Dödsfall.

F. fjärdingsmannen och lantbrukaren Johan Pettersson, Sallmunds i Mästerby, har avlidit i en ålder av sjuttiofem år. Närmast sörjande är maka, barn och barnbarn.
— Änkefru Ida Glifberg, Lera i Endre, har efter en långvarig sjukdom avlidit i sitt hem i en ålder av sjuttiosju år, som hon fyllde den 17 dennes. Den bortgångna, som var småländska till börden och änka efter lantbrukaren Johan R. Glifberg, var efter sin ankomst till Gotland liksom sin blivande make anställd vid Stava i Barlingbo, där de sedan gifte sig. Därpå flyttade de till Barlingbo prästgård, vilken maken arrenderade till 1937, då han inköpte gården vid Lera i Endre, där han avled 1943. Gården innehas nu av sonen: Gustaf Glifberg och hans maka, hos vilka alltså den avlidna nu bodde. Änkefru Glifberg hade framförallt gjort sig känd som en duktig hemmets kvinna, som skötte sitt stora hushåll med ordning och kunnighet. Hon var även mycket kyrkligt intresserad och syntes under sin hälsas dagar ofta vid gudstjänsterna i kyrkan. Som närmast sörjande efterlämnar hon fyra söner, en syster gift med lantbr. Anders Persson, Norrbys i Barlingbo, samt fyra bröder i Småland, varav två i Växjö. Vidare efterlämnar hon sonhustrur och barnbarn.
Sönerna äro lantbr. Emanuel Glifberg, Röstäde i Ekeby, lantbr. Johan Glifberg, Sojdungs i Fole, byrådirektören i lantmäteristyrelsen Malte Glifberg, Stockholm, och lantbr. Gustaf Glifberg, Lera i Endre.
— Fyrtiosex år gammal har vägarbetaren Richard Persson, Sojvide i Sjonhem, avlidit. Han sörjes närmast av maka, född Lindby, och två döttrar.
— Efter endast ett par dagars sjukdom har lantbrukaren Joel Pettersson, Sallmunds i Mästerby, avlidit. Den avlidne, som var sjuttiofem år gammal, sörjes närmast av maka, född Nilsson, samt barn.
— I en ålder av sjuttiofyra år har fru Anna Niklasson, Visby, avlidit. Den bortgångna var maka till f. banvakten i Lärbro K. A. Niklasson och bodde nu tillsamans med maken hos en dotter i Visby. Förutom maken efterlämnar den avlidna barn, bland dem stationstöreständaren Nils Niklasson, Fårösund.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 24 December 1946
N:r 299

Skytte

Kretsfältskjutningen i mellersta kretsen.
Mellersta kretsen hade söndagen den 8 dec. anordnat kretsmästerskap i fältskjutning. Arrangörer av tävlingen var Väskinde skytteförening, som lyckats bra med tävlingen, trots att en viss omläggning av tävlingen i sista stund blev nödvändig. Den sena tidpunkten och tävlingsdagens regniga väder gjorde emellertid att tillslutnigen blev synnerligen svag endast 45 deltagare mötte upp.
Av målen voro 4 st. belägna norr om Lummelunds bruk och 2 (mästerskapsmålen) söder därom. Terrängen är här synnerligen lämplig för fältskjutning och möjligheterna hade också väl tillvaratagits.
Målen voro: 1) 1/6-fig. 220 m., 2) bunker 160 m., dubbelmål, sammanlagd tid 2 min., 3) 1/3-fig. 290 m. 45 sek., 4) 1/8-fig. 175 m. 1 min., 5) sköld 85 m. 1 min, 6) 1/4-fig., stående 110 m. 1 min.
Redan i första patrullen kom dagens bäste skytt, K. Å. Smedberg, Ekeby, med 30 tr. Han hotades dock starkt då ej mindre än tre skyttar i fortsättningen kommo upp till 29.
Om det av konsul Björkander skänkta lagpriset var striden hård, men de säkra Endre-skyttarna togo första inteckningen med 122 tr. före Ekeby, som nådde 120.Visby, som räknade 7 man i denna tävling, kom upp till 108.
Segraren i mästarklassen erhöll Norma projektilfabriks hederspris och segrarna i de övriga klasserna fingo pokaler.
De bästa resultaten:
Kl. M: K, Å. Smedberg, Ekeby, 30 tr., KL. 4: Th. Stärner, Visby, 28, KL 3: G. Pettersson, Visby, 18, KL 2: J. Mörrby, Väskinde, 12, Kl. 1: B. Andersson. Visby, 10.
Medaljfordringar (4 mål): Guld 21 tr? silver 18, brons 14.
Expeditionen var förlagd till godtemplarlokalen i Lummelunda, där kretsstyrelsens ordf. E. Glifberg förrättade prisutdelningen och avtackade arrangörerna samt Väskinde-lottorna, som skötte kaffeserveringen.

Fleringe skytteförening
hade i söndags anordnat fältskjutning om föreningens egen vandringspokal. Fältskjutningen ägde rum vid Svarvarehuk.
Målen voro 1/8-fig., avstånd 125 m., hund i front, 150 m., knästående, 1/3-fig. 310 m. och helfigur 435 m. Pokalvinnare blev Alvar Ringbom, Ahrs bruk. Bästa resultaten blevo:
Kl. I: Göte Ringbom 7 tr., Kl II: Helmer Johansson 10, Ernst Eriksson 9, Kl. III: Alvar Ringbom 17, John Lundgren 14, Bertil Ekman 14, Kl. IV: Erik Levin 8 tr.
Skjutningen försvårades avsevärt på grund av det mörka och disiga vädret.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 10 December 1946
N:r 287

Om upprättandet av ett lantvärn på Gotland år 1801.

Av Nils Vilhelm Söderberg.
II.

På morgonen den 9 mars finna vi landshövdingen och landssekreteraren i landshövdingens resvagn — eller kanske kursläde — dragen av gästgivarhästar på väg österut till Kräklings gästgivargård, där han skulle möta allmogen från Kräklinge ting. Därifrån gick vägen tillbaka igen, närmast till Tule i Ganthem, där sammanträde hölls med Lina och Halla ting kl. 12 och slutligen till Röstäde i Ekeby, där Endre och Dede ting mötte kl. 4 e. m. Protdkollet från dessa sammanträden är daterat i Röstäde.5) Vad som sagts på de olika mötena får man inte veta. De ha väl varit sig tämligen likartade. Landshövdingen har för allmogen framställt landets farliga belägenhet och nödvändigheten av det av Konungen anbefallda lantvärnet och vidare meddelat att Visby borgerskap beslutat biträda vid dess upprättande. Han förklarade vidare att ingen annan exercis skulle påfordras än som vore nödvändig för gevärens laddande och och ”för dem själfva icke skadeliga handterande”, samt att t. v. inga vårdkasar skulle uppsättas eller strandvakter utgå. Allmogen å sin sida förklarade sig villig och skyldig att deltaga i landets försvar. Varje husbonde skulle vara beredd att mottaga gevär och ammunition och för övrigt skulle nödvärnsvapen som pikar, klubbor och påkar anskaffas så att man kunde” gå fienden försvarsvis till mötes om fiendtliga anfall av i land satte besättningar på denna vår ö skulle ske”.
Man får icke föreställa sig detta lyckliga resultat av förhandlingarna som beroende på ett landshövdingens diktat, på vilket allmogen svarade ett mer eller mindre tvunget ”ja”. Gotlänningarna visste vad det var fråga om. De hade ansvarat för
sin ös säkerhet under ofredstid förr, finast under kriget 1788-90. Deras talmän ha säkert sagt sin ärliga mening. Det framgår av att de hade ett villkor att ställa upp. Om de under exercis eller eljes skulle kommenderas av främmande befäl skulle de bli väl behandlade av detta. Det var icke något nytt krav. Det begärde den gotländska allmogen av landshövding von Hökerstedt år 1742, då man ännu hade i friskt minne att förhållandet inte varit så väl beställt i detta hänseende under ”den stora ofredens” dagar. Det var fullmyndiga män, som gjorde sin plikt efter bästa förmåga, det skulle deras officerare förstå.
Från Röstäde ställdes förmodligen kosan tillbaka till Visby, men nästa dag kl. 10 f. m. mötte landshövdingen Bro och Bills ting vid Gute i Bäl för att kl. 4 e. m. samma dag sammanträffa med Forsa ting vid Angelbos i Lärbro. Nästa dag, den 11 mars, samlades Rute ting vid Rute kyrka och kl. 4 e. m. sammanträdde Lummelunds ting i Stenkyrka prästgård. Mötet var ursprungligen utsatt till Grausne. Ändringen var dock utan tvivel endast till fördel för herr landshövdingen och hans följeslagare, ty i Stenkyrka härskade prosten J. N-son Lutteman och hans hustru Lovisa Fredrika Bacher, som säkerligen visste att väl förpläga de höga herrarna från staden.6)
Därmed voro sammanträdena med Norra häradet avslutade. Om dessa är endast antecknat i Röstädeprotokollet :5) ”mutatis mutandis7) enahanda sammanträden och lika utgång deraf”. Efter ett par dagars uppehåll kom turen till Södra häradet. Där hölls det första sammanträdet med Garde ting vid Kyrkebys i Etelhem den 20 mars kl. 9 f. m. följt av möte med Burs ting vid Häggdarfve ”på Nähr” kl. 4 e. m. Följande dag gällde det Hemse ting, som samlades vid Tjengdarfve i Hemse kl. 9 f. m., Grötlinge ting vid Lingsarfve i Hafdhem kl. 3 e. m. och slutligen Hoburgs ting vid Botvide i Öja. Den 22 hölls inga sammanträden, vi våga förmoda, att landshövdingen då vilade ut i prosten A. Ekholtz gästfria hem i Fardhems prästgårds). Den 23 mars gick färden vidare till Burge i Levede, där Fardhem och Habblinge ting mötte kl. 9 f. m., och slutligen hölls den sista sammankomsten med återstående Hejde, Banda och Stenkumla ting vid Sandäskes kl. 11 fm. Här är protokollet för Södra häradets sammanträden uppsatt5). Resultatet var detsamma som i Norra häradet : ”Försäkrade hear och en af allmogen samt de öfriga socknemän, hvilha redan å utsatta samlingsställen blifvit hörda och sig uttalat, at med oförfärat mod samt ett för Konung och Fosterland Warmt fjärta söka til at fullgöra hvad på dem kunde ankomma och at på sätt omständigheterna medgåfvo samt ända mål af detta Landtwärns upprättande öfwerensstäma”.

