Rättegångs- och polissaker.

Södra häradsrätten.
Att böta 15 kronor dömdes skomakaren Karl Jacobsson i Hemse för det han å allmän landsväg tilldelat f. handlanden Johan Bokström ett slag, hvaraf dock ingen skada följt. J. hade brustit åt eden.

Frikänd blef hemmansägaren Olof Bodin Hemmor i När, från det mot honom väckta ansvarsyrkandet för våld mot sin hustru. Han hade gått värjemålsed.

Till 15 kronors böter för våld, hvaraf ingen skada följt, mot Karl Eriksson, Ganne i Burs, dömdes arbetaren Johan Pettersson dersammastädes.

Ogilladt blef pigan Katarina Eklöfs i Sproge socken yrkande om utbekommande af barnaföda af drängen Karl Cedergren, Snoder i Sproge.

Böta 25 kronor fick Ferdinand Jacobsson, Burgsvik, för det han tilldelat Johan Edlund tvännsa slag i ansigtet så att blodvite uppkommit.

För ärekränkning mot kyrkoherde S. G. Hulteman i Klinte («att han tvättat sitt smutsiga linne i Klinte kyrkac) dömdes godsägare Wöbhler att böta 25 kr. samt att irättegångskostnader utgifva 28 kr.

För djurplågeri dömdes landtbrukaren Lars Duse, Davide i Rone, att böta 50 kronor.

Norra häradsrätten.
För misshandel har länsmen yrkat ansvar å hospitalsdrängen Johan Vahlström från Visby. Målet uppsköts till hösteringet, Detsamma blef förhållandet med ett mål rörande förstörande af ejderbon, i hvilket f. sergeanten O. Nordström, Dumba å Fårö, var instämd som svarande.

Barnuppfostringsbidrag med 60 kr. årligen dömdes arbeteren Petter Ablgren från Hammars å Fårö att utgifva till pigan Sofia Larsson. Svaranden är gift sedan 1861.

För djurplågeri hade länsman Boberg yrkat ansvar å Gustaf Andersson, Stora Velinge i Buttle, Evär svaranden gått förelagd ed, ogillades käromålet, men svaranden dömdes att böta 20 kr. för det han uraktlåtit att inom föreskrifven tid infinna sig hos själasörjaren.

Kungsådran i Gothemsån skulle till någon del hafva afstängts genom en s. k. stenvast, anlagd af hemmansägarne O. T. Paulsgon, P. T.: Paulsson, N. Thomasson, J. Bingmark och Andreas Olofsson, alla från Kyrkbinge i Gothem. Doertör hade hemmansägaren J. O. Johansson, Magnuse i Gothem instämt dessa och yrkat ansvar för olaga stängsel i ån, Då käranden ej kunde bevisa riktigheten af sitt påstående ogillades detta.
Samma utgång fick en alldeles liknande rättegång mellan: J, O. Johansson, kärande, och hemmansägaren P. Jacobseop, Hintzer, svarande.

Till elever

vid döfstummeinstitutet ha antagits J. A. A. Karlsson från När och K. A. E. Jacobsson från Vänge.

Rättegångs- och polissaker.

För lösdrifveri har i dag till länsfängelset införpassats af stadsfiskalen Anders Johan Magnus Andersson (Plåt-Johan), född 10 Dec. 1858 i Veskinde. Den 12 Juli i fjor dömdes Andersson för lösdrifveri till 6 månaders tvångsarbete.

Södra häradsrätten.
(Skogs 8—9 Juni.) Svära skulle vid detta rättegångstillfälle skomakaren Karl Jakobsson på att han ej vid förut refereradt tillfälle slagit f. handlanden Johan Bokström med en käpp. Svaranden, som ej kom tillstädes, brast såIunda åt eden. Utslag vid tingets slut.

Med ed friade sig husbonden Olof Mårten Bodio, Hemmor i När, från beskyllningen att 18 Sept. 1890 ha öfvat våld mot sin hustra Anna Bodin. Utslag vid tingets slut.

För att utfå ersättning för ståndskog med kr. 116: 34 hade Alfred Löfqvist instämt Jakob Sandström, Ansarfve i Fröjel. Svaranden erkände. Utslag vid tingets slut.

