Rättegångs- och Polissaker.

Rådhusrätten d. 31 Aug.
Icke mindre än 6 minderåriga gossar, af mellan 7 och 14 års ålder, tilltalade för inbrott och stöld, instäldes för rätten, åtlöljda af sina föräldrar. De voro arbetaresöner, 2:ne bröder Ekström, Oscar Gustafsson, Gustaf Adolf Pettersson och Lars Olof och Carl Wilhelm Dahlgren. Genom att nattetid inslå ett fönster hos smeden Grönberg hade de förskaffat sig tillträde till hans smedja och der tillgripit 1 kaffeqvarn, 1 strykjern med 2 lod samt en skrufmutter; likaledes hade de nattetid beredt sig int äde i en konsul Enequist å Lenna tillhörig smedja, der de tillgripit 6 gamla och 6 nya hästskor, hvilka de derefter glimt i en buske utanför trädgården flerstädes, utan att sedermera efterse, om de ännu lågo qvar.
Af en enka Nordin från Tofta, hade de tillgripit en af henne i en korg förvarad portmonnä, innehållan 8 Kronor 56 öre.
Vidare hade de, afvaktande en hemresande landtbo, gömt sig bakom en sleeperstapel utanför norderport och sedan landtbon åkt förbi skyndat fram och bakom hans rygg ryckt till sig en bak i vagnen liggande paket. innehållande kaffe, socker m. m. Stölderna jemde inbrotten erkändes i allmänhet af de tilltalade. Särskildt yrkades häkte å Carl Ekström, hviket dock, i anseende till hans minderårighet, för närvarande icke kunde beviljas, och uppskjöts målet, för vidare utredning, till den 21 dennes.

Från Jernhandlanden Axel Fahlströms salubod härstädes bortstulos den 31 augusti på morgonen 2:ne dussin matskedar af förtent jernplåt, enligt af Fahlström derom hos stadsfiskalen gjord anmälan, värda 2 kronor 23 öre, för hvilken stöld en med tvål och diverse annat småkram kringresande och månglande karl vid namn Grönqvist misstänktes. Vid med Grönqvist omkring 2:ne timmar derefter af stadsfiskalen anstäldt polisförhör befanns han innehafva 6 stycken skedar af ofvannämda beskaffenhet, men uppgaf, att han på lördagen köpt sådana hos Fahlström, utan att han dock kunde minnas huru många, att han derefter försålt en del och nu hade 1/2 dussin qvar, samt förnekade på det bestämdaste att hafva olofigen tillgripit några skedar. Hans uppgifter voro dock mycket orediga, och som han icke hade någon stadig sysselsättning och saknade laga försvar, blot Grönqvist öfverlemnad till konungens befallningshafvande med anmälan om förhållandet för vidare förordnande.

Stadsfiskalen Gustafsson mot muraren Jakob Rosenlund angående fylleri:
Rosenlund hade den 21. sistl. juli anträffats å gata här i staden i öfvorlastadt tillstådd och då stadsfiskalen ville taga honom i förvar hade Rosenlund gjort motstånd samt skymfat honom.
Rosenlund, som i dag uppträdde inför rätten temligen upprymd och stortalig, erkände att han vid ifrågavarande tillfälle ”varit litet sömnig i ögonen, men inte full”. Tvänne tillkallade vittnen intygade dock, efter utlagd ed, sanningsenligheten af den mot Rosenlund gjorda angifvelsen.
Rosenlund, som vid protokollets uppläsande, och under vittnesförhöret ville ha sitt ord med i laget och derför var svår att tysta utbrast nu:
”Poliserna kommo och höggo mig. Jag var icke då full, och är det ej heller nu; men (pekande på stadsfiskalen) han var det då, och är så nu med.”
Stadsfiskalen: Jag finner mig nu ytterligare föranlåten att yrka särskildt ansvar å Rosenlund för fylleri inför rätta.
Rosenlund: Jag bestrider, och yrkar uppskof med målet för att med vittnen styrka min oskuld.
Sedan Rätten tillkännagifvet att målet skulle uppskjutas på tre veckor, måste Rosenlund, som ännu ville hålla tal, föras ut ur sessionsrummet.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 September 1874
N:r 70

Baptistmålet.

