Skolorna i Fole få elljus.

Vid extra kyrkostämma i går i Fole beslöts, att man skulle låta installera elektriskt ljus i skollakalerna och lärarebostäderna. Beslutet fattades med det villkoret, att det från Gotlands Kraftverk infordrade kostnadsbidraget kan antagas av en kommande stämma. Bolagets tidigare avgivna anbud var nämligen icke fullständigt.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 17 juli 1943
N:r 161

Födelsedagar.

Lantbrukaren Petter Nilsson, Överöstris i Alva, fyller idag sjuttiofem år. Efter att tidigare ha varit bosatt i Ronehamn, där han även bedrev fiske, förvärvade han vid femtio års ålder den gård han ännu äger och brukar. Trots sin höga ålder är jubilaren ännu pigg och kry.

Sjuttiofem år fyller idag fru Amanda Hagström, Butheijde i Eskelhem, maka till skomakare Karl Hagström. Fru Hagström, som är född i Eskelhem, har gjort sig känd som en synnerligen duktig kokarmor , i vilken egenskap hon flitigt anlitats inte bara i hemsocknen utan även i kringliggande socknar. Intresserad del har hon även tagit i den kyrkliga syföreningen allt sedan dess start. Genom sitt vänliga och hjälpsamma sätt har hon vunnit många vänner.

Om söndag fyller f. lantbrukaren Edvin Pettersson i Fole åttio år. Född i Källunge begav hån sig som nittonåring till Amerika, kom hem igen efter tre år, men reste snart ut på nytt för att stanna borta i sex år. Då han definitivt återkom till hembygden förvärvade han Vatlings i Fole, som han utvidgade, brukade och bebyggde. År 1934 överlät han gården och inköpte ett mindre ställe vid L:a Fole. Hr P. har även tagits i an språk för kommunala uppdrag.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 juli 1943
N:r 154

Landsbygden.

MÄSTERBY.
Söndagsskolfest hölls i söndags vid Mästerby missionshus. Den trevliga och välbesökta festen stod under ledning av söndagsskolans föreståndare, lantbr. Edv. Wallin, Myra, vilken hälsade de närvarande välkomna. I programmet medverkade studeranden Karl Messing från Missionsskolan med tal till barnen, fru Anna Messing, Stockholm, berättade om ett par negerpojkar i Kongo. Dessutom medverkade barnen med sång och fröken Edith Andersson, Hogrän, sjöng ett flertal sånger. Både barn och äldre bjödos på kaffe. Barnen fick roa sig en stund i det fria med lek. En god insamling företogs till förmån för söndagsskolans hednamission. Past. Herbert Nordanås avslutade med ett kort tal riktat till de äldre.

VÄTE.
Söndagsskolfest. Väte Missionsförsamlings söndagsskola hade i söndags inbjudit till sin traditionsenliga sommarfest. Samlingen skedde vid den vackra ängen hos Timans. Förutom barnen hade en talrik skara äldre även samlats. En stor del av programmet skötte barnen på ett utmärkt sätt. Församlingens sångare bidrog även med en del sånger och pastor Bloom talade till barnen. Alla de närvarande bjödos på förfriskningar och under den pausen gavs det tillfälle för barnen att leka. Till att göra festen lyckad bidrog även det strålande sommarväder som rådde. Glada och kanske en aning trötta skildes barnen åt igen för att när hösten kommer återigen börja söndagsskolarbetet.

