Auktion i Slite.

TORSDAGEN DEN 8 SEPTEMBER kl. 11 f. m. låter Major R. Wibergs sterbhus genom offentlig auktion, som hålles i biograflokalen i Slite, försälja: Antika saker: vacker Karl-Johanssoffa, ekkista med beslag, moraklocka, väggur, stolar, förgyllt spegelbord med spegel, almbyrå, sybord, hillebarder, tavlor. Mahognymöbler: 2 divanbord, brädspelbord; ”byrå med inredning, stolar, nattduksbord. Vit soffa, byrå, lavoar och stolar. Hörnskåp, bokhyllor, orientaliskt rökbord med uppsats, förgylld pendyl. Nysilver: kaffe- och gräddkanna, brödkorg, bordställ. Glas och porslin. Sängkläder, resårmadrasser, div. husgerådssaker, mattor 3,90X4,90 och 1,90X2,70, barnvagn, isskåp, trädgårdsmöbler m. m., m. m.
Betalningsanstånd med vanligt äganderättsförbehåll till den 1 april 1939 eller vid anfordran.
ELOF HANSSON. Tel. Roma 57.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 Augusti 1938
N:r 198

Roxy

BUCK JONES
och hans vackra häst Silver —
en andlöst spännande skenritt
in i äventyrens förlovade land
Vilda Västerns Robin Hood

Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 Augusti 1938
N:r 198

Regina

Franchot Tone, Maureen O’Sullivan, Virginia Bruce
Mellan två kvinnor.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 Augusti 1938
N:r 198

Dödsfall Emma Wallin

Vår kära mor Emma Wallin f. Lundin, f. den 21/5 1863, d. den 28/8 1938, sörjd av oss, övrig släkt och vänner.
Kappelshamn 29/8 1938.
BARN. BARNBARN.
Barnbarnsbarn.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 Augusti 1938
N:r 198

Dödsfall Oskar Nyberg

Vår käre fader Korgmakaren Oskar Nyberg avled stilla i sitt hem lördagen den 27 aug. 1938 i en ålder av 75 år; sörjd av oss och barnbarn.
Kräklingbo den 29 aug. 1938.
BARNEN.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 Augusti 1938
N:r 198

Tillkännagivande

Till Stenkumla församling, skolråd, fattigvårdsstyrelse, syförening, logerna Folkets Lycka och Julrosen, D.-rådet samt övriga vänner som med presenter, blommor och telegram uppvaktat mig på min 50-årsdag, frambäres härmed mitt vördsamma och hjärtliga tack.
ANNA LUNDGREN.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 Augusti 1938
N:r 198

Idrott och sport.

V. I. F:s orienterare samlas till serietävling på söndag kl. 8 vid Österport.

Fotboll. Hemse—Alva.
Om söndag spelas en fotbollsmatch mellan Hemse och Alva på idrottsplatsen i Alva. Förra gången lagen möttes vann Hemse på hemmaplan med 2—1. Alva har revanch att fordra. Båda lagen torde vara ganska jämna. Hemse har i höst visserligen svagare försvar, men detsamma är förhållandet med Alva-försvaret.. Kl. 2,30 böra alla fotbollsintresserade vara samlade, ty då blåser domaren till spel.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Augusti 1938
N:r 196

Som turist bland turister på rundtur i norr.

Luftig bild från Sudersand — Bildstenen i Bungemuseet — Gammal kvarn vid Broa på Fårö.

Fin fåröfärd med ”very nice”, ”underbart” och andra högspänt entusiastiska superlativer.
Lyckad augustiuttflykt med fullsatt turistbuss.

Har ni någonsin stått på vältrande vågor av finaste flygsand på Ullahau?
Eller plötsligt från solflimrande kalkvägars bländande vithet ramlat rakt in i en liten anrik offerkyrkas svalkande: halvskymning i Bro? Kanske med den vilde Takstenarns bloddrypandée historia ännu ringande i öronen fundersamt stått blickande upp mot predikstolen i Lärbro kyrka? Eller har ni med den borne sybaritens hedniska vällust låtit den vita sandens varma bolstrar på Sudersand smeka er mer eller mindre skönvuxna corpus och sedan i extatisk livsbejakelse störtat er rakt in i Sudersandsvikens oftast medelhavsblåa, mot söder öppnade jättefamn? Vad vet jag? Men har ni gjort allt detta och dessutom en hel del till, då har ni också alldeles säkert för en strålande dag varit ledamot av ett av de illustra — och avundsvärda — sällskap som under den gotländska sommarsäsongen och Turistföreningens egid företa dagslånga rundturer pr buss till norra Gotland med Fårö som tjusig klimax. Och därmed har ni blivit ett angenämt minne rikare.

