Kategori: 1886 01 Januari

Gotlands Skarpskytte- och Jägaregille
firade i tisdags afton med en anslående, af ett 60-tal gillesledamöter besökt fest Å stadshotellets festvåning minnet af sin femtioåriga tillvaro.
Högtidstalet hölls af gillets sekreterare läroverksidjunkten doktor L. Kolmodin, som uppdrog en längre sakrik skildring öfver gillets verksamhet och väx lande öden under det gångna halfssklet.
En minnets krans, af enkla blommor virad, på helgadt altar lägga vi i dag — med dessa ord inledde talaren sin skildring. Vid gillets stiftande — liksom ännu — kunde man bland dess medlemmar finna den grånade åldringen, mannen i sin kraftfullaste ålder och ynglingen. Och dessa representerade ”samhällets alla klasser. Hvad kunde på en tid; då rang och ståndsskilnad ännu hade så mycket att betyda, sammanföra och förena dessa personer af så olika stånd och åldrar, personer med så skilda intressen, så olika bildningsgrad och lefnadsvilkor? Det var en gemensam känsla, som lifvade och genomträngde dem alla — tanken på hemmets försvar och trygghet. I friskt och lifligt minne stod då ännu qvar den fara, som ej fullt tre år tionden törut hade hotat vår ö, då den mäktiga grannen i öster försökt rycka Gotland bort från moderlandet för att förena det med sitt väldiga, men i despotismens tunga bojor fängslade rike. Denna fara hade klart och tydligt visat, att här, om någonstädes, ett militäriskt ord nadt försvar vore af nöden, och man skyadade ock att åstadkomma ett dylikt genom bildandet af nationalbeväringen, men det visade sig snart en brist och ofullständighet i detta försvarsväsende, alldenstund behörig skjutfärdighet och vana vid krigsgevärets bruk blott genom de årliga öfningarne kunde vinnas. Behofvet afatt äga säkre skyttar för kriget ledde tanken på att inom nationalbeväringen bilda en förening, hvars hufvudsakliga ändamål skulle vara skjutfärdighetens uppöfvande och främjande, och sålunda föddes här den tanke, som först ett par tre tiotal år derefter framträdt och gjort sig gällande i det öfriga Sverige — tanken på bildandet af skarpskytteföreningar.
Redan i början af 1830 talet, fortsatte talaren, hade Svenska jägareförbundet blifvit stiftadt med hutvudsaklig uppgift att verka för ett lagenligt och rationelt bedrifvande af jngten, för väckandet af ett mera vetenskapigt intresse hos jagtens idkare samt ätven för skjutfärdighetens uppöfvande, men dess organisation och verksamhet hade för öfrigt ingen militärisk prägel och syftade icke direkt på militära ändamål, Det var tanken att-härstädes förena bägge dessa slag af verksamhet, som låg till grund för den inbjudning, hvilken år 1835 gick ut från Gotlands dåvarande landshöfding och militärbefälhäfvare M. S. v.
Hohenhausen. Denna inbjudning sträckte sig till medlemmar af: alla stånd och klasser. På denna kallelse infanno sig 26 Januari 1836 etthundrafemton gotländske män, hvilka jämte 25 andre stiftade gillet. Af desse 140 stiftare qvarlefde nu endast sex.
Under de första åren af sin tillvaro utvecklade gillet stor lifaktighet. Redan under första året ingingo femtio nya medlemmar, af hvilka de fleste tillhörde bondeståndet; den skjutbana, som ännu begagnades, anskaffades och en mindre skjutpaviljong uppfördes, hvarjämte planeringar och planteringar verkstäldes samt stängsel omkring banan uppsattes.