Johan E. Johansson hade instämt godsägaren W. Wöhler med yrkande om utfående af kr. 22: 50 sågom resterande aflöning för 90 dagars arbete i Klintebys bränneri, Käranden påstod att han i bref från Klintebys blifvit lofvad 1 kr. 25 öre för dag, men ej erhållit mera än 1 kr. Hr Wöhler medgaf, att käranden från och med 29 Nov. 1890 icke fått mera än 1 kr. om dagen, men detta baroende derpå, att daglönen då, jämlikt tillkännagifvande, från denna dag nedsattes med 25 öre för alla bränneriarbetare, Käranden påstod sig icke ha hört något tillkännagifvande om en dylik nedsättning, utan hade trott att de minskade 25 örena af br W. innehållits såsom en sparpenning åt arbetarne.
För att styrka, att käranden mottagit underrättelse om lönenedsättningen erhöll svaranden uppskof till första sammanträdet af höstetinget.

För ärekränkning hade kyrkoherde S. G. Hulteman i Klinte instämt godsägaren W. Wöhler. Stämningen innehöll, att svaranden någon dag i Juli månad 1889 på kärandens expeditionsrum i Klinte yttrat, att kyrkoherden tvättade sitt smutsiga linne på predikstolen i Klinte kyrka, hvilket missfirmande yttrande afsett den dementi kyrkoherden från predikstolen gjort angående ryktet att han hade ett oäkta barn på fastlandet. Närvarande vid tillfället hade varit ingeniör Schyl och brännmästaren Axén. Käranden tillade, att då han gjort dessa personer uppmärksamma på hvad hr Wöhler sagt, hade denne återtagit yttrandet på predikstolen.
Svaranden erkände, hvad i stämningen lades honom till last. Med användandet af det omnämda och allmänt kända ordstäfvet, som plägade begsgnas om en person, som ville rentvå sig från ett ofördelaktigt rykte, hade svaranden just syftat på den af kyrkoherde Hulteman omnämda dementien, hvilken också varit föremål för domkapitlets behandling.
På grund häraf Yrkado hr Wöhler käromålets ogillande och ersättning med 20 kr. för sin inställelse jämte öfriga kostnader. Kyrkoherde Hulteman yrkade ansvar å hr Wöbhler enligt 16 kap. 11 8 strafflagen för missfirmelse (högst 200 kr. böter) och tillika ansvar för den ivsinuation, som dermed gafs att det lögnaktiga ryktet om det oäkta barnet skulle innehålla sanning, enligt lagrum, som häradsrätten ville bestämma, Tillika framstälde käranden till hr Wöhler, om han ville medgifva att han sagt orden på predikstolen, hvarvid svaranden genmälte, att, enligt hvad han ville minnas, han visrerligen yttrat dessa ord, men sjeltmant utan någons tillskyndelse ändrat sig och återtagit dem. Tillika bestred har, att han velat låta påskina att ifrågavarande rykte vore sant, hvilket deremot käranden ansåg vara tydligt genom svarandens användande af ordet smutsiga.
Målet öfverlemnades med ersättningsyrkande äfven från kärandesidan och utslag afkunnas vid tingets slut.

Klinte kalkbruksaktiebolag, bestående af hrr Wöhler, Smitterberg och Snöbohm, hade af allmänna åklagaren, efter anmälan till domänstyrelsen af kyrkoherde Hulteman, instämts för att stånda till ansvar, emedan kalk, säkerligen tusentals lass, brutits å prestgårdens grund, hvarigenom rågången mellan prestgårdens och socknens ägor rubbats.
Hr Wöhler anhöll att bli skild från målet på grund deraf att hr Snöbohm vore bolagets verkställande direktör, hvarjämte han anhöll få veta, hvilken tid åtalet afsåge, hvarpå åklag, genmälte att enligt de upplysningar han inhämtat det skulle röra sig om genast vintern 1887—88. Då åtalet möjligen kunde anses för sent väckt anhöll åklagaren om uppskof för vidare meddelanden med angifvaren, men bestred tills vidare hr Wöhlers skiljande från målet, Uppskof till första rättegångsdagen af första höstsammanträdet.

För horsbrott hade hustru Lovisa Larsson, Davide i Rone, instämt sin man Oskar Larsson. Under det förhållande att svaranden för samma brott instämt käranden till Visby rådhusrätt, uppsköts målet till höstetingets andra sammanträde.

För oloflig rapphönsjagt var instämd Teodor Martell från Öja. Han nekade.
Anna Larsson, Unghanse i Öja, hade i December 1890 sett svaranden stå inne på en åker, tillhörig Unghanse, och skjuta på en flock rapphöns, hvarefter han tagit upp två ekjutna. — Svaranden bestred vittnesmålet. Uppskof till höstetingets första sammanträde för ytterligare bevisning.

Om barnuppfostringsbidrag hade Katerina Eklöf instämt drängen Karl Cedergren, Som vittnen hördes Maria Vallin, Lina Johansson och Olivia Pettersson, hvilka icke hade att berätta någet om parternas förhållande under sådan tid att Cedergren kunde vara far till ifrågavarande barn. Målet öfverlemnades med yrkande från kärandesidan, att svaranden måtte åläggas edgång. Utslag vid tingets slut.