Det är en ”glimrende” morgon
i början av augusti. Donnersplan lögar sig i morgonsolens glåns, medan Burmeisters mustiga murgrönsgrönska diskret viftar mig välkommen. Naturligtvis i det gröna. Visslande en munter växelsång och i förbifarten ägnande en öm tanke åt vissa slanka ännu så länge tämligen oförfallna papper, vegeterande i pansar- och betongvalvens mörka arrest tre månader å dato, rundar jag bankpalatsets hörn. Och där, utanför Bur, står den flotta trafikmaskin medelst vilken jag och ett tjog medmänniskor skola föras ut till landet och fåglarna.
Den eleganta bussen har för dagen taket undanskjutet. Dagen lovar ju bli tropisk. Det skall bli skönt med bussiga fläktar svepande kring sitt änne, medan den stora vagnen slukar gotländskt vita mil med lagom aptit och skickligt uträknade pauser. Fast det ännu är en hel kvart kvar äntrar jag bussen, som f. ö. redan är till hälften ockuperad av förväntansfulla turister från olika hörn av landet. Och när föraren en kvart senare trampar motorn i gång och de tidigare antydda fläktarna börja spela i variabelt glesa lockar, är besättningen fulltalig.
Med en lätt förvåning kan jag konstatera att jag är den ende inhemske ”turisten”. Resten utgöres av svenska män och kvinnor, en finska jämte en gemytlig amerikanska i en ’svårbestämbar medelålder. Det är hon som sköter om ”värrinajsandet”. I övrigt formuleras dagens smickrande kommentarer på sjungande svensk-finska och olika svenska idiom.
— ”Smickrande”? — Jo, det vill jag lova. Sällan hörde jag väl så många förtjusta utrop som den dagen. Och egentligen förvånar det mig bara att inte Gotlands turistförening eller dess representanter, i det här fallet intendent Waldemar Beer och kandidat Gunnar Näslund, äro mer högfärdiga än vad strängt taget är fallet…
Själve intendent Beer — turistfärdernas överregissör på den här ön — är som sagt med i dag. Eventuella förmodanden om att han bara till min ära deltar i färden har jag tyvärr inte lyckats få verifierade, men då jag tror mig veta att hr intendenten då och då brukar ”följa med” för inspektion av routen finner min blygsamma person detta sistnämnda som den mest plausibla förklaringen till hans närvaro. Eftersom han ändå är med avlyfter han älskvärt en del av värdbestyren från Näslunds vitroekade ciceronskuldror. Sålunda tar han under uppehållen den lilla missen under sina vingars skugga, vadan hr Näslund.
för dagén uteslutande kan utveckla sin vältalighet på ärans och hjältarnas språk. Vilket emellertid inte hindrar honom från att, medan bussen jagar vidare, vädra sina flerspråkiga kavaljersegenskaper visavis den vetgiriga missen. Delad glädje är dubbel glädje. Naturligtvis glömmer han inte bort oss andra. Är där någonting vid vägen som skall uppmärksammas, överger han temporärt missen med ett förbindligt ”Excuse me’!”, reser sig, slår ut med armen och berättar… Ingalunda försummandes ett eller annat bon mot om tillfälle därtill ges.
Men bussen flyter vidare på vägen, just flyter, för det är en fin buss. Konversationen bedrives kotterivis men avbrytes alltsom oftast av missens ”very nice!”, finskans fallande ”underbart” och de svenskes alla upptänkliga superlativkombinationer med adjektiven förtjusande, härliga, bedårande som huvudstycken. Så fortfar det hela vägen tills mitt gotländska bröst håller på att pösa över som en bulldeg, vilken fått en alltför kraftig dosis jästpulver. Diskret drar jag upp de ställbara solglasen för att dölja mina glada ögon…
I själva verket har jag nu gått händelserna en smula i förväg. Men det kan ju också vara bra att ha dom där generösa älskvärdheterna lyckligt och väl refererade: Den benägne läsaren kan ju sedan efter eget skön pricka in dem där det honom lyster i denna lilla reseberättelses fortsättning. Någon risk att prieka fel föreligger inte. Ty de i turistbussen födda dityramberna flätas som en skön krans runt hela rundturen, från början till slut i ett…
Emellertid! Från Bur rullar bussen på ännu morgontomma gator upp mot norr: Strandgatan, Späcksrum, Smedjegatan. Och så bär det iväg