Gillets första prisskjutning, i hvilken 36 ledamöter deltogo, ägde rum 4 Juli 1836. Första priset, ett silfverbeslaget dryckeshorn, skänkt af ordföranden, vans af prosten och kyrkoherden i När Matias Klintberg, som sålunda blef gillets förste skyttemästaro, Äfven ett extra pris, en smakfullt broderad jagtväska, af ortens damer förfärdigad och ofverlemnad till gillet, utdelades vid denna täfling. Genom icke obetydliga penningbidrag af några dels medlemmar och dels andra Personer förvärfvades. åt gillet den äfven i historiskt afseende dyrbara klenoden konung Karl den tionde Gustafs jagtflaska. Kronprinsen Oskar, som åtagit sig blifva gillets beskyddare, skänkte gillet på högtidsdagen 4 Juli det dyrbara och konstrikt arbetade dryckeshornet. Likaledes gjordes genom frivilliga gåfvor och bidrag början till bildandet af en rustkammare och en boksamling. Af allt detta kunde man fiuna, anförde talaren, med hvilket lif och intresse det unga gillet omfattades. Äfven i afseende på jagtvårdens främjande visade gillet sig verksamt redan under första året af sin tillvaro, i det af gillets små och hårdt medtagna tillgångar utdelades tretio kronor såsom belöningar Åt dem, som visat största nitet i afseende på utdödandet af rofdjur. Under de tio första åren arbetade gillet med samma stora lifaktighet och medlemsantalet höll sig vid denna tid omkring siffran 200. Intresset för kulgevärets bruk ökades allt mera; flere pristagare sköto med gevär, som de sjelfve förfärdigat. Ett gotländskt zoologiskt” museum kom snart till stånd, i hvilket vid slutet af 1840-talet nästan. alla gotländska fåglar voro representerade; är 1842 lemnades 126 uppstoppade fåglar till stiftets gymasium för att vid undervisningen användas. Det jagtbara nyttiga villebrådets skyddande och hägn omfattades lifligt, hvarpå flere bevis af talaren nämdes.
Denna gillets lifliga verksamhet syntes mot slutet af 1840-talet något minskad, och då gillets upphofsman 5 Juni 1849 slutade sin ärofulla Iefnad, tycktes det nästan som om med honom den lifgifvande andan och samhållande kraften dött ur i gillet. Under större delen af 1850-talet inträffade en hvilans period för gillet, i hvars verksamhet en tillbakagång i vissa afseenden gjorde sig gällande. Mot slutet af sistnämda årtionde visade sig åter en större lifaktighet i gillets verksamhet i yttre afseende. För att uppmuntra skjutöfningarne inom kompaniemas skytteförbund vidtogos i början af 1860-talet flere åtgärder, hvarjämte prisskjutning om gillets medalj för första gången ägde rum 4 Juli 1862, då infanteristen Olof Lindbom fr’n Rute blef pristagare. Denna medalj har sedermera utdelats 1863 till Oskar Kahlström,jHustungs i Bunge, 1864 till artillerikonstapeln K. J. Hedin, 1865 till styckjunkaren J. Wisselgren, 1867 till repslagare J. Kryssell, 1868 till L. Wahlgren frän Sanda och 1969 till öfverstelöjtnant G. Meukow samt 1883,sedan de skärpta bödelirmelstena för medaljens vinnande något mildrats,till fanjunkare A. Pettersson i Stenkamla. Redan på medlet af 1860-talef förspordes dock tämligen allmänt klagan öfver det ringa intresse, som visades skjutöfvingarne. Genom införande af remingtongevären vid bevärivgen och erhållande af statsanslag till skjutfärdighetens främjande år 1869 uppväcktes åter en stor lifaktighet i täflivgsskjutningarne, i hvilka ett större antal än förut nu deltogo. Ehuru man måste erkänna, yttrade minnestalaren, att statsanslaget verkat förmånligt i rent militäriskt hänseende, så kan doca icke nekas att genom sammanställande af statens pris med gillets årliga täflingsskjutning denna senare liksom trängts undan och fått en mera underordnad betydelse; då i och med sist]. år denna föreniog upphör, får framtiden utvisa, om den för gillet varit nyttig och behöflig eller icke.
Under de 24 år (1840—1864), gillet förvaltat länets gemensamma jagtkassa, utbetalades dels ur nämda kassa och dels af gillets egna medel 16,751 kronor 25 öre för 4,646 räfvar, 342 örnar samt 4,594 hökar och andra roffåglar. Efter år 1869 har gillet med anslag af landstinget utbetalat premier för rofdjurs dödande. Från gillets stiftande tills nu hade skottpengar utgått för 9 till 10 tusen räfvar, ungefär lika många hökar samt 600—700 örnar. För skyddande af rapphönsen och morkullan hade flere åtgärder vidtagits.
Under gillets femtioåriga tillvaro hade det, uppgaf talaren, räknat 619 ledamöter och 21 hedersledamöter.
