20-21 Juli.
Anordningarne för festligheterna.
Redan i fredags morgse var Visby med anledning af furstebesöket i ett slags feststämning. Man arbetade af alla krafter för att bereda de höga gästerna ett värdigt emottagande; och det måste erkännas, att stadens invånare varit särdelar villiga och frikostiga för att hvar och en i sin mån höja effekten af det hela.
Naturligtvis nedlades största omsorgen i dekorationsväg på de gator, der det på förhand var bestämdt att den furstliga kortégen skulle åka fram.
Början gjordes med hamnen, der landstigningen skulle ske. Midt för tullhuset, som flaggpryddes, inhägnades en spetsgård medels hifomvirade standar med fladdrande flaggor och vimplar. Här inom skulle mottagandet ske.
Längre uppåt den från hamnen ledande gatan i början af svängen upp till Donners plats hade rests en väldig äreport, som tog sig ovanligt präktig ut. Den var helt och hållet klädd med löf. Öfverst prunkade vapensköldar i de svenska, badensiska och sachsiska färgerna samt fursteparens monogram. Och från toppen svajade helt ståtligt en mängd flaggor och långa vimplar.
Kring Donners plats voro husen i allmänhet dekorerade med grönt eller flaggor, på flere ställen med båda delarna. Vackert tedde sig konsul Cramérs egendom med de gröna guirlanderna. Grosshandlar Molanders hus var rikt klädt med de brokigaste flaggor och vimplar. Öfver denna södra del af Strandgatan, hvarigenom vägen först skulle tagas till länsresidenset voro husen sammanbundna likaledes med talrika flaggor. Residenset prunkade i festligaste skrud och kapten Arnelii midt emot liggande hos var särdeles smakfullt dekorerade. På norra delen af Strandgatan utmärkte sig i synnerhet posthuset genom en storståtlig flaggdekoration öfver ingångsdörren, grosshandlar Ekman hade prydt sin egendom med girlander samt vackra blomstermonogram. Borgmästaregården var likaledes flaggprydd, äfvenså det gamla trappgafvelhus, som inrymmer apoteket. För öfrigt hade litet hvar — ingen nämd och ingen glömd — i sin mån bidragit att höja det festliga intrycket.
Sankt Hansgatan hade också smyckat sig. Der utmärkte sig särskildt militärexpeditionen genom fonddekorationer och på ömse sidor om porten uppstälda gevärspyramider. Artillerikasernen pryddes öfvar dörren af stora solar bildade af glänsande sablar. Längre söderut på samma gata hade konsul Björkander särdeles väl dekorerat sitt hus med girlander, blommor och flaggor.
Husen utefter strandvägen och inåt staden till voro också festligt smyckade, och öfver ringmuren på alla de 28 tornen svajade flaggorna.
Föröfrigt hade, såsom nämts, litet kvar bidragit till den festskrud staden iklädt sig och det är en omöjlighet att kunna räkna upp hvar och en särskildt. Vare det nog sagdt, att alla hade ådagalagt en erkännansvärd ifver att bereda de höga gästerna ett värdigt emottagande.
Ankomsten.
Så stod då staden smyckad i festlig skrud, färdig att mottaga de höga gästerna. Himlen deremot visade ingen benägenhet att visa ett leende ansigte. Tunga, oroväckande, gråsvarta moln drogo upp från nordost, och öfver hafvet låg lägrad en dimma så tät, att man understundom hade svårt att från skeppsbrokajen skönja masttopparna i yttre hamnen. Då och då bröt visserligen solen igenom, men endast för några ögonblick — och nå svepte dimman ånyo lika tung och kall.
Vid femtiden på eftermiddagen lättade det emellertid på och solen begynte skina. Skyarna drogo så småningom bort, och himlen lyste klar och blå.
Så småningom började stadens befolkning draga sig nedåt hamnen, och redan vid 1/2 7 tiden var en ansenlig menniskomassa samlad rundt den flaggprydda och löfsirade spetsgården. I tullhusets alla fönster hade en mängd tagit plats för att ha riktig öfverblick öfver det hela; ja ända upp på taket hade en del tagit sin tillflykt. Det var att idkeligt gående fram och tillbaka, ett sorl och att prat, ett stirrande som af en bisvärm. Komma de inte snart? Skall det inte skjutas? Jag undrar om det dröjer länge ännu? — vara de otåliga frågor, som upprepade, väl tusen gångar.
