Etikett: Amerika

till Amerika för 100 år sedan.
Av Arne Lindström.
II.

Materiellt — sett torde Fredrik Chasseur ha varit mindre väl rustad och vid ankomsten till Amerika befanns reskassan ha smält samman till en mycket obetydlig summa. Vännen och reskamraten Rosencrantz befanns dock ännu vara ägaren av ett litet belopp i kontanter och med detta kapital startade de båda emigranterna sin färd mot lyckan. Först skulle man emellertid förse sig med nödig proviant och utrustning för färden till Cincinnati i Ohio, varför ett besök gjordes i första bästa handelsbod. Då Chasseur frågade efter priset på några rökta skinkor, som funnos hängande i handelsbodens tak, fick han till sin förvåning en motfråga som svar, och därtill på svenska: ” Förlåt mig är ej Herrens namn Chasseur från Wisby?” Handelsmannens namn befanns vara Sundberg och han hade fordom varit ”Markör hos Mamsell Anna Engström”. Givetvis utspann sig nu ett livligt samtal om de båda gotlänningarnas gemensamma fjärran färdernebygd, varefter Sundberg med äkta gutnisk hjälpsamhet försåg de båda resenärerna med vad som kunde vara behövligt för den stundande resan. Väl anländ till Cincinnati kom Chasseur genast i kontakt med svenskar, vilka hjälpte honom på alla sätt. Hos en lantbrukare i trakten erhöll han sin första anställning mot en lön av 7 dollars i månaden. Hans arbete bestod i att ”drifva deras kor från betet uti skodjupt vatten, hugga ved, föda svin och höns samt bära in vatten för dagen åt den delikata americanska tjenstedamen — i sanning en vacker invigning för en nybegynnare från Sverige som gjorde sig ett så stort begrepp om Americas oberoende frihets Land”. Chasseur fick tydligen inte det goda intryck han tänkt sig av Amerika. Också ledsnades han snart på lantbruksarbetet och vi återfinna honom i arbete på Franks Museum i Cincinnati. Svenskarna i Amerika ha tydligen mången gång ett brokigt förflutet bakom sig. Vår sagesman omtalar sålunda, att denne Frank egentligen hette . Natt och Dag och var ättling till Bo Jonsson Grip. Till följd av en skrift, som han författade om Carl XIV Johan blev han, då löjtnant vid Kungl. Livgardet i Stockholm landsförvisad, och begav sig till Tyskland, där han dagligen umgicks med den avsatte Gustaf IV Adolf. Så småningom hamnade Frank i Amerika, där han i Cincinnati grundade sitt ovannämnda museum, i vilket Chasseur nu fick sin utkomst. Chasseurs arbete bestod i att sopa 3:ne våningar 125 fot långa rum, rengöra för en Aligator, ?:ne Babuner, 2:ne Africanska Ginny pigs, 1 Apkatta och en svart Orm, som Fru Frank syntes taga största intresse uti att dagligen framvisa för sina nyfikna besökare”. Utom detta arbete, som föga skilde sig från hans förra” sysselsättning, hade han också att på orgel ackompagnera en tysk kornettist, vilken sörjde för den musikaliska underhållningen mellan visningarna på museet. Tre gånger i veckan skulle Chasseur ut på gatorna och klistra upp affischer, och på kvällarna tjänstgjorde han som förevisare av ”TInfernal Region — (”Helvetet”) det mest ohyggliga och fasansvärda af alla exibitioner, whilken allrig borde tillåtas uwuti ett civiliserat Land, likvist besöktes den lifligt hvarje afton med allmänt bifall af Americanarena, hvilka, som synas taga största intresse uti dylika grofheter”.
Efter åtta månaders arbete på Franks museum slutade Chasseur denna anställning och fick följande vår arbete i trädgårdsskötsel hos ”en framstående Tysk Millionär vid namn Hoffner”, hos vilken hans kärlek till trädgårdsodlarens yrke grundlades. Detta yrke skulle han också sedan bliva trogen.
Huruvida Chasseur stannar hos denne Hoffner eller icke, därom låter han oss intet veta. Men år 1850 blir honom hemlängtan för svår och i maj detta år lämnade han sitt kära ”Old Kentucky Home”. På hemresan passerade han Ciacinnati, där han ju hade flera gamla vänner, och där han råkade en person, som kallades ”Wills från Wisby”. Även denne tycktes i likhet med ovannämnde Frank ha ett mer eller mindre äventyrligt förflutet, ty då Chasseur vid samtal med honom påpekade att han hade stor likhet med en god vän till Chasseur, Janne Ahlberg i Visby, svarade Wills: ”det är jag, men låt det blifva oss emellan”. Mera få vi inte veta om Ahlberg-Wills. Från Cincinnati begav sig Chasseur till New York och därifrån med ett tyskt fartyg till Hamburg, där han träffade några gamla vänner, Cramér och Donner.