FOLE.
Avslutningsmöte på G. M. U:s tältmöten. Under den senaste tiden har en serie möten hållits i GMU:s missionstält som varit uppsatt vid Krarnpebro. Denna mötesserie som letts av evangelist Artur Eriksson, Hemse, blev redan från början uppmärksammad och tillslutningen till mötena har varje möte varit god, somliga möten har tältet varit fullsatt av en allvarligt lyssnande skara. Vid mötena har en mängd olika krafter medverkat, bl. a. har flera civilvpl. pastorer och sångare från Slite och Visby medverkat med tal och sång. Vidare har Dalhems missionsförsamlings sångare medverkat med sång och musik vid nästan varje möte.
Söndagens avslutningsmöte inleddes av GMU:s sekr. Arnold Sandberg med bön. Efter inledningen följde sång av Dalhems-sångarna samt flera solosånger och duettsånger av Artur Eriksson och Berthil Söderström. Pastor Gösta Arnström, Dalhem, predikade om huru Gud kan lyfta människan upp ur syndens djup och mörker. Sekr. Sandberg vittnade om korset, vilket världen anser som en dårskap. Evangelist Eriksson avslöt till sist varvid han tackade markägaren som upplåtit platsen för tältet samt alla dem som medverkat i mötena med tal, sång och missionsoffer. Sist sade han några manande ord till de talrikt församlade åhörarna om hemmet till vilket varje människa kan få gå.
Under de två och en halv veckor som mötena pågått har till GMU insamlats cirka 150 kr. Sist kan sägas, skrives till redaktionen, att många av dem som gått på mötena tyckte, att serien ännu , en tid skulle ha pågått, dock hoppas man snart få samla till liknande möten i missionshus eller kanske i tält ett annat år.

LOKRUME.
Luth. söndagsskolan hade i söndags sin sedvanliga sommarfest. Festen, som hade samlat en stor del övriga intresserade, hölls i den vackra och lummiga trädgården vid Stenby.
Som inledningssång sjöngs: ”Sabbatsdag, hur skön du är”, varefter barnen samlades kring orgeln och stämde upp ett par vackra sånger.
Predikant Em. Olsson hälsade alla välkomna, nedbad Guds välsignelse över samvaron och talade över dagens evangelietext i Luk. 14 om huru vi äro kallade redan som barn till det himmelska gästabudet. ”Allt är redo”. Så följde åter ett par sånger av barnen. Därefter samtalade fru Helga Olsson, Bjärges, med barnen om ”Änglavakt” och berättade om ”011es skyddsängel” samt sjöng en sång.
En god kollekt upptogs till söndagsskolans verksamhet. Små trevliga barnböcker utdelades av söndagsskolans föreståndarinna och mottogs med glädje av hennes elever.
Villiga händer hade också ordnat med kaffeservering i det gröna, och alla bjödos på gott kaffe.
Predikant Olsson avtackade till sist alla, sam på ett eller annat sätt medverkat för att glädja barnen. Den trevliga festen avslöts med en solosång och bön.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 juli 1943.
N:r 152

Gotlands lantarbetsgivareförening

hade i lördags ett talrikt besökt årsmöte på Stadshotellet i Visby under ordförandskap av godsägare Carl Munthe, Stenstu i Västerhejde, varvid styrelse- och revisionsberättelserna föredrogos, och ansvarsfrihet beviljades.
Till styrelseledamöter för en tid av två år omvaldes de i tur avgående, nämligen hrr Esaias Norman, Möllbos i Halla, Stig Wikström, Stora Tollby i Fole, och Sven Jesperson, Varplösa i Björke. Kvarstående i styrelsen äro hrr Carl Munthe, Stenstu i Västerhejde, Åke Munthe, Tjouls i Lummelunda, Henning den, Vallbys i Hogrän, och Nils Larsson, Skäggs i Väskinde. Till styrelsesuppleanter för två år återutsågos hrr Torsten Wiman, Nygårds i Västerhejde, och Erik Wedin, Björkebos i Follingbo. Kvarstående styrelsesuppleanter äro hrr Arvid Hegethorn, Hulte i Endre, och Anders Hermansson, Havor i Havdhem. Till revisorer omvaldes hrr Ivar Sillén, Myre i Martebo, och Ernfrid Hansén, Hällhage i Barlingbo, med hrr Hans von Corswant, Stava i Barlingbo, och Sten von Corswant, Möllbos i Halla, som suppleanter. Till fullmäktige i huvudorganisationen och underhandlingsdelegerade utsågos hrr Carl Munthe och Stig Wikström med hrr Esaias Norman och Torsten Wiman som suppleanter.
Vid sammanträdet representerades Svenska lantarbetsgivareföreningen av direktör Carell och agronom Stenberg. Efter årsmötet hade styrelsen konstituerande sammanträde, varvid hr Carl Munthe utsågs till ordförande och hr Esaias Norman till vice I ordförande.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 6 juli 1943
N:r 151

