Tusen röster strömma emot mig från fjärran, när jag öppnar minnets radio och ställer in den på Visby biskopsgård. Jag tycker mig höra en av ålder och sjuklighet klagande stämma, det är rösten av den gamle biskop Anjou, när han i sitt ämbetsrum vid mitten av 80-talet viger till präst den nyligen bortgångne prosten Jacobsson. Jag uppfångar de eleganta satsbildningarna av den ståtlige biskop von Schåele, när han i festsalen håller tal till sina gäster, stadens och landets societet, sedan man under middagen genom de många rätterna nått fram till desserten. Jag hör den nyss avlidne landshövding Roos med sin sträva röst forma sitt väl turnerade tacktal till biskopinnan Anna Rundgren för den nyss avslutade festmiddagen, när han chevalereskt liknar henne den bleka damen vid helgonkalenderns S:a Anna. Jag hör den trygge biskop Rundgren med bräddfull innerlighet och humor i förening lyckönska den förhoppningsfulla ungdomsskaran som uppvaktande står samlad där nedanför frontei spisens hemlighetsfulla hebreiska läsetecken. Jag hör … nej, allt kan jag ej relatera av gamla och nya minnen, det bleve nog en snabbinventering av händelserna i den gamla minnesrika ”gården” under ett halft sekel.
Och nu väntar den sin dom, nu skal] dess öde, vars begynnelse’ förlorar sig ned i det dunkla fordom, avgöras! Skall det ske efter den materialistiska, för att inte säga marxistiska nutidens intentioner?
Hör jag inte en röst — väl en enstaka — som ropar att nu är tiden inne att slopa Visby stift och förena det med Stockholm, låt oss passa på nu och göra stadskaplanen till domprost, det måste väl vara bra nog för den dryga kalkstensadeln! Och så ta vi den centralt belägna tomten och stycka den för småfolkets behov, som tarvar sol och luft för sina telningar! Nej, Gotland är i kikaren nu, ropar en annan, 1900-talets svenskar börja upptäcka den ön, sedan det blivit klart att de stora politiska rovdjuren lura på att göra den till sin behagliga Jaktmark.
Nu måste den skyddas, den kan vara bra till ha i farans stund. Låt gotlänningarna ha sina små privilegier, det kan vara nytta med det!
Ja, små det ha de alltid varit. Rundhänt har aldrig svenska kronan visat sig mot gutarna. Man har rövat skatterna ur dess jord, man har tagit dess medeltida konstverk och högröstat berömt sig av den utomordentliga svenska (!) konstnärligheten, ja, man skonade inte på sin tå ens det med vapenmakt aldrig intagna Visborg utan bröt ned och brände kalk av dess murar — för kronans räkning! En provins med finare historia finns inte i Norden, men vilken ”försiktighet” påkallas inte, när det gäller anslag, t. ex. till de enastående tempelruinerna. Och museet med samlad gutnisk fornhistoria det har gutarna fått kosta på sig själva. Och när det gällt att tillvarataga den litterära kvarlåtenskapen, se då skall inte Gotland ha ett län s arkiv som de andra, utan bara en ”a r kiv de p å” med en vaktmästare-lön till den klassiskt bildade föreståndaren och varje anslag till de nödigaste skrivgöromålen där skall ”dras ut med tång”.
Hör nu Arthur Engberg! Låt det nu inte gå ”till Hälsingland”! Tag reson! Nu gäller det Wisby biskopsgård. Den skall byggas, upp igen. Men huru? Det är just frågan. ”Naturligtvis med minsta kostnad”, rop en mångstämmig kör. ”Inte skall man kosta på det kyrkliga intresset mer än nätt och jämt. Det religiösa, det kyrkliga, det ger ingen valuta, ingen ekonomiskt behållning, det är alltsammans improduktiv rörelse, så det är i det hela bortkastade pengar.”
Nej, mina herrar, hör jag från den europeiska kontinenten, var det icke kyrka och kristendom som bar upp fäderneslandets storhetstid! Inte var det penningar inte! Hör jag inte Magnus Stenbocks fru meddela sin man, att för din skull är bonden villig att sälja sin enda ko ? Det var offervillighet som hette duga.
Men nu är det fråga om en biskopsgård. Turisten som sett alla ruinerna och genomgått domkyrkan frågar: Var är biskopsgården i denna välsignade minnenas ensemble Där bakom, där inklämd bakom profanum vulgus! År han rädd för kyrkan eller skall det vara demokrati att inte vilja ses eller synas? Vacker trädgård i rosornas och ruinernas stad! Men bättre hade jag väntat.
Biskopsgården skall byggas
upp som det anstår vår tid,
ståtligare än den förut var. Inga brandmurar skall skymma utsikten mot domkyrkan! En prästgård, där man inte ens kan skymta kyrkan, vad är det för monstrum? Vill inte varje bonde ha utsikt över sina åkrar och fält? Och skall inte biskopsgården synas också från kyrkbacken och omgivningen? Skall den ensam kujonera bland allt det profana? Nej, men vad är då att göra?
Jo, köp in hus och tomt som skiljer från Västra Kyrkogaten. Arbetsstugan kan förläggas på annan plats utan saknad. Lägg så en värdig entre in från denna gata. Så behövs inga brandmurar. Och låt biskopsgårdens framsida bli åt öster, ex oriente lux, och inte från norr eller väster. På den stora tomten samlas så nu nödiga ecklesiastika byggnader, främst domicapitelshus. Stiftets prästerskap har ett växande bibliotek, som för närvarande är inhyst i Läroverket, det kan inte dröja många år förr än särskild lokal därför måste skaffas. Pengar finns till allting — även tvivelaktiga företag. Pengar måste kunna fås även till en värdig anordning av biskopsgårdens byggnadsförhållanden. Skulle inte 100-tusen av lotterimedlen kunna undvaras utan saknad, för den goda sakens skull? Ja, bara vid vy och god vilja finns. Bort med all småfnaskigheten!
En av Guteberg.
Gotlands Allehanda
Lördagen 22 Januari 1938
N:r 17