Översta raden: Lada med agtak på Bungemuseet — På väg mot Fårö — Lambgift därsammastädes.
Andra raden: Sudersomd, en halv mil lång — Ciceronen utlägger texten på Ullahau — Kameraskott i förbifarten (skördebild)
Och över det hela svävar Bro kyrkas medeltida jättenyckel.

ut genom Norderport.
Nordergravarnas grönskande kullar med ett solglittrande morgonhav som mäktig fondkuliss passeras. På vänster hand ”svingar lustigt sina inga vingar” Bingers kvarn (citat från visbyitisk boulevardtidning), och några minuter senare rulla vi förbi den stora bronsåldersgraven i Bro — Stenkalmen. Så förflyta några. minuter igen under vilka ett par framförsittande unga skönheter förmed-elst brokota ”schaletter” söka dämpa fläktarnas flirt med blonda lockar. I ”fören” — bussens — sjunger finskan på visserligen behärskat högtalarmanér i de beerska öronmusslorna, medan vagnens, av ehaufför Johansson tyglade hästkrafter, spinna alldeles som snälla kattor gjorde det anno dazumal framför öppna julbrasor i hemtrevligt lågtimrade stugor i svenskt snöhöljda bygder. (Se Bungemuseet!) Så möter en annan väg vår väg. Vagnen stannar, ciceronen hoppar av, försvinner i en liten stuga och återkommer beväpnad med antagligen världens största kyrknyckel. En gengångare i stål från medeltiden, men alltjämt i bruk, färdig att för moderna vägfarare slå upp åldriga portar, ledande rakt in i fantasieggande <medeltidsdunkel och -mystär. Väl inne i den lilla vackra offerkyrkan omges vi av en sval frid och ro. Men guiden berättar och demonstrerar. Särskilt gripande är historien om den särskilda böneplatsen, från vilken vilsekomna själar, när kyrkan eljest var stängd, genom en glugg kunde skåda det lilla templets högaltare och triumfkrucifix sig självom till tröst och uppbyggelse…

Lärbro kyrka — Den gamle klockarn i Bro — ”Lustigt, det här”, tycker lillan — På sanddynerna vid Ullahau.

Men tiden ilar. Dagens trinda himlaljus seglar oemotståndligt upp mot trakten av zenit. Och därute på vägen väntar den stora ”eldvagnen” i all sin funktionalistiska prakt. ”Vidare, vidare”, lockar det i nickel, glas och lackering, och vidare bär det också. Vidare mot norr, mot Fårö och havet — mot Sudersand, alla gotlandsfarares tjusande eldorado.

Via Tingstäde kyrka, fästning och träsk, via krumbuktande radiomaster, baracker och en hel del annat av skiftande intresse spinner turistbussen vidare mot norr. Genom tall- och granskogar, förbi leende bygder, vajande sädesfält — och mejade sådana med skylar i långa rader, förbi brummande traktorer dragande surrande: självbindare och slåttermaskiner går färden. Här och var knoga ännu trespända hästar framför skördemaskinen liksom på farfars tid och ho vet om inte den bilden — poetiskt sett — är ett — eller två tre — strå vassare än traktorernas förvisso vida rationellare men ack så högröstade, avgasdoftande maskinprosa. Ho vet, som sagt…

Vid Lärbro kyrka

stannar bussen och tömmer ut sitt innehåll. Det är vi det. Kyrkan skiner bländande vit i solskenets överlägsna fasadbelysning. Som herden samlar fåren, lockar oss ordinarie ciceronen in på kyrkogårdens gröna matta. Och si: Vi äro en lydig hjord. Missen och intendenten bilda en liten hjord för sig. Ordinarieciceronen, han Näslund, matar emellertid fåren som en god herde ägnar och anstår. Han bjuder oss skäppan full med sagor, legender och fakta. Med livliva, vitärmade gester ger han oss kyrkans intressanta byggnadshistoria. I skönt formulerade vändningar avslöjar han den ena detaljen efter den andra.
Påpekar tornets släktskap med en välformerad blyertspenna, visar oss vattenkastarna i djävulsformat, pilastrarnas, tympanons, portalernas skulpturala skapnad, och förklarar den märkliga kastalens existensberättigande. Med mera. Men allra intressantast blir han när han drar den operamässigt blodiga legenden om: hur den forntida, sägenomspunne stormannen och hövdingen Nikolaus Taksten, dräpt av munkarna 1273, med en dolk på predikstolen stöter ner den officierande prästmannen för att denne börjat sin predikan innan Takstenarn behagat infinna sig i helgedomen. Vore det inte en fysisk: omöjlighet att så här ute i solen med 25 grader i skuggan inför den kusliga berättelsen känna kalla kårar utefter ryggbastet, skulle måhända vi modernt hurtfriska turister blekt kallsvettiga stapplat in i templet. Nu följa vi kallblodigt guiden in. Beundra de unggotiska målningarna, de skulpturala utsmyckningarna, gripas av korsfästelsescenen i koret och inne i sakristian an: lägga ett mer eller mindre uppsluppet leende inför demonstrationen av kollekthåven med pingla och — växelbricka. Men i dag står det sköna templet grannt mot några vita moln. Sedan den vackra tavlan fångats på filmen, rullar bussen villigt mot nordost. Det är tätt mellan kyrkorna på Gotland och efter endast en kort stund tecknar Rute kyrka sin profil mot en grön och blå bakgrund.
Damen bakom mig antecknar samvetsgrant namnet R-u-t-e.
— Men var det inte Rude, undrar den framförsittande fästmannen.
— Nej, nog tyckte jag att det var Rute han sa, ciceronen, säger flickan med blocket. Och det hon haver skrivit, det haver hon skrivit. Förresten hade hon rätt.

