Magnuse i Väte.
Gotländska lantegendomar i allmänhet äro kända för särdeles solida och präktiga åbyggnader, av vilka en del ha anor från medeltiden. Byggnadskonsten har således genom tiderna stått mycket högt även på landsbygden. Och den livliga byggnadsverksamhet, som alltjämt härskar, tyder på att även våra dagars ????folkning håller styvt på ändamålsenliga bostadshus och ekonomibyggnader. De gamla stenhusen med metertjocka väggar, som gått i arv från släktled till släktled, stå flerstädes orubbade på säkra grundmurar, men eftersom var och en måste följa med i utvecklingen, så ha ägarna till de gamla byggnaderna börjat modernisera dem. Många gånger är det nog svårt att restaurera gamla hus utan att förstöra deras ursprungliga prägel, men i stort sett får man nog anse att moderniseringsarbetena utförts pietetsfullt.
Det är dock icke endast gamla byggnader, som påkostas, ty ibland aro de kanske icke värda några reparationer och då måste man bygga nya hus. Särskilt under de senaste aren ha många nybyggnader tillkommit. Oftast är det nya ekonomibyggnader, som kommit ifråga, medan nan nöjt sig med att restaurera bostadshusen. Vi ha tidigare i denna tidning nämnt ett och annat nybygge på landsbygden, och vilja även denna gång orda något om ett dylikt, eftersom vi varit i tillfälle att närmare titta på en nyuppförd ladugårdsbyggnad, som utan tvivel gör skäl för epitetet mönsterladugård.
Lada med elevator och silo.
På sin egendom Magnuse i Väte socken har landstingsman Karl Olofsson låtituppföra en ladugårdsbyggnad, där icke blott olika slags kreatursstallar och foderlada äro inrymda, utan snart sagt alla de anordningar, vilka höra till rationell kreatursskötsel och lantbruksdrift. Om vi börja vår orientering i den inventiösa byggnadefis ena ända, och passera genom sagda gavels stora skjutbara port, komma vi in i den rymliga lada, där tröskningen sker. Från tröskverket går säden direkt till en inbyggd elevator, som transporterar spannmålen upp till magasinets olika avbalkningar, fyra till antalet, och rymmande 300 säckar spannmål. Den inbyggda elevatoranläggningen och ovanför belägna lagerrum, utgöra en spannmålssilo av bekvämaste slag och med god kapacitet. Skulle spannmålen till äventyrs ej vara riktigt torr vid tröskningen, behöver detta ej leda till katastrof, ty tack vare den sinnrikt anordnade siloanläggningen, kan spannmålen luftas ideligen med elevatorns skopor. När spannmålen skall transporteras till kvarnen eller ut i marknaden, är det en enkel sak att fylla säckarna, vilka endast behöva fästas vid trummornas utlopp i silons nedre del och en lucka fråndragas mynningen. Siloanläggningen sparar således arbetskraft och eliminerar risken av unken spannmål.
Vid tröskningen pressas halmen automatiskt och skjutes — likaledes automatiskt — på en lång bana från verket bort till foderskullens avlägsnaste utrymmen. Ladans väggar äro också försedda med breda portar, så att sädes- eller halmlass kunna köras ut eller in och placeras, där man för tillfället anser lämpligast. I taket är anbragt anordningar för transportbana, vilket ju också underlättar arbetet, då hö och säd köres in från fälten. Hela fädans golv är cementerat.
Modernt utrustade kreatursstallar.
