Gotlands skarpskytte- och jägaregille

hade i förrgår prisskjutning å gillets bana utanför Österport. Såsom deltagare häri hade anmält sig ett ovanligt stort antal skyttar eller 122 stycken. Skjutningen skedde på 600 fots afstånd mot 10-ringad tafla, och hvarje täflande afsköt 5 skott.
Kl. 10 spelade nationalbeväringens musikkår en marsch, och omedelbart derefter började skjutningen samt fortgick till omkring half 2 em. Väderleken var på förmiddagen blåsig och hotade med regn samt minskade möjligen i någon mån träffsäkerheten hos skyttarne. Kl. 3 började täflingen ånyo. Himlen hade nu klarnat, solen strålande, och blåsten lugnade af. En stor folkmassa samlade sig, då skjutningen nalkades sitt slut, för att åse prisutdelningen. Tntresset ökades derigenom att 3 uppnått högsta ringantalet, och 3 näst högsta; alla dessa fingo sålunda skjuta om.
Prisen tillfölle följande skyttar: första priset 100 kronor L. Hallgren, Fardhem, för 36 ringar, andra priset 75 kronor M. Krusell, Storungs, Lärbro, för 36 ringar, tredje priset 50 kronor T. Vestberg, Veskinde för 36 ringar (samtlige dessa efter omskjutning), fjerde priset 30 kronor O. Carlström, Hultungs, Bunge, för 33 ringar, femte priset 25 kronor O. Båtelsson, Hogrän, för 33 ringar, sjette priset 10 kronor L. Vallgren, Eskelhem, för 33 ringar (äfven dessa efter omskjutning) och sjunde priset 10 kronor V. Hanell, Hejdeby, för 32 ringar. Dessutom tilldelades framlidne landshöfdingen v. Hohenhausens pris 15 kronor åt förste pristagaren L. Hallgren. Efter prisutdelningen intogos förfriskningar i gillets skjutpaviljong. I täflan om gillets medalj deltogo 10 skyttar, men ingen befanns hafva uppfylt de för erhållande deraf föreskrifna vilkoren, att i fem skott på 600 fots afstånd träffa en rund tafla, hvars genomskärning är ungefär en fot.
Sedan nämda afstånd blifvit ökadt från 350 fot, som förr var stadgadt, till 600, har ej medaljen utdelats.
I räfskjutningen deltogo 42 skyttar, och utdelades fyra pris: första 4 kronor till O. R. Pettersson Tiftride, Stånga, andra 3 kronor till Fredrik Stenberg Sanda, tredje 2 kronor till J. G. Herlitz från Visby och fjerde 1 krona 50 öre till L. Fedin från Visby.
I anseende till den långt framskridna tiden, klockan var närmare nio, kunde denna gång ej fågel- och stjernskjutning företagas, mutan åtskildes de qvarvarande medlemmarne af gillet samt skyttarne omedelbart efter prisutdelningen för skjutningen å räf, en del för att samlas ipaviljongen, der sexa var anordnad och musik utfördes af mnationalbeväringens musikkår.
Vid en jämförelse med detta och föregående års täflingsskjutningar finner man, att nu både ett större antal skyttar anmält sig, och att flere uppnådde högre ringantal — omständigheter, som tyckas tala för, att intresset för skjutkonsten är i stigande.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 Juli 1878
N:r 54

Rättegångs- och Polissaker.

Länsfängelset 1 Juli.
Giftmordet i När. Angående detta fortsattes nu med häktade enkorna Anna Sörensson Öndarfve och Lotta Djurman ransakning, som, ntsatt att börjas kl. 9, likväl icke började förr än kl. 10 och 10 min. f.m. Sedan fångarne blifvit införda, upplästes för justering protokollet för 6 Juni och lemnades utan anmärkning. Med afseende på det vid förra ransakningstillfället ifrågasatta särskilda utlåtande af läkare, uppläste ordföranden derefter en skrifvelse från provincialläkaren, deraf inhämtades, att ett dylikt utlåtande fordrade noggrannare undersökning och längre tid, så att det ännu icke kunnat medhinnas till expedition, men att det skulle kunna vara expedieradt färdigt till 20 Juli.
En hustru Sjöberg från Närsholm var nu inkallad till vittne, men anmäldes vara af sjukdom hindrad från inställelse, och styrktes detta med betyg. – Åklagaren anmärkte härvid, att han egentligen ville hafva hustru Sjöberg hörd angående barnamord, till hvilket Lotta Djurman för 4 år sedan skulle gjort sig skyldig, i det Lotta vid barnförlossning då biträdt nämda hustru Sjöberg, som framfödt ett lefvande barn, men hvilket Lotta genom afslit ning af nafvelssträngen beröfvat lifvet, tillläggande åklagaren, på derom framstiäld fråga, att han ansåg Lottas verkliga afsigt hafva varit att beröfva barnet lifvet, detta så mycket mera, som hon förut försökt fosterfördtsifning; hvarför han ock nu tilltalade Lotta för barnamord.
Lotta Djuarman står således nu tilltalad för 1) giftmord, 2) fosterfördrifning, 3) barnamord. Tillspord härom påstod Lotta, att «många osanningar» förekommit i denna rättegång, nekade för barnamordet, likasom för giftmordet och fosterfördrifningen, och tillfrågad, hvilka osanningar hon menade, svarade hon: «hvad gör det, hvad jag sägar, det blir ju ändå icke upptaget i protokollet». Allvarligen tillsagd att närmare och bestämdt utmärka de antydda osanningarne, påstod hon, att särskildt hustra Maria Bergströms 13 Maj aflagda vittnesmål var osanning hvartenda ord, och vidhöll detta, äfven sedan nämda vittnesberättelse nu ånyo blifvit för henne ur protokollet uppläst; påstod, att hon icke egentligen märkt, att den döda gumman varit sjuk, utan ansett henne ligga af ålderdomssvaghet; aldrig kokat kaffe särskildt åt henne; vidare påstod Lotta, att Olof Adamsson Halsarfve, som 20 Nov. och 19 Dec. sistl. år hörts såsom vittne, vittnet orätt. Nekade för öfrigt för allt, som hon anklagades för.
Anna Sörensson, härefter förhörd, uppgaf, att hon trodde, att gumman sjelf tagit in arsenik för att bota sig, men icke haft «förstånd derpå», så att det blifvit för mycket; att hon icke trodde, att Lotta gifvit gumman in arsenik, emedan hon frågat Lotta derom, och hon nekat, då hon väl eljest kunnat «tala om det för sin egen syster». Härvid anmärktes, att Anna, då hon häktades, för länsman Svallingson yttrat: nog hade Lotta och Petterssonskan (barnmorskan) något hyss med mor, och det är Petterssonskan, som är skuld till alltsammans. För detta sitt yttrande nekade nu Anna, och gaf detta ordföranden anledning att till rätten framställa förslag om, att hos k. m:ts befallningshafvandle anhålla om förordnande af annan åklagare, på det länsman Svallingson skulle kunna beediga uppgiften om nämda Annas yttrande vid häktningstillfället. Lotta yttrade nu slutligen, att hon först kommit till domstolen i den goda tron, att alla der, efter aflagd ed, skulle tala sanning, men att hon nu förlorat denna tro, att hon nu ieke kunde tro det, emedan de afgifna vittnesberättelserna stredo deremot.
För så väl det väntade läkareutlåtan det, som särskildt hustru Sjöbergs och flere andra namngifna personers hörande uppsköts den vidare ransakningen till 22 Juli kl. 9 f. m.

