GUTAR FÖRR

Ännu ett båtmanstorp som försvinner.

Ännu fram mot våra dagar har det på åtskilliga platser här och var ute i socknarna funnits en del små, vanligen i samma stil byggda torparstugor begåvade med mer eller mindre egendomligt klingande namn.
De små boställena med sina tillhörande uthusbyggnader och ett, vanligen i knappaste lag, tilltaget jordområde, kunde exempelvis heta ”Frimodigs-torpet”, ”Kvickens torp”, ”Laxtorpet” o. s. v. Boningshusen voro enkla, och hållna i en rätt prydlig gotländsk stil. Storleken på bottenplånen var oftast sju gånger tolv alnar utvändiga mätt, och byggnadsmaterialet var kalksten i murarna, samt ett tak av det prydliga, enkupiga, gotländska takteglet.

De gamla torpen ha försvunnit.
Dessa stugor utgör där de ännu existera, en snart utplånad kvarleva från den indelte soldateds tid. Det är de gamla båtsmanstorpen, ägda på sin tid av den numera avpolletterade ”roten”, som bestod av en viss sammanslutning av jordbruksfastigheter. De utgjorde en parallell till de gamla soldattorpen på fastlandet. De beboddes uteslutande av de respektive båtsmännen och deras familjer, och båtsmannen bar då namn i anslutning till torpets namn, exempelvis ”Frimodig”, ”Kvick”. ”Lax” eller till och med namnet ”Nöjkummen”. Dessa underliga namn utgjorde då den respektive båtsmannens båtsmansnamn, och användes i varje fall under den tid han i egenskap av ”kronans karl” var inkallad till sin båtsmanstjänstgöring.
Den indelte soldatens, liksom den gotländske båtsmannens, tidevarv är nu sedan cirka femtio år tillbaka förbi, och det börjar efterhand bli allt mera sällsynt att utefter de gotländska landsvägarna få se ett mera komplett båtsmanstorp bevarat i en något så när ursprunglig gestaltning.
På vissa platser ser man visserligen en och annan övergiven båtsmansbyggning stå där kringröjd ute på en åker, halvt förfallen och sedan länge utrangerad som människoboning. Där så förekommer har vanligen den ursprungliga ”rotejorden” återförsålts eller återgått till stamhemmandet efter det roteindelningen slopats. Den gamla trädgårdstäppan med sina mossiga aplar, krikon, körsbärsträd och massor av underliga kryddväxter har blivit konstgödslad och modernt brukad åkerjord, och ingen ägnar väl nu längre en tanke åt den vittberesta båtsmannen, hans skepparhistorier och ”hans ungar”. Dock finnes ännu på några få platser, några mera kompletta rester kvar från båtsmanstidevarvet. En sådan anläggning träffade signaturen borta i den gamla kulturbygden Hejnums socken. Ska vi närmare ange platsen ligger denna vid Graute. Och det är åt dessa, troligen snart helt utplånade, kulturrester jag här skulle vilja ägna några rader.
Det var en tidig söndagsförmiddag strax efter det den första nysnön brett sitt tunna vita täcke över våta och höstgrå marker som jag vandrade en liten slingrande skogsstig, som från Kallgateburgens sagolika idegranslundar strök fram under ättestuporna vid Hejnumshällarnas sydostgräns, för att så småningom vika av rätt upp på landsvägen vid Graute, ej långt från den plats där sockengränsen mellan Bäl och Hejnum mötes i det här alltjämt utsträckta skogsområdet.

Ett besök i ett av de sista torpen.
Det hade nu slutat snöa. Morgonbrisen spelade friskt i grankronorna, medan jag vandrade landsvägen ett stycke tillbaka mot Hejnunhållet, och när jag slutligen vek av västerut ned utefter de här befintliga Grautekviorna, som ledde rakt ned till den gamla länsmansgården, bröt solen fram mellan de sydvästut vandrande molnslöjarna och spred en sällsynt grann belysning över det så illusoriskt omdekorerade höstlandskapet.
Jag gick utefter den smala nedfartsvägen och båtsmanstorpet träffade jag på den vänstra sidan, ej långt från vägen, med torparstugan längst bort, bedrövligt inklämd vid sidan av en föga arkitektonisk träbyggnad från slutet av 1800-talet.
Vid närmare granskning befanns det visserligen, att den lilla torparstugan i sitt nuvarande skick väl knappast skulle lämpa sig som vistelseort för människor, men hur det nu än var, vilade över densamma en viss gammaldags, romantisk herrtrevnad, som anblicken av de avflagrade murytorna, den sneda halvruttna ingångsdörren och de av årsgammal smuts igengrodda fönsterrutorna ej helt lyckades utplåna. Hade den stått i sin ursprungliga miljö och i nyrevonerat skick tror jag, att den skulle ha verkat syna nerligen tilltalande.
Nu är det så, att även ”Nöjkummens torp” sedan länge tillbaka saknat sina ”inhyses”, d. v. s. sin inneboende båtsmansfamilj. Om sign. är rätt informerad skulle den siste båtsmannen, som under sin fritid levt och verkat här i det låga rummet, ha hetat Gustaf Gustafsson och varit barnfödd i Lärbro. Hans båtsmanstid hade slutat år 1888 i och med rotesystemets slopande, men han är dock långt ifrån den ende i den långa raden av båtsmän, som för den gemensamma roten, bildad av gårdarna Graute, Rote, Boters, Suderbys och Norrbys i Hejnum samt Ekeskogs i Källunge, levde och verkade för sitt kall och av de förmåner, som detta kunde inbringa honom. Hans närmaste föregångare hade i tur och ordning varit en Karl Nordin från Tingstäde, som skulle ha rymt under sin tjänstgöring i främmande hamn, en Janne Engström från Hejnum samt en Görran Vallin. Denne sistnämnde synes också ha varit en något opålitlig herre och skulle ha slutat sin båtsmanstjänstgöring på så sätt, att han, tillsammans med en annan båtsman vid namn Svensk, brutit sig in i en källare i Karlskrona och stulit champagne. varför de blivit avskedade knappt ett år innan de varit färdiga att avgå från sina befattningar med rätt till årlig pension.