Från Hamburg gick färden via Lybeck till Visby, dit han anlände år 1852.
Födelsestaden gjorde ett annat intryck på Chasseur, än då han 1839 sist såg den. ”Likt en ny verld syntes alt för min åsyn Tomt & Stilla, jemfört med det nyss lemnade lifliga America jag redan då kände mig i saknad af”.
Chasseur upplevelser under den följande tiden faller utom ramen för denna skildring. Vare det nog sagt att han en tid ägnade sig åt hotellvärdens yrke och även gjorde affärer med livsmedel. I det sistnämnda ärendet seglade han : till Ledsund på Åland i ärende att förse den där liggande engelsk-franska flottan med proviant. Krimkriget hade nämligen nu brutit ut. Anblicken av de vid Ledsund förankrade flottorna gör ett djupt intryck på Chasseur och han skriver därom: ”En grand visit att beskåda”. Chasseur hade emellertid fått Amerikafebern på allvar i blodet och snart syntes honom fädernestaden alltför lugn och stilla. I juni månad 1854 avreste han åter från Visby närmast till Köpenhamn samt därifrån via Hamburg till New York, och var snart tillbaka i sitt kära Kentucky. Efter att bland annat ha haft anställning som kock en tid och varit med om en fartygskatastrof i Mexikanska golfen, varunder en av hans bästa vänner fick sätta livet till, inköpte Chasseur på hösten år 1856 tillsammans med sin vän Alberg ett jordområde om 160 tunnlands areal, på vilket han åt sig också uppförde ett bekvämt hus, ”i hvilket jag tillbringde 9 år de mäst lyckliga dagar”. Men dåliga tider följde på de goda och Chasseur måste se sig om efter annan sysselsättning. Vid Denver i Colorado arrenderade han 3 tunnland jord för anläggning av en trädgårdsskola. Översvämningar och gräshoppor förstöra emellertid resultatet av hans strävsamma arbete och han blir åter ställd på bar backe. För att kunna uppehålla livet arbetar Chasseur nu en tid dels som brunnsgrävare, dels som lagerbiträde i ett apotek. Efter ett misslyckat försök att uppodla ett jordområde vid Vermilion Lakes begiver sig Chasseur år 1874 till Denver där han får sysselsättning i det apotek, där han förut tjänstgjort som lagerbiträde. Detta yrke förblev Chasseur trogen en lång tid men tyvärr säger han själv, kunde detsamma icke giva honom inkomster tillräckligt för att han skulle bliva i stånd att för andra gången göra ett besök på Gotland.
Och nu anser sig Fredrik Chasseur inte hava stort mera att berätta av sin ”okonstlade och trovärdiga Historia”. Han hoppas att den må bliva till något intresse för läsaren, vilket vore den största belöning som skulle kunna givas honom i hans egenskap av ”författare”. Och nog har berättelsen om Fredrik Chasseurs liv i Amerika i alla dess strävsamma, kontrastrikt växlande faser, mycket att säga en senare generation. Mycken aktning för ”de stora möjligheternas land” kan han med sina hårda upplevelser för ögonen givetvis icke ha, men som vi sett, längtar han trots allt tillbaka till Amerika så fort han rest hem till Gotland.
Helt ouppmärksammad och utan framgång var Chasseur icke ???? hemland. I ett bihang till sin skildring omtalar han att han vid sitt besök i Visby 1854 av mågist Gustafsson, grundaren av Botaniska trädgården, erbjöds att anlägga denna vår stads enda egentliga park. Chasseur antog emellertid icke detta anbud, men han tillägger: ”Med ånger och förebråelse till mig själf har jag insett att ett stort misstag gjordes då jag ej antog anbudet, hvilket ville blifvit till min större glädje än att förspilla tiden och försvaga min kropp med anläggande av Trädgårdar uti America”. Emellertid ligger honom fäderneön och i synnerhet jordens folk och deras framtid varmt: om hjärtat. Hans råd till dem går i korthet ut på att i största möjliga grad upptaga fruktodlingen, då intet annat land torde vara lämpligare härför än Gotland. Chasseur antar dock att hos Gotlands lantbrukare förefinnes samma falska tro som hos en man som vid passerandet av ett vid vägkanten nyss planterat fruktträd anmärkte: ”hvad nytta har Ni att plantera Träd, från hvilka Ni allrig kan draga någon nytta af?” ”Ja”, svarades det honom, ”om ej jag kan; blifver det för en kommande generation”.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 4 Juli 1938
N:r 150

resa till Amerika för 100 år sedan.