Gotlands norra hörads kreatursförsdkringsförening

höll sitt ordinarie sammanträde i går under f. folkskollärare Aug. Höggrens ordförandeskap. Ur årsberättelsen kan meddelas att föreningen omfattar 25 socknar med en försäkringssumma av 707,180 kr. Uttaxeringen har utgjort 1 kr. för hästar och 50 öre för nöt på 100 kr :s försäkringsvärde utom årsavgiften. Ansvarsfrihet beviljades.
De avgående styrelseledamöterna Sigurd Björkegren och Artur Widin omvaldes Styrelsen består således av Aug. Höggren, Visby, H. Klingvall, Hejdeby, Sigurd Björkegren, Endre, Karl Ekedahl, Ekeby, och Artur Widin, Fole. Styrelsesuppleanter äro Arvid. Björkegren, Hejnum, Herman Collberg, Follingbo, och Gustav Glifberg, Endre.
Till revisorer omvaldes Ernst Klintbom, Laxarve, Boge, och J. Lövgren, Bondarve, Fole. Suppleanter blevo O. W. Smedberg, Othemars, och Hugo Jakobsson, Hejnum.
Åt styrelsen lämnades i uppdrag att gå i författning om ändring av stadgarna så att föreningen skall betala en del av veterinärskostnaden.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 1 juli 1943
N:r 147

Gotlands norra härads kreatursförsäkringsförening

höll sitt ordinarie sammanträde i går under f. folkskollärare Aug. Höggrens ordförandeskap. Ur årsberättelsen kan meddelas att föreningen omfattar 25 socknar med en försäkringssumma av 707,180 kr. Uttaxeringen har utgjort 1 kr. för hästar och 50 öre för nöt på 100 kr :s försäkringsvärde utom årsavgiften. Ansvarsfrihet beviljades.
De avgående styrelseledamöterna Sigurd Björkegren och Artur Widin omvaldes Styrelsen består således av Aug. Höggren, Visby, H. Klingvall, Hejdeby, Sigurd Björkegren, Endre, Karl Ekedahl, Ekeby, och Artur Widin, Fole. Styrelsesuppleanter äro Arvid. Björkegren, Hejnum, Herman Collberg, Follingbo, och Gustav Glifberg, Endre.
Till revisorer omvaldes Ernst Klintbom, Laxarve, Boge, och J. Lövgren, Bondarve, Fole. Suppleanter blevo O. W. Smedberg, Othemars, och Hugo Jakobsson, Hejnum.
Åt styrelsen lämnades i uppdrag att gå i författning om ändring av stadgarna så att föreningen skall betala en del av veterinärskostnaden.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 1 juli 1943
N:r 147

Svenskarnas kamp vid finska fronten.