Rådhusrätten 1 Juli.
Oxmålet från Veskinde. Slagtaren Olof Ahlstedt hade 21 sistlidne Januari af enkefru Svebilins 4 Skäggs köpt en oxe för 150 kr. att betalas inom åtta dagar derefter, men uraktlåtit detta, och, när fråga blef om betalningen, dels nekat, att han vore skyldig för någon oxe, dels medgifvit detta, men likväl förnekat all betalningsskyldighet intill dess han af fru Svebilins bekommit 2 oxar, hvarom aftal med henne skulle skett. Genom idag afunnadt utslag dömdes Ahlstedt att betala den erhållna oxen med 150 kr. samt ersätta rättegångskostnaderna.
Slagsmål och knifskäring. Gjuteriarbetarne Julins Jakobsson och Johan Lysholm, sadelmakeriarbet. August och Fredrik Hultberg hade vid 10-tiden lördags afton 22 Juni sammanträffat med arbetaren Karl Lundgren utanför Söderport vid det under bygnad varande jernvägsstationshuset dervid det kommit till handgemäng, och Lundgren af de förstnämde blifvit med knif skuren öfver näsan samt på flere ställen i ansigtet samt slagen med sten i hufvudet. De tilltalade, hörda, hvardera särskildt, erkände, att de, Lysholm undantagen, slagit Lundgren, men ville icke erkänna, att knif eller sten dervid begagnats, dock ville Fredrik Hultberg påstå, att Lundgren först slagit till honom med sten. August Hultberg menåde dock, att Iakobsson begagnat sten, hvilket Jakobsson åter bestred, endast medgifvande, att han «kastat en sten» och «sparkat Lundgren i sidan». Lysholm åter hade aldeles icke deltagit i våldet, enligt hvad han sjelf påstod och äfven af de 3 andra medgafs. För att genom vittnen åstadkomma bevisning, att sten och knif blifvit begagnade vid våldets föröfvande, uppsköts målet, ifrån hvilket Lysholm skildes och frikändes.
— Smeden K. M. Jonsson hade natten mellan 25—26 Juni dels på gatan, dels inne på gården till smeden Dahlbäckssmedja vid Skeppsbron erhållit flere slag och knifhugg af «magiske konstnären» J. Edvard Josefsson, som derför blifvit instämd, men uttagit genstämning å Jonsson med yrkande å ansvar å honom för det denna skulle ha misshandlat honom.
Enligt företedt läkarebetyg hade Jonsson erhållit slag öfver näsan, vid venstra tinningen samt å flere ställen i ansigtet. Smeden Dahlbäck, som af Josefsson nu åberopades till vittne, hade ingenting annat att upplysa, än att han om natten hört ett förfärligt skrik och oväsen i sin gård, hvarför han gått ned för att efterse hvad det var och afstyra oväsendet, men hade han då icke märkt, att något slag utdelades, utan endast hört skrik och skällsord. För andra vittnens hörande uppsköts målet.

Försummad gaturenhållning. Ogifta Lisa Pettersson, som enligt kontrakt åtagit sig att ansvara för renhållningen å åtskilliga allmänna platser, hade försummat renhållningen af gata och trottoarer vid och utanför Österport, samt dömdes derför att böta 5 kronor.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Juli 1878
N:r 53

Rättegångs- och Polissaker.