Solen hade emellertid ånyo dolt allt ansigte i dimmig slöja, och man började starkt befara, att om också Drott hunnit hit, den kanske ej ander dessa förhållanden skulle kunna gå in i hamnen.
Väntan var nu drifven till sin spets. Den för ankomsten bestämda tiden var redan förbi, och ännu hördes ingenting af. Då dånar plötsligt från lotastationen signalskottet. Drott är synlig — deruppifrån naturligtvis, ej nere från hamnen. Det går som en elektrisk ström genom den till flere tusental uppgående folkhopen. En plötslig skockning uppstår, sorlet stiger för att ögonblick, man spanar och spanar, men när ingenting vidare höras af, lugnar man sig igen. Kanske man tagit miste deruppe? Det var bestämdt inte Drott!
Emellertid har polisstyrkan, som under hela tiden hållit en berömvärd ordning, röjt plats framför ingångarna till spetsgården. Inom densamma synas nu landshöfdingen i stor uniform, de högre militärarna och biskopen samt i staden varande officerare i parad med ståtliga gula tofsar vid gehänget och svarta plymer i mössorna, Så småningom tillkommer också en mängd af de till supén i residenset inbjudna personerna, hvilka infunnit sig för att närvara vid mottagningen.
Den odrägliga dimman! Nu har den sänkt sig igen. Än ligger den som ett stilla, ogenomträngligt flor öfvar hafvet, än drar den förbi som ett ändlöst moln. Den går in öfver hamnen, lägrar sig öfver staden.
Om det varit klart, hvilken vacker anblick skulle det ej ha varit för de höga gästerna. Den gamla staden med dess flaggprydda murar och torn, badande i aftonsolens strålar. Det är en syn, hvartill ej ofta bjudes maken.
Nu hör man genom töcknet en ånghvisslas dofva ton. Det är Drott, som signalerar. Lotsbåten har redan gått af för att möta.
Se, nu synes plötsligt öfver töckenväggen alldeles utanför hamnarmen ett par höga master. Drott går sakta genom dimman, den närmar sig allt mera. Nu är den tätt vid pirhufvudet.
För den kunglig flagga på toppen? Det var den fråga man nu gjorde sig. Uppe vid palissaderna stodo artilleristerna färdiga att låta det smälla — 21 skott, kunglig salut. Artilleriofficerarne sågo oroliga ut. Nu stack ångaren in i yttre hamnen. Den kungliga flaggan fans der verkligen. Bryter det inte lös snart?
Bom!
Der föll första skottet, snart åtföljdt af ett andra och tredje o. s. v.
Och under kanonernas dån gled Drott ståtligt fram ur molnfloret, som genom en lycklig tillfällighet just nu hade skingrat sig något. Uppe på kommandobryggan stod befälhafvaren jämte sekonden och i fören den vakthafvande officeren på utkik med tuben i hand.
Drott har emellertid kommit intill kajen. Hvisselpiporna ljuda ombord, kommandoropen falla. Man har ordnat sig inom spetsgardin. Der kommer kronprinsen upp på halfdäcket. Han bär Svea lifgardes uniform med generalsbeteckning. Bredvid honom synes snart en äldre gråskäggig herre i pickelhufva och mörkgrön uniform med rödt. Det är den sachsiske konungen i sachsisk generalsuniform. Efter ett ögonblick blifva älven drottning Karola och kronprinsessan Viktoria synliga. De bära svarta drägter. Och kring de furstliga personerna ha hela don ly sande uppvaktningen samt Drotts officerare i parad församlat sig.
Genom en tillfällighet gick Drott ej så långt upp som man beräknat, hvarför landstigningen ej kunde ske inom spetsgården utan ett stycke nedom densamma.
Så snart landgången blifvit utlagd, stege landshöfdingen och borgmästaren ombord för att helsa de båda furstaparen välkomna. Omedelbart derefter gick man i land. Af officerarna helsades de höga gästerna med ett fyrfaldigt hurrarop, hvarjamte en dubbel mansgvartett sjöng Josephsons Vårt land.
Så körde vagnarna fram. I spetsen åkte landshödingen med borgmästaren. I den första, fyrspända vagnen satte sig konungen af Sachsen upp med kronprinsen till venster. Derefter åkte i tvåspändt ekipage drottning Karola och kronprinsessan, hvarpå i ytterligare två vagnar följde den sachsiska och svenska uppvaktningen, comtesse von Einsiedeln, generallöjtnant von Carlowitz, regeringsgeheimerådet von Metsch, hoffröken Cederström, hofmarskalk Lilliehök, kammarherre Stjernstedt och generalstabskaptenen Bildt.
