På jernvägen.
Från hamnen straxt ofvanför Drotts tilläggsplats stod redan kl. 12 i onsdags middag det kungliga extratåg med uppfiffade vagnar, som skulle föra h. m. utefter jernvägen till Hemse, Kl. 1 anlände konungen gående från residenset och steg ombord å tåget. Med honom följde krigsministern, lanshöfdingen, hofmarskalken von Rosen, jernvägsstyrelsens ordförande kronofogde Bokström och lektor Bergman. Tåget fördes af trafikschefen Cederström. Som konduktör tjensgjorde stationsinspektör Lönnies i Stånga.
Färden gick uppför hamnspåret förbi cementfabriken, der hela arbetsstyrkan, 150 man i arbetsdrägt, stod uppstäld, jämte schefen och kontorspersonalen, samt för konungen utbragte ett fyrfaldigt hurra. Visby station var särdeles smakfullt dekorerad med gröna girlander kring fönstren samt en rikedom af flaggor.
Det kungliga tåget gick med god fart. Alla stationer utefter banan voro festligt klädda och konungens krönta namnschiffer i blå och gula blommor lyste från de flesta. Talrika folkskaror voro öfverallt församlade, hvilka med ljudliga burrarop helsade monarken. Tåget stannade vid alla stationer och konungen stag vid de flosta ur sin vagn och samtalade med’en och annan. I Barlingbo mottog den 91årige prosten Bergvall konungen med ett kortare tal, hvilket dock ej hördes utom den trängre kretsen kring konungen. Vid de fleste stationer, mötte församlingens pastor.
Efter en två timmars färd anlände extratåget till Hemse, der i våra trakter rent af ofantliga folkmassor man antager 5,000, voro församlade. Jublet var dånande. Genom de täta skarorna och uader grönskande äreportar med vamnschiffer och välkomsthelsningar färdades konungen och landshöfdingen i vagn till folkskolans gårdsplan, der premiering af en del utstäld nötboskap försiggick. Under ledning af doktor Sätervall genomgick konungen det under bygnad varande nya folkskolehuset.
Besöket i Hemse räckte omkring 20 minuter, det kungliga extratåget med dess flagg- och vapenprydda lokomotiv ångade af mot Visby, dit återkomsten ägde rum strax efter kl. half 6 e m. Tåget gick ned till hamnen och stannade vid Drott, der konungen gick ombord.
Middagen i Paviljongen.
Redan aftonen förut hade en stor skara af stadens invånare skyndat att bose den efter ritning af artisten Karl Romin och under hans ledning för den kungliga middagen dekorerade festsalen.
I fonden, midt emot ingången, satt en väldig tronhimmel af flaggor, som öfverst uppbar en af blå och gula blommor bunden kunglig krova, midt emot stod på läktarbalustraden konungens byst, omgifven af flaggor, som prydde äfven de norra och sö: dra läktarne. Dessa voro dessutom riktigt täckta med gröna girlander, så att salen framstod särdeles vacker och anslående.
För de till ett hundratal uppgående middagsdeltagarne voro dukade ett stort hästskobord och tre smärre bord i flere afdelningar. Under den stora flagg: dekorationen på östra sidan satt konungen. Till höger om sig hade h. m:t krigsministers, biskopen, öfverstelöjtnant Schartau, kommendörkapten Nissen m. fl. till venster landshöfdingen, öfverste von Hohenhausen, landstingets ordförande häradshöfdiog Valdenström, öfverstelöjtnant Carlstedt m. fl. Midt emot konungen voro placerade stadsfullmäktiges ordförande kronofogden Bokström med första hofmarskalken v. Rosen och lektor Bergman på sin högra sida samt borgmästar Een med kabinettskammarherre Bråkenhjelm och kommendör Pantzarhjelm på sin venstra sida. Det lilla bordet inom bästskon intogs af artillerikårens jämte andra officerare. Festkomiterade och värdarne hade planterat ut sig vid ändpunkter och midtelpartier af borden.
Konungen anlände strax efter kl. half 7, hvarefter alla i en berömvärd ordning samt utan krångel och bråk intogo sina platser och serveringen började efter den af osa i onsdags meddelade matsedeln. KoDungen, som var klädd i stor generals: uniform med serafimerband, syntes till en början något tankfull, men lifvades så småningom upp och drack än den ene än den andre till. Serveringen gick berömvärdt raekt undan och anordningarne för öfrigt lända restaurantens ionehafyvaringa till all heder. Taffelmusiken af Olzsewskiska kapellet var, såsom af programmet i omsdagsnumret syntes, väl vald, men dertill också väl utförd.