Efter det vi i det föregående, enligt löfte, meddelat krigsrättens dom i det märkliga mål, som under ofvanstående rubrik flere gånger varit i vårt blad berördt, gå vi nu att anställa några kortfattade betraktelser, framkallade dels af hvad under målets handläggning förekommit, dels af den stora uppmärksamhet detsamma å andra orter framkallat, i det redan, oss veterligen, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Svenska Posten, Svenska Medborgaren, Dagens Nyheter och Jönköpings Dagblad åt saken egnat särskild uppmärksamhet. Att detta aktgifvande på en företeelse af så stor framtida betydelse, som den förevarande skall komma att vinna ytterligare omfattning, äfvensom att jemväl utlandets press skall upptaga densamma till pröfning, kan knappast dragas i tvitvel.
Innan vi öfvergå till de reflexioner frågan hos oss sjelfva framkallat, vilja vi emellertid i förbigående antyda den olika uppfattning af densamma, som tvänne af de ofvannämnda tidningarna lagt i dagen.
Sålunda har Handelstidningen i Götborg, som näst efter oss tog frågan om hand ansett att det straff, som drabbat de tilltalade, lir barbariskt äfven om domen öfver dem är i full enlighet med lagens bokslut. Till denna vigtiga punkt skola vi längre fram återkomma, nu blott anmärkande, att Handelstidningen icke tyckes hafva reda på konventionen af år 1811, enligt hvilken särskilda grunder blifvit för Gotlands vapenföra män fastställda beträffande värnepligten. H. T. tyckes nemligen tro, att de nu tilltalade befinna sig i den vanliga beväringsåldern, eftersom det aktade bladet benämner dem ”ynglingar”, och att deras vägran att bära vapen salunda, fastän detta icke närmare uttalats, skulle jemde de religiösa betänkligheterna hafva sin grund hos den hos ungdom i allmänhet rådande obetänksamhet och oerfarenhet af det borgerliga lifvets pligter och fordringar. Så är dock icke förhållandet; en blick på de af oss meddelade, för de tilltalade utfärdade preatbevisen, visar genast, att alla de nu dömde äro mognade män, hvilka i allt annat än som stått i strid med deras religiösa tro, visat sig förstå, erkänna och fullgöra hvad staten, kyrkan och kommunen af dem fordrat.
Svenska Medborgaren, som också egnat saken en sjelfståndig belysning, ser den ur en helt annan synpunkt och tyckes tro, att antingen feghet eller grott trots skulle ligga till grand för de dömdes handlingssätt, fastän religionen — som då här skulle blifva intet annat än skrymteri — fått tjeua som mask åt de resp. skådespelarna. Det faller sedan af sig sjelft, att bladet ansett straffet vara ett godt, varnande exempel för andra dylika skrymtare, och att följaktligen nu gällande krigslagar, åtminstone i för denna fråga tilllämpliga punkter, äro fullt lämpliga och tidsenliga.
Dessa äro de olika uppfattningar som från svenska pressens sida hittills gjort sig gällande. Dagens Nyheter har, utan att ännu för egen del yttra, sig, blott infört en korrespondens i ämnet från Wisby, sedermera utan anmärkningar införd i Jönköpings Dagblad hvari uttalas som allmänt omdöme, att den ifrägavarande domen skall kunna medföra rätt mänga faror lör vär at mänga som ofelbar ansedda statskyrka, och i Girigt genom sina följder leda till sociala förvecklingar af beaktansvärd art.
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning har särskilt förklarat sig icke kunna fatta, efter vilket lagrum de tilltalade blifvit dömde, eftersom straffet blifvit så hårdt. Dessa lagrum hafva förut, vid införandet af protokollerna och utslaget i målet åberopats, men då det torde intressera mången att få kännedom om dessa lagrums ordalydelse, införa vi dem här nedan, sådane de finnas redigerade i den af sekreteraren i krigshofrätten, hr J. A. Wallensteen år 1870 utgifna upplaga af krigslagarne.
Sjunde kapitlet, som handlar om brott emot krigslydnaden m. m. stadgar i 1:sta §:
Krigsman, som, då fienden är nära, eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medförer större fara, vägrar att åtlyda förmans honom i tjensten gifna befallning, skall, der betydligare skada af den vägran kom, mista lifvet genom skjutning eller dömas till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest dömas till straffarbete från och med tre till och med sex år.
Gör någon det vid annat tillfälle och kom deraf betydligare skada eller skedde vägran inför samlad trupp; dömes till straffarbete från och med ett till och med tre år.
Sker brottet i andra fall och är den brottslige officer eller underofficer; straffas med fängelse och derjemte, så vida omständigheterna ej äro synnerligen mildrande, med afsättning; hörer han till manskapet; dömes till straffarbete i högst ett år eller fängelse, eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

Andra § lyder så:
Der krigsman uppsåtligen underlåter att rätt fullgöra förmans i tjensten gifna befallning eller, genom onödig förfrågan, motsägelser eller invändning, eller annorledes, uppehåller befallningens verkställighet; vare lag, som i 1 § sägs.
Har någon af försumlighet eller oförstånd förbrutit sig på sätt nu nämndt är; straffes efter 10 kap. 22 §; dock må ej disciplinstraff användas med mindre omständigheterna äro mildrande.