Vägen togs nu genom äreporten i svängen uppåt Donners plats och utför södra delen af den flaggprydda Strandporten till residenset.
I länsresidensets
smakfullt dekorerade salonger började vid 7-tiden att samlas ett större antal inbjudne damer och herrar från orten äfvensom flere resande från främmande platser, hvilka här tillfälligtvis uppehålla sig såsom badgäster, tillsammans uppgående till omkr. 100. Man såg der bland de förre representanter för krigsmakten och civila myndigheter, för samhällets kommunala korporationer, för handel och industri, och bland de senare riksantiqvarien Hildebrand, major Stål, öfverdirektören Sidenbladh, kanslisekreter. Boshow, rektor G. Bergman, bankdirektör Eberstein m. fl.
Klockan blef emellertid 8 utan att något spordes om de höga gästerna, och ett större antal bland de närvarande samlades i den täckta verandan, som erbjuder en fri utsigt öfver hafvet, nyfiket spejande om icke Drotts masttoppar snart skalle skönjas. Men tjockan höll i sig, endast då och då af bruten af en solglimt …. Pang! Der ha vi lotsskottet! Och snart framträdde den dimhöljda figuren af ett fartyg, som inom kort visade sig vara schefsfartyget med den kungliga flaggan på toppen. En del bland gästerna begåtvo sig ned till skeppsbron för att vid landstigningen mottaga de kungliga resenärerna.
Vid deras framkomst till residensets hufvuduppgång öfverlemnades till drottningen och kronprinsessan af fru Poignant och hemma äldsta dotter ett par de utsöktaste buketter, verkliga jättebuketter af idel rosor, omväxlande chära, gula och mörkröda af en prakt och en fägring sådan som endast Rivierans glödande himmel förmår framlocka.
I stora salongen förestäldes derefter af landshöfdingen samtliga de inbjudne, herrarne ledande sina damer, hvarefter en lysande supé utmärkt af förträffliga anordningar och utsökta rätter vid niotiden började serveras.
Den intogs af de kunglige med uppvaktning och några särskildt inbjudna i gula salongen och rummet bredvid, samt af de öfriga gästerna i länsstyrelsens sessionsrum enligt följande matsedel, som utdelades tryckt i de sachsiska färgerna, grönt och hvitt:
Bouillon, Pâte á choux au fromage
Jambon á Anglaise
Langue de boeuf á l\’ écarlate, oeufs pochés
Saumom au naturel, sauce mayonnaise
Croquettes de riz de veau
Poulets nouveaux, rôtis á la Suédoise, salades
Asperges, Choux-fleurs, sauce au beurre
Croquenbouche moderne
Gelée au champagne á l\’ Anglaise
Dessert
Glace á la créme crue aux fraises
Compote de nûres
Bonbons
Vid det för de kunglige ordnade bordet spisade endast 8 personer. Vid bordets ena ände intogos platserna af fru Poignant med kronprinsen vid sin venstra sida; motsatta änden af bordet at landshöfdingen med kronprinsessan till höger om sig. Platserna mellan kronprinsen och kronprinsessan upptogos af det sachiska konungaparet med biskop v. Schéele och fru vid den motsatta sidan af bordet.
Vid desserten samlades samtliga gäster i den intill den kungliga matsalen liggande stora salongen, hvarvid landshöfding Poignant utan vidare tal utbragte tre skålar: den första för konungen, hvilken följdes af Ur svenska hjertans djup. Strax derpå kom skålen för det kungliga husets höga gäster, konungen och drottningen af Sachsen, hvarpå sångarna, en dubbelqvartett valda, präktiga röster, stämde in med »Hvad blixt.»
I ordningen följde derefter skålen för Gotlands efterlängtade gäster kronprinsen och kronprinsessan.
Omedelbart svarade kronprinsen: Konungen och drottningen af Sachsen ha bedt mig framföra deras uppriktiga och hjertliga tack såväl för skålen som för det vänliga mottagande, som här kommit dem och oss till del. Kronprinsessan och jag ha redan länga önskat besöka eder ö, denna ö, som genom vår fasters härvaro så fast knutit sig till oss och till vår familj. Med tacksamhet och med glädje skola vi blicka tillbaka på vårt besök här idag. Jag ber att få uttala mina bästa välönskningar för Visby och dess välgång och jag förenar i denna skål äfven uttrycken af samma känslor för landshöfding Poignant och hans fru. Talet beledsagades af sångarna med »Jag vet ett land».