På Gotlands Skansen.
Bussen spinner vidare. När den stannar nästa gång ha vi det mångomtalade Gotlands Skansen, den erlandssonska skapelsen Bungemuseet på höger hand.
Avsittning och konfrontation med den första sevärdheten, den s. k. standtunen som avgränsar museiområdet mot norr.
Så för oss ciceronen runt inne i själva museet, demonstrerar den ena sevärdheten efter den andra. En redan död eller döende kultur blir åter levande, medan ”berättaren” skildrar, skämtar och drar historier som på ett eller annat sätt har samband med det vi här få skåda. Alldeles särskilt intressant blir det naturligtvis inne i ”Gamblegarden” över vars ingång tronar en träbild, ”Groddagubben”, som antagligen eh gång i världen tjänat som galjonsbild. Härinne i den fantasieggande. halvdagern står allt som om husfolket nyss gått ut och när som helst kan väntas hem igen. Bordet är dukat, framför den öppna spisen med sin ”julkubbe” med ena ändan vilande på en liten näpen ”stol” långt fram på golvet, väntar vaggan. Och där borta i närheten av den vederhäftiga. sängen med sina fördragsgardiner, nattluvor och handtag står en sinnrik apparat, där en event. ensamlämnad pilt i den mera försigkomna åldern kan ”göras fast”, men där han ändå har en viss rörelsefrihet. Fast fram till härden kan han inte komma och göra rackartyg. Det sätter den knirkande träapparaten ”P” för. Enkelt och rättframt men praktiskt. Förfäderna voro inte dumma dom heller.
Ja, här inne finns en mängd roliga och rörande ”nummer”, vilka jag emellertid här omöjligen kan gå in på. En skönt snidad fästmansgåva i form av ett klappträ — var inte det en ganska farlig gåva detta? — minns man speciellt, för att inte tala om den pampiga skänken med sin uppsättning av glas och andra nyttigheter. Så undra på att ciceronen här inne talar för en alldeles särskilt intresserad publik. Vår amerikanska ser inte minst glad och intresserad ut. Med en nästan högtidlig min tar hon klappträdet i sin hand. Kanske hon själv aldrig fått någon fästmansgåva. Vem vet?
Så lämna vi det gamla gotländska bondehemmet för att ute på gårdsplanen gå husesyn i de agtakskrönta uthusen: ladan, stallet, oxhuset, kohus, vagnbod och allt vad de heta. Vidare titta vi på kryddgården, brygghuset med sin uppsättning för brännvinsbränning, och ute på ängen beskådas bl. a. den ståtliga bildstenen från vikingatiden, numera känd av tusentals turister från när och fjärran.
Men tiden går och ingenting förtärs, sa’ krögarn. Det börjar suga i maggropen, varför nästa programpunkt ”kaffe med dopp” på andra sidan vägen, blir högeligen uppskattad. Kaffe och läskedrycker, bullar och småbröd ha en s. k. strykande åtgång. Och så väntar