Då krigsrätten stödt sitt utslag uteslutande på ofvan anförda §. §., så finner man genast, att den ansett de åtalade förbrytelserna hänförliga till de ställen i dem, som vi kursiverat. Och då protokollerna i målet gifva vid handen att de tilltalade gjort sig skyldiga till fel just emot dessa bestämmelser, och lagens ord i de tillämpade fallen äro klara och således oförtydbara, kan, såsom vi ock förut antagit, domen såsom sådan icke stämplas såsom orättvis eller beroende på felaktig tolkning af lagens vare sig anda eller bastat, utan måste anses vara fullt riktig.
Vore nu härmed allt godt och väl, så vore heller ingenting vidare att i frågan yttra. Men just den log, som nu af krigsdomstolen tillämpats, synes oss vara af beskaffenhet att påkalla en snar och samvetsgrann revision — allrahelst som juryinrättningens införande hos oss ännu hägrar i ett atlägset fjerran — och det är af denna orsak vi anse oss böta yttra ännu några ord.
Inom hvarje lands lagstiftning har man, åtminstone på senare tider, ansett det vara en helig pligt, att ställa straffet i rimligaste förhållande till brottet. Vår egen strafflags utmärkte författare har också beaktat detta, i det han arbetade för och lyckades få hos oss infördt det s. k. latitudsystemet, hvilket visserligen visat sig medföra åtskilliga olägenheter, men som dock, tillämpadt af en erfaren och rättrådig domare, torde vara att betydligt föredraga framför straffbestämmelserna från 1734. I viss mån kan detta system sägas vara infördt äfven besträffande krigslagarne, men öfver hufvud måste man dock om dem säga, att de äro alltför drakoniska, ja, i några fall rent af partiska till förmån för befälet. Denna del af frågan här dock icke till ämnet för denna uppsats, och vi lemma den derför.
Tre af de dömde baptisterna halva förut för med den förevarande likartad förseelse blifvit straffade med ett års fästningsarbete hvardera. Detta straff synes oss vara tillräckligt, och dermed halva vi också angifvit vår uppfattning af frågan och antydt huru lagen, efter vår åsigt, borde förändras. Enligt 1811 års konvention, sådan den nu lyder, uppgår samfälda vapenöfningstiden icke ens till det antal dagar, som förut varit bestämda, eller något öfver 200, och under sådana omständigheter tyckes oss att 365 dagars inspärrande bland de uslaste brottslingar och med skyldighet till arbete för kronans räkning hvade helgfri dag, vara straff nog för vägran att bära vapen under en vida kortare tid och under en större personlig frihet, än den, som kommer fästningfången till del. Också äro vi tidigt förvissade om, att ingen vapenskyldig, midt under djupaste hed och under det ingen den ringaste anledning till dess brytade förefinnes, vare sig af feghet eller lättsinne underkastar sig årslångt straffarbete framför några dagars årlig vapenöfning i sällskap med hederligt folk, med vänner och bekanta och under ett humant befäl. Nej, här ligger grunden djupare och han måste antagas ligga djupare, när mognade män utan klagan underkasta sig förnyadt årslångt fängelsestraff, hellre än att bära krigiska vapen. Här är det icke feghet, icke lättsinne, det är öfvertygelse, grundad på bibliska bud, som framträder, och det är just härtill lagstiftningen hör och utan tvifvel också snart måste taga hänsyn. Den oafvisliga pligten för regering och riksdag att sörja för landets försvar bör nämligen icke råka in på sådana afvägar, att man blott och bart har detta mål i sigte; man måste äfven se till, att vid sträfvandet att vinna detsamma allmänna rättsprinciper icke obetänksamt kastas öfver bord. Och till de allmänna rättsprinciper, hvilka äfver hela den civiliserade verlden alltmer och oafvisligt vinna erkännande hör den, att icke med våldsamma medel kränka någons samvetsfrihet. Vår regeringsform stadgar också, att konungen ”icke må någons samvete tvinga eller tvinga låta”.
En annan sida at saken, icke mindre beaktansvärd, är den rörande följderna. Rörande dessa hafva vi förut yttrat oss, och vi kunna således nu inskränka oss till det allmänna omdöme, att de skola blifva för landet allt annat än lyckobringande.
Lagens båge bör vara stark, men man må icke pröfva dess kraft till den grad, att den brister. Så snart man genom en olämplig lagstiftning ställer straffet utan rimligt och förnuftigt förhållande till brottet, har man emellertid tagit ett farligt steg i denna riktning. Folkets sunda medvetande skall då säga det, att lagen icke längre är lag, det är rättvisa, utan fastheldre motsatsen; aktningen för denna lag skall upphöra, och dermed har staten lått ett kräftsår, som icke torde vara så alldeles lätt att bota.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 September 1874
N:r 70

Baptistmålet.