5) Landskansliets utg. handl. 1801, pag. 81. LA.
6) Berta Wiman, Präster och Patroner, Visby 1933.
7) Ung. = med smärre ändringar.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 3 December 1946
N:r 281

Från våra gotländska bygder. Ekeby.

EKEBY.
I jubiléets och adventets tecken höll syföreningen lördag afton sin traditionella skördefest i folkskolan. Mycket folk hade mött upp. som inledning sjöngs flera av våra vackra och älskade adventspsalmer och predikant Emil Lindh talade över adventsbudskapet samt erinrade om att det i år är 70 år sedan föreningen började sin verksamhet. En särskild jubileumshögtid kommer dock att anordnas söndagen den 15 dec. under medverkan av bl. a. kyrkoherde Enwall och pastor Nordfeldt. Försäljningen, som sedan vidtog, gick också i jubileumsstämning, ty tillsamman med en kollekt på drygt 33 kr. blev slutresultatet över 960 kr. Predikant Lindh tackade sist den verksamma syföreningen samt alla som bidragit till det strålande resultatet samt avslöt med bön och välsignelsen.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 3 December 1946
N:r 281

Gotländska gårdar.

Lindarve i Ekeby socken.
I tidskriften ”Skogen” nr 9, 1943, har professor Lars-Gunnar Romell gjort ett litet inlägg under ”Fria ord” där han går till en ganska skarp vidräkning mot en ”färsk teknologie doktorsavhandling om lindens olja”, vilken enligt en kristidsförslagsställare borde kunna ingå som råvara vid vår just nu något beträngda såptillverkning.
Professor Romells inlägg har givits den något originella rubriken ”Såpa eller kultur” och borde vara tämligen hälsosam för vår tids rationaliseringsapostlar att läsa och begrunda. Men vad som därtill gör artikeln synnerligen värdefull ur kulturhistorisk synpunkt, är de intressanta uppgifterna om lindens förekomst i vårt land samt detta ädla lövträds värde i det gamla folkhus hållet.
Beträffande lindens förekomst i Sverige skriver förf. bl. a. – ”Linden är kräsen på jordmån och klimat. Redan i södra Sverige är den ett ovanligt träd på många håll. Mot norr ses den på allt färre ställen. – Där lind har funnits mera rikligt, har man alltid lagt märke till holmens gård i Uppland är ett. – En enda lind har också kunnat ge ett namn. Linnes far tog sitt efter en ovanligt stor lind.”
Vad det gäller lindens förekomst på Gotland måste man väl säga att den är synnerligen minimal, åtminstone när det gäller som ett vilt växande träd ute i våra marker. Den enda vilda lindskogen på Gotland synes numera blott vara koncentrerad till de underbart vackra lindängarna i Vallstena socken, men en hel del gårds- och ägonamn kan i viss mån tolkas så att lind fordom skulle ha förekommit även på en del andra platser i större utsträckning, men senare blivit utrotad. Sådana namn äro t. ex. ”Lind-oj ”, en holme i Källungemyr som nu saknar lindskog, gårdsnamnet Lindarve, som förekommer i socknarna Burs, Ekeby och Sproge, samt Lindvide i Burs och Hemse socknar.
Gårdsnamnet Lindarve förekommer, som sagt i Ekeby socken, och när vi för någon vecka sedan kom att avlägga ett besök på gården ifråga, som nu äges av lantbrukare Erik Arvidsson sökte vi förgäves efter något större lindträd eller något fragment av lindskogsbestånd, som skulle ha kunnat ge upphov åt gårdsnamnet. Ekeby socken med dess rikedom på lövskog, borde väl annars ge möjligheter för en sådan eventualitet. Gården ligger emellertid vackert till, nära kyrkan och inbäddad i lummig grönska. I den nuvarande släktens ägo kom den år 1755 genom köp från kronan. Och vad själva bebyggelsen beträffar utgör den en bland de äldsta och bäst bevarade gårdarna i den lilla socknen.
Lindarve i Ekeby omfattar enligt gammal mantalsräkning tre fjärdedels hemman och gårdens totalareal utgör cirka 178 tunnland. Fastmarksåkern har en omfattning av 50 tunnland och fördelar sig på tre skiften. Tjugo tunnland ligger i ett skifte hemma vid gården. Jordmånen är grus- och sandblandad mylla. Ett annat åkerskifte på 12 tunnland ligger utmed vägen bort till Röstäde. Jordmånen här är mylla på hård lerbotten och åkerskiftet, som kallas ”Storåkern”, är dikad efter plan. Ett annat åkerskifte på 18 tunnland ligger däremot längre bort på själva gränsen mellan. Ekeby ock. Endre. Även här kan jordmånen sägas vara bra med mylla på lerbotten.
Av ängsmark finnes ännu omkring tio tunnland vid Lindarve. Det ligger fördelat på två skiften om vardera fem tunnland. Ett skifte ligger hemma vid gården och det andra intill åkerskiftet borta vid Endregränsen. Båda ängsmarkerna som ha vackra bestånd av lövskog med såväl ek, alm, ask och hassel, hävdas ännu årligen genom såväl fagning som slåtter.
Någon myrmark finnes nu inte vid Lindarve, men vad det däremot gäller skogsmark hör till fastigheten ett större skogsskifte på tillsammans 87 tunnland, som ligger utmed stora landsvägen Ekeby-Endre. Skogstillgången är bra med tillgång till ved och virke långt utöver gårdens eget behov.
Lindarve gård har vackra, i gammal gotländsk stil uppförda byggnader, och äldst av dessa är utan tvivel mangårdsbyggnaden, vars -grundmurar torde vara uppförda redan under förra hälften av 1700-talet. Byggnadsmaterialet i såväl manbyggnad som flygel är sten och taken äro gjorda av tegel. Vad beträffar manbyggnaden har dock denna blivit omändrad på 1850-talet. Ursprungligen hade den nämligen mycket lägre murar och fullständigt kvadratformiga fönster med blyinfattade rutor. Vid restaureringen på 1850-talet, påbyggdes murarna och fönsteröppningarna gjordes högre och rektangelformiga. De gamla blyinfattade fönstren togos då bort, Ett av dessa satt sedan en tid i en numera bortriven mangårdsbyggnad vid Häxarve i samma socken, men lär för närvarande befinna sig i en smedja vid Sanda i Ekeby.
Flygelbyggnaden vid Lindarve blev byggd år 1856. Den är byggd i samma stil som manbyggnaden och inrymmer två rum, brygghus och källare. Även ladugården är av sten, men under spåntak. Den uppfördes år 1866. Av övriga byggnader må nämnas magasin av trä under spåntak, svinhus av sten under spåntak, redskapsbod, smedja samt snickarverkstad.
Kreatursbesättningen vid gården utgöres av i medeltal 4 hästar, 12 nötkreatur, 5 svin samt ett tiotal får.
Ägare till Lindarve har sedan år 1938 varit lantbrukare Erik Arvidsson, som nämnda år övertog gården efter fadern Henrik Arvidsson, född den 24/10 1866.
Även Henrik Arvidsson hade i sin tur övertagit gården efter sin far Olof Petter Arvidsson född år 1832 vid Hägdarve i Akebäck, och ingift i gården med Maria Nilsson.
Hennes förfäder hade långt tillbaka i tiden, troligen år 1754, friköpt Lindarve, som tidigare var ett kronohemman, från kronan. Hur pass lång tid den nuvarande släktens förfäder tidigare vistats vid gården ifråga som arrendatorer är däremot inte så lätt att avgöra. En gammal ägohandling från 1730-talet visar dock att de redan då måste ha varit bosatta därstädes.
A-d.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 25 september 1943
N:r 221