Fårö.
Färjan ligger inne. Efter en kort stunds väntan rullar bussen ombord. Den får stå längst akteröver. Framför sig har den dels en personbil, dels en större lastdito, rågad med ved. Det är just från denna vedråga som ciceronen med: risk att ”trilla i” knäpper sällskapet medan färjan ritar en bred fåra i det lätt brisande Fårösundet och Storlandet alltmer sackar bakåt.
Men föröver växer Fårön med alla sina sägner och sagor, sin kargt storslagna natur, sin originella och gammaldags kultur, sina sanddyner och ypperliga badstränder. Allt närmare kommer den och ett tu tre törnar färjan in i sitt läge vid Broa. Fällbron rasslar ner. Över densamma kör först personbilen, så vedvagnen och sist vår fina buss med över tjoget förväntansfulla sällskapsresande.
Egentligen är det intet förbindligt sirapsleende Fårö hälsar sina gäster med. Tvärtom verkar den tillknäppt, ja, strong, otillgänglig. Den har sannerligen inget slätt, intetsägande anlete, den goda ön. Tvärtom är det i allra högsta grad meningsfullt, karaktäristiskt. Markerade, mänliga drag, som inte ha något till övers för flabbets och ytlighetens smink och puder. Om kamp och stormar talar det, om mandom, mod och obändig villhet, om vana vid hårda duster. Och visst är den skön. Skön på sitt speciella sätt, även om denna skönhet inte är tillgänglig för vem som helst omedelbart och i ett sammanhang. Faktiskt har den f. ö. inte vid närmare eftertanke något av att ”vara sig selv nok” över sig? Ett drag av örnfri, gammaldags stolthet, av en bondearistokratisk individualism, som även en sådan hejare som en modernt kollektivistisk Medelsvensson gärna kan stryka av sig hatten för.
Sådan är Fårön, Bland annat. Och sådana voro kanske dess gamla inbyggare. Hur det är med de nuvarande vet jag ej.
På en av Fåröns slingrande huvudvägar rullar bussen norrut. Förbi den gamla romantiska kvarnen vid Broa, förbi agtaksförsedda lambgiftar, magra åkerjordar, gamla gårdar, Ödehoburga, kyrkan med sin lökkupol, skeppssättnimgar. Här och var blänka havsvikar fram.
Åkrar omväxla med hedmarker och glesa skogsdungar. En björkdunge har redan fått höstens färger. Det är torkan, hettan …
I trakten av Vinor stannar bussen.
Genom kåddoftande skog, på mjuk flygsand vandra vi upp på Ullahau, det storslagna flygsandsfältet med sina väldiga åsar och vita fält. Häruppe tolkar vår ciceron i lyriska vändningar sin kärlek till Fårön och drar han berättelser om fordomtima händelser härute.
Men jag har redan blivit för mångordig och ser i andanom hr chefredaktörens bistert rynkade bryn. Låt mig därför endast i korthet omnämna dagens återstående programpunkter: ett ljuvligt dopp i den ljuvliga Sudersandsviken, en prima middag med gemytlig stämning hos fru Klint på restaurangen. Och så hemfärden frampå kvällskulan. Den — hemfärden — går via Fårösund, Rute, Lärbro, Othem, Slite mot Visby. Men i Slite göres ett uppehåll, under/vilket de bisarra stenskulpturerna i Lännabergets raukskog presenteras för ett förvånat och beundrande ressällskap, medan ur cementfabrikens skorstenstrio vältra vederhäftiga rökmoln mot aftonhimlen, fästningen på Enholmen blinkar sömnigt i den fallande solen och Asunden sträcker ut sig i kvällslojt behag på vattnet. Månen står redan rätt högt i öster.
Och när vi på hemväg passera Bäls kyrka ringer dess klocka till vesper, medan dagens strålande stjärna slocknar någonstans långt bortom File hajdar och Hejnums heta hällar.
Pencil.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Augusti 1938
N:r 196

Många trafikmål på Allekvia.

Dödskörningen i Follingbo under behandling.
Vårtingets första allmänna sammanträde hölls i går. Rättens ordf.
voro häradshövding K.-F. Pfeiffer samt förste notarie S. Ljungholm.
På uppropslistan hade upptagits 108 mål, varav 65 åklagarmål.

Dödskörningen på Visby—Roma-vägen.
Fiskhandlaren Klas Erik Ohlander, Suderbys i Akebäck, som den 24 juni i berusat tillstånd med bil körde på och dödade mejeristen Arne Johansson från Sylfaste, stod igår inför rätta. Svar. berättade till en början att han nämnda dag på förmiddagen varit inne i Visby, där han fyllt på bensin och sedan återvänt till Akebäck. På eftermiddagen hade han gjort en ny tur till stan och på Stadshotellets tredje klass servering förtärt fyra pilsner under loppet av en timme. Därefter hade han startat mot Roma varvid farten varit omkring 40 km. i timmen. Emellertid hade högra framringen gått ned och bilen till följd härav kastat sig över åt höger just som Arne Johansson passerade. Så skedde olyckan, varefter Olander åkt fram till Roma, där han träffat en bekant och sedan gått in i en trädgård för att sova. Ingalunda för att han kände sig full på något sätt, men han hade ingenting annat att ta sig för just då. Av det inträffade hade han f. ö. förlorat fattningen och blivit upprörd. Förutom de fyra pilsnerna medgav han att han även på förmiddagen förtärt en kaffehalva. Han gjorde gällande att olyckan, som ju kom att kosta en människa livet, orsakats av Ek ringen gått ned och inte på att han varit överlastad av starka drycker och kört oförsiktigt. Blodprov utvisade emellertid att svar. ifrågavarande dag hade förtärt cirka 21 centiliter fyrtioprocentig sprit eller omkring 4 snapsar.
Uppskov till den 22 sept.