Rådhusrätten 17 Juni.
Misshandel. I det förut omnämda målet mot arbetaren August Ahlstedt, hvilken inne å krogen nr 4 å kyrkogatan 15 sistl. April slagit och misshandlat artilleristen Teodor Larsson så att denne fått ett större sår ihufvadet afkunnades i dag utslag, hvarigenom Ahlstedt för våldet dömdes att böta 30 kr. samt ersätta i målet hörda vittnen.
— Döfstumme skomakaren Ågren hade 14 dennes slagit sin hustru så, att hon ansett sig nödsakad anmäla förhållandet för laga åtal. Ågren infann sig, efter upprop, och framlemnade en försvarsskrift, i hvilken han likväl icke tycktes erkänna det af honom mot hustrun föröfvade våldet. Hans hustru, derom tillfrågad, uppgaf, att mannen af sin arbetsförtjenst «aldrig lemnade henne ett öre till hushållet»; att hon likväl 14 Junilyckats få betalning för ett par af m mnen lagade stöflar, och att han blifvit deröfver så uppretad, att han knuffat och slagit henne. Genom teckenspråk tillfrågad vidgick Ågren det emot hustrun föröfvade våldet, men förklarade tillika, att han önskade skiljsmessa i äktenskapat. Hustrun tillfrågad, om hon icke ville afstå från yrkande om ansvar å mannen, förklarade att hon i anseende till mannens våldsamhet vore tvungen att fortsätta sitt yrkande. Som Ågrens prestbetyg icke nu var tillgängligt, uppsköts målet till 8 nästa Juli.

Bedrägeri. Förre hemmansegaren E. P. Hejdenberg från Lärbro hade sökt på falskalånehandlingar erhålla lån i Gotlands enskilda bank, hvarför han idag var instämd. Han infann sig, men nekade. Som åberopade vittnen nn icke voro tillstädes, uppsköts målet.

Oxmålet från Veskinde. Såsom nämts hade slagtaren Olof Ahlstedt 21 sistl. Januari af enkefra Svebilins å Skäggs köpt en oxe för 150 kr. att betalas inom åtta dagar derefter, men uraktlåtit detta, och sedan när fråga blef om betalningen, dels nekat, att han vore skyldig för någon oxe, dels medgifvit detta men under hvarjehanda förevändningar förnekat all betalningsskyldighet, intill dess han affru Svebilius bekommit tvänne oxar, hvarom aftal med henne skulle skett.
I dag hördes ytterligare ett vittne, I.ndtbrukaren August Dassow, hvilken, efter aflagd ed, berättade: att vittnet inne å förra vittnet Klintbergs kontor öfvervarit samtalet med fru Svebilius och Ahlstedt om betalning för den köpta oxen, för hvilken Ahlstedt då erkände sig vara skyldig 150 kr.; att Ahlstedt då velat hafva ytterligare en oxe och först derefter aflemna förbindelse å 300 kr. för bägge; att fru Svebilius dervid sagt, att när Ahlstedt först betalt den förut lemnade oxen han sedan skulle få den andra på kredit mot skuldsedel å 150 kr. — Ahlstedt kunde icke bestrida riktigheten af detta vittnesmål, men bestred likväl sin betalningsskyldighet och yrkade, såsom förra gången, ansvar å fra Svebilius. Målet öfverlemnades härefter till rättens pröfning.
Utslag afkunnas annan dag.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 Juni 1878
N:r 49

Rättegångs- och Polissaker.

Rådhusrätten 27 Maj.
Obunden häst å gata. Torparen Johan Norrby i Träkumla hade 18 sistl. April, då han var i staden, lemnat sin häst förspänd för åkdonet, obunden och utan tillsyn å gata. Han erkände förseelsen och dömdes att böta 2 kronor.

För forsling af latrinspillning i otät karm dömdes arbet. K. N. Sandelin och P. Jakobsson att böta hvardera 5 kronor.

Slagsmål. Bryggaren L. Vedin och v. konsuln S. Matthiesen hade onsdags afton 10 April å gata slagit och misshandlat åkaren Adolf Qviberg sålunda, att Vedin slagit Qviberg, så att denne stupat omkull, hvarefter Matthiesen sparkat Qviberg för munnen, så att en tand lossnat. De dömdes derför att hvardera böta 20 kronor.

Haf tand för tunga. Hustru Augusta Enström hade instämt hustru Maria Norrby, med yrkande om laga ansvar å henne för åtskilliga skällsord och äreröriga beskyllningar. Hustru Norrby erkände skällsorden, men påstod att hustru Enström äfven oqvädat henne flerfaldiga gånger, hvarför hon å sin sida yrkade ansvar å sin antagonist. Hustru Norrby dömdes att böta 5 kr. samt att i rättegångskostnad utgifva 5 kr. 50 öre. Hvad hennes eget yrkande beträffade, tillsades, att hon finge derom särskildt stämma, om hon så ville.

Åter ett oxmål. Enkefru Svebilius å Skäggs i Veskinde hade genom landskanslisten Bergman låtit till rådhusrätten instämma slagtaren Olof Ahlstedt, hvilken 21 sistlidne Januari af henne köpt en oxe för 150 kr., att betalas inom åtta dagar derefter, men hvilket Ahlstedt uraklåtit. Som Ahlstedt bestred krafvet, hördes, efter aflagd ed, handl. G. Klintberg och berättade, att, sedan han af fru Svebilins fått i uppdrag att uppgöra affären med Ahlstedt, han eftersändt honom, som ock infunnit sig på Klintbergs kontor och erkänt, att han vore skyldig för en oxe, men vägrat betala, förr än han finge en oxe till; att underhandling förut varit med Ahlstedt om köp af 2:ne oxar, men att Ahlstedt, som förut strax i Januari fått emottaga den ene och icke, efter aftal, betalt densamma, äfven vägrades den andre, så vida icke kontant betalning eller skuldförbindelse lemnades. Under hvarjehanda invändningar mot hans skyldighet att ingå i svaromål, då fru Svebilius nu icke var personligen tillstädes, samt bestridande, att han var skyldig för någon oxe, medgaf han slutligen, att han i Januari köpt en oxe, hvilken han dagen derefter bekommit, men påstod tilllika, att han vid samma tillfälle köpt en oxe till, hvarom det öfverenskommits, att, eftersom den, likasom den förste, icke vore slagtfet, fru Svebilius skulle behålla densamma tillsvidare qvar på Skäggs för gödning, hvarefter han skulle betala för bägge 300 kr.; att, sedan den sednare blifvit gödd, Ahlstedt dock icke erhållit densamma, hvarför han vägrade betalning och yrkade ansvar å fru Svebilius, fortfarande bestridande all betalningsskyldighet, intill dess han erhållit en sådan slagtfet oxe, hvarom aftaladt blifvit. För vidare utredning uppsköts, på begäran, målet.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Maj 1878
N:r 43

Väghinder.

