Omkring 40 kilometer norr öm Gotlands nordligaste spets ligger midt ute i Östersjön en ganska stor ö, lydande under det svenska väldet, men om hvars tillvaro och beskaffanhet flertalet svenskar torde ha en mycket dunkel föreställning.
Sandön är ett synnerligen betecknande namn för denna ungefär 7,500 tunnland stora ö, hvilken till formen är något oregelbundet fyrkantig och som är helt och hållet täckt af sand. Geologiskt taget ganska sent har den lyft upp öfver hafsytan, och från dess långgrunda af fin, hvit sand bildade stränder har vinden fört sanden som flygsand in öfver ön. Der har sanden tornats upp i väldiga, ända till omkring 49 meter höga dyner, men under århundradenas lopp har först strandväxterna; sedan furuskogen tagit makten öfver den drifvande sanden och bundit den under sig. Ute långs kusterna, särskildt den norra, pågår än på det mest storartade sätt denna våldsamma strid mellan vinden och sanden å ena sidan och vegetationen å andra. Stödd af skogsköfia, de ägare och en för skogen. förderflig fårafvel, har sanden under det senare, århundradet ända fram mot vår egen tid gått af med segern, och storartad är den syn, som erbjuder sig igkogsbrynet på nordkusten, der ingen yxa höjts, utan de väldiga, knotiga, som vuxna, fororna ligga stupade och afbarkade ekar samt blekta af sol, regn och vind, Det är som såge: man väldiga djur, som låge der halft eller helt begrafna af sanden på denna vidsträckt ödsliga kyrkogård.
Längre ut mot stranden, dit upp, dit högvattnet når, möter en annan syn, ej mindre tröstlös och fantasilockande. Bredvid väldiga bjelkar med armgrofva jernbultar, vridna som trådar, ligga målade bräder, som än bära sirningen från en kajuta, och några steg längre bort ligger ett stor bamburör bredvid: krithvita kotor och kranier. — — — Gör man från stranden in i skogen, möter äfven der endast sand, än i jämn slätt, än som ganska skogstäcka dyner. Enformig och dyster är skogen, bildad af knotiga, senväxande tallar utan inblandning af andra trädslag på marken renlaf och åter renlaf med några stånd mjölon, bildande gröna fläckar här och der i renlafstäcket. Varmt som i högsommaren bränner solen nu i Maj, och ej minsta spår till vatten synes någonstädes, Endast på dynernas nordsluttningar; der sanden behåller fuktigheten något längre, växa lingon frodigt.
På tre ställen på ön finnas dock »löfskogar», som invånarne älska att kalla dem, d. v. s. någta små fläckar, der bland tallarne växa ekar, björkar, rönnar och framför allt öns ryktbara hasselbuskar, hvilka lenna ovanligt goda nötter. De två »löfskogarne» ligga invid den nya kyrkan, som staten uppfört åt öns 21 invånare. Dossa tillhöra numera alla fyrpersonalen vid öns tre fyrar, och två gånger om året få de höra predikan i sin kyrka samt :en gång i månaden få de pojt — om väderleken tillåter det 1 Men 1892—93 tillät den t. ex. ingen beröring med ytterverlden från ungefär medio af December 1892 till i medio af Maj 1893 Ön har heller ingen som helst hamnplats.
Egendomligt är emellertid att se hur kärleken till den torfva; som man bebor, kan ntveckla sig under de minst lockande förhållanden, Den gamla gumman, som man lätt träffar vid öns södra fyr, hade på 49 år endast en enda gång varit »i land» på Gotland, men de 14 dagarne leddes hon så, att hon tyckte dem vara minst en månad! Älven fyrvaktarne komma sällan till fastlandet. Så hade den gamle hedersman, som visade oss Öns sevärdheter, under 30 år fem gånger lemnat sin ö. Väderbitna och allvarliga gå de der omkring sin ö, se ut öfver hafvet, der den enda fasta punkt, som möter dem, är fyrekeppet på »kopparstenarne». När man.
ser deras enformiga lif och tänker sig det fortsatt det ena tiotalet år efter det andra, tror man sig kunna förstå bur det kan inträffa att en fyrvaktare gifver en annan arsenik, så att han dör, af den anledning att den förgiftade i lifetiden varit stygg mot mördarens — höns.
Nu är allt så stilla på ön. Skogen står i fred och under god omvårdnad, fåren, som förr lefde som vilda på öv, äro utskjutna, det gamla »nybygget», der öns ägare förr residerade, får sköta sig sjelf, de små odlingar, som funnits, äro igengrodda allt sedan steten i slutet af 1850:talet inköpte ön och der bygde de tre tyrar, som sedan dess räddat så många fartyg från att hamna på den Gotska Sandöns ogästvänliga stränder.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 23 Maj 1894
N:r 78