Vårt lands samtliga regementen och kårer ha under senare år i större eller mindre utsträckning motoriserats. Det ä ju i och för sig ej särdeles remarkabelt, eftersom vi leva i motorismens tidevarv, men är dock för de olika vapenslagen av oomtvistligt värde, Hittills har motoriseringen ej kunnat genomföras fullt konsekvent, utan har anskaffandet av bilar, traktorer, pansarbilar o. s. v. skett etappvis. Helt motoriserade artilleristyrkor äro endast A ?? Jönköping och A 7, Gotlands artillerikår.
Då vi således ha en modernt utrustad artillerikår alldeles inpå knutarna, kan det vara av intresse att se och höra något om övningar och verksamheten där under vinterperioden. Chefen för Gotlands artillerikår överste C. G. D. Hamilton, som vi vända oss till för att-anhålla om en orientering, beviljar tillmötesgående ett besök i kaserner och förråd och att åse övningar.
Med major T. Melander som ciceron göra vi först en rond i det stora byggnadskomplex, där expeditioner, officersmäss, skolsalar och logement samt en del andra lokaler äro inrymda. En del logement äro nyligen restaurerade och — se ovanligt trivsamma ut. Här och var i korridorerna stöta vi på mindre manskapsgrupper, som övas i signaltjänst. En särdeles viktig gren i utbildningen för modern fälttjänst. Som hastigast göra vi även en titt in i de lokaler där teoretisk undervisning äger rum.
Ute på kaserngården pågår exercis av olika slag. En grupp konstaplar, således fast anställt manskap, som varit i tjänst ett par år, öva karbinexercis och att med precision och snabbhet handskas med dessa vapen. Å ett annat område är det kanonexercis. Det är. värnpliktiga, som få sina första praktiska grunder i utbildningen för tjänstgöring vid kanoner, ammunitionsframskaffning o. dyl. Vid dylika övningar ”utkristalliseras”’ snart vilka mannar, som bäst lämpa sig för vidare utbildning. Alla övningar göras så omväxlande som möjligt utan att grundligheten i undervisningen eftersättes. Då vi en särskild artikel ämna beröra den teoretiska undervisningen och skolarbetet vid såväl infanteriregementet som artillerikåren, övergå vi till andra verksamhetsområden inom artilleriets organisation. Vi bege oss till de byggnader, som tidigare varit stallar, men nu apterats för garage.
Artilleriets snabba förflyttning.
För att artilleriet skall uppnå största möjliga rörlighet, fordras snabba och tillförlitliga transportmedel, och därvid komma förstås olika slags motorfordon till heders. Artillerikåren i Visby förfogar över en ganska stor vagnpark med flera biltyper. I stället för ridhästar åt manskapet anlitas vid Gotlands artillerikår numera lastbilar vid förflyttningar från den ena övningsplatsen till den andra. En del av dessa transportbilar för manskapet äro överbyggda, så att de erbjuda skydd mot storm och regn. I den stora bilparken, som hör till kåren, finns det även flera specialvagnar för signal- och linjetjänst o. s. v. samt för transport av de tunga artilleripjäserna. Förr kom det på hästarnas lott att såväl på vägarna som i terrängen forsla fram de otingliga och tunga kanonerna och tillhörande ammunition. Det var oftast ett fruktansvärt hårt arbete både för hästar och folk att få fram kanonerna, i synnerhet i terrängen när kanonerna skulle föras i ställning. Nu är det motorernas krafter som tagas i anspråk för transporterna, vilka måste ske snabbt.
Vid transport av artilleripjäser och traktorer användas s. k. släpor, d. v. s. ett slags släpvagnar på vilka de tunga redskapen lastas för att ej taga skada. Släpvagnarna äro nämligen försedda med gummihjul, — de som användas. för artilleripjäser äro tvåhjuliga medan de för traktorerna ha fyra hjul — och kopplas efter Volvolastvagnar. När terrängen är oframkomlig för lastvagnar och släpor, blir det traktorerna, vilka få taga vid för att bogsera kanonerna till de platser där skjutställningar skola intagas.
Artilleriets funktion.