En bro å vägen mellan Veskinde kyrka och Vies hemman i samma socken kommer att omläggas måndagen 27 i denna månad, då vägfarande i stället kunna begagna vägen från Veskinde kyrka förbi Skäggs och Mickelgårds ut till vägen vid Vies; tisdagen 28 och onsdagen 29 i denna månad kommer en bro å vägen mellan Högstens och Engmans gårdar i Gammalgarns socken att rifvas och ombyggas, hvarunder resande kunna begagna vägen förbi Gammalgarns kyrka.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 22 Maj 1878
N:r 41

Rättegångs- och Polissaker.

Länsfängelset, 13 Maj.
Giftmordet i När. Angående detta mål fortsattes nu ransakning med häktade enkan Anna Sörensson Öndarfve och dennas syster, enkan Lotta Djurman. Sedan fångarne blifvit införda, upplästes ransakningsprotokollet för 15 April och lemnades utan anmärkning, hvarefter
Anna Sörensson, på till henne framstälda frågor, svarade: att hennes syster, Lotta skött gumman under hennes sjukdom, men att pigan Stina Halsarfve dervid hjelpt till, medan Anna om dagarne varit ute på arbete vid gården,att gumman, när Anna kommit hem från arbetet, sagt, att hon fått hjelp af Lotta, när hon behöfde det, särdeles «efter åderlåtningem; att Anna likväl icke trodde, att gumman behöft mycken hjelp; att gumman under sista tiden haft mera vattenqval än vy inligt; att barnmorskan Pettersson icke varit ofta i huset; kunde icke nu minnas, att hon förut sagt, att det varit förtroligare förhållande mellan Lotta och barnmorskan Pettersson än mellan henne sjelf och barnmorskan; påstod, att hon, Anna, «aldrig afvetat, att de haft arsenik i Öndarfve hus, förr än det efter gummans död talts så mycket derom i socknen»; att hennes (Annas) man, som varit så elak mot henne, nog «tagit efter» det, om han misstänkt henne för någon förgiftning; att hon för öfrigt kunde gå ed på, att hon aldrig hört eller afvetat, att de haft gift i huset, förr än nu efteråt; att hon trodde, att gumman sjelf intagit arsenik såsom botemedel, men «icke haft förstånd på det», så att det blifvit för mycket.
Derefter hördes nu såsom vittnen, och berättade:
Kyrkoherden i När, Karl Norrby: att han, som först 1872 blifvit pastor i När, icke egentligen, kunde lemna någon upplysning om mordet; att förliden vår barnmorskan Kahlqvist för honom anmält, att under ett samtal hustru Dorotea Valander, vid yttrande om, att Lotta Djurman möjligen kunde blifva barnmorska i När efter Kahlqvist, sagt, att detta icke vore önskligt, samt dervid häntydt på förhållandet vid Öndarfve m. m.; att detta gifvit vittnet anledning till särskildt förhör med Anna Öndarfve, som dervid förnekat all vetskap om eller delaktighet i något giftmord; att derefter skrifvelse aflåtits till kronolänsmannen om förhållandet, sådant det af hustru Valander uppgifvits; att i Öndarfve hus förts ett mycket gudlöst lefverne. Angående fosterfördrifningen i När yttrade vittnet, att ryktet om fosterfördrifning i socknen kommit för hans öron, samt äfven bekännelse derom, och skulle vittnet af sin embetsed ansett sig förbunden, att hålla bekännelsen hemlig, så vida icke vid ett föregående ransakninstillfälle ett vittne, hustru Hedda Långman sjelf inför rätten framkommit med samma bekännelse om fosterfördrifning, som inför honom; vidare, att fosterfördrifningar varit många efter barnmorskan Petterssons tid; att Lotta Djurman i detta hänseende behandlat hustru Hedda Långman; derefter på samma sätt gjort försök med en annan husfru, hvilket likväl icke lyckats, utan den sistnämda framfodt ett lefvande barn, som likväl efter någon tid dött.
Hustru Maria Bergström: att vittnet under Öndarfvegummans sjukdom en gång kommit till Öndarfve, då gumman legat sjuk i sängen, och Lotta varit ensam inne i rummet hos henne; att ett spand (ämbar) stått vid gummans hnfvudgärd å golfvet, hvilket varit mycket tjockt beströdt med sand; att gumman varit så sjuk, att hon sagt, att hon «icke orkade tala»; att Totta derunder visat sig orolig och velat, att vittnet skulle afligsna sig (Lotta påstod härvid, att vittnet ljög); att Öndarfvegubben en längre tid efter gummans död yttrat: chade vi förut vetat, det vi nu veta, så hade Anna, Lotta och Pettersonskan för länge sedan varit häktade; att Anna slagit gumman.
Hustru Softa Djurman Petgårds: att Öndarfvegumman talt om, att Anna slagit henne; — att Anna varit mycket ledsen efter likets uppgräfning och sagt: har hon merkurium i sig, då får väl Lotta hit från Stockholm; att Anna, medan hon ännu var ogift, visat vittnet arsenik och sagt, att hon hade det för att bota kreatur.
Hans Mårtensson Allmungs: att vittnet icke sett gumman intaga arsenik, men hört henne sjelf året före sin död säga att, hon tog in sådant.
Hustru Katrina Ahlqvist, förot hörd, hade ingenting till sitt förra vittnesmål om, att gumman sagt, att hon «tagit in både klokt och galet, men att ingenting hjelpte», att tillägga.
Anna och Lotta utfördes under ransakningen, under det den ena eller den andra särskildt hördes, och voro deras svar då delvis stridande mot hvarandra eller osäkra och sväfvande, men deruti öfverensstämde bägge bestämdt, att de i allo voro oskyldiga, påstodo, att de talade sanning och bestredo, hvad vittnesmålen härntinnan gingo dem emot.
För vidare utredning uppsköts den vidare ransakningen, och qvarsitta de anklagade under tiden i häktet.