Djurplågerimålet mot landtbrukaren Lars Duse, Davide i Rone, förevar ånyo vid detta sammanträde. Svaranden åberopade en mängd vittnen på att de ifrågavarande hästarne icke varit selbrutna eller annars illa medfarna.
Karl Rosendahl vitsordaade en förut ingitven attest, att ingen af avarandens hästar varit behäftad med sår utan samtliga så när gom på två vid tämligen godt draghull. Detta var 14 Mars. Huru förhållandet varit förut, visste ej vittnet. En mindre häst hade haft skafsår på ryggkammen förra årets vår. Hästen användes till körslor, men hade en säck för att skydda såret. Attesten edfästes äfven af Niklas Vablby, med samma tillägg som föregående vittne gjort.
Alfred Karlsson hade i början på Mars månad sett en pojke komma körande med en af Dusez hästar från Hemse. Såg inte att hästen hade något skafsår, men kunde inte ta på sin ed att han inte varit sårig eller blodig om fötterna. I våras hade han sett noggrannare på Duses hästar, men ej sett något fel på dem.
Kristian Dahlström hade iakttagit samma stora, nyklipta häst i början af Mars, men kunde ej, i likhet med förra vittnet, svära på att hästen ej var bruten,
Oskar Norrbom hade kort efter dea dag härom är fråga köpt den nämda hästen, som då oj alls var bruten och ej heller syntes märken härefter.
Anders Svensson edfäste att hästarne under detta år till 15 Mars ej varit brutna, utan vid godt draghull samt att Duse alltid visat sig öm mot djuren.
Karl Andersson-Styrman vittnade lika med föregående. Den 15 Mars syntes märken efter brott på stora hästen, men vittnet kunde ej säga från hvilken tid, men trodde ej att det varit i slutet af Februari. Hästen var kivkig att sko.
Niklas Olsson hade varit med och besigtigat hästen i fråga i Hemse på samma gång som fjerdingsman Vahlberg, Håret var då af på manken, men ej hål, såg ej efter om han var bruten eller om han hade blod på hofvarne, Vittnet ville ej se på hästen derför att den var mager, dock ej utmärglad.
Petter Simander hade besigtigat hästen då den kliptes i Februari; han var då mager, men kunde användas till arbete. Tog på sin ed, att hästen vid det tillfället ej var bruten, blott en mörk fläck i ena lokstaden med skinn öfver, Förra sommaren hade han sett att flere af svarandens hästar hade haft sår; en hade användts i arbete. Karl Adolf Karlström aflade samma vittnesmål.
Åklagaren, som utsträckte ansvarsyrkandet till hela förlidet år, öfverlemnade målet. Svaranden bestred åtalet. Ingen jordbrukare kunde undgå att få sin häst bruten, han måste då hem med den, Här ej ådagalagts att hästarne användts till körslor då de varit brutna; tvärtom framgick at ett par vittnesmål att de vid sådant förhållande genast försatts ur tjenstgöring, Hvad anginge den nyklippta hästen, hade vittnen vid detta tillfälle sagt, att han haft märken efter brott, hvilka möjligen under färden till Hemse skafts upp; men drängen måste ovilkorligen hem med hästen. Det hade ej bevisats, att samma häst sedan användts till körslor. Öfverlemnade målet, under anförande, att ingen uppenbar grymhet blifvit af Duse mot djuren bevisad. Yrkade att angifvaren Vahlberg måtte betala Duse hans kostnader, hvilket bestreds af Vablberg. Utslag vid tingets slut.
Följande utslag afkanuades:
— I målet mellan godsägaren Wöhler och statkarlen Anders Petter Jonsson, angående olofligt afvikande ur tjensten, dömdes svaranden att ersätta käranden för skada genom afvikelse med 34 kronor.
— Femton kronor i böter jämte rättegångskostnader 29 kr. fick auktionisten Petter Hneqvist, Bossarfve i Fröjel, betala för det han kallat Petter Sandström, Rofvide för »lus», »lushund» och »skojare». Käranden fick sjelf betala sina vittnen.
— Frikänd blef husbonden Johan Johansgon, Långgutes i Mästerby från beskyllning för ärekränkning, enär det ej mot hans nekande styrkts att han beskylt Emma Sabina Bandelin, Koparfve i Hejde, för tillgrepp af en penningsumma.
— Tjugufem kr. fick f. handl. Johan Bokström plikta för det han ej ställt sig rättens beslut i målet rörande »Kludvbekriget» till efterrättelse och för edgång besökt själasörjaren.
Ny edgångsdag utsattes, och ålades B. då vid 50 kr. vite follgöra rättens åläggande i afseende på själasörjaren.
— För sin promenad på jernvägsspiret vid Tjeogdarfve 26 sistlidne Mars dömdes Olof Hoffman, Tjengdarfve, att böta 150 kronor.