Av Arne Lindström.

Under firandet av minnet av den första svenska Amerikakoloniens grundande i Delaware har historien om den svenska emigrationen i allmänhet och Amerikaemigrationen i synnerhet fått en brännande aktualitet. Få äro väl de medborgare i Sverige, som inte i det stora landet i väster ha vänner, släktingar eller ättlingar av dem, till vilka tankarna ofta gå. Två miljoner svenskar och svenskättlingar finnas i innevarande stund därute, tjänande ett annat land än det, som sett dem eller deras fäder födas, fostras och utbildas till striden om livets nödtorft. Men det fanns en tid, då dessas tjänster icke ansågos oumbärliga för moder Svea, det betydelsefulla skede i vårt lands ekonomiska utveckling, som började med industrialismens genombrott. Sverige kom i livligare kontakt med andra länder, blev en faktor på den internationella handelsmarknaden, men blev härigenom också delaktig av konjunkturväxlingarnas — ”välsignelser”. De människor, som övergivit sin jord och sökt sig till städerna i industriens tjänst, kunde icke sysselsättas i önskvärd utsträckning, och då de stora uppfinningarna på samfärdsmedlens område satte oss i intim förbindelse med fjärran belägna länder, om vilka fantastiska historier berättades, förtäljande om de sagolika utkomstmöjligheter, som där förefunnos, uppstod hos många tanken på att i andra världsdelar söka sig en framtid.
I raden av de svenskar, som sökt sig över till Amerika, återfinnas givetvis också en mångfald gotlänningar. De flestas upplevelser ha väl gått deras medmänniskor relativt spårlöst förbi. I mina gamla släktpapper har jag emellertid en memoirskildring, för hand nedskriven av den här i Visby är 1813 födde Fredrik Herman Chasseur, vilken år 1839, alltså för närmare 100 år. sedan emigrerade till Nordamerika, och som på ovan angivet sätt låtit historien om sin händelserika färd över Atlanten och sina upplevelser i fjärran Västern gå till eftervärlden.
Fredrik Herman Chasseur föddes som ovan nämnts i Visby 1813. Han var son till sedermera preussiske och nederländske konsuln här i staden Karl Anton Albert Johan Chasseur, den förste här på Gotland bosatte medlemmen av släkten ifråga. Numera har släkten Crasseur inga ättlingar, bärande namnet Chasseur, här på Gotland, men tvenne systrar till vår sagesman, Fredrik Chasseur, blevo gifta med tvenne bröder Lindström, kronofogden Gustaf Lindström och häradsskrivaren Carl Lindström, vilka blevo stamfäder för de båda grenarna av släkten Lindström. Den senare blev farfars far till nedskrivaren av dessa rader. För den allra äldsta generationen i Visby är kanske dåvarande danske konsuln Karl Johan Chasseur i någon mån känd, måhända mest i genskap av innehavare av ett värdshus på den plats, där nu D. B. W:s paviljong står. Om denne har August Kinberg i sina ”Gotländska slägter. Genealogiska och biografiska anteckningar” mycket att förtälja. Desto mindre kännedom har han däremot om dennes broders Fredrik Herman. Chasseurs händelserika liv. Men här ha vi i stället ”morbror Fredriks” egen skildring att lita oss till.