Minnestalaren uppdrog derpå& följande skildring öfver de hädangångne män, hvilkas verksamhet varit af någon väsentlig betydelse för gillets bestånd och utveckling:
Hvem skola vi då i första rummet nämna, om icke den, hos hvilken först tankon på gillet uppstod — dess egentlige upphofsman och skapare — Mikael BSilvius v. Hohenhausen?
— Här är icke platsen att söka skildra den mannens lifsgerning, ty hans runa må ristas på värdigare sätt och af värdigare hand. Hans betydelse för vårt gille torde till och med blott af hvad här redan i korthet blifvit sagdt, ligga i öppen dag, och här må endast tilläggas att med samma värme och kärlek, hvarmed han åvägabragt gillets stiftande, omfattade han det under hela sin återstående lifstid, och att han vid sin bortgång ihågkom detsamma med en donation, som utgör grundplåten till den fond som bär hans namn, — Hvarje försök, jag här velat göra till den framställning af hans personlighet, kan utan tvifvel förj de flesta närvarande endast framkalla en dunkel och otydlig bild, på samma gång dat för de få, som haft lyckan att personligen känna honom, torde genom sin bristfällighet endast fördunkla ett kärt och dyrbart minne. — Så länge ära, redlighet och ridderligt sinnelag aktas af Gotlands. folk, skall hans minne äradt och välsignadt fortlefva i dess bygder.
Bland öfrige gillets stiftare må här nämnas: öfverstelöjtnanten m. m. L. Stenberg, som under de första åren af gillets tillvaro dels såsom direktionsledamot dels som vice ordförande med nit och ifver kraftfullt verkade för detsamma, och som sedermera ända in i sin höga ålderdom med intresse följde dess utveckling. — Hans älskvärda personlighet och vänsälla väsen lefva än qvar i mångas hugkomst.
Majoren m. m. Karl Fredrik Osterman, hvilken ett par år efter gillets stiftande inträdde i dess direktion och sedermera några år tjenstcjorde som vics ordförande, tills han i sin ålders bästa dagar afled den 18 Oktober 1848. Skicklig skytt och jägare omfattade han med värma gillets sak och förvärfvade dessutom genom sitt redbara, öppna och trofasta väsen kamraters och underlydandes aktning och vänskap.
Öfversten m. m. Gustaf Meukow tillhörde under 38 år gillet, inträdde redan 1841 i dess direktion: och var: under en låug följd af år dess vice ordförande. Få — ja kanske ingen af gillets ledamöter hafva med så oförtrutet nit, så outtröttlig ihärdighet och så lång tid arbetat för dess syftemål som han, hvarom ock dess annaler bära talrika vittnesbörd, och för hvilket också gillet, såsom redan förut är omnämdt, sökte visa sin erkänsla och tackaamhet, då det åt honom öfverlemnade sin högsta belörding — medaljen. — Kunnig inom sitt fack såsom militär, skicklig skytt och öfvad jägare och med en ädel uppfattning af jagtens idrott tycktes han i sin person förena just de egenskaper, som kunna göragen man till en utmärkt ledamot af vårt gille.
Landssekreteraren dr Lars Hambræus och landträndtmästaren M. F. Ihre inträdde redan vid gillets stiftande i dess direktion, och enuru jagten och skyttet för dem personligen icke ägde något särskildt intresse, fortforo de dock under nära ett helt årtionde att egna sig åt gillets tjenst, hvarvid deras utmärkta ämbetsmannaduglighet och stora praktiska erfarenhet kom det nybildade gillet till fromma.
Majoren m. m. Anders Asplund var under mer än 80 års tid ledamot af gillet, i hvars förhandlingar han lifligt deltog, och hvilka han någon gång i egenskap af vice ordförande ledde. Under sin mångåriga verksamhet inom provinsen arbetade han städse för hvarje dess tramåtskridande och utveckling, och ifrade han särskildt för skogshushållningens befrämjande medels frösådd och planteringar, hvilket äfven gillet vid sin stiftelse upptagit i programmet för sin verksamhet.