Supén var härmed slut och gästerna började spridas i salongerna. Drottningen, något trött efter resan, drog sig för en kort stund tillbaka, men konungen, kronprinsen och hans gemål började ett lifligt och intresseradt samtal med de närvarande. Kronprinsessans lediga samspråk, hennes furstliga, ståtliga apparition, här i Visby för första gången skådad, syntes, särskildt med hänsyn till flertalets svårighet att röra sig med konungaparets språk, göra henne till den, omkring hvilken det största intresset koncentrerade sig.
De få år hon tillbringat i vårt land har hon vetat använda till att göra sig förtrogen med dess förhållanden på skilda områden och på ett sätt, som förråder både stor sakkännedom och säkert omdöme, det må no gälla civila eller, såsom en ättelägg af kurat Hohenzollern anstår, till och med militära samtalsämnen.
Klockan började emellertid lida bortåt elfva. Kaffe serverades och dermed skedde uppbrott från en festlighet, vid hvilken landhöfding Poignant och hans fru inför en regerande och en blifvande konung med deras gemåler representerat vår ort och vårt samhälle så värdigt och så fulländade, att intet dervid återstod öfrigt att önska.
Sällskapet begaf sig till S t Lars ruin, der dagen fick en lysande utslutning.
I Sankt Lars.
Redan vid 1/2 10-tiden var platsen framför och omkring ruinen alldeles fyld af folk, som väntade på de furetligas ankomst. Månen hade gått i moln, så att det var tämligen mörkt, men för att i någon mån upplysa platsen framför ruinen hade ett par lyktor tändts, och utefter Sankt Hansgatan, der kortégen skulle åka fram, svängande om vid militärexpeditionen upp från Hästgatan, voro flere hus rikt eklärerade.
Till ruinen var tillträde endast för dem, hvilka voro försedda med inträdeskort, och de voro ett fåtal af den skara menniskor som myllrade utanför.
Längst framme i koret voro platser beredda för de kungliga personerna och deras uppvaktning m. fl. Allt låg nu i dunkel, ett mystiskt mörker, der de innevarande syntes som skuggor, hvilka doft sorlands rörde sig om hvarandra. För ett ögonblick lystes ruinen upp af ett röda sken, en bengalisk eld, som tändts i den på södra sidan liggande trädgården. Så låg åter igen allt i samma hemlighetsfullhet.
Nu hördes rassel af vagnar utefter stenläggningen. De väntade nalkades. Väg röjdes genom folkmassan, grindarna öppnades och in trädde drottning Karola stödd på kronprinsens arm. Efter följde konung Albert ledande kronprinsessan, samt sist sviten.
Platserna intogos och ett ögonblicks andlös tystnad uppstod. Plötsligt strålade uppifrån ett af ruinens ostliga gallerier ett bländande grönt ljus af flere bengaliska eldar. Och se, i detta flämtande sken, som fylde hela den vackra ruinen, tågade ljudlöst fram deruppe genom de täckta gångarne i muren hvita skepnader. Det var nunnor i sina dok. De stannade — och nu klingade genom det uråldriga halft förvittrade templet en högtidlig sång. Det var Vilhelm Söhrlinge vackra och anslående hymn O sanctissima. Och buren af dessa unga, friska qvinnoröster gjorde den ett mäktigt intryck, som kom månget öga att tåras. Det var som om man kände en helig bäfvan genomila lederna, man böjde hufvudet likasom i tillbedjan för något. Hvad? Kanske medeltidens heliga madonna, den rena Guds moder. Det låg en stämning öfver det hela, som man ej lätt glömmer.
Så växlade ljuset. Nu kom der ett rödt och gaf det hela nya skiftningar. Sången fortfor, men man såg de hvita nunnorna långsamt skiljas åt, de försvunne i de dolda, hemlighetsfulla gångarna. Men långt efter det de försvunnit hördes inifrån de mörka murarna de sista bortdöende ackorden af den vackra hymnen.
Ljusen slocknade — allt låg ånyo i mörker. Stillheten bröts endast af ett »wundersehön!» från drottning Karolas läppar. Den sachsiska furstinnan skall — berättas det — vara en konstnärssjäl. Då förstod hon helt säkert, hvad som låg i denna ruinfest, den djupa, tryckande, men ändå frigörande stämningen.