Knappt med nyheterna från det svenska kämpande kompaniet.
Från alla frontavsnitt kommer det både många och långa telegram från olika kämpande parter. Det är endast telegrammen om krigshändelserna vid finsk-ryska fronten, som äro kort avfattade och tämligen tunnsådda. Och från det avsnitt där svenskarna kämpa får man knappast höra någonting. Det är endast när någon officer eller någon av mannarna komma till Sverige på semester, som man får veta något om hur det står till därute i vildmarkerna kring floden Svir.
Men för bara några dagar sedan meddelade en notis i Gotl. Allehanda att en gotlänning blivit hedrad med frihetsmedaljens 2:dra klass för tapperhet i fält. Det var hr Martin Folihn från Fole, som tillerkändes den fina medaljen och strax därefter erhöll han tjänstledighet, för att bl. a. besöka sin fäderneö. Hr F. reste ut hösten 1941, och har det senaste året deltagit i striderna vid Svirfronten på Aunusnäset. Det har varit en lång krävande tjänstgöring i främmande land, så det är ju inte så underligt om vi frågar, hur det känns att åter trampa svensk botten.
Det känns underbart, svarar den spänstige korpralen, som helskinnad klarat sig från fiendens eld och otaliga försåt.
Då jag häromkvällen steg i land från finlandsbåten och såg Stockholm stråla i kaskader av ljus från tusentals reklamskyltar och andra ljuskällor, gatorna myllrande av glada människor och lockande skyltfönster överfyllda med varor, ja då insåg jag som aldrig förr, vilket lyckligt och av krigets fasor förskonat land Sverige är. Kontrasten: det krigshärjade Finland, dess mörklagda städer, tomma skyltfönster tillstängda butiker och människor med visserligen beslutsamma men allvarliga ansiktsutryck etc. ja då är skillnaden större än vad man förmår berätta.
Det är nog sant att livet i ett krigförande land ter sig helt annorlunda än här. Men eftersom ni varit fronten så länge, finns säkert en hel del att tala om därifrån ? Man får ju inte tapperhetsmedalj utan vidare.
En frontsoldats upplevelser är oftast inte så vackra, svarar hr F. Och de största bragderna ha utförts av mina fallna kamrater. Det är många tappra svenskar, som tyvärr blivit kvar på slagfälten. De gick ut för att strida för vad de ansågo vara frihet och rätt och som ger livet dess värde. De kommo inte tillbaka, men de voro hjältar.
Hur kom det sig, att ni hamnade på Aunusnäset, där de hetaste striderna stå ?
Jo, det var kompanichefen, som med mannarnas samtycke, bad att få komma till ett frontavsnitt, där det ”gick livligt till”. Det var annars meningen att vi skulle till lugnare avsnitt längre norrut.
Svenskarna fick sin önskan uppfylld. Ja över hövan. Kommendören (en generalmajor, som sedermera stupat) hälsade oss vid framkomsten till fronten, och lovade att vi minsann skulle få vara med där det gick särdeles livligt till. Kommendören var ordhållig. – Vårt svenska kompani är en spillra av det svenska förband, som kämpade i första vinterkriget och senare på Hangöfronten. Det är således pojkar som varit med om det hårda frontlivet och från opartiskt håll har det ofta framhållts att de flesta äro de bästa soldater Sverige äger. Kompaniet är organiserat som självständigt förband och underställt X-regementet vars 1:sta bataljon det tillhör. Vårt kompani blev förlagt på Svirfrontens centrala del, och fick sig där en viss uppgift förelagd. Denna uppgift har lösts på ett glänsande sätt. Efter lyckligt utförda operativa företag har kompaniet besatt en synnerligen gynnsam och strategiskt viktig försvarsställning vid den lilla ryska floden Jandeba och där bitit sig fast vid själva flodstranden. Den frontsträcka kompaniets egentliga stridsstyrka har att försvara är mycket lång och uppgiften såg nog närmast omöjlig ut. Men ändå ha alla ryska försök till genombrytning med numerär övermakt, och med tyngdpunkten i anfallet mot svenska kompaniet, slagits tillbaka med för angriparna mycket stora och blodiga förluster.
Hur bar ni er åt för att hålla linjen mot en numerärt överlägsen fiende – om man får framställa en sådan fråga.
Endast genom ett utomordentligt utbyggt försvarssystem och med aktgivande på terrängens egenskaper, var det möjligt att hejda fiendens många angrepp. Hur försvarssystemet var funtat, vill jag förstås inte beskriva. Vi kunde emellertid från vår mest framskjutna postering genast meddela artilleriet och granatkastarna, så snart ryssarna gingo till anfall. Och då gav artilleriet ögonblickligen spärreld, som slog ned strax framför våra ställningar och jagade fienden på flykten. Ibland voro vi i våra ställningar åskådare till striden utan att behöva deltaga på grund av artilleriets träffsäkerhet. Men det hände ju ofta att en del hopar av de anfallande togo sig igenom spärrelden, och då blev det vår sak att från våra utmärkta ställningar expediera dessa.

Svenska fångar eftersökta.
Svenska kompaniets ställning lovordades av höga vederbörande, som ansågo den vara föredömlig. Det är klart att man på fiendesidan hade reda på var svenskarna befunno sig, och man gjorde allt för att få tag på en levande svensk fånge. Men hittills har det inte lyckats, fastän det varit nära ibland. Ja man har varit så sugna på svenska fångar, att man släpat med sig fallna krigare. Vid sådana tillfällen, d. v. s. när man var på jakt efter svenskar, som var riskabla företag, skickade man fram f. d. straffångar att göra anfallen. Och de f. d. fångarna voro inte de sämsta soldaterna, för de gåvo inte tappt förrän de blevo skjutna.