Spritpåverkade?
För att i spritpåverkat tillstånd den 1 juli i år ha framfört bil, som till på köpet hade dåliga bromsar, stod byggnadsarbetaren A. J. O. Olofsson från Visby åtalad. Svar., som bestred att han varit rörd av alkohol berättade att han, som arbetat i Roma, på morgonen varit inne i stan och köpt ut två liter brännvin, en till sig själv och en till en kamrat. Tillsammans med ett par bekanta hade svar. senare på dagen i samband med middag druckit ur den ena litern. Ehuru han fått i sig ungefär en tredjedels liter hade han inte känt sig påverkad, utan begivit sig ut med bilen. En person som tyckt att färden var något vinglig hade varskott polisen, som efter en stund också hejdade ekipaget. Tillfrågad om hur det förhöll sig med vinglingen uppgav svar. att det endast tillkommit på skämt. Man hade pratat och skämtat i bilen, men som sagt nämnvärt påverkad var han inte alls. Blodanalysen visade emellertid att svar. förtärt cirka 26 centiliter sprit.
Utslag den 22 sept.
— Påverkad av sprit hade en person, F. S. M. Dahlström i Sjonhem den 18 juni vid Timans i Roma med mötorcykel kolliderat med en hästskjuts, varvid såväl häst som vagn skadats. Svar. uppgav att han nämnda dag tagit ut en liter brännvin i tvenne halvlitersbuteljer. På kvällen hade han i Visby träffat en bekant, som fått medfölja till Stava. På den färden hade man emellertid tagit sig en paus vid Skrubbs, varvid den ena halvlitern kommit till heders och tömts. Kamraten tog emellertid brorslotten medan svar. själv endast druckit två snapsar. Sedan halvlitern sålunda var expedierad hade man efter någon timme fortsatt :den avbrutna färden: Farten hade varit så där 35 å 40 km. i timmen. I kurvan vid Timans stod hästskjutsen, vilken svar. dock upptäckte först när det var för sent. Emellertid hade han signalerat och även försökt bromsa in motorcykeln, vilket dock misslyckades. I stället körde han rakt in i skjutsen. Svar. bestred att han varit påverkad av sprit, medan hans passagerare uppgivit, att föraren varit både vinglig och: haft svårt att passera andra fordon på vägen. Målsägaren begärde nu skadestånd för selar, skaklor m. m. med 37 kr. samt förs minskad arbetsförmåga hos hästen i 45 dagar å 1:50 pr dag eller kr. 67:50. Körsvennen själv hade vid kollisionen fått någon skada i nackmuskeln med ty åtföljande nedsättning av arbetsförmågan, värderad till 30 kr.
För vidare beyisning uppsköts målet till den 22 sept.
— En. 19-årig yngling var instämd för det han den 18 juli i berusat tillstånd framfört en halvtons lastbil. Svar. medgav att han nämnda dag tillsammans med tre kamrater druckit ur en halv liter brännvin. Han hade fått ett par kaffehalvor tidigare på dagen och senare fyra pilsner och en. snaps, vilket förtärts i staden. När man på hemväg hunnit strax utanför stan hade spriten börjat verka och körningen blivit sådan att polisen varskotts. Och när svar. kom hem väntade honom fjärdingsmanhen.
Uppskov till 22 sept. för förundersökning.

Alldeles för bråttom.
En motorcyklist av den yngre årgången hade en kväll i juni haft alldeles för bråttom till dansen i Slite Folkets park . Han hade. inte, ens haft tid att bromsa in en smula i den ganska tvära kurvan vid Othems kyrka utan friskt gasat på, trots att det även var dålig sikt vid tillfället. Den kvällen blev det emellertid inget dansa av — i stället blev det lasarettet. Vederbörande råkade nämligen köra av vägen och slungas ut på ett gärde där han hittades medvetslös med hjärnskakning. Svar.
måste givetvis vidgå sin oförsiktighet, men högre fart än 50 km. hade han inte haft.
Han bötade 30 dagsböter å 2 kr.