(Forts.)
Den 28 Juli.
S. D. företogs till förnyad behandling den 14:de innevarande månad härstädes förehafda till denna dag uppskjutna ransakningen med infanteristerne vid Närs kompani N:o 510 Lars Pehrsson Bönde och N:o 512 Jakob Johan Laugren Gannor samt jägaren vid samma kompani N:o 510 Lars Johansson Bönde, alla från Lau socken, jemte infanteristerna vid Hoburgs kompani N:o 314 Gabriel Jacobsson och 325 Olof Olofsson, begge från Botreifs i Hamra socken, tilltalade för vägran att åtlyda förmäns i tjensten gifna befallningar att taga vapen och fullgöra deras beväringspligt; hvarvid i närvaro af t. f. åklagaren styckjunkaren C. J. Brodd, samtlige svarander sig infunno.
Efter uppläsande af protokollet vid förra rättegångstillfället, hvilket af parterne ömsesidigt godkändes, inlemmade åklagaren angående de tilltalade följande frejdebetyg:
Att husbondesonen Lars Persson Bönde född i Lau församling, Gotlands län, den 10 maj 1841 (fyratioett), eger godkänd kristendomskunskap och är oförhindrad att begagna H. H. Nattvard, hvilken han dock såsom baptist, ej på flera år inom lutherska kyrkan anammat, samt genom krigsdomstol den 15 Januari 1873 dömd till ett års fängelse för brott, hvarom k. kung. af den 4 Maj 1855 handlar; varder härmed på begäran intygadt, med tillägg att Persson, som är vaccinerad, i öfrigt eger god frejd, åtnjuter borgerligt förtroende, samt icke lagligen är gift.
När & Lau af pastorsembetet den 20 Juli 1874 (sjuttifyra).
Carl Norrby
p. l.

Att arbetaren Jacob Johannes Laugren, enligt härvarande ministerialböcker, född i Lau församling, Gotl. län, d. 26 Aug. 1829 (tjugonie), eger försvarlig kristendomskunskap och är oförhindrad att begagna H. H. Nattvard, hvilken han dock på flera år icke i lutherska kyrkan anammat, eger god frejd, är vaccinerad och i äktenskap förenad med Kritstina Maria Rydström, varder på begäran intygadt med det tillägg, att attestaten d. 20 Juli 1872 uttagit utflyttningsbetyg till Östergarn och sedan ej anmält sig såsom till Lau återflyttad. När & Lau af past. emb. d. 20 Juli 1874.
Carl Norrby
p. l.

Att husbondesonen Lars Johannes Johansson, Bönde född i Lau församling af Gotlands län d. 15 Mars 1848 (fyratioåtta), eger godkänd kristendomskunskap och är oförhindrad att begagna H. H. Nattvard, hvilken han dock, såsom baptist, ej på flera år inom lutherska kyrka anammat samt den 15 januari 1873 af krigsdomstol dömd till ett års fängelse för brott, hvarom k. kung. af den 4 Maj 1855 handlar, varder härmed på begäran intygadt, med tillägg att attestaten i öfrigt eger god frejd, är vaccinerad samt ogift.
När & Lau af past. emb. d. 20 Juli 1874 (sjutttiofyra).
Carl Norrby
p. l.

Att arbetaren Gabriel Laurentins Jacobsson vid Botreifs i Hamra, född derstädes d. 26 Sept. 1839, eger försvarlig kristendomskunskap och är oförhindrad att begagna H. H. Nattvard, innehar medborgerligt förtroende och tillhörer baptistsekten och är gift, varderder härmed på begäran intygadt, af Öja d. 20 Juli 1874.
N. Krusell
p. l.

Att arbetkarlssonen Olof Niklas Olofsson vid Botreifs i Hamra, född derstädes d. 10 Jan. 1836 eger någorl. försvarlig kristendoms kunskap och är oförhindrad att begagna H. H. Nattvard, lefver ogift samt innehar medborgerligt förtroende och tillhörel Baptist sekten, varder härmed på begäran intygadt och med tillägg, att han genom Kongl. M:ts utslag d. 15 Jan. 1873 varit dömd för brott mot krigslydnad.
Öja d. 20 Juli 1874.
N. Krusell.
p. l.

