Sundre 20 Mars 1894.
Vår ha vi härute nu, jämte mildt klimat, solvarma dagar med italiensk himmel. Mandelblomman och snösippan titta fram här och hvar i trädgårdarne. Af flyttfåglar ha anländt: svan, vipa, lärka och starar i mängd, hvilka senare vid gårdar, der man har stunkor i större parti, låta höra sitt snattrande.
»Gack och gör sammaledes»! Landtbrukar Westergreh på Ljufves har, å sin för ett år sedan aflidne faders graf, låtit på årsdagen af hans dödsdag resa en ståtlig grafvård af Hoburgsmarmor. Denna minnesvård, förfärdigad af verkmästare Peterson vid Lindströmska stenhuggeriet härstädes, är den första af verkligt ren och gedigen stil som i mannaminne, — om ens någonsin, blifvit uppsatt å vår lilla kyrkogård och kommer såväl tillverkaren som ägaren af densamma till all heder.
Fortsättning följer! Stenhuggningen vid Lindströmeka marmorbrottet till konstakademien är nu svart fullbordad, hvadan allmogen här gått och »hängt läpp». Man har nämligen varit rädd för att bli af med sina mångahanda förtjenster som dermed varit förknippade. Nu är emellertid den glädjande underrättelsen ute och far på ryktets sannfärdiga vingar att bergshandteringen här skall fortfara, i det nya leveransaftal lära ha ingåtts. Se glad ut, du »sydligaste Sudergute» föratt du allt fortfarande får gräfva i »Hoborgsgubbens skattkammare». Men glöm ej känna dig tacksam mot fabrikör Lindström!
Ur djurens lif. Man står på en af altanerna å den ståtliga Hoborgens fyrtorn en morgon. Solen svingar sig upp, målande det spegelblanka hafvet i guld, der borta ur östervåg. Med solen vaknar allt lit, Komma så från när och fjärran, östan och vestan, fåglar med spanande blickar, kretsande ö!ver fyrstationen. Hvad vilja väl alla dessa? Jo, här är fråga om »kampen för tillvaron!» Nu elå de sig ned vid stationens täcka dufslag, ty der vid foten af densamma finnes föda sadan gårdagen, ämnad åt slagets kuttrande invånarne. Nu är der en större mävgd församlad, bestående af kråkor, kajor, blågråkor, gul- och gråsparf, starar och en del af duftamiljen. Här går det nn bfligt till vid »smörgåsbordet». Samtliga ha’ god aptit i den aria morgonstunden. Ännu spisar den brokiga skaran i god sämja. Men — nu börjar striden om »mitt och ditt», Duffamiljen tyckes nu inse hvilket intrång, »vildarne» gjort på deras egen föde, som de fått af sin egen husbonde, hvarför honorna börja odsint kuttra och hanarne sprätta med sina stjertfjädrar i gräsmattan, samt gå med arg uppsya genom gästernas skara, liksom ville de säga: bort med er, snyltgäster! Men intet bjelper. Då kommer den sista svärmen ut urslaget, gör några hvigande oeh klatschande saltomortaler i den stilla morgontimman, för att riktigt»mårna» sig.
Der nere å marken förfölja dufvorna de större snyltgästerna med hugg och slag och de små med en väl placerad vinge. En blåkråka, försedd med endast ett ben, ramlar vanligen omkull vid en sådan vinge. De objudna gästerna kunna emellertid ej längre hålla ut med dessa slag. Dufvorna äro nu ändtligen ensamma herrar å täppan — tills nästa morgon då samma lek upprepas.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 21 Mars 1894
N:r 43
