För Gotlands försvarsväsende kommer den 1 juli 1937 att vara en märkesdag. Efter att under tio år hava varit satt på indragningsstat få de gotländska truppförbanden åter en omfattning, som kan anses utgöra ett beaktande av situationens krav. Och detta med hänsyn icke blott till nödvändigheten av, att vårt land. nu som alltid håller vakt vid sina portar, utan även till värdesättandet av vår ö såsom en dyrbar del av vårt fosterland, värd att värna och bevara.
Det år knappast mer än ett decennium sedan ett förslag förelåg från rikets regering, att Gotland skulle läggas helt utan försvar. Sustförsvaret vid Fårösund hade tidigare indragits och nu var det meningen, att man skulle gå vidare för att göra rent hus. Den gången förklarades det, att Gotlands försvar — liksom försvaret överhuvud — icke längre hade någon uppgift att fylla. Det var reaktionen efter världskriget, som då tog ut sin rätt. Man samlades förhoppningsfullt till nedrustningskonferenser och förslaget om en isolerad svensk avrustning stod på dagordningen. Man hoppades och trodde, att parollen ”aldrig mera krig” skulle kunna skapa en bestående realitet. Sverige ville gå i täten för att visa sin tro på den nya tiden. Vad man talade om på de internationella kongresserna, ville man i vårt land demonstrera i praktisk verklighet.
Det saknades icke röster, som varnade för denna optimism, men de ansågos representera föråldrade och efterblivna synpunkter. Icke minst här på Gotland var reaktionen kraftig. Tack vare denna reaktion måste också den radikala linjen om fullständig gotländsk avrustning slopas, och man nöjde sig med en kraftig gotländsk nedrustning. Infanteriregementet smälte ned till en infanterikår, militärbefälets organisation förenklades och en mängd befälspersoner överfördes på indragningsstat, där många av desamma ännu kvarstå med åtnjutande av en något reducerad lön. Även mot denna lösning framfördes det opposition, men tanken på nedrustning hade vunnit en sådan terräng i Sveriges riksdag, att vi icke kunde undslippa att gå denna väg. Någon gång på hösten 1927 troppades två av I. 27 :s fanor — endast en av de tre bataljonerna lämnades kvar.
Tidsutvecklingen under de gångna tio åren har visat, att de tveksamma icke voro efterblivna utan verklighetsbetonade o. framsynta. Den allmänna nedrustning eller rent av avrustning, som man hoppades på, blev bara en dröm. Det är sannerligen intet glädjande faktum, men det måste konstateras och vi måste taga konsekvenserna. Vårt land har legat i skymundan, dess försvarspolitik har ingen betydelse för den allmänna utvecklingen. Sverige kan inskränka sig att se dessa frågor uteslutande ur hänsynen till sitt eget försvarsproblem, då dess åtgörande i vare sig ena eller andra riktningen icke kan i någon mån bli tongivande för den allmänna, internationella politiken. Denna bestämmes av mera dominerande makter. Det gäller för vårt land att hålla ögonen öppna för tidens tecken och med energisk vilja se om sitt eget hus.
Och Sveriges intressen äro fredens och neutralitetens. Aldrig har den tanken dykt upp i någon ansvarsmedveten svensk mans hjärna, att vårt land skulle kunna bruka sin försvarsmakt för en aggressiv politik, sona skulle kunna irritera, andra stater och aventyra traden, Men etter vad vi sett av hart når otroliga världspolitiska händelser under de senaste åren måste vi utgå ifrån, att vi icke därmed, att vi själva på allt sätt vilja främja freden, äga garantier för att kunna bevara densamma. Världen har fått skåda, hur värnlösa och oskyldiga stater hänsynslöst krossats under krassa internationella affärs’ intressen. I fjol var det Abessinien, nästa gång kan det vara vår tur. Östersjön har också i ganska hög grad blivit ett gränsvatten mellan de idépolitiska motsättningar, vars inbördes fientlighet i dessa dagar få ett så blodigt uttryck i Spanien.
Mitt i Östersjön ligger Gotland. Det har efter några år gått upp för våra politiker, att denna ö icke är det försvarspolitiska adiafora, som man så högljutt predikade år 1924. Världshändelserna ha så kraftigt dragit ett streck över 1920-talets försvarsberäkningar, att Sveriges riksdag år 1936 var beredd att enhälligt understryka Gotlands stora betydelse för landets försvar och i handling visa detta genom en kraftig gotländsk upprustning.
Ännu hör man väl ibland den åsikten förfäktas, att Gotland i alla händelser icke skulle kunna försvaras gentemot en stormakt, som skulle vilja bemäktiga sig vår ö. Det är då att märka, att vårt försvarsproblem icke kan uppställas på detta sätt. I stället bör man utgå ifrån, att Sverige vid en kraftmätning mellan två intressegrupper skulle — därest dess försvarsväsen befinner sig i ett något så när respektabelt skick — kunna bli en maktfaktor av vikt att räkna med, om det skulle tvingas att ansluta sig till en av de rivaliserande maktgrupperna. Ett respektingivande försvar stärker vårt lands internationella inflytande i ländernas rådslag och ger det större möjlighet att hävda kraven på en sund europeisk politik. Ett välordnat försvar kommer också eljest ev. hugade fridstörare att hålla fingrarna från våra kuster. Det är all anledning tro, att den utbyggnad av de gotländska truppförbanden, som nu äger rum, skall ha tillfört vårt lands försvar betydande värden i dessa hänseenden. I moraliskt avseende är det en stor vinst, att det gotländska försvarets förbättring kunnat genomföras av en praktiskt taget enhällig riksdag. På de håll, där man tidigare betecknat försvarets vänner som krigshetsare och militarister, har man nu själv fått övergiva gamla positioner och ansluta sig till de slutsatser, som man tidigare underkänt. Det är på sitt sätt en upprättelse för de kretsar, som åtagit sig den ofta otacksamma uppgiften att predika vårt folks plikt att göra offer för värnandet av sitt land. Så mycket större tillfredsställelse måste det medföra att nu se en från alla partipolitiska motsättningar fri samling kring ett återställande och ett moderniserande av det gotländska försvaret.
Den 1 juli blir ur dessa synpunkter en stor dag i det gotländska försvarets och därmed i vår gotländska hembygds historia. Vi äro övertygade om, att medvetandet därom också står klart för Gotlands folk och att den dagens högtidlighet kommer att finna gensvar överallt i våra bygder. Det är en dag, då den blågula flaggan bör gå i topp över alla gotländska hem.
Gotlands Allehanda
Måndagen 28 Juni 1937
Nr 145