Från ladan gå vi direkt in i ladugården, som har plats för 23 klavbundna kreatur samt rymliga kättar av olika konstruktioner för småboskap och kalvar. Foderbordet är anlagt i mitten i byggnadens längdriktning, och konstruerat efter allra modernaste principer. Foderhäckarna utgöras av mot foderbordet böjda järnstänger med lämpligt avstånd från varandra, d. v. s. så att kreaturen kunna komma åt fodret, men knappast kunna riva ut större knippen, och slänga omkring sig i båsen. De sistnämnda äro c :a 10 cm. högre belägna än golvet i övrigt. Mellan varje bindsle vid foderbordet äro automatiska vattenhoar — eller rättare skålar anbragta, så att kreaturen ej kan draga ned fodret i dem. Golv och gödselrännor samt likaså kreaturens platser äro cementerade. Men då gjutna cementgolv ge kyla ifrån sig, har man isolerat båsplatserna med kolstybb under cementen. På så sätt behöver man ej frukta att nykalvade kor, som kanske äro en smula ömtåliga, få juverinflammation eller dylikt på grund av för kalla golv.
Från de breda gödselrännorna med sluttande plan leda rör under golvet ut till urinbrunnen, som är uppförd mellan ladugårdens sockel och gödselstaden. För ljus och ventilation i ladugården är väl sörjt. Fönstren äro dubbla och fönsterkarmen skodd med järnskenor, så att inte röta kan uppstå i fönsterkarmarna, som ju annars är rätt så vanligt i ladugårdar, när karmarna äro helt av trä. Från karmarna leda lufttrummor, som kunna öppnas efter behag. Tak och väggar äro oljemålade i vitt och således lättare att hålla rena än kalkade tak och väggar. Väggarnas nedre fält äro strukna med en asfalts-färg, som är både praktisk och hygienisk.
Intill kreatursstallarna finnes ett tvättrum och utanför detta ett mjölkkylningsrum. pet senare är således helt och hållet skilt från kostallet. I nämnda kylrum äro ledningar till mjölkkylningsaggregat installerade.
Intill kostallarna finnas även cementerade avbalkningar för rotfrukter samt för betmassa. Stråfodret på skullarna forslas ned på vanligt sätt genom gluggar över foderborden.
Stallet för hästarna rymmer sex spiltor avskilda med dubbla bommar, och i övrigt enligt modernt mönster för forning o. s. v.
Svinstallet, beläget längst bort i motsatta gaveln, är det mest praktiska man gärna kan få se. Vid inredningen av dessa stallar har man tydligen tänkt på allt, som kan göra även ett svinhus trivsamt. Nassarnas sovplatser, vilka som bekant flitigt anlitas av de makliga hyresgästerna, äro skilda från all den orenlighet, dessa bruka kunna åstadkomma. Svinen äro dock inte alls så grisaktiga, som mången är benägen tro. Är svinhuset inrett på lämpligt sätt för utfordring, sovplatser o. s. v., hålla sig svinen snygga och fina. Från här nämnda svinhus, där rengöringen sker både effektivt och behändigt, leda avloppsrör till nyssnämnda brunn. Ventilations- och avloppsrörsystemen rensar luften, så att varken svinen eller deras vårdare ha obehag av den odör, som annars brukar vara vanlig i svinstior.
Åtskilliga detaljer återstå att nämna om ladugårdsbyggnaden å Magnuse, men detta skulle bli alltför vidlyftigt. I stället bege vi oss till den vackra trädgård, som omger manbyggnaden. Utmed södra långväggen till nämnda fastighet växa kraftiga spaljéträd, vilkas grenar i höst dignat av stora, granna päron. Men i trädgården finns också en bipaviljong, ett helt litet hus fullt med bikupor. Bipaviljongen rymmer icke endast bikuporna, utan även allt annat som en biodlare måste hålla sig med.
Åkerjorden och skogen.
Åkerarealen omfattar 60 tnld bestående mestadels av lermylla i mycket hög kultur. Företrädesvis odlas vete samt de vanliga sädesslagen, sockerbetor och foderrötter av skilda slag. Fälten äro väl dränerade och brukas efter de moderna principer, som visat sig vara så fördelaktiga för jordbrukets avkastning. Skogs- och betesmarker omfatta sammanlagt c:a 100 tnld. En del betesmarker ha förvandlats till utmärkta kulturbeten och skogsmarkerna bära skog fullt ut till gårdens behov av ved och virke.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 12 Januari 1938
N:r 8