Svaranderne, hvar för sig ytterligare hörde, vidblefvo fortfarande deras föresats att, af anförda skäl, undandraga sig bevärings pligten, för såvidt vapens bärande vore från denna oskiljaktig, hvarförutan svaranderne, likaledes hvar för sig tillfrågade, medgåfvo att deras åtalade vägran att fullgöra befallningen att taga vapen egt rum: Lars Perssons, Jacob Johan Laugrens och Lars Johanssons framför kompaniet och sålunda inför samlad trupp, men Gabriel Jacobssons och Olof Olofssons vid förhör inför Militärbefälhafvaren.
Då vidare ej förekom än att parterne å ömse sidor öfverlemnade målet till domstolens pröfning, åklagaren under yrkande af laga ansvar å de tilltalade och åläggande särskildt för Lars Persson, Jacob Johan Laugren och Lars Johansson att gälda kostnaden för deras inställelse till mönstring med, enligt företedd räkning 6 kr. 35 öre, mot hvilket yrkande bemälde svarander ingenting hade att invända, fingo vederbörande afträda medan Krigs Rätten öfverlade till följande för återförekallade, parterna afsagda..

Utslag:
Genom egna erkännanden och af hvad i målet i öfrigt förekommit äro tilltalade Infanteristerna vid Närs kompani n:o 510 Lars Persson och n:o 512 Jacob Johan Laugren, jägaren vid samma kompani n:o 510 Lars Johansson, samt infanteristerna vid Hoburgs kompani n:o 314 Gabriel Jacobsson och n:o 325 Olof Olofsson förvunne att hafva, de trenne förstnämde eller Persson, Laugren och Johansson framför kompaniet vid hvilket de varit enrollerade och sålunda inför samlad trupp, samt de tvenne senare, eller Jacobsson och Olofsson vid förhör inför Militärbefälhafvaren, vägrat åtlyda förmäns dem i tjensten gifna befallningar att taga vapen och fullgöra deras beväringsskyldighet; och varda förthy svaranderna, af hilka Persson Johansson och Olofsson för med den förstnämda likartad förseelse en gång tillförene undergått bestraffning, med tillämpning af 7 kap. 1 och 2 §§ i för Krigsmakten gällande strafflag, af Krigs Rätten dömde att umgälla nu åtalade förbrytelserna: Infanteristen n:o 510 Lars Persson och jägaren n:o 510 Lars Johansson, hvardera, med straffarbete i ett år och fyra månader, infanteristerne n:o 512 Jacob Johan Laugren och n:o 325 Olof Olofsson, hvardera med straffarbete i ett år och infanteristen n:o 314 Gabriel Jacobsson med straffarbete i tio månader.
Härförutan tillförbindas svaranderne Lars Persson, Jacob Johan Laugren och Lars Johansson att gemensamt ersätta kostnaden för deras genom kronobetjeningen ombesörjda inställelse till mönstring med fordrade sex kr. 35 öre.
Etter afkunnandet af förestående utslag och sedan besvärshänvisning lemnats förklarade samtliga vederbörande sig med utslaget nöjda,
Rättsligen utdraget; betygar
Exofficio:
Gabriel Herlitz.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 2 September 1874
N:r 69

Rättegångs- och Polissaker.

Rådhuset den 24:de Aug.
Stadsfiskalen hade åtalat stenläggaren Carl Dahlberg och artilleristen J. Jansson för slagsmål utanför nya krogen å Adelsgatan den 17 dennes på e. m. Dahlberg lät sig icke afhöra men deremot inställde sig Jansson åtföljd af batteriombud, styckjunkaren Carlsson. Entreprenören för den nya gatläggningen härstädes Faber, uppträdde som målsegare, och uppgaf att han på ofvannämde dag kl. mellan 5 och 6 på e. m., då han befunnit sig utanför stadsgevaldigerns hus fått ett slag i hufvudet af en på honom smygande person, hvilken skulle varit Jansson. Denne nekade dock härtill men erkände att han gifvit Faber en knuff. Jansson förklarade för resten att han vid tillfället varit så öfverlastad, att han ej så noga mindes hur han betett sig. Åklagaren yrkade ansvar å J. för fylleri och våld mot person samt för öfrigt uppskof för Dahlbergs hörande. Målet uppskjöts den 14 Sept. då Dahlberg vid 10 kronors vite skall iakttaga inställelse.

Gjutaren Lundqvist hade till rätten inlemnat en skrift, innefattande begäran att få på samma plats som förut, vid gamla hamn, uppföra en gjuteribyggnad efter enehanda ritning som till det förra, nyligen nedbrunna gjuteriet. Men då den sökta platsen ligger i närmaste granskap med tängsticksfabriken, och hrr stadsfullmäktige härå fästadt uppmärksamhet, förklarade rätten, att utlåtande nu icke kunde meddelas, men att sådant med första skulle lemnas sökanden. — Man torde emellertid vara berättigad hoppas, att rådhusrätten för sin del afslår ansökningen, hvars beviljande, efter de bedröfliga erfarenheter man redan eger, kan komma att medföra stora faror.

Arbetaren Carl Erlandsson hade instämt sin hustru, Maria Christina Palmgren under yrkande, på anförda, talande skäl, af äktenskapsskilnad. Hustru E. erkände sitt fel, och blef målet för vittnens hörande och för anskaffande af hennes prestbetyg uppskjutet till den 7 september.

