Telleby i Garda.
Det händer icke så sällan att en och annan av tidningens prenumeranter skriver eller ringer upp oss för att ge oss tips angående gårdar, som man anser äro värda att omnämnas under ”Gotländska gårdar”. Visserligen är det gott om gårdar på Gotland, vilka äro intressanta ur någon eller flera synpunkter, men sådana där vänliga påstötningar från allmänheten antecknar man gärna, ty ofta är det goda uppslag, som man kanske annars gått miste om.
Härom dagen ringde en person upp oss, och menade att Garda socken blivit en smula missgynnad vad beträffar omnämnande av gårdar. Meddelaren framhöll att det fanns flera gårdar i Garda, som det kund vara skäl i att titta på. Detta betvivla vi inte ett ögonblick. Men vi måste tyvärr tillstå, att Garda hittills ej kommit i vår väg, då vi kuskat omkring i bygderna och då slumpen fått avgöra resans mål. Vi skola emellertid bättra oss, och sätter kursen direkt på Garda undvikande frestelser på andra håll. Någon särskild ordningsföljd med besöken kunna vi däremot icke utlova och givetvis icke heller vad publicerandet beträffar.
För denna gång stanna vi för en medelstor gård vid landsvägen till Lau, nämligen Telleby. Det är en gammal välbyggd och trevlig gård, där lanthushållningen synes oss ske efter väl beräknade principer. Så snart man kommer in på planen framför ladugården, får man klart för sig, att här måtte välordnade metoder vara införda. Utanför vedboden trona välsvarvade vedstackar och på planen för övrigt finnes – ingenting. Inga gamla lemlästade åkerbruksmaskiner eller söndriga redskap o. dyl. belamra gården.
Byggnader.
Till vagnslider är ett forntida körhus apterat och där stå redskapen väl skyddade mot väder och vind. Det gamla körhuset är naturligtvis ombyggt för sitt nuvarande ändamål, och sammanhänger med ladugårdsbyggnadan, som uppfördes på 1870-talet. Nuvarande ägaren till Telleby, lantbrukaren Mauritz Larsson, som är född på gården och övertog densamma 1916, har utfört omfattande moderniseringsarbeten och uppfört ny ladugårdsbyggnad inom den gamlas murar och grund.
Foderlada med skullar, häststallar, koladugård, svinhus och hönshus äro samtliga i samma räcka, lättskötta vid utfodring och rengöring. Alla de olika slags husdjurens hemvist äro ljusa och luftiga, försedda med utmärkta ventilationsanordningar, så att man inte märker ett spår av den fuktiga luft, som annars lätt uppstår vintertiden i många ladugårdar. För vattentillförseln är väl sörjt efter hr Larssons egna system.
Vi råkade nyss nämna, att det inte fanns något mer på planen framför ekonomibyggnaderna än välstaplade vedstackar, men vi glömde nämna att det även finns en borrad brunn, som förser gården med vatten t. o. m. när torkan är som svårast under heta somrar. Herr Larsson, som själv anlagt brunnen, visar oss hur den är funtad. Man får sålunda utmärkt vatten från djupet dit borrningen skett, men själva den vida brunnen har också vatten, fastän kanske icke riktigt av samma höga kvalitet som det förra, men gott nog ändå. Från brunnen pumpas sistnämnda vatten in till en cistern i ladugården – cisternen är också uppförd av ägaren – och från denna vattenbehållare fyllas vattenhoarna hos kreaturen automatiskt.
Manbyggnaden, som uppfördes i början av 1700-talet, är solitt och präktigt byggd, såsom manbyggnaderna på gotländska lantgårdar ofta äro. Naturligtvis har byggnaden under årens lopp restaurerats och nuvarande ägaren har minsann inte försummat något i den vägen. Samtliga byggnader äro väl ombyggda och tidsenligt inredda, och försedda med tak av korrugerad plåt. På manbyggnaden är taket rödmålat, vilket givetvis verkar prydligare.
Kreaturen.
Ladugården rymmer ett 10-tal klavbundna nötkreatur, boxar för ungnöt, och stallet har plats för fyra dragare. I stallet finna vi tre generationer i rad: mor, dotter och dotterdotter, samtliga präktiga fuxar. På annan plats i stallet fanns ännu ett litet vackert sto, en fölunge, som föddes i våras. Som hastigast titta vi även in till svinen, vars bostad var lika torr och fin som övriga stallar.
Men på baksidan av ladugården upptäcka vi en stor inhägnad, som låter oss ana att hönseri bedrives i större skala på Telleby. Mycket riktigt. Och när fru Larsson kommer för att skatta dagens skörd i hönsredena, passa vi på att följa med. Då vi fråga hur många höns det är, få vi reda på att det för närvarande är ”inte mer” än cirka 250 stycken, samtliga av Vit Leghorns-ras. Vi få vidare veta att åtskilliga höns ha sålts som avelsdjur och att även avelsägg säljas i stor omfattning. Det blir naturligtvis även en myckenhet ägg över till salu för konsumtion.
Hönshuset är mycket ljust och inrett på lämpligaste sätt. Vita Leghornhöns äro förstås vita, men de bruka ha en viss förmåga att smutsa ned sig, så att de se nästan gråaktiga ut ibland. Så få emellertid inte hönsen se ut i Telleby hönshus, menar fru Larsson, och omtalar att hönshuset göres rent varje dag. Redena skola vara rena och hönsen skola ”bo rent och äta rent”.
Telleby som varit i samma släkts ägo under sex släktled, är rik på gamla minnen, som bl. a. tydligt ange hur den ursprungliga bebyggelsen ändrats och utökats. Av gamla handlingar, som ännu äro väl förvarade, kan man lätt utläsa, huru livet gestaltade sig i gångna tider på gotländska lantgårdar. Ur en bouppteckning efter en av Telleby ägare, Jacob Jöransson, ha vi hämtat följande siffror, vilka ge oss en föreställning om priser på lösöre året 1833: 1 brunt stod (sto) 12 år, 8 Riksd. Banco, 1 häst, 15 år, 4 R.-B:o, 1 sugga 2:24, 4 gamla lamm 4:-, 1 plog 40 skilling, 3 thenntallrikar 12 skilling o. s. v.
Bakom prydliga gardiner i en flygelbyggnad skönja vi konturerna av en vävstol, vilket föranleder oss att fråga husets fru, om man alltjämt ägnar sig åt vävning, och få då det beskedet:
Inte blir det så mycket tid över för vävning och handarbete, men hur det än är, blir det ju något ibland.
Vi bli sedan i tillfälle att se många vackra vävnader och handarbeten, som tillverkats av spinnsidans tre generationer, vilka nu äro verksamma vid Telleby.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 9 december 1937
N:r 286