av ERIK BOHRN.
År 1745 den 19 september hölls ”till ödmjukt följe av ädle och högt ärade magistratens gunstiga ordres” syn över Biskopsgården i Visby. Det vid detta tillfälle upprättade protokollet, som finnes bevarat i Arkivdepån, är synnerligen utförligt och upplysande. Med hjälp därav och med en viss kännedom om den nyligen brunna byggnaden kan en ganska ingående och säker rekonstruktion av biskopens bostad vid 1700-talets mitt göras.
Genom de undersökningar, som gjorts före branden, har visats, att större delen av huvudlängan och hela längan åt gatan voro av medeltida ursprung. Åtminstone dessa partier funnos alltså vid den ifrågavarande tidpunkten. Vidare var det klart, att längan åt Biskopsgatan från början varit anläggningens huvudbyggnad, med andra ord att man här hade att söka själva bostaden. Detta framgår också med all önskvärd tydlighet av syneinstrumentet.
Bostadshuset var uppfört av sten; rappningen var på några ställen i behov av reparation och huset skulle färgas gult. Om husets yttre kommer ytterligare något att nämnas längre fram.
Föga tilltalande interiörer i syneinstrumentet.
Från Biskopsgatan, trädde man genom en dubbeldörr med två fönster, ditsatta på biskop Jöran Wallins (superintendent på Gotland 1735-1745) bekostnad in i en genom hela huset gående förstuga, vid vars andra ända fanns utgång till gården. Denna förstuga., uppdelade bottenvåningen i tvenne ungefärligen lika stora hälfter.
Genom en dörr till vänster om ingången från gatan kom man in i ett ganska stort rum, som tjänstgjorde som dagligstuga. I rummet funnos tvenne fönster med sammanlagt 6 rutor. Ett av fönstren har innehållit endast 2 rutor, och har alltså varit tämligen obetydligt. Numera finnes i rummet tre fönster med 4 rutor i varje och fönsterfördelningen har sålunda ändrats. Var fönstren sutto vid 1700-talets mitt kan icke sägas utan en ingående undersökning. Till fönstren hörde lucker. — Spisen i detta rum var av ”Burgsvikssten” (sandsten), men spjället var alldeles odugligt. Man bestämde också att nytt skulle göras. Det delvis under marken belägna rummet bör vid oblid väderlek under förhandenvarande omständigheter icke ha varit särdeles angenämt att vistas i. Och dock var det dagligstugan, det rum alltså, där husfrun och barnen huvudsakligen uppehöllo sig.
Från dagligstugan kom man in i ett litet rum, som användes som barnkammare. Ej heller denna lokal torde ha varit särdeles gemytlig. Den uppvärmdes av en trasig ”järnkakelugn”, som tillhörde Hospitalet, och den upplystes av ett fönster med blott tvenne rutor, vars bågar och karm voro ”av ålder förruttnade och förfallna”. Utanför stodo några ”fulbomsträn” (fläderbuskar), som förorsaka röta.
Man Wallins bokkammare hade dock spis med helt spjäll.
På andra sidan förstugan låg närmast gatan ett rum, som kallades ”bokkammare”, alltså bibliotek. Rummet hade ett fönster med 4 rutor, vars bågar biskop Wallin hade låtit måla med vattenfärger, samt spis — om dess art nämnes intet med helt spjäll.
Innanför nyssnämnda rum låg ”studerkammaren”, som hade ett fönster med 4 rutor och luckor utanför. Eldstaden var en järnkakelugn. Taket hade panelats på biskop Wallins bekostnad.
Från förstugan ledde en liten trappa upp till andra våningen. När man nått denna, kom man först in i en liten förstuga med ett fönster om 4 rutor. Golvet var i behov av en mindre reparation.
Från förstugan kom man in i ett stort rum, som upptog hela östra delen av övre våningen. Detta rum kallas i syneinstrumentet ”salen”. Det hade 4 fönster — liksom än i dag — med sammanlagt 16 rutor. Barmar och bågar voro alldeles förruttnade och nya måste göras. Eldstaden var en öppen spis av ”burgsvikssten”. Ram till spjället fanns, men själva spjället saknades. Sådant skulle anskaffas. Taket var på några ställen otätt, varför detta skulle panelas under. I fönstren och kring nedre delen av väggarna fanns panel, som gjorts på stadens bekostnad.
Ena hälften av det utrymme, som i bottenvåningen upptogs av den genom hela huset giende förstugan, motsvarade i övre våningen av en liten kammare. Till denna ledde dörrar dels från förstugan och dels från salen. Rummet hade ett fönster med 4 rutor, allt i gott stånd. Eldstaden var en liten järnugn, som skulle lagas och ”förses med ny hatt och pipa”. Under taket skulle göras panelning, vartill skulle åtgå 2 tofter bräder.
Västra delen av övre våningen upptogs av ytterligare två kammare. Den yttre av dessa, till vilken man kom genom den nyssnämnda lilla kammaren, hade 2 fönster med sammanlagt 8 rutor och öppen spis av ”Burgsviksaten” med spjäll. På norra sidan var taket något förstört av dropp, varför det skulle panelas.