Norra häradsrätten.
F. hemmansägaren Thomas Blomberg, som brustit i ådömd edgång, dömdes i måndags af norra häradsrätten att böta 40 kr. för att han år 1890 deltagit i utläggning af nät öfver Gothemsåns hela bredd. Kärandeparternas yrkande om ersättning afslogs, enär grund för bedömande af skadan saknades. Yrkande om ansvar för samma förseelse under år 1889 ogillades.
För underlåtenhet att deltaga i snöskottningsarbete dömdes N. Pettersson Uggårds i Källunge att böta fem kronor.

Försök till sjelfmord

gjordes i går morgse af 39-årige hemmansägaren Oskar Eliasson från Bosarfve i När. Eliasson hade vid 5-tiden gått ut i ladugården för att se om sina kreatur, men då han dröjde ovanligt länge, började hustrun ana oråd, enär mannen flere dagar varit ovanligt tyst och sluten, yttrat bekymmer för sin ekonomiska ställning samt häntydt på att han icke hade många dagar qvar att lefva. Man gick alltså ut i ladugårder, der man snart upptäckte blodstänk. Då man kommit upp på loftet, fans Eliasson der. Han hade formligen borrat ned sig i höet, sedan han med en knif skurit sig ett djupt sår i halsen mellan struphufvudet och tungbenet.
Så fort sig göra lät fördes Eliasson till provinsialläkaren i Hemse, der såret tillfälligtvis förbands, hvarpå han i natt inkom till härvarande Iasarett. Såret är sannolikt icke lifsfarligt.
Eliasson uppgifver att genomgångna sorger och bekymmer varit vållande till det hemska försöket.

Följsnde reparationsarbeten

och leveranser för Lotsverkets räkning utbjudas härmed på entreprenad:
Vid Visby lotsplats: taktjärning och golfförstärkning i magasinet samt oljestrykning af signalstången.
Vid Fårösunds norra gatts lotsplats: taktjärning af boningshuset och anskaffning af en signalstång med knula.
Vid Fårösunds södra gatts lotsplats: hvitkalkning af uppassningshuset och sjö märket på Bungeör samt målning m. m. af stången på Skarfgrundet.
Vid Kylejs lotsplats: reparation af stårgmärket på Rute missloper och kumlet på Lörje backe.
Vid Slite lotsplats: tsktjärning och oljemålning samt reparation af upparsningshuset.
Vid Hårviks lotsplats: reparation af boställshueet och utkiken samt affärgning af brunnskaret.
Vid Ronehamns lotsplats: affärgning af stångmärkena vid Ronehamn och Matearfve böd samt kumlen vid Tomteboda och Getaskär.
Vid Klinte lotsplats: affärgning af 2:ne märkestänger.
Vid Gotska Sandöns norra fyrplats: reparation af plankvandringarne.
Vid Stenkyrkehuks fyrplats: oljemålning af fyraltanen m. m., anbringande af en lucka öfver trappuppgången i vaktrummet, oljemålning utvändigt af dörrar, fönster och listverk å bonings- och uthusen, samt iordningsättande af en källa.
Vid Enholmens fyrplats: taktjärning af fyrhuset och förrådsboden samt målning af den senare jämte inhägnaden.
Vid Närs fyrplats: oljemåloing in- och utvändigt af fyrtornet, rifning af bakugnen och insättsing af en jernspis i fyrvaktarens kök, enbringandse af innerpanel i 2:ne kök samt oljemålning af desamma jämte fönsterlufter och en förstugudörr.
Flyttning från Vestergarns Utholme till Närs fyrplats och uppsättning derstädes af en tvätt: och bagarestuga med densammas inredning m. m.
Vid Faluddens fyrplats: oljemålning utvändigt af fyrtornet.
Vid Gotlands södra uddes fyrplats: reparation af boningshuset samt taktjärning af detsamma och uthusen.
Vid Burgsviks fyrplats: målning af öfre fyrhuset jemte tektjärning at fyroch förrådshuset.
Vid Stora Karlsö fyrplats: tapetsering af 2:ne kök, reparation af taket och målning af 2:ne grindar
samt reparationer och kompletteringar af inventarier och anskaffning af konsumtionseffekter till nio större och fem mindre fyrar.
Närmare upplysningar om dessa arbeten och anskaffningarne lemnas all söckendagar emellan kl. 10 f. m. och 2 e. m. å lotskontoret i Visby, der äfven skriftliga anbud särskildt för hvarje arbete och åtföljda af borgen för desammas ordentliga utförande intill den 10:de nästinstundande Maj; gällande i öfrigt för dessa arbeten och anskaffningar Kongl. Maj:ts Nådiga kungörelse af den 10 Maj 1889 angående tillämpning under viss tid af förändrade föreskrifter rörande statens upphandlings- och entreprenadväsende.
Visby i Lotskaptensexpeditionen den 10 April 1891.
A. V. Berggren.