Länsfängelset 11 Maj.
Fickstöld. I dag fortsattes ransakning med häktade juden Lezer Abel Keatz, angående från hemmansegaren Elof Pettersson Björkume i Veskinde föröfvad fickstöld, dervid 145 kr. blifvit tillgripna. Målsegaren var personligen närvarande. Keatz anmärkte vid protokollets justering, att han icke förstod detsamma, detta oaktadt han godt talar svenska och förstår att svara på till honom framstälda frågor. Något betyg ang. Keatz hade icke kunnat erhållas. Efter Keatz’ egen uppgift skulle han vara född i ryska Polen 1852, der föräldrarna ännu lefva, och fadern idkar handel; han hade varit hemma hos föräldrarna till år1871, hvilket sistnämda år annandag Pingst han kommit hit till Visby och erhållit anställning, som han innehaft till 1873; medgaf, att han icke varit mantalsskrifven. Af fångjournalen upplystes nu, att Keatz 1874 här blifvit dömd för fickstöld till 4 mån. straffarbete, hvilket börjat 18 Nov. samma år och här genomgåtts. Som han fortfarande nekade för stölden, hördes nu efter aflagd ed, att vittne, Oskar Viman, som förestår krogen nr 4 (s.k. «Norderkrogen«), och berättade, att 18 sistl. Mars Keatz jämte åtskilliga andra personer varit inne å nämde krog, då Elof Pettersson i sällskap med Johan Pettersson Norrgårda kommit dit in, hvarefter Keatz bjudit på konjak, hvilken likväl Elof Pettersson betalt med en ny 5 krono-sedel, af hvilken han erhållit 4 kr. 75 öre tillbaka, hvilka han lagt i sin portmonnä; att Elof Pettersson tagit sedeln ur sin plånbok; att Keatz, som icke betalt konjaken, derefter bjudit på öl; att Elof Pettersson vid tillfället varit fullkomligt nykter; att sedan ölet var förtärdt Keatz och Elof P. aflägsnat sig tillsammans, och att ingen annan då varit i deras sällskap, samt att vittnet sedan sett Keatz stå utanför bredvid Petterssons vagn, men derefter icke vidare gifvit akt på, huruvida Keatz åkt med Pettersson ifrån stället eller icke. Keatz bestred vittnesmålet, under påstående, att Elof Pettersson, som vid tillfället varit rusig, icke betalt konjaken med en ny 5 krono-sedel, samt att han icke märkt honom innehafva «ett enda öre«, likasom ock, att de icke gått tillsammans från krogen. Tillfrågad, om han åkt tillsammans med honom från stället, påstod han, att han «icke mindes det«. Vittnet tillade, att någon stund efter det de aflägsnat sig från stället Elof Pettersson kommit ensam tillbaka med sin toma plånbok, frågat efter Keatz och beklagat sig öfver, att Keatz bestulit honom.
Efter hållen öfverläggning förklarade rätten genom utslag: att ehuru bindande omständigheter och sannolika skäl förekommit, att Keatz begått stölden, han i brist af full bevisning dock icke kunde fällas; dock, som han är vanfrejdad och i saknad af försvar, kommer han att i häktet fortfarande förvaras, och öfverlemnas till konungens befallningshafvande att förordna om vidare förfarande med honom, eller om tillämpningen af 1861 års konvension (hans öfverförande härifrån till rysk gräns).

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Maj 1878
N:r 39

Rättegångs- och Polissaker.

Länsfängelset 27 April.
Stöld. Med förut omnämde; 15 April häktade juden Lezer Abel Keatz fortsattes i dag af rådhusrätten ransakning angående den från hemmansegaren Elof Pettersson Björkume i Veskinde måndagen 18 sistl, Mars föröfvade fickstöld, dervid Petterssons plånbok med inneliggande 145 kr. tillgripits. För justering Eee ransakningsprotokollet för 135 sistl, April, och lemnades utan anmärkning, men fången Keatz förklarade, att han icke förstod detsamma, fastän han talar svenska, och nekade fortfarande för stölden, hyvadan nu närvarande 2:ne nya vittnen, hemmansegaren Johan Pettersson Norrgårda i Veskinde och pigan Emma Östergren, efter aflagd ed, hördes och berättade:
1) Johan Pettersson: att vittnet, som 18 sistl. Mars innevarit i staden, omkr. kl. 3 e. m. samma dag tillfälligtvis sammanträffat inne å den s. k. «Noderkrogen» med Elof Pettersson, som då haft i sällskap juden Keatz samt bjudit på konjak; att Keatz under tiden inne å krogen sjungit oanständiga visor; att vittnet varnat Petterson för att sällskapa med Keatz; att Pettersson derefter upptagit sin plånbok, ”i hvilken syntes pengar, af hvilka han tagit en ny sedel å 5 kr. och framlemnat till betalning för förtäringen, derefter åter stoppat plånboken i fickan, hvarefter de aflägsnat sig och skilts åt utanför krogen, men att Keatz likväl åtföljt Elof Pettersson utför Norderport, der vittnet eh stund efteråt kört förbi dem; att ingen annan än Keatz åtföljt Pettersson ifrån krogen, samt att vittnet bestämdt sett Pettersson och Keatz tillsamman vid förbifarten utanför Norderport.
2) Emma Östergren: att vittnet, som tjenar å lägenheten Norrbacka utanför Norderport, der sett Elof Pettersson och Keatz komma åkande tillsamman uppför Norderbacke; att Keatz derunder hållit Pettersson, hvilkens bägge rockar varit uppknäppta, om lifvet; att de hållit utanför Norrbacka, der Keatz stigit af skjutsen; att Pettersson då saknat sin plånbok, som likväl strax återfunnits, liggande öppen, men tom i vagnen; att Pettersson då frågat Keatz efter pengarne; att Keatz derpå knutit näfven under Pettersson näsa» samt strax derpå sprungit sin väg; att vittnet derefter hjelpt Pettersson af med öfverrocken, och att denne med den öppna plånboken i handen skyndat efter den bortspringande Keatz, men efter en stund kommit tillbaka, gråtande visat sin tomma plånbok och beklagat sig öfver, att Keatz tagit pengar från honom.
Fången, tillfrågad, hvad han hade att säga om vittnesmålen, bestred först dessa helt och hållet; medgaf likväl sedan, att han varit i sällskap med Pettersson inne å krogen, men påstod, att han der icke sett Pettersson innehafva eller framtaga några pengar, cicke ens ett enda öre; kunde icke minnas, att han varit i sällskap med Pettersson från krogen; påstod likväl bestämdt, att han icke åkt med honom; återtog likväl, på vidare frågor, att han icke mindes det så noga, emedan han vid tillfället varit något rusig, men ville alldeles icke medgifva, att han följt Pettersson längre än till Norderport, och nekade ihärdigt för stölden.
Dels för anskaffande af Keatz’ betyg, som, oaktadt gjord efterfrågan, ännu icke kunnat erhållas, dels för flere vittnens hörande, uppsköts nu den vidare ransakningen, och fången nedfördes åter i häktet.