De gotländska landsvägarnas gåta.

Vägen till norra gattet på Fårö.

Del 1.
Det gotländska landsvägsnätet sådant det nu föreligger är i allt huvudsakligt detsamma som tillkom vid 1780-talets mitt, vad som senare anlagts inskränker sig i det hela till. några nerfartsvägar till järnvägsstationerna, vägarna genom den utdikade Mästermyr samt en och annan väg i samband med laga skiften (t. ex. Olofsqviar i Öja). Det har till sin upphovsman landshövding C. O. von Segebaden (här 1766-88), en man som fått det allra bästa eftermäle bland de styresmän som Gotland under tidernas växling ägt – ”den mest välsignade man och i stort verksamme hövding som styrelsen dittills sänt att vårda och förkovra Gotland”, ”vara make såsom man yttrat väl aldrig mer kommer på detta landet” (Säve). Huru han planerade och utförde detta för sin tid storartade arbete är icke i alla detaljer känt, huvudsakligen därför att just ingen har mer ingående sysselsatt sig med detta ämne som dock genom företeelser och krav i senare tid visat sig kunna fånga stort intresse. Icke mindre än 112. mil nya landsvägar skall, enligt uppgift, genom en enda mans energi och framåtanda ha kommit till stånd på ön i en tid som icke visste av några vägsakkunniga eller vägingenjörer. Redan detta vill gärna framstå såsom något gåtfullt, när man ock därtill betänker landets tillstånd under denna och föregående tids prövningar, belysta av ingående historisk forskning . (Gunnar Kellgren : Gotland 1690-1720, Ivar Moberg: Gotland um das Jahr 1700).
Att det icke kunnat avlöpa utan friktioner från lantbefolkningens sida torde vara tämligen klart, när allt arbete skulle utföras efter åläggande i kommandoväg, någon som hälst ersättning för offentligt arbete var den tidens gutar minsann icke bortskämda med och att kraven icke voro små framgår nogsamt av saken själv och en del episoder som nått fram till eftervärlden. Så berättas det om allmogen i Närs pastorat att den en söndag genom kungörelse från predikstolarna anbefalldes att viss dag med folk, handredskap och dragare möta upp i Barlingbo, väl omkring 5 mil från hemmet, för att under ett par veckors tid vid Stava gräva diken, bryta och framsläpa sten och grus till den nya väg som nu där skulle anläggas. Och för byggande av vägstycket genom Lokrume myr, de s. k. Lokrumebroar, fick till och med Fåröborna böja vid så att de i ett par omgångar behövde frakta sig över sundet med dragare, vagnar och allt. Ja, det göres rent av gällande att även det ”svagare könet” tagits i anspråk – ”kvinnfolken buro grus i nätvannor eller i vad man fick tag uti, ty på landsbygden fanns knappt en riktig spade, en järnstör eller skottkärra” (Säve: Åkerns sagor), och detta låter mycket troligt, ty gutniska kvinnor ha alrig varit byckna för att hugga i där det av behovet påkallades.
Utan all sakkunskap och ledning kunde naturligtvis nog icke ett sådant vidlyftigt ”företag utföras. Landshövdingen själv drog sig icke för att personligen övervaka arbetets fortgång och syntes ofta i spetsen för arbetsskaran till dess uppmuntran. Självklart togs även fogdarne och länsmännen i anspråk väl å timbetets vägnar, varjämte förfarna och betrodda allmogemän, t., ex. gamla kyrkvärdar, anlitades. Men den som nog mest skulle företräda sakkunskapen var den bekante lantmätaren M. J. Lallerius, landshövdingens högra hand, som gick före med lantmätarekedjan och utstakade linfeniver skog och mark. Om han härvid någon gång i en kritisk stund måste taga ledning av fortgående ringning med kyrkklockorna vid vägens ändpunkter såsom sägnen vill göra gällande måste lämnas därhän, men skulle i så fall bra belysa vanskligheterna vid att på måfå draga fram genom obygden. Företaget var säkerligen vanskligt nog icke minst i betraktande av de, många hinder som rests snart sagt vid varje stenkast av banan.. Och det är nu härutinnan som de gotländska landsvägarnas gåta, ja gåtor, bit för bit möter oss.
En sak som ofta synes den nutida resenären oförklarlig och kanske mer än en gång väckt hans förtret, synnerligen om han med sin bil hamnat i något djupt vägdike, är vägbankens oresonliga höjd över omgivande mark, kanske en böljande sädesåker; där svävar han i sitt höga majestät på sin tråd över skördar och fält. Påfallande är detta t, ex. å vägen Follingbo-Barlingbo -Roma ö s. v. eller Endre-Ekeby m. fl, man åker faktiskt över närliggande trädgårdar och gårdsplaner, och på sina ställen kan man inte undgå den reflektionen att det måste bereda gårdsägarna en hel del besvärligheter att komma upp på eller ned för allmänna vägen vid hans grind.
Och gåtans lösning ligger i vanliga fall nära till hands. Härvid gäller det nogsamt att betänka huru mycket högre vattenståndet den tiden var överallt, då dikning var så gott som okänd. Ännu efter mitten av 1800-talet var det vanligt att de gotländska vägarna vid vårfloden kraftigt översvämmades, och det berättas att vattnet t. ex. å vägen söder om Petes gård i Öja kunde denna tid av året stå nära en aln över den höga stensatta vägbanken mot Petesviken, och vid Högbro öster om Gurpe i Kräklingbo kunde vårflödet från Nygårdsmyr som hotade att taga bron med sig (vadan den måste byggas hög!) kunde vattnet forsa över vägbanan så att det var ett dagligt äventyr för skolbarnen att komma fram till skolan vid kyrkan. Vid Stenbro gård i Silte kunde man, trots avloppet genom bron över den höga landsvägen (utmärkt för sin tid med en bildsten!), vid vårfloden från gamla Mästermyr till och med fånga gäddor i brygghuset!
Den värsta landsvägsbiten å u lär också länge varit den vid Stava i Barlingbo, som ”Närkarna”, såsom ovan berättats, fingo bud på att bota, och det sägs att bonden även i senare tid hellre för sin stadsfärd tog vägen från trakten vid Diskarve i Roma rätt västerut genom skogen mot Akebäck än över Snauvaldsbro och förbi Stava. Det finns också grundad anledning förmoda att detta vägstycke haft sina omöjligheter redan under medeltiden, ty från denna tid kommer en berättelse om en priorissa Elna (Helena) från Solberga nunnekloster vid Visby som, när hon en gång ville besöka priorn i Roma munkkloster – båda tillhörde ju Cistersienserorden – hon då icke tog den genaste vägen genom Follingbo-Barlingbo utan den längre genom Dalhem och över Roma myr, tydligtvis medan den var mera framkomlig. Men även den var besvärlig nog, så att hon efter denna sin färd lät förbättra eller bygga om den över ”näset”, där den ännu går förbi Näsungs i Dalhem till Karby i Roma och därför även in i senaste tid burit namn efter henne nämligen Elnagate.
Men frågor som den vägfarande städse ställes inför gälla dock i första hand icke vägbanans höjd utan dess riktning, dess opåräknade och opåkallade svängar och krökar, som en senare jäktad tid gladeligen tagit som sin uppgift att rätta till, ofta nog väl så hårdhänt och meningslöst. Alla vägarnas ”nycker” ha dock i varje fall sin goda och fullgiltiga förklaring. Men då måste man in på vägarnas tillblivelsehistoria alltifrån uråldrig tid.
När von Segebaden anlade. de nya landsvägarna på Gotland, saknade ön visst icke vägar. Tvärtom – det var ett synnerligen rikt vägnät som stod resenären till buds här, på sitt sätt alltför rikt, något som kartor för dessa tider nogsamt visar (T. Moberg se ovan!), och dock förete de icke allt. Detta hade icke någon landshövding styrt om, utan en vida mäktigare herre – nödvändigheten, livsbehovet, men visserligen icke på en enda gång. Då detta behov till sig olika med växlande tider, samfärdsel- och kulturförhållanden, har också vägarnas såväl beskaffenhet som utformning kommit att gestalta sig olika. Endast den fullständigaste kännedom om den tid i vilken en väg kommit till och därmed sammanhängande krav kan till fullo ge förklaringen till denna vägs gestaltning och egenheter. Ty vägarna äro på sitt vis bland de mest praktiska uttryck för varje tids särskilda kynne om de ock för en senare tid kunna ligga där bra antikverade, och det råder ett oavlåtligt sammanhang mellan väg och levnadsbehov och likasom ett fortgående samspel mellan väg och bygd i det att allra först sluter vägen sig till bygden, sist drar vägen bygden till sig, det ena som det andra sker mer eller mindre frekvent i varje tid. Och varje väg har därför alltid sin särskilda saga, ett vittnesbörd om ett livsbehov den velat fylla – och detta är just dess egentliga gåta. Den gamla vägen från en svunnen epok skall på denna grund alltid ha en fläkt av poesi och stämning över sig för den som har sinne för dess särprägel, om också blott en aning om dess anbefallda uppgift i livskampen. Där tidsförhållandena stå mer eller mindre okända blir dess vägars gåtor också mer eller mindre olösliga.
Stigar och vägar äro lika gamla gom människorna inom landområdena, de första vägarna voro upptrampade av jägare och fångstmän och sökas ofta kring vattendragen, redan det begynnande åkerbruket krävde vägar liksom boskapsskötseln, och vid gamla vägar slingrande genom djupa skogen har det ofta erinrats om kreatursstigar.
Av lätt förklarliga skäl kan man nog ej påvisa några vägar från Gotlands Stenålder, om också icke väg saknas t. ex. i området vid Svalings i Gothem, där öns första bebyggelse satt in, och vägen Näsbolairu som passerar stenåldersboplatsen Gullrum i Näs har nog icke mycket gemensamt med stenåldern, ehuru väl den pekar hän mot Burgsvikens vatten för fiske och sälfångst. Likaså har nog vägen intill norra sidan av Laubackar, där nedanför liggande åkerfälten med sitt rikliga av grankvistar märkta kline vittnar om en stenåldersbygd, en mera nära liggande förklaring.
Enahanda är förhållandet med Gotlands Bronsålder, så mycket mer som en hel del osäkerhet ännu råder om denna, då fornlämningarna som röja denna tid – rösen och skeppssättningar – voro av vissa hänsyn till de avlidna lagda ett gott stycke från själva bygden.