— En byggmästare från landsbygden var instämd för det han en dag i november i fjol i Ala med bil kört med för stor hastighet och hamhat i ett dike. Svar. taxerade emellertid hastigheten till endast 30 kilometer i timmen. Anledningen till att farten varit så låg var den dåliga sikten och svar:s bristande kännedom om vägens beskaffenhet. Orsaken till dikeskörningen var en cyklist som kört på fel sida av vägen och för vars skull svar hastigt bromsat in vagnen. Denna hade därvid råkat i sladdning och fortsatt in mot ett staket som förstördes.
En passagerare har en annan version av fakta och har uppskattat farten vid olyckstillfället till cirka 60 km. i timmen. Detta bestred svar., som ansågdet hela vara en ren olyckshändelse.
Målet uppsköts till den 22 sept.
— Överdådig framfart med bil på vägen Visby—Etelhem hade åsamkat en grovarbetare stämning till tinget. Den höga hastigheten hade: vid Brogårds i Vänge tagit ett brått slut i och med en tämligen våldsam dikeskörning. Svar. antydde att en för löst pumpad framring varit skuld till olyckshändelsen.
Det blev 10 dagsböter å 2 kr.

”To maa man vaere”” — dock icke på lättviktare.
Ett par herrar hade vid ett tillfälle ”samtidigt färdats” på en och samma lättviktsmotorcykel, ett i alla hänseenden billigt men dock förbjudet nöje. Den ene av dem hade redan förut erkänt och nu gjorde : kumpanen . detsamma. Den senare var dessutom åtalad för att det varit för dåliga bromsar på den bil han den 8 dennes från en gårdsväg backat ut på allmänna vägen för att vända medan kamratenbilägaren intagit middag. Dessutom saknade han körkort och hade vid tillfället ifråga haft oturen att kollidera med’ien motorcykel vilken han först för sent upptäckte. Skador hade uppstått på sistnämnda vehikel, men målsägaren hade för dagen inte kunnat prestera några preciserade krav.
För paråkningen bötade vardera 20 kr. medan målet i övrigt uppsköts till den 22 sept.

För diverse trafikförseelser,

såsom två på samma cykel, cykel utan lykta o. s. v., ådömdes ett antal cyklister dagsböter. Ett par personer hade utan vederbörligt tillstånd kört lastbilar i yrkesmässig trafik och ådömdes sedvanliga böter.
Kört bil utan körkort hade ett par herrar gjort medan ett par andra åtalats för liknande förseelse, men gällande motorcykel. Även här utdömdes dagsböter.
Ett antal andra förseelser mot motorfordonsförordningen renderade vederbörande dagsböter.
För brett halmlass hade en chaufför kört med en yrvädersdag i dec. i fjol. Därvid hade han i Slite kommit för nära och knäckt en varningstavla. Svar. uppgav att han på grund av blåsten måst lässa om halmen vid ett par tillfällern och att därvid lasset möjligen blivit bredare än det enligt gällande föreskrifter får vara. Det blev 5 dagsböter á 1:50.
För att ha kört en med diverse skavanker behäftad bil ådömdes en person
— En person som instämts för att ha kört utan körkort hade inte infunnit sig – vid förra rättgångstillfället. Ett vite å 50 kr. för utevaro utdömdes. Då svar. inte heller nu var närvarande utdömdes ett nytt vite å 75 kr.
Fylleri, förargelse och motstånd stod det på ett par herrars meritlistor. Uppskov för vidare utredning.

Hämnden är ljuv — men dyr ibland.
En hämndlysten herre hade för någon tid sedan då han i bil anlände: till den goda köpingen. Slite vid vägkantén upptäckt en skeppare som han hade ett horn i sidan till emedan sjöbjörnen vid något tidigare tillfälle skulle ha förtalat honom. Han lät stanna vagnen, hoppade ur och prickade utan några längre förberedelser in ett par s. k. dagsedlar i skeppardragen med sådan elan att ägaren till desamma stagvände. Följden av det hela blev polisanmälan, erkännande och 20 dagsböter å 2:50. Plus 50 kr. i skadestånd för en fläckad landgångsdress.
— En annan person hade likaledes tagit hämnden i egna nävar och vid en danstillställning vid Sandviken i. Bunge i början av juni förlänat en intet ont anande medmänniska, som en gång råkat kasta ut honom från ett näringsställe, s. k. fläskläpp, en effekt som uppnåddes efter trenne smockor.
Misshandeln kostade vederbörande 25 dagsböter á 2 kr.