Rådhusrätten 29 April.
Misshandel. Smedslärlingen Blias Lundberg hade 6 April blifvit af målarelärlingen Karl Broström misshandlad så, att han deraf erhållit blodvite, och var Broström nu derför instämd. Tillfrågad om förloppet uppgaf Luudberg, att Broström nämda 6 April kommit in i verkstaden och gifvit honom en «dansk skalle«, hvaraf blodvite uppstått, enligt nu företedt läkarebetyg. Broström åter påstod, att Lundberg just varit den, som börjat, gifvit honom ett slag och skällt honom för «buse«, hvarför han ock yrkade ansvar å Lundberg. Sedan de erkänt, dömdes begge att böta, Broström 10 kronor, Lundberg 5 kronor.

Tvättsvampen. I detta förut mångomnämda mål afkunnades ändtligen i dag utslag. Såsom nämts hade bondesonen Johan Niklas Larsson Smiss i Alskog blifvit stämd för stöld af en tvättsvamp 1 handl. G. T. Häggs salubod, men, i brist af bevisning, genom utslag 15 Oktober sistl. år frikänd. Larsson hade derefter uttagit genstämning å handelsbiträdena i Häggs bod, E. Säfström och A. Hägg, med yrkande om ansvar å dem för beskyllning för stöld af nämde svamp, hvarjämte Larsson fordrat 85 kr. 50 öre i ersättning för sina kostnader och besvär i målet. Genom det i dag afkunnade utslaget frikändes Säfström och Hägg från ansvar för beskyllningen, enär Larsson endast i brist af bevisning blifvit frikänd, och Larssons anspråk på ersättning för kostfer och besvär kunde således icke heller bifallas.

Bränvinskriget i Visby. I det förut omnämda, af landsfiskalen Svanberg instiämda mål mot grosshandl. J. B. Möller, angående försäljning af spirituosa i mindre qvantiteter, än författningen medgåfve, afkunnades i dag utslag, hvarigenom Möller dömdes att böta sammanlagdt 70 kronor samt att i utskänkningsafgift erlägga 75 kronor.

Funnet barnlik. Sistlidne söndag, 28 dennes, kl. 8 på morgonen, påträffades af enkan Kristina Liljegren ute i S:t Görans ruin, under några lösa stenar ofvanpå jorden skelettet af ett barnlik, så förvandladt, att det ansågs icke kunna föras från stället, innan läkare derstädes besigtigat detsamma. På måndags e. m. företogs besigtning, och befanns dervid, enligt läkarens yttrande: endast benbyggnaden qvar; alldeles inga lösa köttdelar; hufvudskålen tom; ryggraden krökt; nedre käken bortfallen; ena armen borta; naglarne å handen på den qvarvarande armen synliga. Till hvilket kön det hört kunde icke utrönas. Ansågs sannolikt att det legat der i öfver 1 år. — Af den fullt utbildade benbyggnaden i öfrigt tycktes det, att fostret varit fullgånget, då det blifvit framfödt.

För försummad gaturenhållning fäldes poliskommissarien Sandahl att böta 5 kronor.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 1 Maj 1878
N:r 35

Gårdsköp.

15 April försålde fru H. Svebelius på Skäggs i Veskinde till veterinären E. Sechong sin egendom nr. 314 vid Tranhusgatan i Norderrotens tredje qvarter för en summa af 11,000 kronor. Tillträdet sker 10 Oktober.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 27 April 1878
N:r 34

