NÄST Gunder Hägg är Arne Andersson den främsta medeldistanslöpare som funnits. Han är född den 27 oktober 1917 i Trollhättan och är till yrket folkskollärare i Stockholm.
Arne Andersson bodde senare i Vargön men gick i skola i Vänersborg, där han tog studenten. Om somrarna vistades han mestadels hos släktingar i Uddevalla, och han tävlade som pojke mest för Uddevalla IS och tänkte bli simmare. Han blev i stället löpare och hamnade efter ett år i Elfsborg hos Örgryte i Göteborg, där han under tränaren Martin Janssons ledning överraskande nådde världseliten i en landskamp mot Finland 1939, då han till allmän häpnad vann 1500 meter på 3.48,8, vilket inte bara var svenskt rekord och första gången en svensk löpte under 3.50 utan också en av de bästa tider som nåtts i världen och bara 1 sekund över nya zeeländaren Jack Lovelocks världsrekord.
Sedan gick det av bara farten fast han i viktiga tävlingar led många nederlag. I mästerskapet på 1500 meter förlorade han varje år 1939 —42 mot respektive Spångert, Kälarne, Hägg och Spångert igen, och han fick nöja sig med att bli terrängmästare 1941 och 42.
Hägg var för svår
Särskilt Gunder Hägg var svår och blev länge Arnes speciella tuktomästare. De möttes gång på gång, vecka efter vecka, stundom ett par gånger i veckan, och drog alltid fullsatta hus. Hägg var den skickligaste och vann ständigt, men Arne gjorde starkt motstånd och visade sig som den näst bästa löpare världen haft. Han fick tider som ingen nått — utom Hägg. Det var en försmädlig tid att stå som den ständiga tvåan.
Världsrekorden faller
Medan Hägg 1943 var i Amerika gick Arne Andersson plötsligt upp en klass. Han hade flyttat från Göteborg till Stockholm och hade tränat upp sin snabbhet .såväl under loppet som i spurten. Han blev mästare på 1500 meter och 4X 1500 meter men visade sin snabbhet även på 4X400 meter. Han vann också tre landskamper på 1500 meter, men framför allt satte han två världsrekord, 1500 meter på 3.45 och 1 eng. mil på 4.02,6. Det var två av Häggs allra bästa rekord som föll, medan Hägg själv firade triumfer i Amerika, och de häpnande amerikanerna, som såg Gunder vinna lopp efter lopp. över deras bästa, undrade om de inte trots allt bjudit in fel man! Den allra bästa var ju kvar i Sverige. För sina utomordentliga rekord, där han saknade full konkurrens, fick han självfallet Svenska Dagbladets guldmedalj.
Världsrekorden förloras
1944 fortsatte Arne att träna snabbhet och brydde sig inte om längre lopp eller terräng. Han hade en gång försökt sig på 5000 meter och noterat 14.18,2 samt många gånger mött Gunder på 2000 och 3000 meter, där hans egna personliga rekord är 5.12,6 och 8.11,4, men nu ville har bara löpa 1500 och 1 eng. mil, åtminstone under den egentliga säsongen. Han slog också Hägg i sex av de sju lopp vari de möttes, vann mästerskapet på 1500 och satte ett inofficiellt världsrekord på 3/4 eng. mil med 2.56,6 (gäller ännu). Men i ett lopp blev han slagen, och det var på 1500 meter i Göteborg, där Hägg tog tillbaka världsrekordet med 3.43 mot 3.44, som Arne fick. Tävlingen gick dagen efter rekordloppet på 3/4 mil, och Arne var stel och trött. På hösten visade Arne att han till och med kunde slå Gunder på 2000 meter.
År 1945 började Strand blanda sig i leken och slog Arne två gånger, men Arne vann å sin sida varje gång över Hägg utom en, och då förlorade han världsrekordet på 1 eng. mil i Malmö, som Hägg tog tillbaka. Arne hade förbättrat det året före med 4.01,6, medan Hägg då fick 4.02, men nu kom revanschen. I ett hektiskt lopp med en underbar spurtuppgörelse vann Hägg på 4.01,4 mot 4.02,2.
På hösten samma år blev Arne jämte Gunder och några till avstängda för brott mot amatörreglerna, och nästa år diskvalificerades han på livstid.
En stor mästare
Arne Andersson hade aldrig Gunder Häggs medfödda stil och lätthet för att löpa. Han var mer en’ produkt av järnhård energi, styrka och envishet. ’ Hans steg var sannolikt något för långt, och hans stil aldrig så glidande som Häggs. Men han besatt ett lidelsefullt intresse för löpning, och taktiskt sett blev han småningom en mästare.
Från att ha varit svag i spurten blev han en av de snabbaste som funnits, vilket han bevisade många gånger, inte minst i de båda duellerna mot engelsmannen Sydney Wooderson, känd för sin spurtsnabbhet, som han besegrade på 1 eng. mil såväl i London som i Göteborg 1945.
Medan Hägg tog sin diskvalifikation tämligen lätt blev avstängningen svår för Arne, vars liv var idrott och löpning. Han har fortsatt att träna och håller sig ständigt i form, och ända tills 1949 närde han hopp om att få tillbaka sitt amatörskap för att gå in för 5000 och 10 000 meter, men hans ansökningar har blivit avslagna. » Han har fortsatt med idrotten som amatörtränare i Linnéa i Stockholm, ’men han har icke lyckats få fram någon som ens kommit i närheten av honom själv. Löpartyper som Arne Andersson växer sannerligen inte på trän.
Allers.
N:R 7
1950