Den italienska flottan.
Allt sedan de allierades hopp från Nordafrika till Sicilien har den 2 lienska flottan gång på gång dykt upp i pressdiskussionen. Före, den italienska kapitulationen frågade man sig, och det med all rätt, var den höll till någonstans. Även om den måste anses vara underlägsen de förenade allierade sjöstridskrafterna i Medelhavet, så var dess handicap dock inte större än att man bort kunna vänta sig någon sorts aktivitet av den i samband med de känsliga landstigningsoperationerna. Den italienska flottan var berömd för sina snabba enheter; just för sådana ändamål som blixtsnabba stötar mot de allierades transportkonvojer borde den varit som skapt.
Flottan lät emellertid aldrig höra av sig. Den .senare utvecklingen har antytt att detta kunnat bero på två orsaker, dels en viss stridsovilja bland personalen efter tidigare debacel t. ex. vid Cap Matapan, dels på att de styrande ansett flottan utgöra ett lämpligt bytesobjekt vid en eventuell kapitulation och därför hållit den i reserv.
Vid kapitulationen uppstod så frågan om vem som skulle få hand om denna dyrbara maktfaktor. Med tyska besättningar skulle den ha kunnat bli ett besvärligt crux för de allierade vid de fortsatta operationerna i Italien, vilka ju helt och hållet hänga på sjötransporterna. I engelsk hand skulle den återigen betyda att de allierade nu voro absolut allenarådande i Medelhavet, och att de . därför skulle kunna detachera stora förband tyngre enheter till områden där dessa kunna komma att behövas bättre — Indiska Oceanen och Stilla Havet. Det är inget tvivel om att den italienska kapitulationen kan komma att vålla ett svårt streck i räkningen för japanerna, tack vare den oväntade förstärkning som Stilla Havsflottorna nu kunna få. Japan har byggt hela sin strategi i söder på effektivt understöd av flottan, och den allierade förstärkningen kan komma att få snabba och oväntade följder.
Kapitulationen gav engelsmännen fem av de italienska slagskeppen, därav två — Littorio och Vittorio Veneto — fullt moderna 35,000tonnare. Tyskarna ha fått ett slagskepp, Conte di Cavour, och ett är sänkt, Roma. Dessutom synas engelsmännen ha fått hand om huvudparten av kryssarna och de lättare enheterna. En lätt kryssäre är internerad på Balearerna tillsammans med några jagare. Var den stora ubåtsflottan tagit vägen har man inte hört någonting om.
Italien hade vid sitt inträde i kriget sju färdiga slagskepp och ett AR Impero, under byggnad. Om detta någonsin färdigställts är obekant. Tre av de sju slagskeppen voro fullt moderna enheter, nämligen Roma, Littorio — som döptes till Italia (?) då Mussolini störtades — och Vittorio Veneto. Dessa tre fartyg voro samtliga på -35,000 ton.
Nyast var Roma, som färdigställdes omkring år 1941. De övriga två sjösattes år 1937. Farten är 30 knop och bestyckningen 9 st. 38-centimeterskanoner, 12 st. 15-em kanoner och starkt luftvärn. De fyra övriga slagskeppen, Andrea Doria, Caio Duilio, Conte di Cavour och Guilio Cesare äro av äldre datum. De sjösattes resp. 1911 och 1913 och äro på 23,600 tons. För några år sedan ombyggdes de synnerligen radikalt. Deras tidigare relativt blygsamma fart pressades därvid upp till 27 knop — förmodligen. på bekostnad av skyddet. Ett kanontorn med svåra pjäser offrades också. Fartygen ha nu 10 st. 32-em.-kanoner som huvudbestyckning.
Några hangarkryssare hade Italien ej, däremot ett flygdepåfartyg, Guiseppe Miraglia, vilket rapporteras anlänt till Malta.
Av sina tunga kryssare hade Italien vid kapitulationen kvar tre å fyra stycken 10,000-tonnare sjösatta åren 1926—32. Dessa enheter utmärka sig för hög fart men ett ganska bristfälligt skydd. Bestyckning 8 st. 20,3-em.-kanoner. Starkt luftvärn.
Lätta kryssare hade Italien ganska många. Dessa utmärka sig för sin otroligt höga fart, åtskilliga av dem uppges ha gjort betydligt över 40 knop vid sina provturer, och detta är hastigheter som man annars knappast väntar sig finna annat än hos jagare och MT-båtar. Ett annat utmärkande drag är kryssarnas otroligt långa och konstiga namn, vad säges om ett fårtygsnamn som ”Luigi di Savoia Ducca degli Abruzzi” eller ”Emanuele Filiberto Ducca d’Aosta”. Bestyckningen är åtta å tio 15,2 cm.-pjäser och gott luftvärn… Italien – hade även en jagarflotta på ett femtiotal enheter och ett hundratal ubåtar.
Huvudparen av denna långt ifrån föraktliga flotta synes ha kommit i engelska händer. Frågan är emellertid vilken användning engelsmännen skola kunna ha av. den. Fartygen äro på grund av sin konstruktion strängt bundna till Medelhavet. De äro byggda för att operera i närheten av sina baser med stor fart och inte för längre expeditioner på oceanerna. För tjänst i nordliga europeiska farvatten kunna de inte brukas utan omfattande ombyggnader. Bland annat sakna de uppvärmningsanordningar för besättningarnas kvarter, en detalj som ansetts onödig att belasta far tygen medi det varma Medelhavet. Man skulle emellertid kunna tänka sig, att engelska och amerikanska besättningar trimmades in på fartygen, som därefter skulle kunna sköta bevakningen i Medelhavet. Åtminstone för jagarna och en del av kryssarna är detta tänkbart. De större enheterna kräva å andra sidan mycket väl inkörda besättningar, och det är väl frågan om, om engelsmännen under rådande förhållanden ha tid och lust att lägga ned arbete på en dylik utbildning. Huvudsaken för de allierade är, att flottan inte längre utgör något hot emot dem, och det är ju vackert så.
(STB.)
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 september 1943
N:r 212