Cellfängelset den 22 Aug.
Ransakning hålls med en ung, fjortonårig äfventyrare, från Svea lifgardet afvikne ”trumslagareeleven” Herman Adolf Pegel, hvilken efter rymningen gjort för hans ålder vidsträckta resor, såsom till Strengnäs, Södertelje, Wisby, Calmar, Mönsterås, Oscarshamn, Borgholm, derifrån åter till Wisby, Calmar, Carlskrona, Ronneby, Christianstad, Ystad, Malmö, och derifrån till det glada Köpenhamn, der han gjorde en fransysk visit hos en kusin, som dock ej visade äfventyraren någon synnerlig slägtkärlek, hvarför han öfver Calmar återvände hit till Wisby. Här lyckades han vinna anställning hos guldsmeden Elgstrand, hvilket han icke lönade bättre, än att han af sin husbonde tillgripit såväl en plånbok, innehållande 399 kronor, som ett ur af silfver, hvarefter han begat sig ut på landet. Här blef han nu anhållen på en gästgifvaregård och förd till kronolänsman Alfvegren, som utan vidare krus häktade den unge tjufven. Vid gripandet innehade han ännu såväl uret som 392 kronor af penningarne.
Under ransakningen erkände den unge förbrytaren fritt och otvunget, och som han är minderårig resolverades, att han skulle till konungens befallningshafvande öfverlemnas för att afsändas till hemorten och derefter insättas i någon allmän uppfostringsanstalt för vanvårdade barn.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 29 Augusti 1874
N:r 68

Rättegångs- och Polissaker.

Vid rådhusrättens sammanträde den 17 d:s hade stadsfiskalen, såsom allmän åklagare, icke mindre än 13 särskilda mål på sin föredragningslista, och blefvo en del af dessa dels afgjorda, dels till följe af vidare utredning och behöflig bevisning, dels till följe af uteblifven inställelse af tilltalade och inkallade personer, uppskjutna till den 31 dennes. Högst sorgligt var det ad se en mängd minderåriga barn till talade för tjufnad och att förnimma sådant hafva skett äfven medelst inbrott. En del af dessa minderåriga, 9 á 10 år gamla hafva dock föräldrar som flitigt besöka metodistkapellet sedan de öfvergifvit vår församling, ehuru de stå qvar i våra kyrkoböcker.
De märkligare mål, som i detta afseende utgjordes voro:
1.) Ifrån taket å en hr konsul J. N. Kinberg tillhörig, vid Skeppsbron belägen materialbod hade minderårige skomakaresonen Frans Öman, 14 år gammal, väfskedmakaresonen Carl Nilsson, på 10:de året, och skräddaresonen Carl Blom, ännu yngre, lösbrutit en del gamla bräder, hvarje bräde upptaget till ett värde af 17 öre pr stycket, söndertrampat desamma i mindre stycken och derefter i medhafda säckar inlagt och till föräldrarnes bostad hemfört samma till bränsle. Tvenne af gossarne hade sålunda, i 3:ne särskilda omgångar, hvardera gången hemtagit 1 sönderbrutet bräde, den 3:dje i 2 omgånger en hvarje gång, och blefvo de derföre dömda att, under vederbörlig uppsigt, i hemmet agas med ris af föräldrarne, hvilka, närvarande vid rättegångstillfället, delvis förklarade att de togo all möjlig vård om sina barn och bemödade sig om att gifva dem den kristliga uppfostran och de kristliga förmaningar Guds ord anbefalde.
2.) Lördagen den 13:de sistlidne Juni, omkring kl 4 e. m. hade minderårige arbetaresönerna Carl Falk och Carl Jacob Salomon Dalgren smugit sig in i Urfabrikören Ehingers härstädes urmakareverkstad och der tillgripit ett på bordet liggande, till reparation inlemnadt fickur med åtföljande mindre silfverkedja för urnyckeln äfvensom en urmakaretång, derefter smugit sig bort, gått ut i pallisaderna samt i ett i stadsmuren derstädes befintligt hål gömt uret, hvarefter de begifvit sig till österport och derstädes försålt den i inköp 2 kronor kostande tången för 25 öre till en okänd bonde. På söndagen hade gossarne åter begifvit sig ut i palisaderna efter uret och der söndertagit samt sinsemellan fördelat bitarne af detsamma. Den mindre silfverkedjan hade icke blif vit söndertagen, utan återfanns den sedermera, till följe af nitisk polisefterspaning oskadd jemte de flesta delarne af det sönderslagna uret. Barnen dömdes att i hemmet agas, under vederbörlig uppsigt, hvarjemte deras härvarande föräldrar, de för det förstnämda målet, ålades att ersätta konsul Kinberg för de borttagna bräderna med 17 öre pr st., de för det senare urmakaren Ehinger för den förstörda klockan med 6 kronor, och erhöllo föräldrarne slutligen allvarliga, ömma och hjertgipande varningar och föreställningar om deras föräldrapligter i afseende på barnens vård och kristliga uppfostran.
3.) Ett tredje mål föredrogs äfven. Tvänne bröder, Carl Johan och Carl Fredrik Johan, minderåriga och söner tid arbetaren Jacob Ekström hade blifvit till rätten kallade för det de gjort inbrott och stulit på 2:ne särskilda ställen, nämligen: det ena i konsul L. N. Enequists smedja å Lenna, der de tillgripit hästskor, det andra hos smeden Grönberg, der diverse saker tillgripits. Deras fader var närvarande, men sönerna icke, och blef målet derföre uppskjutet till den 31 i denna månad, då sönerna vid hämtningsäfventyr skulle, jemte fadren, vid rätten sig infinna.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 25 Augusti 1874
N:r 67