För uppsåtlig misshandel
av en grannfru i Ljugarn var en medelålders herre instämd. Parterna, som kommit ihop sig om några vidlyftigt promenerande höns, hade stått på var sin sida om ett staket, varvid svar. enligt fruns mening skulle ha tilldelat henne ett slag i ansiktet. Detta förnekades av svar., som: endast sträckt fram armen i riktning mot damens ansikte, en gest rätt och slätt.
För vidare utredning uppsköts målet till den 22 sept.

En gammal träta
om en skuldförbindelse samt något trassel med en båt utlöste sig den 31 juli i det att en person i Bunge överföll och misshandlade en annan person så att blodvite uppstod.
Det blev 15 dagsböter á 3 kr. samt skadestånd med 67 kr.

För uppenbar grymhet
mot en häst hade en person erhållit stämning. Hästen, som gått lös, hade råkat komma i kläm mellan ett träd och en vägg. Svar. hade hjälpt den loss, bl. a. genom att inifrån såga av husknuten. Några större skador på djuret hade han inte upptäckt, varför han använt den till lättare körslor. Senare hade dock veterinär måst eftersändas då Hästen hade ett par stora sår i ländtrakten. Djuret hade då blivit ordentligt omskött, men åkl. ansåg att svar. redan på ett tidigare stadium bort inse att djuret var skadat. Svar. vidhöll emellertid sin mening och ansåg sig inte medvetet ha gjort sig skyldig till något djurplågeri.
10 dagsböter å 5 kr.

Lånat ut motböckerna
hade trenne personer gjort för att hjälpa en medmänniska till ett festligare begående av födelsedagshippan. Det blev 10 dagsböter á 2 kr.

För olovlig införsel av spritdrycker
från ett i Slite hamn liggande estniskt fartyg stodo ett par herrar tilltalade: Den ene av dem medgav att han sökt smuggla in en helbutelj sprit å 7 kr., som han dock kastat i sjön då en publikan närmat sig. Den andre åtalade bestred all smuggling. Visserligen hade han. varit ombord på båten, men sådana risker som äro förbundna med spritsmuggling ville han alls inte ta. Dock lär han vid det ovan omtalade tillfället: på tal om den i havet slängda buteljen ha yttrat att det gjorde ingenting. ”för vi ha tre kvar”. Detta yttrande var emellertid endast tomt skryt betingat av en viss feststämning.
Uppskov för inkallande” av vittnen till den 22 sept.
10 dagsböter á 5 kr.

Basarpilsnern i Endre.
Tidigare har avdömts ett mål om olaga pilsnerförsäljning vid en skyttebasar i Endre den 4—5 sept. i fjol. Svar. hade då uppgivit att han haft tvenne medhjälpare, vilka nu voro instämda. De förnekade emellertid, att de haft något med pilsnerförsäljningen att skaffa.
Några inkallade vittnen hade heller ingenting märkt i den vägen.
Målet överlämnades nu och utslaget lydde på frikännande.

För olaga pilsnerförsäljning
stod en pensionatinnehavarinna åtalad. Hon hade under åren 1936, 1937 och 1938 försålt den gula drycken till avhämtning och utan samband med måltid.
Utslaget lydde på 40 dagsböter á 1:50.

Hembränt.
En person, som erkände att han av hembrännaren i skogen inköpt en och en halv liter hembränt å 4 kr. halvlitern, erkände. Han ådömdes 30 kr:s böter.

För en utelöpande jakthund
hade en person från Norrlanda att stå till svars. Han bestred att hunden var en jaktdito och framhöll att krittret aldrig brukade löpa i skogen. Vittnen hade emellertid sett att hunden vid flera tillfällen sprungit lös i skogen, vadan sålunda uppgift kom. att stå mot uppgift.
Svar. bötade 25 kr.

Underlåten införsel
i lönen hos en anställd hade som bekant en lantbrukare att svara för. Vid förra rättegångstillfället hade han inte infunnit sig, men var nu tillstädes och erkände.
Det blev 10 dagsböter å 2 kr.

Några fyllerister
bötade sedvanliga belopp.

Till högsta domstolen i virkesmålet.
Hemmansägare Jacob Stenström, Stenstugu, har hos högsta domstolen överklagat hovrättens och Gotlands norra häradsrätts utslag att döma honom till 30 dagsböter å 5 kr. för att han använt för husbehov avverkade virkespartier för annat ändamål än husbehov. Han hemställer, att högsta domstolen skall undanröja underrätternas beslut och bifalla hans i målet förda talan.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Augusti 1938
N:r 196