Riksantiqvarien

har hos domkapitlet begärt del af skriftvexlingen rörande de öfverrappade målningarne i Närs kyrka.

Domkapitlet

vill låta bero vid hvad kyrkoherde Kalström förklarat rörande öfvertäckandet afde omskrifna målningarne I Närs kyrka, men har erinrat kyrkoberde K. att han bort utan särskildt förständigande ställa sig k. förordningen af 29 Nov. 1867 till efterrättelse.

Rättegångs- och polissaker.

Norra häradsrätten.
För skogsåverkan hade landtbrukaren Per A. Stare, Borge i Lummelunda instämt hemmanslgaren L. P. Björkegren, Pajse i Martebo, Som Stare efter att hafva af Björkegren köpt 1/2 mantal Burge genom kontrakt åt B. upplåtit å den hemmanet tillhöriga s. k. Strandskogen afverkningsrätten under 2 år till all barrskog, som i genomskärning 1 fot från roten hölle minst 7 verktum samt upplyst blifvit att i omstämda strandskogen afverkade och af LR försålda träden växt å mark som vid laga skiftet i Lummelunda socken, hvilket tillträdts före kontraktets upprättande, tillagts berörda ägolott och att träden icke nnderstigit omförmälda mått, vid hvilket förhållande Björkegren haft att öfver dessa träd förfoga, ogillades Stares i denna del af målet förda talan. Men då Björkegren vidgått att han öfverskridit afverkningsrätten i så måtto att han låtit fälla undermåliga träd, dömdes han att böta 10 kr., att ersätta Stare med 81 kr. 50 öre samt att utgifva 20 kr. irättegångskostnader.

Hemfridsbrott. Då det lagligen ådsgalagts att båtsmannen Johan August Lundgren-Söderberg från Rute 24 Juni 1890 i Elisabet Alströms bostad slagit henne, så att blodvite uppstått, men det icke mot svarandens bestridande kan anses styrkt att svaranden med våld beredt sig tillträde till bostaden, dömdes han till en månads fängelse samt att utgifva för sveda och värk m. m. 85 kr. till målsäganden.

Frikänd blef husbonden Oskar Stenbom, Medebys i Hall, från anklagelsen att ha föröfvat våld mot f. husbonden Olof Bergström dersammastädes.

För oloflig Jagt dömdes arbetaren Hugo Pettersson, Grausne i Lokrume, att böta 30 kr. samt att till åklagaren utgifva 8 kr. 50 öre eller värdet af 7 rapphöns som han under Januari månad skjutit.

Edgång åledes hemmansägaren Gustat Andersson, Velinge i Rute, i ett mål der han var instämd för att med en hasselkäpp slagit sin häst flere slag i sidan, tills hästen hoppat öfver en gärdesgård.
— Att med ed fria sig ålades också skräddaren Sven August Hägg, Skrubbstomt, från beskyllningen att 20 Aug. 1890 ha tilldelat Hilda Maria Veetergren ett slag i ansigtet.
— Edgång ålades likaledes f. husbonden Tomas Blomberg, Kyrkebinge i Gothem samt hemmansägaren Karl Nilsson, Stora Gervide i Gotbem i mål, der de voro inetämda för att på våren 1890 utlagt nät öfver hela Gothemsån.
— För samma erkända förseelse dömdes arbetaren Petter Boman, Gothewm, att böta 30 kr. och 40 kr. i rättegångskostnader.
Kärandenas ersättningsanspråk ogillades.

Södra häradsrätten.
För våld begånget mot hustrun, var af kronolänsman Eneman instämd husbonden Olof Bodin, Hemmor i När. Svaranden var ålagd edgång, men hade icke fullgjort häradsrättens åläggande att infinna sig hos sin själasörjare, hvarör han dömdes att utgifva försutet vite med 25 kronor. Med eden, som han var villig att gå, fick han uppskof till första rättegångsdagen af sjette sammanträdet

Med ed friade sig hustru Kajsa Wessman, Skogs grund i Hejde, från att med en gärdsgårdsstör ha illa misshandlat målsägarens hustru Engel Hejdenbergs kor.

