Kategori: 1858

samlade af P. A. Säve (ett föredrag i Sällskapet D. B. W den 9 Juli 1858). För att hedra landet och lifva folket till känsla af sin egen kraft och till en frisk och sund utveckling i framtiden, skildrar den med Gotlands forntid synnerligen förtrogne författaren derstädes i snabb teckning Gotlands äldsta minnen, dess märkligaste män af folket, Bönder, Krigare från Konung Karl XII:s tid, från 1788 och 1808 års tider, Biskopar, Landshöfdingar, Välgörare, Snillen och Tänkare. De alldra vigtigaste vändpunkter i landets öden tecknas der med dess olika ställningar, seder och bruk, vare sig i våra Karoliners anborna vanor eller i det gammaldags-idylliska prestgårds-lifvet. De fleste Gotländska slägter uppträda der från forntiden och stundom in till våra dagar uti: målande berättelser om deras käraste medlemmar; hvilket allt väcker både glädje och stolthet. Dessa känslor lyftas hos oss Gotlänningar af alla åldrar och klasser till sin största höjd vid slutet af dessa ”Gotländska minnen,” der vår störste landsman, den snillrike Kristoffer Polhem tecknas i hans lefnad och storverk, och då hans minne, en stjerna af första storleken i den Svenska häfden, ändtligen af en Gotländsk hand öfverlemnas åt hans landsmän till deras ständiga hågkomst och föredöme.
Såsom en liten profbit införa vi här med författarens tillåtelse en minnesteckning af

Kornetten i Weskinde,
eller den siste Karolinen på Gotland.
Johan Nordal, eller den s. k. ”Kornetten i Weskinde,” var en lång, anskrämmelig gubbe, med hvitt skägg och djup dånande stämma af svenskt mål och af 13 qvarters lingd i sin höga ålderdom, i ungdomen troligen närmast 14. Han hade vid hästfolket tjent Kung Karl XII till slutet, och var med vid Fredrikshalls be-lägring; och håde efter 1772 gratial af tretton dalar och sexton styfver årligen. Om honom finnes många berättelser, de flesta lustiga, om Komrettens egna vanor och figur, hans fattigdom och förnöjsamhet, vördnad för ”salig Kungen” och hans otaliga, äfventyrliga historier. Gubben var så kry, att han ännu vid 60 års ålder kunde hjula kring hela Weskinde kyrka, och 85 år gammal iklädde han sig åter brudgums-rocken, och det — med all framgång. När Herr Johan (Bahr)”i Weskinde då förrättade vigseln och sade: ”hustrun skall vara sinom man undergifven,” afbröt honom gamle Kornetten, som sade högt: ”ja, så borde det vara, kära far! Minst något öfver 100 år (somliga säga 111 år gammal), skakade han af svaghet på hufvudet — som såg vördigt ut — och behöll alltid hatten på inne, utom då han talade om salig Kungen, den han stundom kallade ”bror Karl;” och han gret ofta dervid. Han tålte alldrig, att man yttrade en halfdragen anda mot Kung Karl, med mindre han dundrade till ett kort försvar, reste stoltare på sitt darrande hufvud och blef mycket ond. Han vandrade ofta kring Landet som botare, gående jemte sin lilla häst och kärra, ty då han någon gång red, vidrörde hans fötter nästan marken: stundom sålde han väf-skedar och rot-korgar, dem han sjelf gjort. För öfrigt lefde gamle Kornetten mest af besöken hos sina många vänner under de ständiga långresorna kring hela Landet. Sin fattigdom och många missöden bar han med äkta Karolinskt tålamod; och då någon beklagade honom, sade han blott tryggt: ”det skall så vara!” Mycket gladlynt var han, och öfver allt välkommen för sina roliga berättelser från den gamla tiden, dem han framförde mycket väl och städse allvarsamt; men, sedan dessa gjort sin åsyftade verkan och åhörarne rikligt skrattat ut, kunde gubben draga på smilbandet öfver framgången. Barn voro vanligen mycket rädda för honom, helst då han med en käpp i handen midt på golfvet visade ”hur det gick till i krig,” då han fäktade, ropade och puffade och tedde sig riktigt gruflig. Gubben kunde icke engång läsa i bok, men gick ofta i Guds hus. Stundom kunde han om söndagarne, då han satt och hvilade sig uti kyrk-luckan i Weskinde så uppehålla kyrkfolket med sina lustiga historier, att flere stadnade utanför kyrkan att höra ”gamle Kornetten” än som gingo in att höra på presten. Då man hälsade honom från någon bekant, var städse hans allvarsamma återhelsning: ”hälsa honom Gud igen!” Men öfvergammal och minneslös, tillade han sig sjelf ofta en allt för hög ålder; och gingo hans berättelser ej sällan öfver i den vidunderligaste dikt: ”en gång hade han i sju-åra-kriget varit utkommenderad med 18 man, tagit adertontusen Österrikare till fånga, trängt in uti staden Wien, gått upp till Kejsarinnan Maria Theresia och inför henne slagit guldsporrarna i bordet, så att hon blifvit väldeligen förskräckt och ntropat: nå, nå, kära Farbror! var icke så sträng —, skona staden!” och det gjorde han ock; och det fägnade ännu på gamla dagar hans hjerta. — Gubben dog i Weskinde den 5 April 1795.

Ur samma ”Minnen” anföra vi bland annat om Gotlands tillstånd närmast efter K. Karl XII:s dagar i kort utdrag, följande: Men efter den stora Karolinska tiden följde Gotlands förfall och mycket elände: i somliga socknar voro flera öde-gårdar än skatte-hemman, hvilka stundom pantsåldes för några Görtz-daler eller runstycken; i Lokrumme t. ex. voro vid sista knekt-utskvitningen till kriget inom soldat-åldern ej flere än två vuxna drängar; folket måste hälla ständig ut-kik från kyrk-tornen (äfven inne i landet, såsom i Dalhem) för att genast bli varse när fienden, Ryssen, när som helst kunnat anlända och då vård-kasarna (der folk med eld-don låg natt och dag) skulle tändas och man genast skulle ringa öfver hela Landet. Somliga karlar voro utsedda till socknens för-ridare att vid minsta larm ”buda” allmogen till samling: ja, stundom måste bonden, då han gick och slog på ängen, hafva hästen sadlad der till hands. Det var då som bönderna på Fårö, af fienden anfallna, manneligen värjde sitt land under en modig Styckjunkare, Stubb, som med sin kanon på en bak-vagn sopade stranden vid Ryss-näs och andra ställen ren från Ryssar. Handeln i Wisby afstadnade alldeles, den nu så kallade gamla hamnen förföll och öfvergafs, och för staden fans ej ett seglande fartyg. En allmän nöd och bedröfvelse herrskade: foder-träng, penninge-brist och hunger år efter år.
S . . .

Gotlands Läns nya Tidning.
Fredagen den 17 December 1858.
No 0.