”Efter ett sorgligt afskedstagande från anhöriga lemnade jag mitt kära hem, och nedgick till Visby hamn hvarest min reskamrat Inspectoren Rosencrantz väntade mig, då vi begåfvo oss på väg till den på redden ankrade nya Briggen, tillhörande aflidne Handlanden C. Engström, under capt. Svenssons anförande, destinerad för Medelhafvet”, börjar resenären sin skildring. Resan skulle bli både lång och värlig. Inte nog med att den omtalade briggen, som, tydligen på grund av dåtidens mindre goda hamnförhållanden i Visby måste ankra å redden, hastigt och lustigt blev tvungen att lämna ankaret vid boj, och undfly en uppstigande nordvästlig storm, för vilken skydd söktes i lä av Västergarnsholm. Dessutom tog resan till Amerika en tid av icke mindre än c:a tre månader, vilket nog för vår tids människor förefaller att vara i längsta laget. — Vid Västergarnsholm – förblev fartyget liggande i två dygn, varefter man seglade tillbaka till Visby. Härifrån skedde så avfärden i slutet av september 1839, icke utan ceremonier. ” Efter en gifven sjö-salut med ett Canonskott jemte 3:ne gångers upp och nedhissande af den Svenska Nationalflaggan, gjorde fartyget en halfceirele och styrde under fulla segel rakt ut och snart lemnade Wisby och Högklint utur sigte”. Fredrik Chasseur hade lämnat fosterön, vilken han inte förrän efter 13 års vistelse i Nordamerika skulle återse. Det första målet för resan var Helsingör, som fartyget nådde efter tre dygns seglats. Här gick Chasseur ombord på ett annat fartyg, som på resa från Stockholm till New Orleans angjorde denna hamn. Resan skulle emellertid inte komma att gå direkt på Amerika. ”Efter ett dygns kryssande uti i Nordsjön mötte oss 2:ne Lotser, som välment rådde Vår Captain att segla åt Land, emedan ett svårt väder vore i annalkande, hvilket besannades nästföljande dag af en svår Nordlig Wind; som ledde Capt. att signalera efter Lots, hvilka snart infunno sig, men som i följd af de svåra rusande böljor kunde ej uppkomma på däck utan måste en lina utkastas från fartygets akter för Lotserna att fastgöra vid sin båt och med handen teckna cursen”. Efter en farofylld insegling mellan klippor och förrädiska undervattensskär ankrar fartyget så i en fjord på Norges sydkust, där man måste kvarligga ej mindre än ””3 :ne långtråkiga veckor”. Mot slutet av oktober slog vinden om och snart var fartyget inne i Engelska kanalen. Efter två dygns seglande ””lemmade wi Canalen och utkom på Atlantiska Ocean uti Tropikens länge efterlängtade Climat; der wi för första gången hade nojet beskåda Valfisken genom sina svängningar omkring Fartyget”. Ända ned mot ön Madeira ställdes färden, men disigt väder gjorde att ön inte kunde ses från fartyget. Tropikernas klimat imponerade mycket på resenären och han kallar det ett paradis ”med sin alltid brilliant skinande sol och behagliga oförändrade hälsosamma luft”. För fulla segel går resan nu i det behagligaste väder med kurs på de västindiska öarna, vilka tydligen passerades på så nära håll, att Chasseur fick tillfälle att beundra den tropiska prakten och härligheten i fråga om växtlighet och naturens skönhet på öarna Haiti, San Domingo, Puerto Rico, Navassa och Cuba. Det lugna vädret förbytes vid ankomsten till Mexikanska golfen i hård nordvästlig storm ””med en så förfärlig hastighet” att fartyget måste ”intaga alla segel med undantag af ett refvat stormsegel med alla man på deck, hvaraf 2 :ne fastbands vid rodret för säkerhet att ej blifva ett offer för de vilt rasande sjöar. Förhållandena synas Chasseur likt ett ”Tnfernal Region”, i två dygn kastades fartyget redlöst omkring i alla riktningar och det var omöjligt för passagerarna att ligga kvar i sina kojer. På tredje dagen bedarrar emellertid den svåra stormen och med amerikansk lots ombord inseglar fartyget lyckligt på Mississippi-floden och ankrar vid staden Baliz på själva julafton 1839. Glädjen över att ha nått Amerika är stor hos de uttröttade resenärerna: särskilt gläder sig dock Fredrik Chasseur åt att vara i tillfälle att äta julgröten i land. Från Baliz går resan vidare till New Orleans där fartyget ankrar på Nyårsdagen 1840.
Efter tre månaders resa hade Chasseur alltså nått sitt mål. Besvärligheterna voro emellertid inte slut i och med den strapatsrika resan. Men emigranten Chasseur hade nog inte startat sin färd mot främmande land med enbart ljusa förhoppningar. Eller måhända förhåller det sig så att hans påpekande av det falska i talet om Amerika som det land där man kan ”gräfva guld med teljeknifver” är nedskrivet just med hågkomster från ett strävsamt och mödorikt liv i fjärran Västern för ögonen.
Om sina öden och äventyr i fortsättningen skola vi låta Fredril Chasseur berätta i en kommande artikel.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 1 Juli 1938
N:r 148