Konsul Karl Johan Chasseur skötte alltifrån gillets tillkomst intill år 1843 dess kassaförvaltning. Utmärkt jägare och ägande en för en icke fackmau ovanligt god kännedom om våra skandinaviska fåglar har han genom många härstädes gjorda iakttagelser och fynd i icke ringa mån riktat kunskapen om den ornitologiska delen af vår ös fauna. Hans tämligen betydliga samling af fåglar, hvilka han sjelf stoppat, kom efter hans död i härvarande läroverks ego.
Sergeanten Petter Pettersson, Bjerges i Vallstena, intager ett aktadt rum bland gillets stiftare. Få torde de vara, hvilka lika ifrigt som -han- verkat för jagtvården förmedels utrotandet af rofdjur och särskildt urmärkte han sig under flere år att hafva fångat eller skjutit det största antalet räfvar, hvarför han ock upprepade gånger erböll belöning af gillet.
Lika skicklig i gevärssmide som inom jastens område förfärdigade han sjelf sina vapen och lärde dessutom på egen hand konsten att uppstoppa fåglar, hvaraf han gde en icke obetydlig samling.
Ej må vi med tystnad förbigå en af stiftarne, som visserligen icke var skytt eller jägare men som dock gjort sig förtjent af gillets tacksamhet — fältkamreraren G. M. de Berg. Under många år var han gillets ceremonimästare och visste alltid att åt dess samqväm gifva en glad och festlig prägel.
Af de mera framstående jägarne, som voro med om gillets tillkomst, må vi här erinra 088, jagtveteranen, prosten Fredrik Sturtzenbecker, som r sin ungdoms och mandoms dagar med lust och ifver idkade jagten, och som ännu i sin höga ålderdom, då en svår ögonsjukdom hindrade honom från att sjelf begagna bössan, likväl gick ut i skog och mark för att åt de unge kring honom uppväxande Nimrodssönerna gifva goda råd och upplysningar och för att fröjda det gamla jägarehjertat med kopplets lifvande skall;
prosten Mattias Klintberg, om hvilken vi redan nämt, att han var gillets förste skyttemästare, och som sedan med framgång deltog i flere dess täflingar;
pastor J. M. Hemph tillhörde endast under några få år gillet, alldenstund ban redan 1843 i sin kraftfullaste ålder bortrycktes af döden, Liflig och qvick i sitt umgängessätt var han en eftersökt jagtkamrat och på sin tid berömd för att äga en utmärkt stöfvareras, som var YR ej blott här inom orten utan ock annorstädes.
Komministern OlofLaurin var liksom den sistnämde en jägare af gamla stammen och hade liksom han alltid ett koppel stöfvare, som äfven under den heta sommardagen kunde i timtalj hålla haren på benen äfven i de mest otjenliga jagtmarker. — Att han för öfrigt var en utmärkt skytt, derom vittnar gillets annaler, som flere gånger nämna honom såsom pristagare vid dess täflingar.
Till dessa jägare af gamla stammen hörde ock kaptenen m. m, Fredrik Köhler. Med ynglingens liflighet kunde han ännu vid 80 års ålder deltaga i en hel dags ansträngande jagt och var för yngre jägare alltid en god föresyn, hvarjämte han genom sitt fridfulla, anspråkslösa och vänliga väsen vid sig fängslade siva jagtkamrater, af hvilka här nog en och annan torde vara tillstädes. — Kaptenerna Jakob Bolin och Wilhelm Belfrage hörde vis serligen icke till stiftarne, men voro så att säga naturårsbarn med gillet, i det att de kort efter dess tillkomst och redan i sina tidiga ynglingaår inträdde i dess led. Sällan eller aldrig har en institution haft tacksammare alumner än desse män, hvilka snart sagdt i hvarje årsberättelse mellan 1840—64 omnämnas såsom pristagare, och kunde om Bolin liksom om Marius sägas att han triumferat — ej blott sju gånger såsom denne utan tolf, ty så ofta vann han gillets första eller andra pris. — Bägge voro rikt utrustade både i kroppsligt och andligt hänseende, — Den mest ansträngande och ihållande jagt var för dem en lek, och båda ägde förmågan att i lifliga färger med peunan skildra de intryck och fröjder som jagtlifvet i skog och på sjö skänker den uppmärksamme iakttagaren.
