å stadshotellet i går afton hade, såsom ju var att vänta, lockat alldeles öfverfullt hus och hos den tydligen redan från början mycket välvilligt och gladt stämda publiken kunde man nogsamt spåra förväntningarna om en angenäm afton. Och dessa förväntningar kommo ej heller på skam.
Etter en erkännansvärdt kort »akademisk kvart» gick ridån upp för det gamla sångspelet »En midsommarnatt i Dalarne» och der dansades, så godt utrymmet på den trånga scenen medgaf, taktfast dalpolska såsom en inledning, särrekildt lämpad att sätta åskådaren i behörig stämning. Så knöts i en dialog mellan spelmannen Håkan och dalkullan Lisa nere vid rampen den ena af styckets jämnlöpande intriger, och när kort derefter de tre turisterna, baronen, possessionaten och målaren, under sång trädde in på scenen, var den andra kärlekshistorien — baronens och liten Karins — snart klar för åskådaren. Och så in- och utvecklades det hela under en poesifyld dialog och nätta kupletter, hvilka i allmänhet föredrogos förträffligt. Spelet gick också jämt, ehuru, ovanligt nog, de manliga amatörerna i allmänhet skötte sig mera till sin fördel än damerna, Sången ledsagades af ackompanjemang från fall orkester, hvilket icke litet bidrog att höja uttrycket af det hela. När ridån gick ned, ljödo starka applåder, och ett par inropningar följda.
Så hade man nöjet att lyssna till Ulf åsamarschen, hvilken orkestern utförde ypperligt, och derefter bjöds man på ett par scener ur Operan »Friskytten», först en duett mellan Agata och Anna och sedan Agatas stjernaria, hvilken utfördes af fru Helga Vickström på ett både tilltalande och fullt konstnärligt sätt.
Programmets tredje nummer kallades »Bettys dockor, skämt i tre akter med tablåer och musik». Motivet skulle vara hämtadt från fru Lenogrens kända dikt »Några ord till min kära dotter», och man var mycket nyfiken på hvad som skulle komma.
Första akten visade mormodern och dotterdottern, som deklamerade första delen af den nämda humoristiska dikten, Den gamla mormodero var helt enkelt ypperlig såväl hvad maskering och drägt som deklamation beträffar. Sedan visade lilla Betty i de två återstående »akterna» sina framtidsdockor och sina nutidsdockor. Dessa lefvande dockor hade alldeles förvånandsvärdt väl satt sig in i sina roller som automater och det var verkligen högkomiskt att se deras afmätta rörelser till musi kens toner, när Betty väl hunnit »draga upp dem» i ryggen. Publiken skrattade ohejdadt. Dassa tablåer voro onekligen det allra bästa på det goda programmet; idéen i dem var synnerligen lyckad och anordnandet, som nog ingalunda varit lätt, röjde både kvickhet och artistisk smak.
Med ett ord, intrycket af soarén var det bästa, aftonen var glad och vi förespå öfverfullt hus äfven i kväll.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 April 1894
N:r 55