Sökande

till Follingbo pastorat, hvartill ansökningstiden i går kl. 12 utgick, äro: kyrkoherde V. L. Klint, v. pastor G. E. Alfvegren, komminister J. N. Kalström och komminister J. Löthberg.
Vilhelm Ludvig Klint är född i Vall 26 Sept. 1838; prestvigd i Visby 19 Juni 1863; s. d. förordnad till Vall såsom adjunkt; 8 Juli 1867 v. pastor i Stenkumla; 21 Juni 1871 v. pastor i Vänge; 21 Dec. 1871 aflagt pastoralexamen med betyget godkänd; 25 April 1873 tillika förordnad såsom v. pastor i Sjonhem; 11 Febr. 1874 v. pastor i Follingbo; 1 April 1874 ånyo förordnad såsom v. pastor i Vänge och Sjonhem; 22 Aug. 1874 förordnad såsom kyrkoherde i Vänge; 1877 v. pastor i Sjonhem från 6 Juni till 12 Angusti s. å.; 12 Dec. 1877 v. pastor i Sjonhem. Tjenstetid 14 år 10 månader och 4 dagar.
Georg Edvard Alfvegren är född i Lojsta 19 Sept. 1846; 17 Juli 1870 prestvigd i Visby; 20 Juli 1870 förordnad såsom adjunkt i Källunge; 16 Aug. 1871 v. pastor derstädes; 24 Dec. 1874 adjunkt i Othem; 7 Jan. 1875 v. pastor derstädes; 2 Juli 1875 v. pastor i Källunge; aflagt pastoralexamen 15 Mars 1876 med hufvudbetyget «med nöje godkänd«; 11 Maj 1876 v. pastor i Martebo; 28 Sept. 1877 v. pastor i Rone. Tjenstetid: 7 år, 9 månader och 3 dagar.
Jakob Niklas Kalström är född på Fårö 14 Sept. 1840; 19 Juli 1865 prestvigd i Visby; 6 Aug. 1865 förordnad till adjunkt i Hejde; 1 Juni 1866 v. pastor i Follingbo; 3 Mars 1869 adjunkt i Rute; 25 Mars s.å. v. pastor derstädes; 1 Maj s. å. förordnad till Follingbo ; 14 Juni v. pastor i Vänge; 27 Oktober s. å. adjunkt derstädes; 13 Dec. s. å. adjunkt i Källunge; 22 Maj 1870 vald till komminister i Fardhem; 1 Aug. 1870 aflagt pastoralexamen med hufvudbetyget «godkänd«; 14 Juli 1871 v. pastor i När; 1873 v. pastor i Burs under kontraktprosten Lyths vistande vid riksdagen; från 22 Febr. till 1 Juni 1874 vy. pastor i När; 1877 v. pastor i Burs under kontraktprosten Lyths frånvaro vid riksdagen, samma förordnande för 1878. Tjenstetid: 12 år 9 månader och 2 dagar.
Johan Niklas Marianus Löthberg är föddi Vestkinde 8 Dec. 1842; 20 Juli 1866 prestvigd; 1 Aug. 1866 förordnad till adjunkt i Hablingbo; 22 April 1868 adjunkt i Kräklingbo; 8 Juli 1868 adjunkt i Vänge; 5 Febr: 1869 adjunkt i Eskelhem; 7 April 1869 förordnad att från 1 Maj s. å. vara v. pastor i Habblingbo; tillträdde komministersbefattningen i Östergarn 1 Nov. 1871; 21 Dec. 1871 förordnad till v. pastor i Hablingbo; från 10 till 20 Aug. 1873 v. pastor i Östergarn; från 6 Jan. till 31 Maj 1874 v. pastor i Alskog; från 7 Jan. 1875 till 24 Maj s. å. v. pastor i Alskog; från 19 MN till I Aug. 1875 v. pastor i Östergarn; från 7 Jan. till I Maj 1876 v. pastor i Alskog; 26 Januari 1876 aflagt pastoralexamen med hufvudbetyget «med beröm godkänd. Tjenstetid 11 år, 8 mån. och 23 dagar.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 April 1878
N:r 33

Rättegångs och Polisaker.