För djurplågeri var på angifvelse af fjerdingsmannen Vilhelm Vahlberg af kronolinsman Lindström instäimd landtbrukaren Lars Duse, Davide i Rone. Stämningen innehöll, att svaranden under hela denna vinter till körslor begagnat 2 hästar, hvilka varit så utmärglade att de med möda kunnat tvingas fram utan piskan samt dessutom behäftade med flere skafsår.
Svaranden bestred käromålet. Han förebragte vid rätten genom sitt ombud intyg från tvänne personer, Styrman och Svensson, att inga af hans hästar på längre tid varit selbrutna, att de alla befunnit sig vid godt hull, samt att han alltid visat sig öm mot sina kreatur. Målet uppsköts på åklagarens begäran för bevisnings förebringande till andra rättegångsdagen af femte sammanträdet.

För misshandel var instämd arbetaren Ferdinand Jakobsson och mjölnaren Axel Jönsson, båda från Burgsvik, af hvilka dock endast den förre anträffats med stämning, hvarför åklagaren afstod från sin ansvarstalan mot den senare.
Polisprotokollet öfver det förhör, som med Jakobsson och Jönsson hållits, innehöll, att arbetaren Johan Edlund kl. mellan 6 och 7 på qrvällen 5 sistlidns Februari kommit körande vägen framåt till Burgsvik, då ban i s. k. Kulbacken hejdats af ett skrålande sällsksp, som högljudt frågat, »hvilken djäfvul han vore.» Han hade ibland dem igenkänt Ferdinand Jakobsson, hvilken frågat Edlund, om han ville ta ett »ryggkast» med honom.
Ehuru vägen var smutsig, gick Edlund in derpå, steg af skjutsen ooh tog ett nappatag med Jakobsson. När han steg upp, hade skjutsen kört ifrån honom, hvariör han gick att söka upp den. Då råkar han åter på Ferdinand Jakobsson och Jönsson, af hvilka den förre, under utropet »här ha vi den förb-e Janne Edlundi» gifvit honom ett våldsamt slag under ena ögat. Då Edlund nu sagt, att detta skulle blifva ett dyrt slag, enär han ämnade anmäla honom för länsmannen, bjöd Jakobsson förlikning i öl och bränvin på gästgifvaregården. På vägen dit mötte de några personer och Jakobsson, som då antagligen ville visa sig duktig, sog åter omkull konom samt misshandlade honom ganska illa.
Jakobsson erkände att han slagit Edlund, men hade ej begagnat något tillhygge. Han hade visserligen sprungit efter Eåland med en sten, men icke kastat den. Att blodvite af misshandeln uppstått, kunde han hvarken medgilva eller bestrida.
Åklagaren anhöll om uppskof för vidare bevisning, hvilket beviljades till andre rättegångsdagen af femte sammanträdet.

