Även sedan de extra försvarsmiljonerna använts kommer att återstå en del luckor i den försvarsfront, vårt folk skapat såsom ett skydd för sin neutralitet och i sista hand för sin frihet. Den personella försvarsberedskapen behöver både kvantitativt och kvalitativt stärkas, problemet om flottans ersättningsbygge väntar sin lösning, och om man ser försvarsfrågan på längre sikt måste man ihågkomma, att vårt flygvapen ännu endast nått sitt första utvecklingsstadium.
En av de mest överhängande frågorna är emellertid ordnandet av Gotlands försvar. Gotlands militärpolitiska betydelse framstår i flygets tidevarv starkare än någonsin. Till öns förutvarande värde som flottbas har numera tillkommit dess icke mindre betydelse som flygbas.
Fårösund är sedan gammalt känd som en utmärkt bas för sjöstridskrafter. Under kriget 1854—1856 använde västmakterna positionen vid sina operationer mot ryssarna och kränkte därigenom faktiskt vår neutralitet, vilket dock på grund av förhållandena icke fick några följder för oss.
Genom det pågående utvidgandet av hamnen i Slite blir Fårösund som lämplig marinbas utvidgad söderut med nämnda köping och mellanliggande skärgårdsområde.
På Gotland baserade bombflygförband behärska Finska vikens mynning, Ålands hav, farvattensförträng ningarna på ömse sidor om Bornholm samt Rigabukten. De topografiska förhållandena på ön äro sällsynt gynnsamma för flygverksamhet.
Den makt som med tillräckliga sjö- och flygstridskrafter har ön i sin besittning behärskar södra Östersjön.
Med Gotlands ökade militärpolitiska betydelse har faran för kränkningen av dess neutralitet vid ett stormaktskrig ökats. I själva verket måste ön numera -betraktas såsom den för neutralitetskränkningar kanske mest utsatta delen av vårt land.
Gotlands har lika stort värde för båda parter vid ett stormaktskrig i Östersjön, dess användning som flottoch flygbas är lika eftersträvansvärd för båda. Man måste därför räkna med att de krigförande makterna försöka förekomma varandra genom . ett hastigt besättande av ön.
Ett dylikt anfall får formen av en överrumpling. Det är således i första hand mot en sådan Gotland måste skyddas. Det kan endast ske genom öns egna försvarsmedel.
Säkerhetsbesättningen på Gotland är emellertid i sitt nuvarande skick icke tillfyllest. Den måste förstärkas beträffande både personal och materiel. I dessa spalter har tidigare framhållits önskemålet att med användande närmast av den nu för militärtjänst icke använda delen av våra värnpliktiga uppsätta truppförband, av vilka två bataljoner borde förläggas till Gotland. För dagen vilja vi beröra en annan åtgärd av grundläggande betydelse för möjligheterna att avvärja en överrumpling.
Genom 1936 års försvarsbeslut skapas ett skydd för Fårösund 1 form av svårt och medelsvårt kust: artilleri i fast uppställning. Dessutom skola organiseras även rörliga kustartilleribatterier. Men detta kan icke anses vara tillräckligt.
Den viktiga hamnen Slite kan bedömas ligga på yttersta gränsen för den verksamma elden från Fårösundsbatterierna. Det är nödvändigt att skapa ett omedelbart skydd för Slite och Vägomeviken, vilket kan ske endast genom att förlägga ett fast batteri vid inloppet. Naturligtvis vore det fördelaktigt att där förlägga ett svårt batteri som kunde hålla även tunga artillerifartyg på avstånd och” förhindra beskjutning av hamnen och dess värdefulla anläggningar, icke minst det för hela Gotlands energiförsörjning avsedda elektricitetsverket. Av kostnadsskäl och för att snabbt kunna erhålla något skydd bör man emellertid nöja sig med ett medelsvårt batteri. Därmed har man fått ett skydd mot landsättning av trupper i Slite, vilket dock är det mest betydelsefulla.
På Gotlands östkust är utom sträckan Fårösund—Slite området på ömse sidor om Östergarnshalvön mest utsatt för landstigningsförsök Genom att på denna halvö anlägga ett likadant batteri som det vid Slite föreslagna skulle beredas ett skydd även för detta viktiga område och skapas en sammanhängade eldfront från fasta, väl skyddade batterier utefter hela östkusten från Fårösund i norr t. o. m. Laus vik i söder.
Synnerligen önskvärt vore dessutom att få ett medelsvårt fast batteri även på södra Gotland. Ett sådant batteri innanför Burgsvikens nordspets skulle kunna bestryka farvattnen utanför både öst- och västkusterna söder om breddgraden genom Ronehamn.
Den sammanlagda kostnaden för dessa tre batterier skulle sannolikt icke uppgå till 2 milj. kronor, under förutsättning att själva pjäserna finnas, vilket torde vara fallet.
För denna begränsade kostnad skulle möjligheterna att försvara Gotland mot både överrumpling och andra invasionsförsök väsentligt ökas. Transportfartyg kunna icke angöra sådana delar av kusten, som ligga under kustbatteriernas verksamma eld. Batterierna måste nedkämpas, innan en landsättning av trupper kan ske sjöledes. Men nedkämpandet av dylika kustbatterier är, även om deras fortifikatoriska utbyggnad göres ganska enkel, ytterst svårt och tidsödande och praktiskt sett närmast outförbart. Batterierna giva också de rörliga försvarskrafterna tid att samlas till det hotade området.
När myndigheterna utarbeta sina äskanden till nästa års riksdag är det att hoppas, att kraven på ett ökat skydd för Gotland tillgodoses.
Dessa krav, som helt naturligt starkast kommit till uttryck på ön, åsyfta icke enbart ett lokalt intresse, ty Gotland är en oumbärlig beståndsdel i det svenska riksförsvaret.
W. K.
(NDA.)
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 13 Juli 1938
N:r 158