Linsfängelset 15 April.
Giftmordet i När. Ransakningen fortsattes idag med på misstanke härför häktadeenkan Anna Olivia Sörenson Öndarfve och dennas syster, enkan Dorotea Charlotta Djurman, samt fortgick i 7 timmar, hvaraf med Lotta Djurman ensam i fem timmar. På grund af till den senare framstälda frågor förklarade hon: att hon kommit i Öndarfve hus år 1866 och varit der i 2 år till 1868; att under den tiden tvist och gräl ofta varit i huset; att tvisten hufvudsakligen varit med Anna derom, att hon icke fört med sig något i huset; att gubben och gumman (Annas svärföräldrar) stundom slogos samt att gubben dervid begagnade både knif och vedträd till tillhygge å gumman; att hela tvisten rört sig om lösegendom; att de sagt till Anna, att hon kunde gå hem sin väg till Halsarfve, emedan hon icke haft något med sig; att hon icke så noga kunde säga, om hennes syster Anna någon gång började gräl, men likväl, att de gamle började mest, så att det var mera de gamles fel än Annas; att de gamla icke varit nöjda med maten, fastän de hade godt om mat i huset och maten varit god; att gummans sista sjukdom varat 3—4 veckor; att hon under sin sjukdom likväl icke behöft någon särskild hjelp med matlagning, bäddning och sådant, och icke särskildt något nattkäril någon enda gång; att hon t. o. m. sista morgonen hon Jefde gått ut på gården sjelf. — Nu erinrid om, att hon under en föregående ransakning medgifvit, att gumman under sin sista sjukdom haft någon vård, dels af henne, Lotta, dels af andra, af Lotta med «vatten och gröt», äfvensom med bakning af »pannkaka», bejakade hon detta, men kunde icke minnas, hur ofta pannkakbakning skett, samt tillade, att hon äfven kokat sviskonsoppa åt gumman derför att hon var sjuk ; att ingen särskild pannkaka bakats åt gumman, utan likadan med den åt det öfriga husfolket; att den af hustru Valander förut omvittnade pannkakan med ägg uti äfven var beredd af finare mjöl och att hon derför tagit ifrån barnet densamma, emedan det var »en hel pannkaka». Derpå af rättens ordförande tillsagd, att vara «allvarlig», svarade hon: «jag är nog allvarlig, men jag har icke gjort något mord». Åter tillsagd: edet är antagligt, att gumman fått gift i pannkaka», svarade hon: «det är god gissningsförmåga», för hvilket svar hon fick en allvarlig tillrättavisning. På vidare frågor medgaf hon, att hon äfven kokat kaffe åt gumman, men då tillika åt det öfriga hushållet enär aldrig i huset kokats kaffe åt en person enskildt; att likväl cen gång pannkaka bakats åt gumman särskildt; vidare, att hon «aldrig sett gumman kräkas under sjukdomen»; att sjukdomen yttrat sig genom «ondt i bröstet». Lotta anmärkte derjämte nu, såsom förut, att hustru Helena Djurmans vid föregående rättegångstillfälle i protokollet intagna vittnesmål vore sanningslöst, och att hon icke kunde förstå, hur domstolen kunde ta upp sådant vittnesmål, då allmänt kändt vore, att Djurmans varit ovänner med henne i 10 års tid, tilläggande, att i nämda protokoll «på alla möjliga vis blifvit borttaget och tillagdt». Härvid yrkade åklagaren särskildt ansvar å Lotta för detta tillmäle till domstolen.
Derefter frågade ordföranden: «tror du, att din man dog af arsenik? Svar: han drunknade på sjön» ; åter samma fråga och samma svar, samt åter för 3:dje gången samma fråga och samma svar, likväl med det tillägg: «nej det tror jag icke, ty han drunknade.» På vidare frågor, ville hon icke medgifva, att hon gifvit gumman arsenik men ansåg ändå, att hon deraf måtte hafva dött efter det läkarebetyget intygade sådant ; att hon icke visste, om gumman tagit lifvet af sig sjelf; att gummans törst under sjukdomen icke varit ovanlig ; att gumman likväl derunder en gång blifvit åderlåten af barnmorskan Pettersson ; att hon (Lotta) icke talt något särskildt förtroligtlmed barnmorskan Pettersson, som icke heller varit vid Öndarfve mer än en gång under gummans sjukdom; att gumman för öfrigt intagit «gift såsom botemedel», men att hon eljes icke kunde misstänka någon hafva ingifvit henne sådant. Härefter infördes nu
Enkan Anna Olivia Sörenson, som på frågor svarade: att barnmorskan Pettersson en gång under gummans sjukdom låtit henne åder, att hon (Anna) under sjukdomen för det mesta varit ute på arbete och Lotta hemma, för att laga mat m. m.; att någon särskild förtrolighet mellan Lotta och barnmorskan Pettersson icke egt rum; att barnmorskan Pettersson likväl flere gånger å annan tid varit vid Öndarfve för att dricka kaffe och att hon gick «bara efter kaffe». Härefter hördes, efter aflagd ed, fyra vittnen och berättade;
Drängen Oskar Johansson: att han 1866 kommit i tjenst hos Öndarfve och varit der i 2 år; att under tiden mycket gräl och äfven slagsmål förefallit i huset; att gumman varit mycket besvärlig mot Anna; förebrått henne, att hon icke haft något med sig i huset; att gumman verkligen varit en «elak käring i sig sjelf«; att han icke gifvit akt på, om gumman kräkts under sin sjukdom; efter hennes död hört prat i socknen om förgiftning ; att barnmorskan Pettersson stundom varit der, men ingen särskild förtrolighet mellan henne och Lotta märkts; att karlarne (far och son) varit mycket «argsinte», men att han likväl icke trodde, att de velat «ta’ lif af gumman».
Pigan Maria Vedin: att hon, som tjent hos Lotta Djurman för 6 år sedan, sett Lotta hafva hafva arsenik i en portmonnä, hvilket Lotta uppgifvit sig hafva att «bota med«.
Hustru Hedda Långman: att hon varit på Öndarfve-gummans begrafning, till hvilken Lars Öndarfve sjelf bjudit, men då tillika sagt, att han «icke visste, om hon blef begrafven eller icke«; «icke visste, hur det kom att gå»; att hon vårit hos gumman några dagar före hennes död, då gumman beklagat sig öfver sina inelfvor och kräkts mycket; att vidare Lotta Djurman för 7 år sedan varit vittnet behjelplig med fosterfördrifning.
Hustru Greta Pettersson: att hon, medan hon var ogift, varit tvekande om hon vore i grossess eller icke och derom frågade Lotta Djurman, som efter undersökning, sagt, att hon var i grossess, samt att hon (Lotta) lätt kunde hjelpa detta, men att likvål ingenting gjorts, emedan vittnet «icke ville hafva och icke heller behöfde någon hjelp», och det barn hon sedan födde, blef lefvande och ännu lefde. Ransakningen uppsköts dels för läkares, dels för flere andra uppgifna personers hörande, och qvarsitta de båda häktade, som fortfarande förnekade all vetskap om eller delaktighet i giftmordet, under tiden i häktet.

Rådhusrätten 15 April.
För oljud och fylleri samt förolämpning mot person å stora torget 7 Mars dömdes fiskaren Sven Olsson i dag att böta 10 kr.

För djurplågeri dömdes Nils Nilsson Hastings i Guldrupe att böta 5 kr.

Stöld. Hemmansegaren Elof Pettersson Björkume i Veskinde hade under vistande i staden förlorat sin plånbok med inneliggande 145 kr. och blef juden Lazr Abel Keatz misstänkt för att ur Petterssons ficka hafva tillgripit densammn samt, efter angifvelse, derför instämd. Vid idag derom företagen ransakning nekade Keatz helt och hållet för stölden, men som Keatz förut är straffad för 1:sta resan stöld och dertill nu är försvarslös samt anledning är att Keatz begått äfven denna stöld, blef han nu förklarad skyldig att träda i häkte och afförd till länsfängelset, der vidare ransakning om stölden kommer att ske.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 April 1878
N:r 31