Sträcka mellan Sojvide och Övide i Eskelhem

Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 september 1943
N:r 209

Emilsson, KA 3, på tredje plats i riksfältskyttet.

Funktionärstabbe vid mästarklassens fjärde mål. Mästerskapet på Skuggan avgjordes i sista skottet.
(Från Gotlands Allehandas utsände medarbetare).

Fredagen, var riksskyttets stora dag med nästan samtliga skyttar i elden. T. v. Ett 50-tal damer startade tävlingen. Här ses amasonen, V-klassaren Irente Berg från Växjö sota kornet före starten. I mitten: Delta garva i riksskyttetävlingen på väg från Kungsträdgården till Skansen, där en kamratfest var anordnad. Skyttarna passera Dra maten med general Lindström, greve Folke Bernadotte, direktör Holmberg samt överste Ramström, i täten,. T. K. A. Eriksson, från Ljungskile ser belåten ut efter att ha avverkat sina serier.

Sveriges skyttar äro nu på återväg från några dagars intensivt tävlande i Stockholm, dagar som givit åtskilliga lärdomar och nya intryck och som varit till ovärderlig nytta för de 7,000 deltagarna. En del av den gotländska truppen återvände i morse med båten och de övriga komma under följande dagar.
Gotlänningarna startade ganska svagt i riksskyttet, men på lördagen tog man nya tag för att reparera skadan i fältskyttet och det lyckades verkligen till en del. Sålunda blev Henning Emilsson, KA 3, tredje man i mästarklassen på 27 tr.; han låg länge som andre man men passerades mot slutet. Över lag gick det emellertid sämre och Gotlands tiomannagrupp torde ha kommit någonstans omkring 15-20:e plats bland förbunden. En hedrande insats ha dock de yngre gotlandsskyttarna gjort, särskilt tredjeklassarna, som plockat pris lite var och belagt många framskjutna platser. Det bådar gott för kommande dagar och man har all anledning att vänta sig fina saker av dem i fortsättningen.
Riksmästerskapet i skolskjutning gick under söndagen på Stora Skuggan och här blev det en ytterst spännande strid på kniven, som Alf Kallenberg, Sthlm, avgjorde med sitt sista skott. Applåderna under slutomgången komme emellertid uteslutande Valter Fröstell, Östersund, till del, som sköt 50 poäng med sju femettor, därav två 1 stående, och avan‘ cerade från 10:e till 4:e plats.
Efter fredagens misslyckanden i huvudskjutningen voro gotlänningarna fast beslutna att visa sina takter i fältskjutningen, som gick i terrängen väster om Ture-berg. Sign. följde med en av patrullerna mitt i tävlingen — det var ett 45-tal patruller med 40 man i varje — och det blev en lång, het och dammig vandring på backiga skogsstigar. Efter 3 km. kom äntligen första målet, som var 1/3-fig. på 360 meter med en min. frgaryckning och 50 sek. skjuttid. Detta var tävlingens svåraste mål, men det oaktat var det många fullträffar här. Svårigheten låg förstås
avståndsbedömningen, ty det var rakt motsol och lutning nedåt, varför man gärna dömde för kort. Andra målet var en nyhet för de flesta, nämligen ett s. k. bunkermål. Figuren är rektangulär och har tvärs över en 13 cm. bred springa, som det gäller att träffa. Inriktningen i sidled var alltså ingenting att bekymra sig om, men det gällde att träffa den rätta höjden och här gjorde många den malören att döma avståndet till 200 m. eller mera när det i själva verket endast var 165. Tiden var 15 sek. i tre perioder. På tredje målet hade man de nya 1/2-figurerna, som inte så mycket skilde sig från gangsterfiguren, och här var hållet 450 m. på 70 sek. mod kort framryckning.