Under senare år har artilleriets betydelse inom försvarsväsendet blivit odisputabelt mycket stor. Det finns ju numera en mångfald typer av artilleripjäser, men att här orda om vilka som kunna anses vara bäst, kan ju icke komma på tal eller vara lämpligt. Genom olika slags övningar ha vederbörande kommit till klarhet om vilka vapen som äro lämpligast för Gotlands försvar. Vi ha ju ännu i friskt minne luftförsvarsövningarna, som höllos under sensommaren i fjol. Den militära sakkunskapen har ju ständigt sin uppmärksamhet riktad på åtgärder, vilka böra vidtagas för försvarets stärkande. Artilleriet har en helt annan och mycket viktigare funktion än vid seklets början, varför nyanskaffningar för armén i stor utsträckning röra sig om artilleriets utrustning. I detta sammanhang vilja vi icke underlåta att i största korthet nämna några ord om Gotlands försvar genom tiderna.
När försvaret varit klent, har fienden varit framme.
Vad god eller dålig försvarsberedskap betytt för Gotland, får man tämligen klart för sig, om man tager del av Jöns krigshistoria. Vi tillåta oss därför att i detta sammanhang göra en kortfattad erinran om några timade krigshändelser och de situationer, som uppstått på grund av försummat försvar samt hur krigiska förvecklingar runnit ut i sanden, när fienden stött på väl organiserat motstånd.
Mest ryktbara äro förvisso de strider som Gotlands allmoge och Visby borgare utkämpade mot Valdemar Atterdags välbeväpnade krigshär. Även senare vid olika tillfällen måste gotlänningarna gå man ur huse för att under växlande lycka strida till försvar av sina rättigheter eller till värn mot yttre fiender. Redan på 800-talet var Gotland skattskyldigt under svenska kronan, och införlivades senare helt med riket, Efter skiftande öden blev Gotland 1570 dansk besittning, men återvanns till Sverige 1645.
Den ätråvärda ön var således äter svensk, Emellertid vidtogs icke några omfattande åtgärder för att stärka Gotlands försvar. Ett par kompanier båtsmän, vilka skulle stå örlogsflottan till tjänst, en mindre garnison lejt krigsfolk jämte en liten artilleristyrka förlades på Visborgs slott. I Klintehamn fanns en skans och på Enholmen påbörjades en annan (1650) fen blev ej fullbordad. Detta var således allt vad ön hade i försvars skap, vilket också hämnade sig. När danskarna några år senare (1676) åter gjorde landhugg på ön, var d ett lätt byte. I tre år varade den danska invasionen, och mot bestämmelserna i fredsfördraget sprängde slottet, innan de lämnade ön. Den store rikshushållaren Karl XI fick bittert erfara vådorna av försummat försvar.
Senare under det stora nordiska kriget trängde ryssarna fram till Östersjön. Därvid blev Gotlands läge prekärt, varför man i största hast försökte stärka öns försvar. En del befästningsarbeten igångsattes och artilleriet utökades o. s. v. Försvarsanordningarna hurudana de voro ansågos dock fylla sin uppgift. Under nämnda krig landstego ryssarna tre gånger, men måste återvända med oförrättat ärende.
Efter krigets slut upplöstes försvaret med undantag av artilleriet, som i viss mån bibehölls till 1788, då Karlsvärds fäste på Enholmen nedlades. Och Gotland var ånyo försvarslöst. När ryssarna 1808 gjorde en påhälsning på ön, fanns inget som kunde hindra en invasion. En liten allmogeskara beväpnad med jaktgevär, yxor, liar etc. hade inget att säga till om mot 1,600 väl utrustade ryssar, utan gåvo upp utan strid. Den ryska regimen blev ej långvarig, ty endast en månad efter landstigningen, kom en svensk eskader under amiral Olof Rudolf Cederströms befäl till undsättning — och ryssarna gåvo sig utan strid.
Nu höjdes ivriga röster för ett gotländskt försvar, och när Sverige 1810 tvingades förklara England krig blev en omfattande försvarsorganisation mycket aktuell. Kriget med England förlöpte utan strider, men kan sägas vara orsaken till att Gotlands nationalbeväring inrättades. Sverige har sedan haft fred, men kriget har dock stundom gått dess kuster så nära, att krigsmakten vid upprepade tillfällen måst träda under vapen. Därvid har Gotland mer än någon annan landsända fått erfara vad det vill säga att med vapen skydda freden.
T—a.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 12 Mars 1938
N:r 59