Ett hundmål. Landtbrukaren Reinhold Lindström, Lingvide i Hemse, bade ivstämt landtbrukaren Lars Duse, Davido i Rone och en hans statkarl Olof Nilsson med påstående att de dödat en käranden tillhörig präktig stöfvarehund. Dervid skulle ha tillgått så: Lindströms hund plägade ibland drifva på egen hand och dervid någon gång nedåt Rone myr. Lars Duse hade alltid varit förbittrad på hunden och yttrat att ban skulle döda densamma, Den 9 Februari hade hunden drifvit i Ronomyr, då Duse sagt till Nilsson att gå in efter en bössa och tre patroner för att »sbjuta den röde». Nilsson hade så gjort, hvarefter han gått fram till ett par andra statkarlar, som arbetade i myren, och sagt:
— Hörde ni hunden efter första skottet?
— Ja.
— Hörde ni honom efter andra då?
— Nej.
— Nå, den hunden drifver inte mer.
Dagen derpå hittades hunden död.
I en försvarsskrift medgaf sveranden, att ban varit förbittrad på hundev, som fritt fått drifva omkring och förstöra jagten, men han hade ej befordrat bonom till de sälla jagtmarkerna. Möjligen hade han yttrat att han önskade honom dit. Nilsson hade sannerligen, lika litet som han tänkt på att skjuta hunden, som han sagda dag hört drifva på myren. Ett skott hade Dase dock hört och framkastade den förmodan, att det möjligen kommit från hundens herre, hvilken följt honom, och måhända tagit miste på villebråd.
Skriften bestreds af käranden, hvilken nu åberopade som vittnen stationsinspektor V. Lönnleg, statkarlarne Gustaf Karsson och Karl Johansson, skomakaren Laugren och snickaren L. P. Cedergron. Af dessa jäfvades utaf svaranden de båda statkarlarne och när det npplyst blifvit att dessa voro af Duso lagstadde tjenare, godkändes jäfsanmärkningen af bäradsrätten.
Stationsinspektor Löanies hade hört Duse annandag jul vid Österlings i Stånga yttra, att ban antingen skulle skjata hunden eller förgifta honom. Vittnet, som jagat med hunden, intygade att djuret var utmärkt och värdt väl 150 kr.
Johan Laugren vittnade, att Duse aldrig kunnat tåla att någon hade en bra hund och ofta yttrat, att han skulle döda Lindströms stöfvare. När vittnet fått höra att hunden var död, begaf han sig till Rone myr, der hunden påträffades. Något hagelskott kunde ej upptäckas i kadavret, utan ansåg han att hunden dött genom slag, som han erhållit i hufvodet. Vittnet gick så jämte käranden till svaranden Nilsson, som först nekade att ha sett vare sig hund eller bössa, men hårdare ansatt, slotligen yttrat: »Ja, jag skjuter i myren så mycket jag vil. Äfven Duse hade nekat, men då Langren sagt att det fans vittven, hade han yttrat: »Ja, jag befalde drängen gå hem efter bössan och skjuta den röde, hvarmed jag menade räfven.
Samma vittnesmål afgafs äfven af Cedergren. Båda värderade bunden till 200 kr.
På kärandens anhållan och mot svarandene bestridande uppsköts målet till första rättegångsdagen af höstetingeta tredje sammanträde, då de båda ofvannämda statkarlarne vore fria från sin tjenst hos svaranden Duse.

Ett förskräckligt ärekränkningsmål. Petter Sandström Rofvide i Fröjel hade instäms Petter Eneqvist, Busarfve i Fröjel med yrkan om ansvar för ärekränkning. Svaranden ville ej ingå i svaromål enär ej i stämningen uppgifvite, hvari ärekränkningen bestått. Rätten ogillade. invändningen och tillät käranden att höra vittnen. Det var en hel rad:
Vessberg: Jo, se det var en fiskebod de skulle. sälja och Petter Sandström ropade på den. Men då slog Petter Enoeqvist så hastigt att Sandström inte hann att få sitt båd emellan, »Tack ska du ha för att jag fick boden», sa Sandström, — »Åh — sa Eneqvist — jag sliljer till hvem jag vill i dag du, och till den som betalar.» — »Du är just en opassande auktionist du» — sa Petter Sandström, — »Tig du och gå hem med dig din skojare» — sa Petter Ereqvist — »betala först hvad du är skyldig.» — »Jag är inte skyldig dig något, utan du mig» — sa Sandström, — »Såå, har jag inte klädt och födt både dig och dina barn, din lushund» — sa Eneqvist. »Och läns, dä sägd’en mä» — tillade vittnet.
Olof Bergsten: Jo, se det var en fiskebod de skulle sälja. . .
— Ja, det ha vi hört — sade domaren.
Vet ni något i saken? Hörde ni Eneqvist ge Sandström de vackra tillmälena?
— Nej, men jag hörde Sandströms son säga att Eneqvist inte fått någon lus af dem, inte.
— Vittnet vet således ingenting i sjelfva saken?
— Nej.
Petter Bergsten: Jo, se det var en strandbod som skulle säljas, och då . . .
— Hörde vittnet ordväxlingen?
— Nej.
Lars Pettersson: Jo, di skulle sälja en strandbod . . .
— Hörde vittnet Eneqvist yttra hvad käranden påstår:
— Jo, han sägda: I dag säljer ja te hvajm ja vill, näv vajt dän dä, dein skojare.
— Kunde yttrandet uppfattas allmänt af menigheten?
— Ja, dä kunde dä dä. Då hojrd’äs han talte haugt, dä gjordä han dä.
Ytterligare hördes Petter och Lars Pettersson, K. Löfqvist, J. Pettersson och O. Pettersson, hvilkas vittnesmål gingo ungefär i samma stil som de ofvannämdas.
Uppskof till nästa sammanträde.

För beskyllning att ha stullt gärdsel virke från svaranden bade A. F. Eklund Hejde, instämt Nils Nilsson, Forsa i HejdeKäromålet bestreds. Uppskof för bevisning till första rättegångsdagen af femte sammanträdet.