Men andades ett ögonblick. Så tonade ånyo en sång. Nu var det en dubbelqvartett af klingande, fulltoniga mansröster, som lät höra sig. Först var det Sturmbeschwörung så Stilla skuggor — det hela en värdig afslutning af festen i Sankt Lars.
Under sången hade de furstliga aflägsnat sig, en sista bengalisk eld tändes. Så småningom drogo skarorna hemåt i natten, och den första dagen af festligheterna var ändad.
Kronprinsens besök å Visborgs slätt.
Redan tidigt på lördagsmorgonen voro Visbyborna i rörelse, och klockan var inte mer än sju, när skeppsbrokajen redan myllrade af folk. Så småningom ökades skarorna med de 500 landsbor, hvilka med det för tillfället anordnade extratåget anländt in till staden.
Klockan 8 mötte vid Drott landshöfding Poignant och öfverste von Hobenhausen för att ledsaga kronprinsen ut till Visborgs slätt, dit denne redan aftonen förut uttryckt sin önskan att fara. Affärden ditut skedde också strax efter klockan 8 i två vagnar med kronprinsen (i generalsuniform), och landshöfdingen i den första och öfversten samt adjutanten kapten Bildt i den andra.
Vid ankomsten till lägret mottoge kronprinsen af öfverstelöjtnant Schartau, regementets majorer, regementsintendenten, regementsläkaren samt tjenstgörande adjutanterna. Kronprinsen uppehöll sig en längre stund i de nyuppförda barackerna samt i den under bygnad varande officerspaviljongen samt syntes med stort intresse taga del af allt som rörde lägret och anordningarna vid det samma.
Etter ungefär en halftimme anträddes återfärden till staden. Vid ankomsten till Drott serverades i hast déjeuner, till hvilken var inbjuden landshöfding Poignant.
Rundresan kring staden.
Solen strålade från himlen, som hvälfde sig hög och blå öfver den fastsmyckade staden. Det lofvade att blifva varmt under dagens lopp.
Klockan hade nu hunnit blifva 10 på förmiddagen, då de furstliga personerna visade sig på Drotts halfdäck. Såväl konungen och kronprinsen som den förres uppvaktning voro nu civilklädda; kronprinsens manliga svit bar släpuniform. Vagnarna körde inom spetsgården. Den beramade rundresan kring staden skulle företagas. I spetsen för kortegen åkte landshöfdingen och borgmästaren. I företa vagnen mitto konungen af Sachsen och kronprinsen, uppvaktade af riksantiqvarien Hildebrand, i den följande drottning Karola och kronprinsessan. I öfriga vagnar följde slutligen lektor Bergman och sviten. Affärden skedde under tonerna af flottans paradmarsch, spelad från däck af Drotts musikkår.
Färden kring staden blef ytterst angenäm. Vägen var vattnad, så att dammet ej besvärade. På grund af den knapt tillmätta tiden gjordes ej uppehåll på något ställe, ej ena vid de märkligare ställena af stadsmuren. Som bestämdt var, åkte man ned genom Silfverhättan in i Studentallén och genom den stora murtippningen ut på Strandvägen, förbi det nya artillerietablissementet, som nu visade några gapande kanonmynningar, samt vidare in i staden.
På Drott.
Drott var för några timmar fri från sina höga gäster. Den låg der nu ståtlig i allsköns ro. Officerarna godo lugnt pratande på däck, matroserna hängde sig makligt öfver relingen, bespejande folkhoparna, som nyfiket betraktade det ståtliga fartyget.
Och Drott är verkligen ett ståtligt fartyg. Men så har det också rang, heder och värdighet af kungligt scbefsfartyg. Redan på däck ger den ett uttryck af solid elegans, och stiger man ned i dess innandömen mötes man af en i ordets egentliga bemärkelse kunglig lyx.
Hvad som först tilldrager sig uppmärksamheten är den stora och rymliga akterhytten. Den är målad i brunt och innesluter ett expeditionsrum ofvan däck samt tjenar till öfverbygnad för passagen till aktersalongen, dit en smal trappa leder ned. Föret inkommer man i en luftig och rymlig mattbelagd konversationssalong, elegant inredd. Väggarna äro helhvita med smala kanter i guld och blått; öfverst å hvarje väggstycke prunkar det svenska rikevapnet, omgifvet af girlander. Rundt kring väggarna ser man förträffliga reproduktioner af våra k. lustslott — alla taflorna inom glas och smakfulla ramar. Utmed babordväggen löper en inbjudande schaggsoffa. Bordet midt i salongen är garneradt med moderna Wienerstolar. En stor trymå snedt framför ingången förhöjer trefnaden härinne. Vi fortsätta vår rond i en annan större, komfortabel salong, likaledes hällen i ljusa färger, det är matsalen. Styrbord om dessa bägge salonger löper en fil af några smärre hytter: två skrifrum, det ena dekoreradt i rödt, det andra i grönt; samt ett par sofrum. Här bruka de kungliga logers. Så gjorde de också denna gång. Längre för öfver äro hytter för officerarna.
