Gotlands folkskolinspektör för de små skoldistriktens talan.
Folkskolinspektör Johannes Linnman har i dagarna till 1937 års skolmaterielsakkunniga, som skola handlägga frågan om fria läroböcker och fri skolmateriel för alla Sveriges skolbarn, avlämnat utredning och yttrande.
den del av utlåtandet, som berör de redan nu, jämlikt Kungl. Maj :ts kungörelse den 6 mars 1936 angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet, utgående underhålls-och materielbidragen, och som utgör svar på vissa av de sakkunniga framställda frågor, anför hr Linnman följande, som vi äro i tillfälle att återge.
Intet statsbidrag till läseböcker.
”Frågan huruvida jag anser, att jämväl läseböcker böra ingå bland den undervisningsmateriel, till vars bekostande statsbidrag enligt Kungl. Maj :ts kungörelse angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet utgår, besvarar jag med n e j. Det har nämligen synts mig d e 1 s, att anskaffandet av läseböcker så väsentligt tynger budgeten, att endast föga skulle bli kvar till underhållet av de lokaler, till vilka bidraget är knutet, samt till anskaffande av annan undervisningsmateriel, såsom åskådnings- och försöksmateriel, planscher, planschverk, handböcker o. s. v. och d e 1 s, att en egendomlig inkongruens, därest läseböckerna medräknades, skulle uppkomma därigenom att somliga lokaler t. ex. slöjdsalar och skolkök knappast kräva några läroböcker alls bland undervisningsmaterielen.
Kontrollerandet av att undervisningsmateriel i tillräcklig mängd och av lämplig beskaffenhet finnes i skolorna verkställer jag vid mina inspektioner.
Samtliga ämnen böra tillgodoses.
Därvid brukar jag i fråga om de vanligaste läseböckerna fordra att varje barn har ett icke alltför utslitet exemplar. Beträffande andra läse- böcker, s. k. bredvidläaningsböcker, berättelse- och sagoböcker m. fl., som direkt användas i undervisningens tjänst, får man ofta nöja sig med en bok för två barn eller ännu färre.
Till inspektionen av undervisningsmaterielen hör också att taga reda på storleken av de anslag, som beviljats för materielanskaffning samt hur dessa anslag använts. Därvid söker jag verka för att samtliga delar av lärokurserna bliva någorlunda tillgodosedda, även om materielförrådet stundom måste hålla sig inom en rätt blygsam ram. Med hänsyn till skoldistriktens växlande ekonomiska bärkraft måste emellertid anspråken tyvärr ställas olika i olika skolor, och gjorda försök att upprätthålla en viss minimistandard hava icke velat lyckas. Jag har dock över allt mött en glädjande villighet att i mån av resurser förse skolorna med materiel och har hittills, om man undantager ett par ännu icke färdigställda gymnastiksalar, ingenstädes funnit anledning förvärra läget genom att avstyrka statsbidrag på grund av otillräcklig eller underhaltig skolmateriel.”
Schablonmässig tillämpning skulle gynna de stora skolorna.
Underhålla- och materielbidraget utgår med ett fixerat belopp — eller 25 kronor årligen — för varje använd undervisningslokal. Hr Lianman, som finner, att de smärre skolanläggningarna härigenom bli missgynnade, yttrar härom följande :
”Då här ifrågavarande statsbidrag är ganska nytt, föreligga ännu alltför obetydliga erfarenheter för ett mera ingående bedömande av dess verkningar. Dess fulla effekt synes ej heller kunna komma till sin rätt förr än detsamma uppburits några år i löpande följd.
Emellertid kan det redan nu konstateras, att det schablonmässiga uti bidragets knytande till antalet undervisningslokaler leder till vissa ogynnsamma konsekvenser. Då viss materiel kan vara gemensam för flera läraravdelningar, får en skola med t. ex. tio lärosalar möjlighet att skaffa sig en rikhaltig uppsättning, medan däremot en skola med blott en lärosal, där dock behovet i vissa avseenden kan vara lika stort, icke till närmelsevis erhåller samma resurser. Det synes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke underhålls- och materielbidragen borde åtskiljas, varvid det förra kunde sättas i direkt relation till skolanläggningens storlek och det senare avpassas efter vederbörande skolas verkliga behov.
Ett önskemål vore måhända också, att en viss norm, dock utan specificerade detaljer, uppställdes i fråga om vad man i en skola bör fordra av materielutrustning.”
Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 december 1937
N:r 293