Bortglömd order vållade stort trassel.
Allt hade hittills varit frid och fröjd, man var nöjd med de klara målen och de väl tilltagna skjuttiderna och fann organisationen perfekt, men på fjärde målet inträffade något som satte känslorna i en oerhörd svallning. På vägen dit såg man att det var en helfigur med en s. k. snigel intill, men stationsbefälhavaren beordrade ingenting annat än sex skott samt stående resp. knästående i de två perioder skjutningen omfattade. Hur skulle man nu göra, frågade sig på en gång 40 skyttar, vilkas hjärnor förgäves sökte en lösning på problemet.
De flesta hade nog den åsikten att båda figurerna skulle träffas för att allt skulle gå väl och de som sköto ”ärligt” lade tre skott på vardera. Snigeln var emellertid svår att träffa och resultatet av eldfördelningen blev i allmänhet det att man bommade på den lilla figuren. Somliga ägnade sig helt åt närstridsfiguren och sköto först två skott i stående samt fyra i knästående på denna, vilket var en synnerligen lätt uppgift och i allmänhet gav sex träff. Det blev förstås ett väldigt rabalder efter detta mål och det stämde ned humöret åtskilligt i skytteleden. Birger Larsson, Fårö, som till fjärde målet endast tappat tre träff sköt bort sig på snigeln, och efter detta misslyckande glömde han bort att räkna till rätt tavla på slutmålet, varför det blev blank bom för honom. Dubbelmålet stod på 170 m. och tiden var 30 sek. Slutmålet var en kvarts-fig. på höga stakar, avstånd 280 m. och tid 60 sek. Förklaringen på mysteriet kom sedan. Det var meningen att högst tre träff skulle räknas på vartdera av dubbelmålen, men detta glömde befälhavaren att säga till om när första patrullen kom och sedan fick man fortsätta att fabla för att inte gynna de efterföljande skyttarna. Efter en mils het vandring skönjdes målet och här blev det gangsterskjutning, vilket i allmänhet gick dåligt efter den krävande marschen.
En stund senare på dagen kom Erik Hammarström med 23 tr. och efter ytterligare några patruller kom Emilsson med sina 27 och blev vederbörligen omklappad. Han hade tagit chansen och lagt sina skott på helfiguren. I samma patrull kom mästaren 011e Eriksson med 29 tr. och honom kunde ingen hota i fortsättningen. Uno Berg, Stockholm, kom på slutet med 27 tr. och han hade även träffat ”snigeln” varför han gick in på andra plats. Det var den enda tröst man hade av dubbel-målet„ att den som träffat båda gick före vid särskiljningen.
Även fjärdeklasserna, som kommo söderifrån och mötte emot med sin bana vid målet hade bunkermål på 165 m., sedan följde helfig. i front på 475 7n., tredjedel på 325, sjättedel på 200 och helfig. på 120 i knästående på 20 sek.
Gotländska förbundsgruppen på tio man nådde 173 tr. och hamnar bortåt 20:e plats. Stockholm vann med 207, och även Norrbotten hade 207, Jämtland hade 205. Gotlänningarna i gruppen hade: Emilsson, KA 3, 27, Hammarström, Fårö, 23, Hallgren, Klinte, 19, B. Larsson, Fårö, 18, Smedberg, Ekeby, 16, samt Erben, Visborgs, Tallqvist, Visborgs, Glifberg, Ekeby, K. M. Hansson och Levander, Havdhem, 14 tr.
Av övriga gotlänningar i klass M nådde Holmstrand, Visborgs, 21, Klinth, Stånga, och Medbom, Fardhem, 20, Emil Andersson, Klinte, 16, Ivås, Visborgs, A. Sundberg, Hemse, och R. Angelöf, Ekeby, 15, G. Olsson, Fårö, G. Broström, Fårö, H. Bergström, Ekeby, och Albin Larsson, Hemse, 14 tr. De tio bästa i klass M blevo:
1) 011e Eriksson, Råby, 29, 2) Uno Berg, Sthlms Central, 27, 3) J. H. Emilsson, Gotlands Kustart., 27, 4) C. R. Beve, Dalreg., 26, 5) Per Naumburg, Sthlms Amatör, 26, 6) Erik Stålberg, Västerås friv., 26, 7) Erik Wilhelmsson, Husby, 26, 8) S. A. E. Ekfeldt, Bohusläns rea., 26, 9) V. Ohlsson, Sthlms Central, 26, 10) Rikard Larsson, Nyed, 26.

N. Fohlström bäst i kl. IV.
Bäste gotlänning i klass IV och V blev N. Fohlström, Visborgs, 23 tr., Erik Persson, Lan, och C. G. Eklund,, KA 3, 22 tr., Rolf Pedersen, Slite, 21 tr., Henning Larsson, Lärbro, 20, K. Viding, Dede, 19, K. A. Tofften, Fårö, o. M. Kronlund, KA 3, 18. Här vann överstyrelseledamoten major Nils Romander, Lidingö, på 29 tt, 2) Helmer Olsson, Köla, 28, och även trean med det gotländskt klingande namnet Carl-Erik Ringvide från Lingrenadjärerna hade 28 tr.
I klass 3 i fältskjutning blevo de bästa gotlänningarna K. J. Ekedahl, Ekeby, 24 tr., Otto Olsson, Fårö, Sven Jakobsson, Grötlingbo, och Robert Nilsson, Hangvar, 21 tr. I striden om apotekare Wahlqvists vandringspris med 2 från M-klassen, fyra från klass 4 och fyra från klass 3 låg Gotland sålunda synnerligen bra till med alle man över 20 tr., men Stockholm tog hem trofén.
De ’bästa fältskyttarna i klass 2 blevo Villy Lundin, Ekeby, och Bertil Johansson, Endre, på 24 tr.
På lördagen hade de lägre klasserna sina huvudskjutningar och här lyckades som nämnts tredjeklassarna ganska bra. Bertil Nilsson, Ekeby, blev sjätte man i klass 3 på 77 poäng och fick ett ståtligt hederspris, Riksskyttets silvermedalj samt ett splitter nytt mausergevär. Sven Nils’ son, Havdhem, och B. A. Larsson, Fårö östra, hade 75 och fingo vackra hederspriser. I klass 2 blev Per-Erik Johansson, Visby, 77:e man på 75 poäng och fick ett hederspris också han.

Gotland började fint i lagtävlingen på Skuggan.
På söndagen inleddes förbundens lagtävling i skolskjutning med 15-mannalag på Stora Skuggan och detta blev också en spännande tävling. Gotland gjorde här en utmärkt start med sina tre första man, Tallqvist, Emilsson och Holmstrand, som efter första omgången delade 3-4 platserna med Jämtland på 514 poäng. Stockholm tog ledningen med Malmöhus som tvåa. Andra omg. drog emellertid ned Gotland minst 15 pinnhål med svaga 429 poäng, det var Birger Larsson, som höll sin serie mycket väl samlad, men tyvärr en smula vid sidan om, vidare sköt Albin. Larsson och Bertil Nilsson, som råkade dra ett skott av våda i liggande. I det följande blevo resultaten något bättre men när femte och sista omgången började hade Gotland endast två man på vallen. Det var Toffte’n som inte blivit underrättad om saken och nu kunde man inte ändra trots att suppleanter funnos. Gotland fick i alla fall ihop 2,200 poäng och belade 24:e plats av 27 förbund. Med den 15:e mannen hade man tagit upp en placering ev. två så saken var ju inte så livsviktig. Värre var det då för Östergötland, som gick miste om en given andraplacering, därför att laget inte tilläts sätta in en suppleant under tävlingens gång, och östgötarna slutade som 16:e lag.
Härefter hölls en kort fältgudstjänst på Stora Skuggan med biskop Björkqvist som talare. Skytteförbunden ställde upp vid sina landskapstavlor. Framför skytteleden intog de utländska gästerna, flera högre svenska officerare och spetsarna i skytterörelsen, sina platser. Kronprinsen, åtföljd av general Cederschiöld, anlände på slaget 11. Hans ”goddag skyttar” besvarades med ett kraftigt ”goddag kronprins”.