I drottning Karolas båda hytter fans utom de vanliga sofforna, hvilka tjena till liggplatser, äfven en stor vagga af ek, hvilken begagnas under sjögång, då den genom en sinnrik mekanism följer fartygets alla slingrande rörelser. Den hade under utfärderna med de höga gästerna begagnats af den sachsiska drottningen.
Schef på Drott var under färden hit kommendörkapten Klintberg. Under lördagen låg denne sjuk i sin hytt. En kula, som han under en batalj i främmande tjenst erhållit i hafvudet, förorsakar honom understundom sådana smärtor att han när de komma på måste hålla sig i absolut stillhet. Sekond ombord var kapten T. Sandström, förste officer löjtnant A. B. Juel, andre officer löjtnant H. von Arbin, uppbördsläkare medicine licentiaten Ekelund och förvaltare e. o. kammarskrifvaran Hj. Stolpe.
Vandringen genom ruinerna.
Färden rundt staden medtog ungefär tre qvarts timme och strax före elfva stannade de furstliga vagnarna utanför Sankt Nilcolai ruin. Denna var under hela besöket öppen för allmänheten. De höga gästerna inträdde genom södra ingången och besågo en stund under ledning af riksantiqvarien och lektor Bergman, hvilka under ruinbesöket tjenstgjorde som ciceroner, den vackra ruinen som väckte odelad beundran. Under besöket syntes en af konung Alberts uppvaktning, regeringsgeheimerådet von Metsch göra flitiga anteckningar i sin notisbok.
Härefter gick vägen till Helgeandskyrkan, till hvilken endast de furstliga personerna jämte följe hade tillträde. Här besågs såväl den nedre som den öfre afdelningen, der stolar hade placerats för de höga gästerna. Denna i sitt slag i norden enastående kyrkoruin väckte stor beundran.
Domkyrkan hade redan under en timmes tid varit alldeles packad af folk, när de furstliga anlände dit. Ledsagade af biskop von Schéele och lektor Lemke, båda i presterlig skrud, stego de bägge fursteparen upp i koret, der domkyrkans messhakar och öfriga dyrbarheter voro framlagda för att för det sachsiska konungaparet, hvilka ju som bekant äro katoliker, visa det sammanhang, som i vissa fall gifves mellan luthersk och katolsk ritus.
Från läktaren utfördes an af en vald fruntimmerskör »Kyrie Eleison», hvilken klingade vackert i det åldriga templet. Vid utgången ur kyrkan sjöng den i det angränsande kapellet placerade, förut omnämda mansdubbelqvartetten »Integer Vitae.»
Öfver torget gick nu vägen till Sankt Karin, som besågs en god stund under ofantligt tillopp af folk.
Från St. Karin stäldes färden förbi läroverket, der besök icke medhans, till Fornsalen, hvarest mötte styrelsens ordförande landsekr. Hambraeus och lektor Klintberg och der samlingarne i båda våningarne under en längre stund med intresse loges i betraktande. Särskildt konungen af Sachsen har vid sitt besök i vårt land upprepade gånger gifvit tillkänna sin tillfredsställelse med våra samlingar från äldre tider, hvaribland statens historiska museum i hufvudstaden ådragit sig hanes synnerliga uppmärksamhet.
Ifrån fornsalen stäldes kosan till Burmeisterska huset, en tillhörigt dr Bolling, hvara på 1660-talet inredda, ännu i sitt ursprungliga skick bibehållna sal med dess vägg- och takmålningar med tyska bibelspråk på takbjelkarne gaf de resande en åskådlig bild af huru en tysk borgareman på sextonhundratalet hade sitt festgemak inredt.
Och dermed var färden genom den gamla hansestaden slutad, en färd om hvare intryck på de besökande mera än annat vittna de ord, som vid ett tillfälle yttrades: Man kommt ja vom Wunder nach Wunder.