Sjöfararen vid torpet.
Hur livet nu gestaltade sig för dessa båtsmän, dessa senare århundrades gotländska vikingar, är kanske numera inte så lätt att få någon närmare bekräftelse på. Säkert är dock att de för sin tid voro mycket vittberesta. Många av dem, som varit med på de s. k. ”långresorna”, hade sålunda passerat ekvatorlinjen och bl. a. besökt hamnar ända bort i Indien. Hemma på landbacken och på torpet tedde sig nog i varje fall livet både trist och torftigt. Några tillfällen till de förströelser, som kunde bjudas dem under de äventyrliga sjöresorna till främmande länder, fanns ju inte här. Och skulle fattigdomen hållas borta från stugan, gällde det nog att hugga i under fritiderna med de extraarbeten, som kunde bjudas i de omkringliggande gårdarna, d. v. s. under den tid skötseln av den magra tor-parjorden icke helt tog deras krafter i anspråk. De förmåner båtsmännen erhöllo från sina uppdragsgivare voro nämligen icke så överväldigande i ekonopiiskt avseende. Dessa gällde i första hand rätten till att bruka ”rotens” jord och rätt till hjälp med dragare och även till arbetshjälp från rotebönderna under den tid båtsmännen voro inkallade till tjänstgöring. Någon annan ekonomisk ersättning utgick icke från ”roten”. Det berättas dock att många av dessa gångna tiders ”flottister” även kunde utmärka sig på ett alldeles särskilt sätt hemma på landbacken och vid jorden. I flera fall vet jag, hur det berättats från min hemsocken, hur de kunnat förbättra och odla upp den ofta i vanhävd liggande rotejorden, så att denna till slut kunnat föda flera svin och ett par kor. Särskilt syntes detta vara fallet med den, som hade en arbetsam och duktig hustru, som kunde hålla ordning på det hela under mannens ofta långa bortovaro. Vad den sistnämnda förmånen beträffar så synes bl. a. en av de härovan nämnda herrarna, nämligen båtsmannen Görran Wallin ha varit särskilt lyckligt lottad. Det berättas nämligen, att hans hustru, som bredvid sin Bliga gärning hemma vid torpet barn tidigt tjänstgjorde som brännvinsbrännerska vid Gane gård i Bäl, skulle tillsammans med en annan kvinna vid namn Vikström ha blandat all murbruk då en ny,stor mangårdsbyggnad uppfördes vid Graute.

Gamla minnen efter den siste båtsmannen.
Hur därmed nu kan förhålla sig må stå i vida fältet. Faktum är emellertid att några flitiga kvinnohänder nu icke längre syssla vid den öppna, sotiga köksspisen, som med sin bakomliggande ugn nu stått obegagnad under ett halvt sekel därborta i torparstugan vid Graute. Den gamla nötta spinnrocken, ”saigkorgen” och ”skrubbkränku”, som sign. vid en närmare undersökning av stugan anträffade bland så många andra ålderdomliga hemslöjdsattiraljer däruppe i den trånga vindsvåningen ha likaledes stått obegagnade. och till och med den gamla jordkällaren belägen i skogskanten strax sydost om stugan, har rasat igen och liknade nu mest ett gammalt övervuxet ”tjärsåidä”.
Femtiotre år har gått sedan den siste båtsmansfamiljen i helg och socken trampade ut och in över den lilla stugans nötta tröskel och den moderna kulturen har redan hunnit breda sin slöja över mycket, som tillhört den ursprungliga anläggningen. Att torpet skulle försäljas på auktion till bortrivning fick jag oförmodat höra under hemfärden men ännu under den vackra vinterdagens förmiddag reste det sina vittrade murar därborta likt ett ålderdomligt monument över någonting, som gravlagts efter att ha blivit föråldrat.
Ett förkrympt och avlövat körsbärsträd hade höjt sin risiga krona över de mossiga, igenvuxna trädgårdskvarteren med sina förvildade kryddväxter. Kronan hade varit bred och platt. Vinden hade spelat och ristat i grenverket, och osökt hade det fallit mig in att det gamla körsbärsträdet var den representant för det förgångna, som mest opåverkad av alla motstått, icke bara det gamla rotesystemets fall utan jämväl den nya tidens stormar…
A-d.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 17 Januari 1942
N:r 13