Baptistmålet.

Såsom det var att förutse, har krigsrättens härstädes dom öfver de för vägran att bära vapen tilltalade baptisterna väckt stort uppseende. Sålunda innehåller Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för i fredags en längre artikel, som strängt klandrar domen, uttalar att red. ej kan förstå, efter hvilken lagparagraf de åtalade blivit dömde samt anser att justitieombudsmannen bör i saken ingripa. Såväl i anledning häraf, som vårt löfte vid målets refererande att till detsamma återkomma, skola vi förskaffa oss alla handlingarne i målet och med allra första offentliggöra desamma. Vi skola då också för egen del närmare uttala vår egen uppfattning af frågan, den der utan tvifvel kommer att äfven i talandet tilldraga sig en uppmärksamhet, som torde blifva föga smickrande för den svenska lagstiftningen.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 25 Augusti 1874
N:r 67

Rättegångs- och Polissaker.

Baptistmålet.
Den 28:de sistl. Juli hölls å cellfängelset härstädes krigsrätt, dervid stodo tilltalade för brott emot krigslydnaden bestående af vägran dels att infinna sig vid mönstring, dels att dervid taga vapen, följande fem beväringspligtige:
Jägaren, N:o 510, Lars Johansson Bönda, infanteristen, N:o 510, Lars Pehrsson, Bönda, d:o, N:o 512, Jacob Johan Langren Gannor, alla ifrån Lau socken, du, N:o 314, Gabriel Jacobsson och N:o 325, Olof Olofsson, begge i från Butreifs i Hamra socken; och dömdes de samtlige till straffarbete: Lars Pehrsson och Lars Johansson i 1 år 4 mån., Jacob Johan Laugren och Olof Olofsson i 1 år, Gabriel Jacobsson i 10 månader. Strafftiden bestämdes olika med hänsyn till att de tilltalade icke i lika hög grad gjort sig straffskyldige; 3:ne af dem hade nämligen föregående år undergått straffarbete för samma förbrytelse; 2:ne deremot nu för första gången och icke under samma förhållanda dertill gjort sig skyldige.
Såsom orsak till deras vägran att taga vapen uppgåfve de samvetsbetänkligheter, påstående enständigt, att del vore stridande både emot Guds ord och deras samveten att taga krigsvapen äfven då dermed hufvudsakligen afsågs att värna eget fosterland. Med den af rätten derpå, efter en längre öfverläggning, öfver dem afkunnade domen, förklarade de sig nöjda, och ville, utan gifven anledning, genast kontant betala de omkostnader detta mål kunnat förorsaka. Ytterligare tydligt och klart gjorda uppmärksamma på, att de kunde besvära sig öfver domen, om de ville, förklarade de, att de icke kunde svara annat, än att de finge ”vara underdåniga”, att ”det allt vore i Herrans hand, att de ”blifvit mycket pröfvade”, men ”vore belåtna med såsom Herren gifver, att de fortfarande höllo fast vid hvad de sagt och gjort, att de ville ”på den grunden lefva, på den grunden dö.”

Gotlands Allehanda
Lördagen den 15 Augusti 1874
N:r 64

Rättegångs- och Polissaker.

För det de släppt kreatur till oloftigt bete å stadens mark dömdes den 27 juli sadelmakaren L. Ekengren, åkaren P. Norrby och arbetaren Lingström att hvardera böta 5 kronor.
Samma dag fälldes arb. Rosenlund att böta 5 kronor för det han olofligen tillegnat sig några syrener — ett straff som förefaller oss nog lindrigt, men som vi dock hoppas måtte lända andra långfingrade personer, som hafva för vana att hemsöka andras trädgårdar, till välbehöflig varning.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 1 Augusti 1874
N:r 60

Slagsmålet vid söderport.

