Av Nils Vilhelm Söderberg.
III.
Efter fullbordade resor redogjorde landshövdingen i en skrivelse till Kungl. Maj :t den 9 april8) om resultatet av sina åtgärder. Lantvärnets styrka av borgerskap och allmoge beräknade han till. omkring 3,000 man, som ”under den tillkallade Befälhavaren i ordning ställas at tilswidare tjena til landets förswar”, beväpnade med de 600 krongevären och ”nödvärnsvapen”. På folkets begäran hemställde han även att ett bestämt mått krut och kulor kostnadsfritt skulle ställas till förfogande för övningar — en ganska rimlig begäran, som dock icke besvarades, lika litet som hans förnyade begäran om artilleri och kanonslupar.
Gevären och ammunitionen hade nu anlänt. Det var musköter av 1725 års modell med bajonetter laddstockar och kratsar samt flintor. Alldeles utan äventyr hade försändelsen inte kommit fram. En låda med 60 gevär hade ramlat i sjön och,vapnen hade blivit rostiga. Ett gevär hade brutits av och var obrukbart. Ammunitionen utgjordes av 20 centner reffelkrut och något över 40,000 muskötkulor samt ett par tusen pistolkulor. Härav förfärdigades edelbart 6,000 patroner, vartill åtgick 2 centner krut.9)
Nu kunde således lantvärnet organiseras. Föreskrifter härom lämnades de båda befallningsmännen i skrivelse den 9 april10) I denna ålades dessa att genom vederbörande kronolänsmän förständiga allmogen att så snart som möjligt helst efter gudstjänsten följande söndag sammanträda vid sockenkyrkorna och välja rotmästare på samma sätt som 1788, då 12 man bildade en rote.11) Rotmästarna skulle vara allmogens närmaste befäl och ansvara för övning, ordning och skick. Alla skulle vara beredda till omedelbart uppbrott om order kom från landshövdingen. Då skulle rotarna beväpnade och försedda med kost för minst fyra dagar samlas vid kyrkorna och därifrån avtåga till i ordern angiven plats, där de i stillhet skulle avvakta vidare order vid landshövdingens ankomst. Det var enkelt, men inte vidare slagkraftigt. Länsmännen skulle därjämte uppgöra förteckningar dels över dem som. voro lämpliga att handhava kronans gevär, dels över dem, som hade egna gevär eller nödvärnsvapen. Skyldiga att deltaga i lantvärnet voro allraminst varje husbonde och hemmansägare själv eller hans måg, fullvuxne son eller dräng. De 600 gevären kunde inte räcka långt, 500 st. med 3 flintor och i medeltal 10 patroner per gevär lämnades emellertid ut till allmogen under maj månad men inte lika fördelade över landet. Forsa ting fick 132, Lina 62, Kräklinge 106, Burs 40, Grötlinge 32 och Hoburgs 128.9) De övriga fingo inga alls. Man kan möjligen se en tanke i denna fördelninng, då gevären på så sätt placerades på östra kusten.
I Visby avsåg man att liksom 1788 bilda fyra kompanier, ett inom varje stadsrote. Borgerskapet anmodades i en skrivelse den 21 maj12) att uttaga 100 gevär. Det synes emellertid inte ha blivit av, i varje fall redovisades 99 hela och 1 obrukbart gevär i förrådet den 1 juli detta år.9)
Hur blev det sedan? Allmogen gjorde förmodligen i ordning sina nödvärnsvapen. I Gotlands fornsal finnas en del sådana, som angivas använda 1808 men de kunde ha förfärdigats förr och giva i alla händelser en god föreställning om de vapen, som det gotländska lantvärnet av 1801 hade att komma med. Övningar blev det väl inte mycket av, det fanns ju inte något kunnigt befäl. De som fått gevär gjorde sig på egen hand förtrogna med dem, kanske sköts det några skott på en del håll, men inte överallt.
Det nordiska neutralitetsförbundet upplöstes emellertid under sommaren och Sverige måste komma överens med England. Den 10 september meddelade landshövdindingenl3) också att gevären ej behövdes längre utan kunde lämnas in. De kommo också in alla, men 16 voro sönder. En del flintor saknades emellertid och en del ammunition var tydligen förbrukad. Endast Ho-burgs ting redovisade alla patroner. Flitigast hade man tydligen varit i Forsa ting ’där 243 patroner fattades av utlämnade 1077.9) Därmed var 1801 års lantvärn upplöst.
Jag skall inte här närmare gå in på epilogen, de anmärkningsakter, som Tygskrifvaren och tillförord-ordnade Lantränt- och proviantmästaren P. P. Ihre sedan under lång tid hade att besvara. Dock några ord om gevärens öde. I början på 1803 började krigskollegium fungera på om gevären behövdes på Gotland vidare och gjorde därför en förfrågan hos Kungl. Maj :t, som i ett kungl. brev den 23 mars 14) bestämde att gevär med tillbehör och ammunition, utom krutet, som redan delvis var försålt, skulle ligga kvar och anslog 16 Rr 32 sk. i årligt arvode åt den som landshövdingen ville förordna att sköta förrådet. Detta brev kompletterades med en skrivelse från krigskollegium den 26 apri115) som meddelade att gevären utan särskild ersättning skötts av den nyssnämnde tygskrivaren P. P. Ihre, som emellertid fått bibehålla sin lön som tygskrivare emedan harg uppehöll befattningen som lantränt-och proviantmästare. Nu hade han emellertid utnämnts till ”verkelig Landt Ränt- och Proviantmästare” och kunde därför inte längre få uppbära lön som tygskrivare. Om emellertid landshövdingen ville förordna Ihre, att fortfarande sköta förråden så mötte det intet hinder, och han hade då rätt till det fastställda arvodet. Det gjorde nu landshövdingen,16) förrådet fanns kvar och sköttes som förut, återstoden av krutet såldes.
Så fanns dessa gevär med tillbehör, kulor och flintor i Visby när ryssen landsteg här 1808, men kunde inte delas ut till den uppbådade allmogen i brist på krut.17)
8) Landskansliets utg. handl. 1801, pag. 99, LA.
9) Handlingar rörande lantvärnsförrådet, LA.
10) Landskansliets utg. handl. 1801, pag. 103, LA.
11) Sven Hedengren, Om vårdkasarna 1788, Gotl. Allehanda 1938 nr 99, 110 och 116; Boken om Gotland II, sid. 220.
12) Landskansliets utg. handl. 1801, pag. 173, LA.
13) Landskansliets utg. handl. 1801, pag. 270.
14) Landskansliets ink. handl. 1803, pag. 12, LA.
15) Landskansliets utg. hand]. 1803, pag. 49, LA.
16) Landskansliets utg. handlingar 1803, pag. 171, LA
17) Richard Steffen, Gotland under det ryska väldet 1808, Gotl. Allehanda 1942.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 4 December 1946
N:r 282