Jag nämde jägarelifvet på sjön, och dermed före. ock min tanke till minnet af en man, som framför allt älskade och idkade sjöfågelsjagten — handlanden Ferdinand Hägg. Från barndomen van att vistas på det nyckfalla härliga hafvet tog hans lifliga själ intryck.
dess vilda och storslagna väsen, och hans jagtbedrifter till sjös erinrar rätt mycket om det forna vikingalifvet, ty faran och kampen gjorde dessa färder mycket mera lockande för honom.
Här må ej heller förglömmas en ledamot af gillet, hvilken visserligen såsom sådan icke haft något så särdeles stort ioflytande på dess verksamhét, men som dock alltid oförtrutet arbetade i dess intresse — grosshandlaren Axel Bachér.. Han var skaparen af Visby jagtsällskap och under många år själen i dess lif och i så måtto har han verkat i gillets syftemål, att han alltid med ifver och framgång arbetade för ett rationelt och värdigt bedrifvande af jagten.
Slutligen må här erinras om kaptenen Karl Holmberg, hvilken under åren 1854—1869 var gillets rustmästare, under hvilken tid han ärligt och troget arbetade i dess tjenst och må särskildt framhållas det intresse han visade de nybildade skytteförbunden, samt att han vid uppförandet af gillets nya paviljong offrade mycken tid och mycket arbete. Vi stå nu vid ett vigtigt och betydelsefullt skifte i vårt gilles historia, yttrade talaren till sist. Förändrade förhållanden hade så fogat, att det numer& icke kunde utöfva sin verksamhet på samma sätt som hittills. En omdaning vore nödvändig detta vore ju också i enlighet med lagen för allt framåtskridande, för all utveck: ling. Det gamla måste vika och gifva rum för det nya. Ej visste talaren om allt nytt vore: bättre eller ens jämngodt med det gamla; ej visste han, om det jägaregille, som komme att bildas, blefve jämbördigt med det, som varit hade, ty epigonerna kunde ju icke utföra hvad deras förfäder gjort — men ett visste han att läto gilleledamöterna samma fosterländska sinne, samma vördnad för det förgångna och samma allvarliga sträfvan, som ledde deras företrädare, äfven leda dem, då skulle gillets arbete och verksamhet icke blifva förgäfves, då skulle kanske än en gång efter ett halft sekel minnesfest firas i Gotlands skarpskytteoch jägaregille.
Gillets ordförande öfverste v. Hohen hausen inledde talens rad med en mirnews skål för de män, som för femtio år sedan stiftat gillet. De fleste af desse hade nu gått till hvila. Två af de qvarlefvande af stiftarne voro dock här närvarande nämligen konsul R. Cramér och friherre Åkerhjelm. Det vore för visso en stor glädje för desse två att upplefva denna dag och se den goda verkan, som gillet, hvilket de i samråd med andre grundlagt, fört med sig.
Då detta tal följde sången Vårt land, utförd af en präktig kör.
På uppmaning af öfverste v. Hohenhausen tömdes en skål för gillets beskyddare konung Oskar, hvilken skål följdes af hurrarop och Folksången.
Öfverste v. Hohenhausen uppmanade derpå gilleledamöterna att för länets höfding, som gillet hade den äran att iafton hafva som sin gäst, tömma en välgångsbägare.
Landshöfding Poignant framhöll i sitt svar, att gillets lif varit och ännu vore en strid, en beredelse till att möta den fiende, som komme att hota vårt fäderneslands sjelfständighet, äfvensom de fiender, som jägaren. förföljde i skog och mark. Det hade ej varit talaren förunnadt att taga någon verksam del i dessa strider. Ingen hök och ingen örn hade han fält; endast en och annan rapphöna samt någon som tagit till harvärjan, men han följde derför icke med miadre intresse gillets verksamhet.
Jägmästare Sylvan, zillets. v. ofdförande, erinrade om att bland de många hänsofna personer, hvilka verkat inom gillet och skildrats af dagens minnestalare, intet namn lyste med den glans som vy.
Hohenhausen. De egenskaper, som- till erkändes gillets förste ordförande landshöfding v. Hohbenhausen, nämligen »redlig, ridderlig och bepröfvad i krig och fred», följde ännu detta namn, Dessa egenskaper måste alltid föra seger med sig. Händelsen hade så fogat, att nu efter femtio år gillet hade till ordförande åter en v. Hohenhanusen, för hvilken talaren nu höjde sitt glas. Denna skål ville talaren kalla såväl en minnets som en tacksamhetens och välgångens skål. — Hurrarop och sången »Stå stark, du ljusets riddarvakt» följde på detta tal.