Men ännu återstod ett besök på en plats något utanför staden och vid en inrättning, der en de höge resenärernas frände rest sig sin varaktigaste minnesvård på vår ort: prinsessan Eugenies hem för obotligt sjuke. Färden dit genom palissaderna på höjderna utmed det spegelblanka hafvet under en strålande middagssol var ensamt den egnad att utgöra en angenäm fortsättning på dagens resa. Vid framkomsten mottogos de resande af styrelsens qvinliga ledamöter fruarna Poignant, Molér och Hambraeus samt fröken Arnelius. Med synbarligen mycket stort intresse gjorde resenärerna sig mycket noga underrättade om allt som rörde denna välgörenhetsinrättning, i hvars namnbok de antecknade sig, och förklarade sin glädje öfver att tid icke saknats dem att taga densamma i betraktande.
Åt hvar och en bland de sjuke hade de ett vänligt ord, och kronprinsen uttryckte särekildt sin belåtenhet öfver hemmets anordning i allmänhet och den snygghet ock rena luft, som i livade rum mötte honom. Besöket upptog väl en half timme, hvarefter färden stäldes till hemmets grundläggarinnas täcka sommarviste.
På Fridhem.
Klockan hade hunnit blifva half ett på middagen, då resan anträddes till Fridhem och prinsessan Eugénie. Till déjennern derstädes vore utom resenärerna endast inbjudne landehöfdingen, öfversten och biskopen.
Vägen till Fridhem var på två ställen prydd med väldiga äreportar; den ena vid Johnhill, den andra ett stycke bortom kungsladugården. Strax innanför stora grinden till sjelfva Fridhem var rent ännu en väldig äreport af grönt, sirad med svenska, norska, badensiska och sachsiska flaggorna. öfverst prunkade en kunglig krona af gula blommor och i porthvalfvet hängde, likaledes i blommor, de två fursteparens monogram, det ena i svenska det andra i sachsisks färgerna.
På sidorna om äreporten voro uppstälda barnen från Vestarhejde små- och folkskolor, hvilka helsade de ankommande med blomsterkastning och ett fyrfaldigt hurra.
Parken rnndt kring prinsessans villa var alldeles fyld af folk, som infunnit sig för att på riktigt nära håll få se en skymt af de furstliga, när de stego ur vagnarna vid stora trappan. De mottogos här jämte uppvaktningen och de inbjudna af fröken Rudensköld och kammarherre af Burén. Konunga- och kronprinsparen fördes genast in i en af nedre våningens vackra salonger, der prinsessan väntade dem, under det att uppvaktningen och de inbjudne stego upp på den öfra verandan, der tre bord voro dukade för deras räkning.
Déjeunern hade en ytterst privat karaktär, i det att de furstliga personerna alldeles för sig sjelfva utan någon enda uppvaktande intogo måltiden i en af salongerna på nedre botten. Här sutto till högar och venster om prinsessan konungen och drottningen af Sachsen samt kronprinsen och kronprinsessan. Matsedeln hade följande utseende:
Comsommé et Sandwichs.
Saumon fumé de Halmstad, Epinard, Oeufs pochés.
Chateaubriands et Kangues de boeuf, Légumes.
Petits poulets rotis, Salade.
Asperges en branches. Sauce au beurre.
Pouding marasquine.
Gelée de champagne.
Dessert:
Fraises á la créme frappée.
Bonbons.
Frukosten var snart förbi och derefter förestäldes uppvaktningarna för prinsessan, som uppehöll sig en stund samtalande med dem. Från verandan togs sedan utsigten i betraktande, och klockan 1/2 4 skedde affärden till staden.
I Botaniska trädgården.
Planen framför D. B. V:s paviljong, der de gotländska folklekarna skulle försiggå, var medels linor afstängd för allmänheten. På alla sidor, utom den åt muren vettande, hvilken var reserverad för de furstliga, var det svart af folk, och paviljongens alla verandor voro fullsatta af skådelystna. Sjelfva trädgården var afstängd för allmänheten, ty denna väg skulle de höga gästerna komma. Deras vagnar stannade också framför den åt Studentallén vettande grinden, der fru Poignant och hennes yngsta dotter till drottningen och kronprinsessan öfverräckte hvarsin praktfull bukett. Här mötte också trädgårdsstyrelsens ordförande adjunkten Westöö. Man steg ur och promenerade några slag bland de lummiga, skuggrika träden, hvarefter kosan stäldes in i parken.
Här hade redan en god stund varit lif och rörelse på lekplanen. Närmast paviljongen hade bollklubbens och idrottsföreningens pärkspelare fattat posto, iklädda hvita gymnastikdrägter, blå skärp med hängande ändar samt kulörta tvåfärgade mössor. Längre ned höllo varpkastarne till.