Med yrkan om skilnad i äktenskap på ett år hade Katarina Larsson, Visby, instämt sin man Olof Larsson, förr husbonde vid Davide i Rone, der makarne ännu äro skrifna.
Svaranden-matinen skulle gerna varit med om att medgifva äktenskapsskilnaden, men då en liknande ansökan från hans sida förut afslagits och sedan dess inga nya omständigheter inträdt, yrkade han att häradsrätten icke måtte upptaga käromålet till pröfning. Käranden erhöll emellertid uppskof till andra rättegångsdagen sf femte sammanträdet.

Följande utslag afkunnades:
— I målet Johan Bokström mot ekoakamren Karl Jakobsson angående våld, dömdes den sensre att med ed betyga att han icke lördagen 1 Mars 1890 å allmänna landsvägen genom Hemse socken tilldelat Bokström ett slag med en käpp. Med edgången lemnades åt svaranden uppskof till första rättegåogsdagen af sjette sammanträdet och hänvisades Jakobsson till själasörjaren.

— För bröllopsskjutning dömdes ynglingen Axel Allvin m. fl. från Vestergarn att böta hvar och en 5 kr.

— I målet mellan Jakob Larsson, Angust Svensson, Anders Andersson, Lars Petter Bökelund, Lars Nyman, Nils Jakobsson och Olof Pettersson, alla i Fröjel, kärande mot Per Rosendahl och Jakob Hederstedt Grymlings i Ejsta svarande med yrkande om ersättniog för det svarandena genom att vid sin ägande såg uppdämma vattnet skadat kärandenas kringliggande marker, dömdes svarandena, då de icke gittat styrka att de ägde uppdämningsrättighet utan ersättningsskyldighet, att utgifva af kärandena fordrade ersättningar till ett sammanlagdt belopp af 145 kronor samt att betala rättegångskostnaderna.

— I fiskerättsmålet mellan förre nämdemannen, Johan Engström, Stora Mafrids, Vestergarn kärande, och husbonden Gabriel Bolin m, fl. dömdes käranden berättigad att tillgodopjuta flskerätt för 1,475/11264 mantal af Stora Mafrids i likhet med öfriga delägare i bemmanets fiskevatten. Men enär klaganden icke styrkt att han 19 Sv 1890 af svarandena hindrats att idka fiske i ifrågavarande fiskevattev, samt omständigheten att han förvägrata del i den fångade fisken icke kan medföra ansvar, samt ;| styrkt värdet af den sålunda undanhållna fisken, ogillades denna del af käromålet. Svaranden har erlagt vad.

De öfverkalkade målningarne i Närs kyrka.

Domkapitlet har af kyrkoherde J. N. Kalström infordrat förklaring öfver de anmärkningar som riksantiqvarien i denna tidning med anledning af en der synlig notis gjort öfver det sätt, hvarpå ett par målningar af kulturhistoriskt värde behandlats i När kyrka.
Kyrkoherde Kalström gör föret anmärkning mot det något underliga sätt hvarpå denna fråga väckts till lif af den notis i Barometern, som först omnämde saken, och det efter 1 ½ års tystnad.
När kyrkoherden 1882 tillträdde pastoratet, var det nödvändigt att reparera kyrkan både in- och utvändigt, hvilket skedde 1884 och 1885 I öfverensstämmelse med beskrifning och delvis ritning af en arkltekt Dahl, under n. v. professor Norrbys embetstid. Under samma tid lära ock, säger kyrkoherde K. — målningar eller rättare fragement af målningar blifvit bragta i dagen. De voro rester af en stor utskrapning och öfverkalkning, som skett under århundradets förra hälft.
Det vore nu dessa svaga rester hvarom riksantiqvarien talat. De utgjordes af några fragmenter af en apostlabild på södra långväggen samt af några streck och slingor på en pelare nedtill mot fotställniogen. Den sistnämda målningen kan kyrkoherde K. kvappt minnas sig ha uppmärksammat och torde den till stor del ha varit undanskymd af bänkarne som omgifva pelaren. Då kyrkan sedan affärgades, hvilket var anbefaldt, så gafs ingen föreskrift om de blottade resterna af forntida målning. Åtminstone fick pastor ej någon sådan meddelad. Och om något förbud gifvits, borde kyrkovärdarne, som varit med sedan 1870:talet och som med pastor äro ansvariga för kyrkan, hafva gifvit upplysning derom.

Dödsfall Christina Gertrud Romdahl

Att framlidne fanjunkaren Jakob Niklas Romdahls efterlemnade maka Christina Gertrud Romdahl stilla afled å Hallute i När lördagen den 31 Januari 1891 kl. 3;30 e.m. i en ålder af 78 år, 1 månad 3 dagar, sörjd och saknad af barn och barnbarn, vardershärmed slägt och vänner tillkännagifvet.
Sv. Ps. nr 480.