Sin hjertevarma tacksamhet för skålen framförde öfverste v. Hohenhausen. Önskade lifligt att han isin ringa mån måtte kunna gagna gillet och varda en värdig efterträdare till sin vördade farbror.
Sången »Härliga land» ljöd nu genom salen.
Sedan ordet nu. förklarats fritt, höll lektor Bergman ett tal om och. för gillets klenoder såväl de på bordet synliga: Karl 10 Gustafs jagtflaska, det af konuog Oskar 1 skänkta dryckeshornet, samt det horn, hvilket såsom gillets första pris eröfrats af kyrkoherde M. Klintberg, som de osynliga: gillets- minnen, samt uppdrog en liflig teckning af gillets stiftare landshöfding v. Hohenhausens lif och verksamhet både som offentlig och enskild person, hvarvid många karaktäristiska drag af denne, en bland Gotlands störste höfdingar, nämdes.
Efter detta tal afsjöngs »Integer vite» Under aftonens lopp ankommo och afsändes följande telegram:
Från konungen:
Hahs majestät framför sitt bjertliga tack för Gotlands skarpskytte- och jägaregilles helsningstelegram.
Vakthafvande adjutanten.*)
Från general v. Vegesack:
Haf vänligheten frambär till skarpskytteoch jägaregillet min bjertevarma lyckönskan till femtioåriga minnesfestens firande och till kraftfull fortsättning af dess nyttiga och fosterländska arbete.
Till general v. Vegesack:
För vänliga hågkomsten frambär gillet sin varma tacksamhet och tömmer en bägare för Eder välgång.
Till general Gyllenram:
Gotlands skarpskytte- och jägaregille helsar på sin femtionde årsdag sin torne ordförande, Till general Bildt:
Gotlands skarpskytte- och jägaregille helsar på sin femtionde årsdag sin forne ordförande.
Från general Bildt:
Med hjertlig tack för hågkomsten uttalar jag de varmaste lyckönskningar för Gotlands skarpskytte- och jägaregille.
Ett par timmar före supé, som intogs vid 10 tiden, utfördes musik af Holmstrupska kapellet. Den angenäma festen fortgick sedan under den gladaste stämning under sång och tal för, bland andre, gillets ännu lefvande 86 årige förste sekreterare krovofogden G. Lindström m. fl., till 1-tiden på natten.
| Den vackra festsalen var dekorerad på ett lika präktigt som smakfullt sätt af ceremonimästaren löjtnant Fahnehjelm. Den norra kortväggen var nästan fullständigt draperad med flaggor, omkring hvilka en glänsande rad af värjspetsar blixtrade fram; öfverst på hvardera sidan var en väldig örn placerad. I draperiets midt voro anbragta tvänne sköldar, bärande namnen på gillets förste och nuvarande ordförande: M. S. v. Hohenhausen 1836—1849 och H. L. v. Hohenhausen. Den östra långväggen var likaledes draperad med flaggor samt upptogs af 4 sköldar med namnen på gillets föreg. ordförande: D. J. af Dalström 1849—1858, D. G. Bildt 1858—1862, H. G. V. Gyllenram 1862—1874 och E. v. Vegesack 1874 —1882; öfvår dörren & denna väggs midt voro uppsatta samma jagtens emblem som pryda Svenska jägareförbundet tidskrift. Omgifvet af granar och en värjsol framlyste ett krönt O. &å den södra låvgväggen. Trappuppgången var dessutom prydd med granar.

*) Kapten Palander af Vega.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 29 Januari 1886
N:r 9.

skrifves: I eder tidning har man sett, att en korrespondent härifrån södret uppgifvit, att det skulle vara foderbrist, och att en häst i anledning deraf sälts för 10 kronor. Detta måste vara ett enstaka fall, för någon foderbrist har ej ännu försports här, och kan jag upplysa att kreatursprisen här ej äro så läga, enär vid hållen auktion 22 dennes i Öja såldes hästar och oxar för 115 kr. och kor fordra 66 till och med öfver 80 kronor stycket. Lam såldes för 10 kr, Någon foderbrist kan ej gerna uppstå, emedan halm fianes i öfverflod.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 29 Januari 1886
N:r 9.