Fick ni någon uppfattning om motståndarnas soldatmateriel ?
Ja, vi togo ju många fångar, varav framgick att en del regementen hade väl utbildat manskap och framförallt förstklassig utrustning. Det var verkliga precitionsvapen, som ibland föllo i våra händer.

Efterlängtad hare i Ingenmansland.
Att deltagarna i stöttruppen ibland äro ute på vådliga rekognosceringsuppdrag är självfallet, säger hr F. vidare. Och det är inte alltid alla spanare återkomma. Men det är inte bara under spaning, som det är farligt ute i terrängen, för fiendens granateld kan vara nog så riskabel, när man är på väg t. ex. från de framskjutna ställningarna till kompaniet bakom. Första gångerna man hör det visslande ljudet av en granat, så kastar man sig platt till marken, men när man väl vant sig vid granatvisslingarna, kan man förutse om granaten skall slå ned på sidan om en eller framför och då fortsätter man utan vidare sin väg. Skulle granatelden vara häftig, är det förstås besvärligt att klara sig, men kan man komma åt att kasta sig i en nyss uppstånden granatgrop, så har man det bästa skyddet, för det har väl knappast hänt att två granater slå ned på samma ställe. Det är ju också meningslöst att skjuta flera granater på en och samma fläck.
Den ruskigaste elden vi varit med om, var nog då ryssarna företog det stora anfallet i april förra året på Aunusnäset. Det var 25 grader kallt och striderna blevo mycket häftiga, innan fienden drog sig tillbaka efter ett förkrossande nederlag. Jag låg ute på vakt och det var nervpåfrestande att på natten höra sårade och döende ryssars hemska skrik.

Men kanske det någon gång förekom ljusare glimtar även i första eldlinjen ?
Jo det hände nog. Vid ett tillfälle då fienden låg i skogen på andra stranden av nyssnämnda floden Jandeba, var det en hare, som låg och tryckte på den öppna platsen mellan ryssarnas ställningar och flodstranden – alltså i Ingenmansland. Från vår sida av floden kunde vi komma åt att skjuta haren, som skulle ha blivit litet extra kalas för oss. Men att hämta haren var ju riskabelt. Hur det nu var, så sade jag till en man: Skjut haren, så ska jag simma efter den. Sagt och gjort. Och haren blev kvar på platsen. Några kamrater följde mig fram till strandkanten beredda att skjuta, om någon fiende skulle röja sig på andra sidan. Jag klädde raskt av mig. Men just som jag skulle släppa mig ned i floden, hördes ett skott. Jag trodde det var ämnat åt mig och gjorde en långdykning. Strömmen var ganska stark, så jag hamnade längre ned än jag beräknat. Jag såg mig noga omkring, innan jag ålade mig fram i gräset. Jag var nästan viss om att en fiende sett mig, fastän det var ganska skumt, och jag tyckte det var underligt att man inte sköt på mig, men jag tänkte också: ryssarna är så infernaliska så dom skjuter nog inte förrän precis som jag skall ta haren. Jag nådde dock vårt villebråd och lyckades även osedd slingra mig tillbaka till floden. Med haren på bröstet som jag ryggsim över floden och nådde lyckligt vår strand. Min belöning blev ett helt harlår, medan resten av harsteken delades på övriga nitton kamrater.