Biskop Kammecker ville ha kakelugn.
Den innanför denna belägna kammaren skild därifrån av en brädvägg, hade likaledes två fönster med 4 rutor i varje och spis av ”Burgsvikasten”. Biskop Kammecker (superintendent på Gotland 1745-1757) begärde, att detta rum, såsom varande lämpligast för honom till studerkammare, skulle panelas under taket och på väggen till den andra kammaren. Vidare skulle den öppna spisen utbytas mot en kakelugn och 4 innerluckor till fönstren göras. I Visby stifts herdaminne av O. W. Lemke säges, att biskop Kammecker var en grundlärd man och en av de största bokkännare Sverige haft.
Ifrån förstugan i övre våningen ledde en liten trappa upp till vinden. Om denna lämnas den synnerligen intressanta uppgiften, att den var tjockt med ett valv. Detta var i behov av att rappas och vitlimmas. Östgaveln och norra muren säga vara något rämnade, vilket dock icke ansågs behöva innebära någon större fara, i synnerhet om gaveln försågs med tvenne järnankare. Vinden upplystes av två fönster och tre gluggar utan luckor. Utrymmet upptogs bland annat av två sädeslårar utan look, förfärdigade på stadens bekostnad.
Bostadsbyggnaden låg längs Biskopsgatan, var den tiden dominerande.
De lokaler, för vilka nu redogjorts, lågo alla i flygeln åt gatan, vilken tydligen varit husets egentliga bostadsavdelning. Genom det utförliga syneinstrumentet äro vi för ovanlighetens skull i stånd att fullt säkert klarlägga, hur de olika rummen använts.
Avdelningen öster om förstugan i bottenvåningen, bestående av daglig-stuga och barnkammare, har tydligen varit husfruns och barnens hemvist i vardagslag. De bägge rummen ’väster om förstugan i samma våning var husfaderns speciella del av huset. Det yttre rummet, bokkammaren, alltså biblioteket, var sannolikt biskopens mottagningsrum i vardagslag, under det att det inre rummet, studerkammaren, var hans privata arbetsrum.
Den stora salen öster om förstugan i övre våningen var den egentliga festlokalen, där större mottagningar och fester ägde rum. De tre övriga rummen i denna våning kallas alla kammare, och det är alltså svårt att ge vart och ett en särskild funktion. Denna del av huset har emellertid otvivelaktigt inrymt biskopsparets sovrum med biutrymmen. Det förtjänar att framhållas, att rummen i den dåtida huvudbyggnadens övre våning använts på samma sätt ända in i våra dagar.
Denna den dåtida biskopsgårdens huvudbyggnad framträdde knappast på bekostnad av övriga delar i den form gården hade före den nyligen timade branden. Vid 1700-talets mitt måste förhållandet ha varit helt annorlunda. Förut har nämnts, att vinden var täckt med valv. Detta förutsätter, att huset haft en helt annan och högre resning än nu. På östra sidan fanns också en gavel. Huset har otvivelaktigt helt dominerat anläggningen. Vi få tänka oss byggnaden som en enkel kub, varöver reste sig ett högt tegeltäckt tak. Fönstren voro relativt stora och i bottenvåningen försedda med utvändiga luckor.
Södra flygeln torde redan på medeltiden ha sammanbyggts med huvudbyggnaden.
Från anläggningens huvudbyggnad övergå vi nu till övriga delar av gården.
Vid södra sidan av huvudbyggnaden låg en rektangulärflygel med längdriktning i norr och söder. Även denna del har bevarats till våra dagar och även i denna ingingo medeltida delar. Södra delen av flygeln, som innehåller en hög källare med vackra valv, har från början utgjort en fristående byggnad. Mellan denna och huvudbyggnaden var sålunda en passage. Vid något tillfälle — sannolikt redan under medeltiden —förenades källaren genom tvenne murar med huvudbyggnaden och kom alltså att framstå som en flygel till denna.
Dessa lokaler användes enligt syneinstrumentet som visthus för kött och fisk och som källare, till vilket ändamål de ansågos vara lämpliga, om de blott försågos med flisgolv.
Även flygeln synes ha haft ovanvåning, till vilken man nådde genom en dörr i stora salen i huvudbyggnaden. Men denna del av flygeln var till bjälkar, tak och golv så fullständigt förfallen, att ingen människa kunde nyttja den. Den borde ju förr ju hellre repareras. I samband härmed skulle man i ovanvåningen inreda tre kammare. De materiel, som skulle åtgå härtill specificeras noga.
I den nuvarande Biskopsgårdens södra flygel ingår sannolikt en byggnad, som vid 1700-talets mitt var brygghus. Som av planen framgår var detta en fristående byggnad och hade sannolikt blott en våning. Taket var täckt med tegel. Man trädde in genom en dörr på norra sidan, utanför vilken var en liten förstuga av trä. I huset, som hade ett fönster med 4 rutor, fanns en brunn med pump, en inmurad bryggpanna samt en ugn med järnlucka. Sannolikt har lokalen använts förutom vid brygd även vid större bak. På vinden ovanför fanns en kölna och ett mältgolv i gott stånd.