Så snart de furstliga personerna tagit plats på ett säte invid den för dem bestämda gången, började spelen. Och de gingo med lif och lust. Det syntes nog, att hvar och en bland de skicklige spelarna gjorde sitt bästa. Bollen flög understundom ett par minuters tid oupphörligt i luften i höga, kraftiga lyror, och varpkastarne slungade sina stenar med en förvånansvärd säkerhet, så att de gång på gång träffade målet. De resande syntes med stort intresse följa spelens gång.
Kronprinsen tycktes dock sjelf vilja inhämta upplysningar, hvarför han en stund samtalade såväl med varp- som pärkspelarne.
De höga främlingarne till ära spelade musiken från paviljongen »Die Wacht am Rhein», den tyska nationalhymnen, hvilken efterföljdes af »Hvilken skön och härlig dag», »Muntra musikanter, och »Ja, vi elsker» sjungna med lif och lust af en god dubbelqvartett.
Under besöket i trädgården inköpte drottningen af Sachsen tio stycken af en bland de varpkastande, artisten Carl Romin, utförda raderingar af åtskilliga utsigter och ruiner.
Uppehållet i trädgården varade ungefär en half timma, och nu började tiden för affärden nalkas. Klockan var nämligen öfver half fem och kortegen satte sig i rörelse mot hamnen.
Festligheten i trädgården var alltigenom lyckad och anslående, och det hela med dess strålande sol och rörliga lif, bildade en tafla väl värd att betrakta.
Afresan.
Innan de furstliga personerna åkte ned till Drott hunno de göra ett besök i Lindströmska marmorexpositionen, der åtskilliga inköp gjordes, af bland annat en antik e. k. nattlåda, hvilken fallit kronprinsen i smaken.
Klockan var emellertid ännu ej fem, när fursteparen med uppvaktning befunno sig inom den vimpelprydda spetsgården, dit Drott nu förhalat. En stund uppehöll sig såväl det kungliga som kronprinsparet i land, samtalande med än den ena än den andra. Så, manade kronprinsen till uppbrott, i det han räckte landshöfdingen handen till afsked. De furstliga stego så ombord och på Drott hördes kommandoropen och ljudet af hvisselpipan . Efter några ögonblick drogs landgången in, förtöjningarna lossades och maskinen slog några suckande slag.
Inom spetsgården hade militärstaten mangrant församlat sig, och då landshöfding Poignant med blottadt hufvud utbragte ett lefve konungen och drottningen af Sachsen! ljödo fyra kraftiga hurrarop, hvilket också blef svaret på det lefve landehöfdingen omedelbart derefter utbragte för kronprinsen och kronprinsessan af Sverige och Norge.
Skeppabrokajen var alldeles fyld af folk, men ej blott här hade man tagit plats. Nej, alla sidor af hamnen voro svartgarnerad af täta menniekoskaror, brohufvudet var fullastadt och långt ute på hamnpiren hade likaledes en god del tagit plats.
Nu gled Drott sakta framåt. Kronprinsparet hade tagit plats på kommandobryggan och besvarade vänligt de tusentals hedningar som tillviftades dem från stränderna. Ångarens musikkår lät tonerna ljuda af flottans paradmarsch och från södra palissaderna dansade den kungliga saluten af 21 skott.
Vädret var det härligaste. Hafvet låg glittrande lugnt, och den tornprydda murkransade staden badande i eftermiddagssolens ljus. Strax utanför hamnarmen stannade Drott för några ögonblick. Troligan hade prinsessan då fotografiapparaterna framme och tog någon vy af den gamla Hansestaden.
Drott följdes ett stycke till sjös af »Gotland» med ett femtiotal passagerare.
Snart bolmade emellertid röken ur den kungliga ångarena tre skorstenar, farten ökades och kurs sattes nordvestvart.
Kring stränderna skingrades folket så småningom. Det furstliga besöket, som så lagt beslag på allas sinnen, var förbi, och man fick nu tid att tänka öfver och tala om hvad som varit.
Men den feststämning, som alltsedan fredagen legat öfver staden, den räckte ännu aftonen ut.
För de furstliga besökande hoppas och tro vi, att färden till Tjelvars ö varit dem liksom oss ett verkligt nöje, som efterlemnar endast angenäma minnen.
Gotlands Allehanda
Måndagen 23 Juli 1888
N:r 59.