Domkyrkoförsamlingen talrikt representerad vid gårdagens högmässa.
En fulltalig församling hade igår mött upp i domkyrkan för att ta avsked av stiftets förre chef, biskop Torsten Ysander, som avskedspredikade vid högmässan. Den gamla damen var praktiskt taget fullsatt. Biskopens predikan var vacker och högstämd som vanligt och de avskedsord han efter predikan riktade till Visby församling voro ödmjuka och gripande.
Gudstjänsten förflöt i vanlig ordning med psalm- och körsång samt altartjänst före och efter predikan, med resp. pastorerna Öberg och Wihlborg samt biskopen och pastor Öberg som officianter, iförda de vackra mässkrudarna. Kollekten upptogs med håvgång.
Dagens predikotext var hämtad ur Luk. 10: 38-42 och handlade om Marta och Maria inför Jesus.
”För att orka det myckna, måste jag finna det enda.”
Man kunde tycka, sade biskopen bl. a., att Visby skulle vara en stilla ort för eftertanke och ro och för vardagars och helgdagars frid. Men varhelst människor bor, där rullar jäktets hjul, och ingen av oss förmår stoppa det. Det finns i vår tid så många uppgifter, som är nödvändiga och måste utföras, och f. ö. är det inte jäktet, som skall göras om, utan människorna, som jäktar, som behöver förvandlas. Marta skall behålla en äreplats i en själviskhetens värld, där alltid förtjänandet har högre kurs än tjänandet. Den bästa kristendomen sitter varken i läpparna eller öronen. Den kan röjas i våra händers verk.
I fortsättningen uttalade biskopen sin glädje över det hängivna arbete som utföres i vår stad i stadsmissionen och andra sammanslutningar och över det upprepade och frikostiga offrande, varigenom mången visbybo röjer sin innersta vilja och längtan. Han framhöll också behovet av ökad Martatjänst i vår stad — inte minst i sådant frimodigt har ??lande, som törs träda fram och ??? bryggor mellan människor och välva Guds himmel över Visby vardagar. Marta förbisåg, att kärleken måste ha en personlig kraftkälla för att icke tröttna i tjänandet, sadå biskopen vidare och kom så fram till evangeliets lärdom: För att orka det myckna, måste jag finna det enda. Det innersta i evangeliet och i människolivet är lyssnarplatsen vid Herrens fot i det ensamma mötet med honom. Att äga denna dagliga avskilda stillhet, där Gud talar ut med mig — det är detta som kan ge överlägsenhet över livet och vardagen, som kan rena tankar och avsikter och göra oss till segrare tvärs igenom det mångahanda.
”Hjärtats uppriktiga tack för tio lyckliga år.”
Efter predikan läste biskopen lysningar m. m., varpå han riktade följande avskedsord till den stora menigheten och församlingen i övrigt:
Kära Visby församling!
Tre kyrkor har jag ägt, som jag fått kalla för mina, tre församlingar som jag fått räkna som mitt hem. Men ännu aldrig har jag hållit vackra hälsningstal eller avskedstal. Det har tycks mig så oväsentligt, vem som var den enskilde tjänaren några korta och sorlande år på väg mot evigheten.
Kanske tycktes det mig också som stode jag i preludium och förberedelse för det som Gud hade rätt att vänta av mitt liv. Men tio år av kraftens mannaålder kommer jag icke förbi. Nu står jag här i denna stund med mitt prästlöftes ord om den stora räkenskapsdagen för öganen. Jag vet att det är inför Gud i ensamheten jag skall säga det första ordet om skamsenhet över försummelser och spillda tillfällen. Jag vet att det är från Gud som jag skall bedja över Er, nya, bättre och trängande kallelser. Jag törs inte träda fram med Er på Guds stora dag, om icke Visby församling och många dess namn bli skrivna i förbönens bok i hemmet vid Linköpingsdömen,
Men Er alla i denna församling har jag att. giva hjärtats uppriktiga tack för tio lyckliga år, så friade från tunga sorger att jag knappast kan fatta den förunderliga nåden. Jag själv och mitt hem har oavlåtligt mött människors godhet och vänskaps trofasthet. Trots att Ni bara ha haft i Er biskop en bit av en kyrkoherde, ha Ni alla alltid mött med ett helt hjärtas förtroende.
Nu mån I veta att detta icke är något oväsentligt och ringa att så möta och stödja den som borde bära andlig omsorg om denna ort. Jag sluter in i varm tacksägelse var och en som stått vid min sida eller jag fått möta, kyrkans råd och kyrkans tjänare, vid orgel, portal och i sakristia och mina bröder vid altaret. Min tacksamhet famnar Er alla från myndighet och ledarpost till den minste som smugit inom trädgårdsporten och lekt i rosengård!
Jag vet knappt, om nuvarande ordning är någon förmån för någon part. Visby har vuxit sig stort nog att behöva en herde med heltidstjänst. Men mer än varje yttre förändring önskar jag över denna församling och Sancta Marias tempel, att Han, som i själarnas tysta ensamhet vill vara den store Herden, må här finna rum för en påtaglig välsignelse.
Nyss stod jag framför en kyrkport invid Vadstena klosterkyrka, som har namnet ”Livets och dödens port”. Två gånger gingo systrarna genom den, den dag, de trädde in i det nya livet och den råg, de buros in till sista vigningen.
Innerligt önskar jag Visby i andlig helgedom. Jag tänker på de gamla, som snart äro framme och som Guds kyrka så gärna vill nå med välsignelsens bud. Gud göre höstens vandring ljus och trygg. Hans famn vare evighetsporten framför Er!
Jag tänker på de unga, som i vansklig tid träda ut i livet. Hans famn vare också för Er en vigningens port till gärning och liv, till seger och trofasthet.
Från första, stund har jag tyckt, att S:ta Maria dame ligger som ett skepp, varje ögonblick färdigt till seglats ut mot oändligheten. Det är ju även så. Snabbt sorla våra år. En för en skall vi snart lossa ankar. Det är vad jag innerligast kan önska, att sådan visshet och allvarstanke icke skall skrämma och behöva undflys. Gud giva i hem och hjärtan i Visby stad lika mycket av klart bekännaremod som här finns mänsklig godhet, lika vid o. öppen ingång för fridens evangelium som här finns utgivande och offervilja. Gud Allsmäktig välsigne Visby, Gud bevafe Gotland !
Och nu bjuder jag Er avsked med apostelordet ur denna dagens aftonsångstext:
”Jag anbefaller Eder åt Gud och Hans nåder ord, åt Honom, som förmår uppbygga Eder och giva åt Eder en arvedel bland alla, som äro helgade.”
Amen.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 15 September 1947
N:r 210