Fritiden utnyttjas.
Ute vid eldlinjen kan det inte bli tal om någon vidare ledighet, men de pauser som förekomma utnyttjas på bästa sätt. I en ”kantin” uppförd bakom linjen kan manskapet köpa kaffe, som naturligtvis är surrogat. Men det är ovanligt bra kaffesurrogat, menar hr F. Ibland förekommer tävlingar och besök hos andra stödjepunkter. Men det är annars inte stor omväxling i förströelser. Någon gång kommer fältpastorn och hälsar på, och håller då predikan. Har man några instrument, så kan det bli musik i korsun. I allmänhet gräver man ned sig i bombsäkra korsun, men den grupp jag tillhör tyckte det kunde vara trevligare med ett solitt blockhus, så vi ha släpat ihop timmer och fått en rätt så torr och bra bostad åt tjugo man. Blockhuset är väl camouflerat och har ännu ej upptäckts av fienden. Kamratskapet inom truppen är mycket gott. Och den som påstår att frontlivet är demoraliserande misstar sig alldeles. Jag skulle vilja påstå att det snarare är tvärtom, ty alla vet att det gäller allvar och att ansvaret vilar på var och en och alltid är överhängande. Det är aldrig några misshälligheter i vårt blockhus, utan vi försöka alla förströ varandra. Om det skulle komma någon, som är okamratlig eller bråkig, får han genast respass. Några äventyrare tolereras inte. Detsamma gäller befälet. Vi ha dock haft utmärkta kompanichefer och andra kunniga officerare. En och annan har stupat – tyvärr. Och då ha alla känt saknaden av en skicklig förman och god kamrat. Faran lurar överallt så man måste vara mycket försiktig. Trampminor t. ex. ha varit mångas bane. Som exempel kan jag nämna, att redaktör Gunnar Johansson i Huvudstadsbladet var på besök hos oss i maj för en intervju. Han råkade emellertid ut för en främmande mina och omkom. Så länge man är vid fronten, måste man alltid vara på sin vakt, säger hr F. och tilllägger slutligen: Slappnar uppmärksamheten kan man vara viss om att olyckan är framme.
Geo.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 februari 1943
N:r 27

Dödsfall.

Efter ett par månaders sjukdom har änkefru Signe Elisabeth Wikström, Stora Tollby i Fole, i går avlidit på sjukhus i Stockholm, 69 år gammal.
Den bortgångna, som var änka efter disponenten Svante Wikström, var bosatt vid Stora Tollby i Fole, som av hennes make inköptes 1926 och efter dennes död 1940 övertogs av sonen Stig. Fru Wikström efterlämnar minnet av en duktig husmoder och en godhjärtad och vänsäll kvinna, som var omtyckt av alla med vilka hon kom i beröring. Närmast sörjes hon av trenne söner, bryggmästare Waldemar Wikström, bosatt i Göteborg, livförsäkringsinspektör Eric Wikström, Karlshamn, samt godsägare Stig Wikström, Stora Tollby, sonhustrur och barnbarn.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 29 januari 1943
N:r 23

Dödsfall Signe Elisabeth Wikström

Vår kära mor och farmor Signe Elisabeth Wikström, f. Fritzberg född 24/3 1874, död 28/1 1943
Stora Tollby i Fole den 28 jan. 1943.
STIG och KARIN
Marianne Elisabeth
WALDEMAR och ALWA
ERIC och MÄRTA

Gotlands Allehanda
Fredagen den 29 januari 1943
N:r 23

Ala, Fole och Sproge skolor hedra sig i kärninsamlingen.

Redogörelsen för den insamling av fruktkärnor, som anordnats bl. a för Finland och Norge, föreligger nu även vad beträffar deltagandet från Gotlands län. Därav framgår, att från Gotland deltagit 19 skolor, varav 4 stycken redovisat ett resultat under 100 gr., medan de övriga nått bättre resultat. Bäst äro Ala, Fole och Sproge skolor, vilka även redovisat i olika avdelningar.

Listan ser ut på följande sätt:
Skolklasser: 1) Ala folkskola, kl. 3 —6, 1,100 gr., 2) Ala småskola, 800 gr., 3) Fole skola, kl. 5-6, 780 gr., 4) Sproge skola, kl. 3-6, 370 gr., 5) Guldrupe folkskola, 295 gr., 6) Västerhejde småskola, 280 gr., 7) Fole skola, kl. 3-4, 253 gr., 8) Sproge småskola, 215 gr.
Bästa elever: 1) Allan Levin, Ala småskola, 12,500 kärnor, 2) Lisbeth Arvidsson, Ala folkskola, 10,500 kärnor, 3) Valborg Olsson, Fole skola, kl. 5-6, 4,870 kärnor, 4) Allan Hedlund, Sproge småskola, 4,000 kärnor.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 25 januari 1943
N:r 19