket som skulle ordnas med innan vi kommo iväg. Vi måste också ha en bra matsäck med oss på långfärden, som startades tidigt på natten för att vi skulle hinna fram till staden på morgonen. Jag blev väl litet sömnig, och höll på att luras till. Men farfar ville ju ha någon att prata med; och så började han berätta historier för mig, så sedan var det inte farligt att jag somnade. Han talade om hur ”bysen” såg ut och hur han huserade i skogarna. Når vi kom till Kaupungs klint, på vars platå nationalbeväringen en gång i tiden hade exercisfält, talade farfar om att en gång hade sjörövare gömt stora skatter i en håla i berget, som sedan rasat igen. Alla sjörövarna, som försökte komma åt guldet senare, gingo bet på kuppen. Så skatten den är ännu kvar där än, sade farfar, om inte någon annan varit och hämtat den.
Om varje gård vi foro förbi hade farfar något att berätta, så vägen till Visby var inte långtråkig, fastän den tog många timmar i anspråk.”
Från Ardre och kringliggande bygder finnas många historier, som vi kanske bli i tillfälle att höra mera om en annan gång.
Efter vad vi försport har docent Stenberger varit i Ardre och Petsarve, så det kan ju hända att utgrävningar komma till stånd där någon gång i en snar framtid.
T-a

Gotlands Allehanda
Onsdagen 7 April 1937
Nr 78