Köket låg i en korsvirkesbyggnad, om vars läge inom gården nu intet kan sägas. Denna byggnad var emellertid alldeles upprutten och totalt förfallen och måste rivas. En ersättning härför ansåg man sig lättast kunna få genom att uppföra en byggnad i hörnet mellan huvudbyggnadens flygel och brygghuset. För detta ändamål skulle byggas en mur i öster av 8 alnars längd — tydligen i förlängningen av flygelns östmur — och en i söder av 17 alnars längd — motsvarande brygghusets södra mur. Nybyggnaden skulle bli 6 alnar, alltså en våning hög. Sten till detta bygge skulle man få genom att riva en över en källare inne på gården stående gammal stenbyggnad. Härmed avses sannolikt den ännu kvarstående s. k. betjäntflygeln. Att denna skonats beror förmodligen på att biskopen längre fram under syneförrättningens gång lade sig ut för det lilla huset, om av antikvariskt intresse eller av praktiska skäl är bäst att lämna osagt.
Att den vid syneförrättningen planerade köksavdelningen kommit till utförande framgår av ett syneinstrument från 1759. Bortsett från att köks- och brygghuslängan strax efter 1700-talets mitt sannolikt icke hade ovanvåning, hade Biskopsgården då samma utsträckning som nu. Blott galleriet mellan flyglarna har senare tillkommit.
Stall, kohus, höns-, svin-och gåshus m. m.
Förutom huvudbyggnaden med dess flyglar fanns inom gården ett stort antal ekonomibyggnader. Deras läge anges icke närmare, och det är därför icke möjligt att avgöra, om några eventuellt finnas kvar. Det hus, som numera kallas Biskopens vedbod, fanns givetvis då liksom nu, men vilken av de uppräknade byggnaderna, som döljer denna, kan nu icke med visshet avgöras.
Förutom det förut nämnda lilla huset inne på gården med källare under omtalas ett höns-, svin-, gås- och avträdeshus av sten i gott stånd, kort förut uppfört på stadens bekostnad. Vidare nämnes en lada av sten med tegeltak. Dörrarna voro i behov av lagning. Stallet var även av sten med tegeltak, det senare dock mycket bristfälligt och i behov av reparation. I stallet funnos spiltor för 6 hästar. Därifrån ledde en dörr till ”kohuset”.
Skall man gissa på vilken av de nämnda lokalerna, som motsvarade Biskopens vedbod torde viss anledning finnas att fästa sig vid stallet. Syneförrättarna kommo från huvudbyggnaden och gingo söderut genom gården. Den sist granskade lokalen bör ha varit Biskopens vedbod. Denna användes sålunda sannolikt vid 1700-talets mitt som stall.
Väster om huvudbyggnaden låg en trädgård med ”vinbärs- och andra fruktträd” samt en humlegård, som anlagts på biskop Wallins bekostnad.
Av redogörelsen torde ha framgått, att Biskopsgården vid 1700-talets mitt var en invecklad apparat. Stor kunnighet fordrades förvisso av den som hade att ansvara för dess riktiga och ändamålsenliga skötsel.
Paralleller till den gamla biskopsgården.
Till slut några ord om det medeltida hus, som utgör stommen i gårdens åt Biskopsgatan liggande flygel. Förut har nämnts, att vinden var täckt med ett stort tunnvalv. I ett inventarium från 1680 över Biskops; gården, nu i Arkivdepån, kallas ett rum ”välvda stugan”. Denna lokal kan knappast ha varit belägen på vinden. Uttrycket förutsätter, att i huset funnits ytterligare valv, från början förvisso ytterligare en hel välvd våning, vilken måste ha varit bottenvåningen.
Vi ha alltså att tänka oss det medeltida huset som en i plan sannolikt tvådelad byggnad om två våningar med välvd bottenvåning och en ovanvåning, skild från den med tunn-, valv täckta vinden genom bjälklag. Huruvida källare funnits, i vilket fall huset skulle ha varit av högkällartyp, kan nu icke avgöras utan undersökning, men förefaller med hänsyn till marknivåerna mindre sannolikt.
Ännu kvarstående, tämligen oförändrade paralleller till denna byggnad äro icke svåra att finna. Man kan peka på byggnader som Häggska huset vid Drottensgatan och Säveska huset vid Läroverksplan, vilka byggnader dock blott innehållit ett rum i varje etage. Mer påfallande har likheten varit med Hultgrenska huset S :t Hansgatan 18. överensstämmelser med det medeltida stenhuset vid Lauks i Lokrume har varit särskilt övertygande.
En vackerparallell till den vackra källaren erbjuder ett hus på gården till Hästgatan 9.
Gotlands Allehanda
Tisdagen 25 Januari 1938
N:r 19