Såsom vi förut omförmält timade den 27 sistl. Juni på qvällen ett våldsamt uppträde å planen innanför söderport, dervid äfven en polisbetjent skulle blifvit slagen. Vidare omförmäles, att den samlade folkmassan, på stadstiskalens tillsägelse att fredligt gå hem hvar och en till sig, bemött denna uppmaning med skymfliga tillmälen, hurrarop och stoj o. s. v. Vi föranledes af såväl detta som flere föregående likartade och för vår stad föga hedrande uppträden att göra den anmärkning, att stadsfiskalen utan tvifvel skulle vinna mera gehör om han under utötningen af sin tjenst vore iklädd uniform, så att framförallt sådana orostittare, som ej personligen känna höga vederbörande, måtte genom uniformen och uppvjsadt tjensttecken få klart för sig, med hvilken de halva att göra. Man får och kan icke begära, att en rå och vildsint pöbelhop skall taga hänsyn till hvad en till utseendet privat person behagar yttra eller befalla, deremut det städse visat sig, att vid dylika tillfällen uniformen för nödig respekt med sig. Också tro vi det vara hr fiskalens obestridliga pligt att, då han är ute å ”dragande kall och embetets vägnar”, icke sätta ljuset under eno skeppo, utan fast hellre uppträda med all den uniformsglans, som väl har till ändamål att för allmänheten visa, med hvem den i thy fall har att skaffa.
I sammanhang med ofvanstående taga vi oss friheten hemställa till hr stadstiskalen huruvida det, efter hans uppfattning, är med god ordning och allmänna föreskrifter förenligt, att vanryktade qvinnor, såsom nyligen händt, tillåtas på allmänna promenadplatser förolämpa de promenerande?

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Juli 1874
N:r 59

Rättegångs- och Polissaker

Vid sistlidne onsdag, d. 22 dennes, å härvarande rådhus hållne polisundersökning angående den natten till den 21:sta timade eldsvådan å vid ”gamla hamn” och tätt intill tändsticksfabriken derstädes belägna Lundqvistska gjuteriet, hvilket, trots alla ansträngningar från släckningsmanskapets sida nästan totalt nedbrann, hvilken undersökning hölls i närvaro af brandförsäkrings bolaget Scandias ombud, handlanden Molander, kunde man icke få upplysning om eldens uppkomst.
Egendomen uppgafs af gjutaren hr P. G. Lundqvist, vara honom tillhörig och, efter att förut hafva varit brandförsäkrad till 16,000 rdr, hafva, sedan åtskilliga förbättringar och tillägg dervid blifvit gjorda, i sistl. april månad, blifvit brandförsäkrad för 1 år till 24,000 rdr, och förklarade hr Lundqvist derjente, på tillfrågan om möjliga anledningen till eldens uppkomst, att inga bristfälligheter i inrättningen eller eljest någon vårdslöshet af dervid anstälda arbetare, efter hans åsigt, dertill kunnat vara vållande.
Med pumpning vid det nya kajbyggnadsarbetet vid hamnen sysselsatte arbetarne Peter Norby och Carl Johansson uppgåfvo sammanstämmande att de, vid 2-tiden på natten, varseblifvit elden och då skyndat efter släckningsmanskap.
I trakten af ”Tivoli”, nära intill brandstället patrullerande nattpolis, nattvakterna J. E. Sandelius och Johan Alfred Wessman uppgåfvo, att de kl. 2,15 på natten först varseblefvo elden, samt att de då genast skyndat till vaktkontoret för att tillsäga om klämtning och öfriga brandsignaler.
Smeden E. Söderqvist och svarfvaren G. Pettersson, hvilka varit sysselsatta med arbete i gjuteriet om aftonen före branden, uppgåfvo att de kl. 1/2 8 slutat detta och derefter sorgfälligt, såsom vanligt släckt elden i dervarande ässja samt gått ”hem till sitt”; förklarade, på ytterligare tillfrågan, att inga bristfälligheter, eller eljest någon vårdslöshet, enligt deras tanke, kunnat vålla eldsvåda synnerligast som elden i ässjan blitvit sorgfälligt släckt och någon gjutning i gjuteriet icke förehafts trenne veckor förut.
Förmodan framstäldes derom, att ifrån stenkolsstyhb i ässjan utvecklad gas möjligtvis genom någon eldgnista kunnat antändas och vålla explosion samt antändning, men detta ansågs af alla de hörda icke rimligtvis kunna vara fallet.
Ordföranden vid untlersökningen, t. f. borgmästaren, magistratssekreteraren Hr G. Herlitz, framhöll, att allmänheten tyckt det visa sig någon vårdslöshet med elden vid gjuteriet, hvareftet ingenting vidare förekom, och undersökningen afslutades.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 25 Juli 1874
N:r 58