Alf Kallenberg tog mästartiteln.
Kl. 12 började så mästerskapstävlingen, som blev synnerligen spännande mot slutet. Det ena berömda namnet åkte ut efter det andra och till sist återstod en samling, som till större delen kunde betecknas som outsiders. Det mest kända namnet var givetvis Alf Kallenberg, som slog sig fram med de mest fenomenala serier till slutomgången och gick till den som etta närmast följd av okände Bengt Nyström, Bollnäs. Dessa båda kämpade storartat och än ledde Nyström än Kallenberg. Av lätt förklarliga skäl började säkerheten tryta efter den långa kvalificeringen och det blev en del vingliga skott i trean och fyran. Kallenberg låg under med en poäng efter första ståendeskottet, men säkrade segern med en 5:a medan Nyström slutade med 3:a. Fröstell gjorde om sin bragd från rikstävlingen i Östersund, då han också sköt 50 i slutomgången och avancerade högt upp. Han applåderades oupphörligt och allt folket jublade högt när han slutade med två femettor i stående. Kallen-berg fick givetvis också sin andel av bifallet och stockholmarna voro omåttligt stolta över att en av deras egna vann.

Pampig prisutdelning.
Prisutdelningen på Hötorget blev en ståtlig avslutningsceremoni, där Kronprinsen var närvarande och delade ut de högsta utmärkelserna. Kronprinsen överlämnade först hedersplaketter och så kom turen till de hundratals skyttar som utmärkt sig. Det var inte småsmulor dessa hade att hämta, och för att ceremonien inte skulle dra alltför mycket ut på tiden hjälptes kronprinsen av bl. a. prins Gustaf Adolf och greve Bernadotte. Speciellt applåderade blevo givetvis segrarna, som fingo fanfarer. Segrartavlan i riksmästerskapet fick Kallenberg inom glas och ram. I en aldrig sinande ström ropades skyttarna upp och mottogo sina pris och medaljer i guld, silver och brons. Det var ibland fråga om sådana stora praktpjäser att prins Gustaf Adolf en gång fann sig föranlåten fråga en skytt om han hade stadsbud med sig.
Sedan kronprinsen slutligen utbringat ett leve för pristagarna, sjöngo de närvarande unisont Du gamla Du fria, ackompanjerade av Svea livgardes musikkår.
Mera i morgon om priser, resultat o. s. V.
Herz.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 26 juli 1943
N:r 168

Sparsamt med toppresultaten i riksskyttets huvudskjutning.

Gotlandsförbundet blev orepresenterat i söndagens mästerskap. — Tallqvist blev tvåa på extratävling.

T. v. Roserbergschefen, överste Levin, visar skjutprotokollen för
prins Gustaf Adolf och greve Folke Bernadotte. T. h.
stridsskjutningen premierades fältmässigt uppträdande.
Här synes Gösta Holmström it Gävleborgspatrullen i
skyddat läge ladda geväret.

På Riksskyttets andra dag startades de stora bantävlingarna på Stora Skuggan och Kaknäs och även denna dag blev det medelmåttiga prestationer av de gotländska deltagarna, som syntes ha svårt att finna sig till rätta och komma i god form i detta väldiga myller av skyttar. På Stora Skuggan tävlade under dagens lopp c:a.2,000 skyttar i tre olika tävlingar — det var fjärdeklassarna som där hade sina tävlingar och på Kaknäsbanorna drabbade femteklassarna samman. Här fick man också skåda dagens enda fullträff i huvudskjutningen, som levererades av malmöskytten Anders Johnsson. Lagpriset för tremannalag gick också till Malmögillet och som fyra bland föreningslagen återfanns Skarp 9 i Stockholm, där kapten John Gårdman, gammal Visborgs-skytt, bidrog med 75 poäng och blev 56:e man i huvudskjutningens femte klass. Dagens ljuspunkt i gotländskt hänseende var kapten Tallqvists 98-poängare på 300 m. liggande. De bästa i huvudskjutningen var serg. Holmstrand, Visborgs, och J. H. Emilsson, KA 3, som båda hade 73 poäng, men detta räckte ej till en plats i söndagens mästerskap, ty gränsen för de 100 bästa femteklassarna kom att gå bland 74:orna. Inte mindre än 50 man nådde 74 poäng och detta resultat räckte ända till 125:e plats.
Fjärdeklassarna tävlade ????? nämnts på Stora Skuggan från kl. 7 på morgonen till 6,30 på kvällen, varför det lossades åtskilliga skott på de 116 tavlorna. När ett 60-tal man samtidigt sköto den hastiga serien på figurtavlan var det faktiskt svårt att urskilja några enskilda smällar och ekot från bergknallarna förstorade ytterligare allt det oljud som snabbskyttarna åstadkommo.
De första skjutlagen hade en besvärlig sikt att kämpa med, ty solen föll in bakifrån på tavlorna och förmörkade framsidan. Senare på förmiddagen blev det så småningom bättre i detta avseende men i stället var vinden ganska nyckfull och de höga resultaten uteblevo fortfarande. En enda 78 noterades på hela förmiddagen och en 76:a av de 80 möjliga, vilket vältaligt vittnar om svårigheterna.

Kapten Gunnar Tallqvist,
som nådde fint resultat i liggande.

På Kaknäsbanan hade man bättre skydd och bra sikt och enda besvärligheten var egentligen dekolossala värmen, som kom luften att darra över de heta piporna. Det dröjde i alla fall länge innan det blev skapliga resultat och det var flera kända elitskyttar som kommo bort ganska oförklarligt. Algot Olsson, Landskrona, stod mycket länge ensam i toppen med sina 79 poäng och några man hade 78. I de sista tio skjutlagen kom emellertid en lång rad storhejare, som ändrade om ganska grundligt i prislistan, och bland dem var Anders Johnsson i Malmö, som i likhet med Olsson sköt 50 poäng på tavlan. På figurtavlan hade han emellertid flera skott än vad han skjutit och fick därför sätta i gång med omskjutning. Här hängde alltså tätplatsen på denna omskjutning och Johnsson visade att han hade de verkligt goda tävlingsnerverna genom att pricka in sex fullträffar på figurtavlan och säkrade därmed förstaplaceringen. Ännu en 79:a uppenbarade sig, nämligen Åke Andersson, Linköping, sex man nådde 78 och sju man 77 poäng.
Bland gotlänningarna nådde Holmstrand, Visborgs, och Emilsson, KA 3, 73 poäng, och båda med 43 i precisionsserierna, därnäst kom Holger Olsson, Visby, med 72 poäng (43 i prec.-serien), sedan Gunnar Broström, Fårö 71 (42), Gunnar Tallqvist, Visborgs, 70 (40), Å. Erbén, Visborgs, 68 (41), Erik Hammarström, Fårö, 68 (39), Martin Kronlund, KA 3 67 (43), Gustaf Olsson, Fårö, 67 (37), I. Ivås, Visborgs, 66 (39), Albin Larsson, Hemse, 66 (39), Birger Larsson, Fårö, 66 (36), Em. Glifberg, Ekeby, 66 (38), K. Å. Smedberg, Ekeby, 65 (35), Rolf Pedersén, Slite, 65, (37), H. Hallgren, Klinte, 60 (34), G. Medbom, Fardhem, 60 (41).
Bland övriga f. d. gotlänningar märktes som förut nämnts Gårdmans 75-poängare med 46 i prec.serien och Olof Leth, numera stockholmspolis, nådde 72 (43) i huvudskjutningen.
De gotländska fjärdeklassarna nådde ganska svaga resultat och enligt de i går kväll föreliggande resultaten återfanns endast en man på 70, nämligen Bernhard Larsson, Tingstäde, som hade 41 i prec.serien. Vilhelm Ekström, Fårö östra, hade 68 (42), Hj. Andersson, Klinte, 67 (39), Verner Nilsson, Havdhem, 66 (40), C G. Eklund, KA 3, 66 (38), R. Angelöv; Ekeby, 65 (38), N. Fohlström, Visborgs, 62 (33), Josef Jacobsson, Etelhem, 61 (35), H. Bergström, Ekeby, 61 (35) K. A. Tofftén, Fårö, 61 (32), Emil Andersson, Klinte, 60 (36). Stärner, Fritz, Herlitz, Visby och H. Jakobsson, Tingstäde, hade 539 och Allan Larsson, och Evert Sahlsten, Väte, 58 poäng.
Femteklassarna hade sina extratävlingar 300 m. i reglementerade ställningar S 2 och 300 m. liggande, S 3, på Järvabanorna och här hade som nämnts kapten Tallqvist, Visborgs, 98 poäng på S 3, vilket resultat han ledde på ganska länge. Han blev dock småningom slagen av Vilh. Johansson, Forsa, som sköt 99. På S 3 hade vidare Medbom, Fardhem 95, Ivås 94 och även Leth hade 94 i denna tävling.
I skjutningen S 2, alltså i ställningar, hade Tallqvist 85, Glifberg 77, Holmstrand 75. Smedberg 74 och Birger Larsson 73.
I klass IV nåddes följande bästa resultat i S 3, 300 liggande: C. G.
Eklund, KA 3, 91, Lage Andersson, Visborgs, och A. Herlitz, Visby, 85, Anton Karlström, Fårö östra, 84. I 82 hade Eklund, KA 3 77, Henning Larsson, Lärbro, 77, Ivar Larsson, Hemse, 73.
På lördagen går de högre klassernas fältskjutning i Rotebroterrängen samt huvudskjutningen för klasserna 3 och 2.
Fältskjutningen för klass 3 avgjordes på fredagen ute i Tureberg och de fem målen voro 1/4 fig. i front på 240 m. 50 sek., helfig. närstrids på 400 m. 60 sek, halvfig. på 340 m. 55 sek., stor tredjedel på 300 45 sek., och tredjedel på 200 i knästående 45 sek.
Andraklassarna, bland vilka de båda fårötöserna Inga Johansson och Greta Larsson deltogo, hade flyende helfigur på 340 45 sek., halvfig. 320 m., 50 sek., 1/4 fig, i front 170 m., 60 sek., tredjedel 250 m., 45 sek. och hjälm 120 m. 35 sek.
Någon fullträff noterades ej. men tre man stannade på 28 tr. och 27 nåddes av fyra man i kl. 3. Inte mindre än 1,478 man deltogo i klass 3 och i kl. 2 760 deltagare, vilket säger en hel del om den livliga anslutningen. Klass ? uppvisade f. ö. bättre resultat än klass 3, ty där fanns en 29:a nämligen Gunnar Karlsson, Rimbo-Rö och sju man hade 28 tr.
På fredagskvällen samlades skyttarna till Skansen, där flera kända artister från scen och radio bidrogo med underhållning av skilda slag och flera anföranden höllos inför den talrikt församlade skyttehären.
Herz.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 24 juli 1943
N:r 167

