har i dag ägt rum, då stoftet efter diakonissan Hilda Sandberg, fördes till den sista vilan.
Sedan processionen vid 2-tiden anlänt från sorgehuset vid Trappgatan 7 till domkyrkan inbars kistan under tonerna av Chopina Preludium i C-moll, som spelades av kantor Karl Bandelin på orgeln, och placerades på katafalken framme i kyrkans kor, som var vackert smyckat med blommor, grönt och levande ljus. Sedan man samlats kring båren uppstämdes unisont ps. 221: 1, varpå domkyrkokomminister Nils Öberg förrättade jordfästningen. I anslutning till densamma höll officianten en varmhjärtad och anslående dödsbetraktelse över textorden i Uppb. 14: 13, vari han erinrade om den bortgångnas verksamhet bl. a. som diakonissa i Visby stadsmissions tjänst och den välsignelserika gärning, hon utfört bland fattiga och sjuka medmänniskor, samt i söndagsskolan, vare föreståndare hon varit. Saknaden efter henne är stor och hon efterlämnar ett välsignat minne.
Så sjöngs unisont ps. 498: 1-6, varpå komminister Öberg och kyrkoherde Carl Söderberg framträdde till altaret och förrättade altartjänst, varvid den sistnämde fungerade som liturg och utförde begravningsmässan.
Den högtidliga och gripande akten i kyrkan avslöts med ps. 486: 7, varpå kistan utbars under det Sorgmarsch av A. Videman brusade från orgeln.
Processionen ställde därefter färden mot södra kyrkogården, där stoftet sänktes i gravens tysta gömma. Vid graven blev den hänsovnas minne föremål för ytterligare hyllningar, och som en gärd av tacksamhet från Visby stadsmission nedlade bl. a. pastor Öberg en krans på båren, uttalande en sista hälsning till den bortgångna : ”Tack för välsignelserik gärning.”
Bland övriga kransar i den rika blomsterskörden vid båren märktes en krans från Visby stads fattigvårdsstyrelse, vita band, ”Tack för gagnerik och uppoffrande verksamhet”, från Söndagsskolan, vita band, ”Tack för långt och troget arbete”, från Visby stadsmissions syförening, vita band, ”Tack för mångårigt, troget arbete”, från De gamlas syförening m. fl.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 21 April 1937
Nr 90