Gotland kämpade förgäves om Odenpokalen i riksskyttet.

Halland stod i särklass i stridsskjutningarna. — Gotlänningarna 13:e bland 27 trupper.
(Från Gotlands Allehanas utsände medarbetare.)

Den gotländska gruppen i stridsskjutning.
Det jättearrargemang som årets riks-skyttetävling utgör startades på torsdagen och det största intresset koncentrerades då kring stridsskjutningen i trupp ute på Rosersberg. Här hade Gotland som bekant den stora segertrofen att försvara — gotlänningarna vunno denna speciella tävling i Karlstad förra året och hemförde Livförs. AB. Odens vandringspris — men i år hade man rustat sig till tänderna på många andra håll och gotlänningarna kom-mo bort i konkurrensen med topplagen. Gruppen från Hallands skytteförbund segrade överlägset med 467 poäng efter en perfekt organiserad och genomförd skjutning. Gotlänningarna sköte ganska sent på dagen och resultatet — 366 poäng —räckte då till 10:e plats bland de 27 grupperna. Emellertid kom det ännu några bättre noteringar på eftermiddagen och gutarna, dalade sålunda ned till 13:e plats, vilken de dock ha all anledning att vara nöjda med. Bl. a. kunde de konstatera att flera större förbund fått långt sämre placeringar, t. ex. slog man klart Kristianstads län och Kronobergs skytteförbund som tidigare vunnit vandrings-priset.

Väl organiserad och svår tävling.
Tävlingen gick som nämnts ute på skjutskolan vid Rosersberg några mil norr om Stockholm och där hade tävlingsledningen åstadkommit något som krävde såväl rutin och kalla nerver som snabbhet och beslutsamhet av skyttarna. Denna stridsskjutning är avsedd som prov på en gevärsgrupps förmåga att lösa en fältmässig försvarsstridsuppgift på begränsad tid. Mycket hänger på patrullchefen, som får fördela elden och utföra det mesta av målspaningen samt i övrigt leda gruppens förflyttningar och framträdande.
Till område för tävlingen hade man valt ett skogsbryn med stora mängder av kullersten och buskar i terrängen och här var det på sina håll ytterligt svårt att urskilja figurgrupperna.
När skyttarna efter en kort framryckning kommo till sina skjutställningar fanns ingenting att upptäcka och det gick några spänningsfyllda minuter innan något hände. Givetvis fanns det de skyt-bar som tyckte att något ”gubbaktigt” skymtade och en grupp fyrade av en hel salva mot en förrädisk gråsten som man misstog sig på i tävlingsivern; det var i alla fall inte gotlänningarna.
Snart nog bröt skottlossningen lös på allvar, ty det dök upp några helfigurer under 4-5 sekunder och de skulle givetvis nedkämpas. Ja, så kom hela karusellen i gång och figurgrupperna döko upp på alla möjliga håll under några korta ögonblick. Hur många figurer det egentligen rörde sig om har ännu ingen fått veta, men målgrupperna syntes vara c:a 10 stycken med 3-5 figurer i varje. Vidare förekommo två rörliga mål, en rapporthund och en spejare, och inte heller en prickskytt uppe i ett träd saknades.
Varje grupp hade 300 skott till sitt förfogande och varje träffad figur gav 10 poäng samt för varje träff därutöver i samma figur en poäng. För varje femtal överblivna patroner räknades truppen en poäng till godo. Några tillägg för gott uppträdande, vilket gav Gotland segern i Karlstad, förekom inte i år, men vid ofältmässigt uppträdande varnades gruppen först kollektivt och den skytt som därefter syndade på något sätt dömdes ur striden.
Att förberedelserna varit skiftande därom vittnade den ojämna resultatlistan med differenser mellan lagen på 125 poäng eller mera redan i början. Västmanland nådde först 400 poäng, men sedan kom Västernorrland med 433, vilket man trodde skulle stå sig. Det lilla Hallandsförbundet kom emellertid med dagens sensationsresultat och med förbundssekreteraren själv som gruppchef klämde man i väg med 467 poäng, vilket torde ligga ganska nära maximum.

Kapten Tallqvist god truppchef.
Vid halv 3-tiden gick Gotland ut för att försöka göra hallänningarna äran stridig, men då kämpade man förgäves. Grupperna på eftermiddagen hade det också svårare med belysningsförhållandena, då solljuset föll in i sidled och senare på dagen blev det ännu värre.
Den gotländska truppen stod under ledning av, kapten G. Tallqvist, Visborgs, som skötte sig med den äran och gav klara order. De övriga deltagarna voro K. M. Hansson, Havdhem, G. Holmstrand och I. Tvås, Visborgs, B. Larsson, Fårö östra, E. Hammarström, Fårö, R. Angelöw, Ekeby, K.-Å. Smedberg, Ekeby och J. H. Emilsson, KA 3.
I väntan på stridsskjutningen kunde skyttarna ägna sig åt en extratävling, den s. k. Rosersbergsskjutningen, och här nådde K. Ä. Smedberg det bästa resultatet bland gotlänningarna med 16 tr. och 77 poäng. Maximum var 18 tr. och målen bestodo av rörliga helfigurer i sidled 4 resp. 2 skott, vidare vanlig gangsterskjutning med 5 sek. intervaller-samt ett sitRel-7 mål. Bland gotlänningarna nådde vidare Hammarström 15 tr 71 poäng och Birger Larsson 15 tr 69 p. Ännu sent på eftermiddagen hade endast 3 man nått 17 tr. och ingen av de 270 prickskyttar sam för dagen gästade Rosersberg hade fått fullträff.
Segrare i stridsskjutningen blev alltså Halland med 467 p. 2) Västernorrland 433, 3) Skaraborgs län 415, 4) Dalarne 411, 5) Älvsborgs 405, 6) Södermanland, 401, 7) Västmanlands 400, 8) Stockholms 1 län 399, 9) Östergötland 390, 10) Jämtland 384, 11) Stockholm 372, 12) Örebro 371, 13) Gotland 366. Halland hade 34 träffade figurer och 119 p., Västernorrland 32 fig. 87 p., Skaraborg 31/95, Dalarne 29/109, Älvsborg 30/90, Söderman’ land 30/88, Gotland 26/96.
Flera kända personer inom skyttevärlden voro självfallet närvarande på Rosersberg, bl. a. prins Gustaf Adolf, greve Folke Bernadotte och armschefen, general Holmqvist, som i sitt sällskap hade de finska generalerna Österman och Hannelius samt danske generallöjtnanten With.
Den väldgia pistaltävlingen.
på Rocksta-området ute vid Ängby inleddes kl. 7 på torsdagsmorgonen och beräknades hålla på ännu vid 8-tiden på kvällen. Det var nämligen ej mindre än 1,200 skyttar som skulle pröva på det fältskyttearrangemang som där lagts upp med all den finess stockholmarna äro mäktiga. Några fullständiga prislistor ha givetvis ej gått att få och bland de hittills lämnade resultaten äro lejonparten av skyttar från huvudstaden. I grupp A, klass 2, låg på middagen Olof Leth, Stockholmspolisen, f. d. Visborgs, som tvåa på 34 tr. av 50 möjliga. I tävlingen på armépistol m/107 har C. G. Eklund, KA 3, skjutit 33 tr.
Torsdagen bjöd på strålande väder och arrangörerna hoppas naturligtvis att detta skall fortsätta under den tid skytteinvasionen varar.
Herz.

P. S.
Rosersbergsskjutningen vanns av Andersson, Jönköping, med 17 träffar och

P. S.
Rosersbergsskjutningen vanns av Andersson, Jönköping, med 17 träffar och BO poäng, följd av E. Andersson, Östergötland, med 17 tr. 80 p. och B. Lindwall, Östergötland, med 17 tr. 77 p.
Av gotlänningarna placerade sig K. Å. Smedberg på 7:e plats med 16 tr. 76 p. E. Hammarström på 23:e plats med 15 tr. ,71 p. och B. Larsson på 26:e plats med 115 tr. 69 p.
I pistolskjutningen kom C. G. Eklund, KA 3, på 11:e plats i sin grupp med sina 33 poäng. 80 poäng, följd av E. Andersson, Östergötland, med 17 tr. 80 p. och B. Lindwall, Östergötland, med 17 tr. 77 p.
Av gotlänningarna placerade sig K. Å. Smedberg på 7:e plats med 16 tr. 76 p. E. Hammarström på 23:e plats med 15 tr. ,71 p. och B. Larsson på 26:e plats med 115 tr. 69 p.
I pistolskjutningen kom C. G. Eklund, KA 3, på 11:e plats i sin grupp med sina 33 poäng.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 Juli 1943
N:r 166

Bröllop.

Ett vackert bröllop hölls i lördags i Dalhem, då kamrer Adolf Ohlsson, Gandarve, sammanvigdes med fröken Anna-Lisa Karlsson, Lindarve i Ekeby.

Borgerlig vigsel ägde på förmiddagen rum i rådhuset i Visby, varefter brudparet i bil for till bröllopsgården i Dalhem, där den närmaste släkten inbjudits på middag. Vid tvåtiden ställdes färden till missionshuset, där den frikyrkliga vigseln ägde rum. Missionshuset var mycket vackert dekorerat med björkar och blommor. Brudparet intågade under det att Berthil Söderström utförde bröllopdmarsch ur ”En midsommarnattsdröm” av F. Mendehlson på orgel. Härefter sjöng Berthil Söderström ”Jag lyster mina ögon upp till bergen” av Carl Nylund. Pastor Gösta Arnström förättade härefter vigseln efter den frikyrkliga ritualen. Efter denna sjöngs åter en solosång av hr Söderström, varefter församlingen gemensamt sjöng en bröllopspsalm.
Bröllopsfesten, till vilken friförsamlingen och ungdomsföreningen inbjudits jämte en del vänner till brudparet, fortsatte härefter till kvällen. Under denna bjöds på kaffe och andra förfriskningar. Vid festligheten höllos flera tal till de nygifta, bl. a. av vigselförrättaren, friförsamlingens ordf. H. K. Söderström, samt av bruttbonden handl. Hilding Söderström m fl. Sist framfördes brudparets tack till de församlade för lyckönskningarna genom bruttbonden. Mycken sång och musik framfördes ävenså under festen. Ett stort antal telegram anlände under dagens lopp till brudparet, som på kvällen avreste till fastlandet på en bröllopsresa. Vid avresan från Dalhem hyllades de med leven och salut. Bruttbonde var som nämnts handl. Hilding Söderström, som bruttöverska fungerade fröken Iris Pettersson, Hässelby.

I Visby domkyrka sammanvigdes på lördagen tjänstemannen i Stockholm Enskilda bank AB. löjtnanten i kustartilleriets reserv Bengt Westberg, Stockholm, och fröken Gärd Holmqvist, dotter till landsfiskal Thure Holmqvist och hans maka, född Nyström, Visby. Vigselförrättare var marinpastor Bror-Axel Lindörn, Stockholm, som även sjöng brudmässan. Löjtnant C. H. Gillberg, Fårösund, sjöng före vigselakten ”Es muss ein Wunderbares sein” av Liszt samt efter densamma ”Still wie die Nacht” avBohm. Brudparet intågade under tonerna av ”Midsommarnattsdrömmen”. Kyrkomarskalkar voro kapten Stig Holmqvist, löjtnanterna Jan Beckman, Börje Duus och Sigvard Olsson. Brudparet lämnade kyrkan under tonerna av marschen ur ”Bröllopet på Ulvåsa”. Efter vigseln gav brudens föräldrar middag i sitt hem.

Vigsel ägde på lördagen kl. 4 rum i Klinte kyrka mellan tjänstemannen vid statens reservförrådsnämnd Inge Jacobsson och fröken May Pettersson, dotter till hr Orvar Pettersson, Klintehamn, och hans maka. Vid brudparets inträde i kyrkan spelades på orgeln bröllopsmarschen ur ”En midsommarnattsdröm” av Mendelssohn och en släkting till bruden, hr Gösta Schiller, Stockholm, sjöng därpå ”Folkvisa” av Merikanto. Vigselförrättare var prosten G. Sjöberg, som även höll ett vackert lyckönskningstal till de unga tu. Akten omslöts av psalmerna 169:2 och 21, och som utgångsmarsch spelades på orgeln ”Bröllopet på Ulfåsa” av Söderman. Uppvaktade tärna var brudens syster fröken Ulla Pettersson och som kyrkomarskalkar fungerade brudens broder hr Carl-Henrik Pettersson och fänriken vid flottan Nils Carlsson. Brudnäbb var två systerdöttrar till bruden, Siv och Ulla-Britt Svensson.
Efteråt gav brudens föräldrar middag för ett antal gäster på Klinte hotell. Omkring ett 100-tal lyckönskningstelegram ingingo till de nygifta, bl. a. från en i Buenos Aires gift och bosatt syster till bruden.

I lördags sammanvigdes i Othems kyrka styrmannen Erik Hagberg och fröken Karin Nilsson, dotter till framlidne kronolotsen K. Nilsson och hans maka, Slite. Brudparet intågade i kyrkan medan köpman Sem Andersson på orgeln spelade bröllopsmarsch ur ”En midsommarnattsdröm” av Mendelssohn. Sedan följde ps. 233 och efter vigseln ps. 234, varefter kyrkoherde Anders Wernberg höll ett hjärtligt lyckönskningstal till de nygifta. Som utgångsmusik spelades marschen ur ”Bröllopet på Ulvåsa” av Söderman. Efter vigseln gav brudens moder middag på penisionat Lundberg för släkten och de närmaste vännerna. Ett stort antal lyckningstelegram anlände.

Vigsel ägde i lördags rum i Tyska kyrkan i Stockholm mellan studienrat Walter Schock, major i reserven i tyska armén, och fröken Greta Eneman, dotter till framlidne landsfiskal Emil Eneman och hans ävenledes framlidna maka född Broose.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 19 juli 1943
N:r 162