Vid schampanjen reste sig landshöfdingen och äskade ljud, hvarefter han, vänd mot konungen, höll följande tal:
Nådigaste konung! Då Eders Majetsät för mera än 12 år sedan besökte vår stad och landsbygd, var det för att inviga Gotlands första jernväg. Dervid uttalade E. M. de förhoppningsfulla, minnesvärda orden, att ett sådant band af jern, infattning för en af ädelstenarne i Sveriges kungakrona, skall komma att varda oss ett kraftigt medel till bildningens spridande, förmögenhetens förkofran och landets försvar.
Dessa kungsord skola förvisso förr eller senare förblifva en verklighet. Väl hafva vi med våra små medel hittills föga kunnat uträtta. Öns rika naturliga hjelpkällor äro knapt öppnade. Vår jernväg är föga mer, än ett halfgjordt arbete, Och vi bo afsides från den allmänna samfärdseln stora stråkväg. Men vår är god, våra sträfvanden allvarliga. Med vår konungs kraftiga bistånd, stödda at hans frikostiga band vilja vi oaflåtligt söka närma oss de höga mål, som blifvit oss anvisade i arbete för fredliga värf så väl som i förberedelser till försvar för det gemensamma fosterlandet.
Det nuvarande kungabesöket har liksom hvarje sådant sin mycket stora betydelse deri, att konungen tår se med egna ögon, hvad hans folk behöfser. Och äfven bjertats kraf tillgodoses derigenom i rikt mått.
Nådigaste konung, tillåt oss att åt våra varma känslor af undersåtlig vördnad, :rohet och tillgifvenhet gifva uttryck genom denna skål. Hans Majestät Konungens skål !
Just som fanfarerna klingat samt hurraropen och folksångens sista ton tystnat, trängde fram ljudet.af kanonskott. Man beledsagade från artillerigården den kungliga skålen med salnt, hvilket synbarligen gladde konungen.
Efter en stund steg biskop von Schéele upp och föreslog en skål för drottningen och konungahuset:
Allernådigste herre och konung!
Med både bjerta och mun har en hvar af oss lofvat vara icke blott vår rätte konung, men ock det oli huset huld och trogen. Det är åt denna vidgade undersåtliga trohet, den undersåtliga huldheten i vidgad gestalt, som mig förunnats att vid detta för Gotland så betydelsefulla tillfälle at h. m, konungens besök gifva ett uttryck, hvarvid jag icke kan utlofva-mer än en enda förtjenst, den att tala ärligt, i bästa mening svenskt.
Ibland alla menskliga känslor år fosterlandskärleken en af de ädlaste och tillika mest förädlande, på samma gång fostrande, stärkands och upplyftande. Kärleken till fosterlandet är ett utaf de öfre stegen på den himlastege, som patriarken Jakob såg i drömmen ledande från jorden upp i himmelen, och »si, Guds Englar stego derpå upp och neder, och Herren stod der öfverst uppå», himlastegen, på hvilken jordens barn hafva att höja sig från den naturliga egennyttans och sjelfviskhetens mörka, tunga, qvalmiga dalar till bergen, der de rens, friska, frigörande fläktarne blåsa af sjoltsppoffrasde, oegennyttig, nordisk mannadygd.
I Sverige är af ålder med denna upphöjda fosterländska känsla oskiljaktigt förbunden en varm, innerlig kärlek till konungen och a hus, Konuogakärleken i Norden är något helt annat, än vare sig österländingens blinda, bäfvande dyrkan af herskaren öfver lif och död eller vesterländingens lugna vördnad för sin af inskränkande bestämmeleer hårdt kringskansade öfverbet, Denna svenska folkets kärlek till konung och konungahus, hvilken ligger i blodet, är en fri, varm, storslagen och till stordåd manande hänförelse, som hvilar på personlig hävgifvenhet för vår borne, konstitntionelle, men icke dess mindre allom bjudande suverän, hvilkens på lagens fasta grund hvilande bud varda villigt af fria bjertan lydda. Af Guds nåde allena äro Sveriges konung och dess kungliga hus hvad de äro. För oss råder derför ett oupplösligt samband mellan att älska Gud och ära konungen.
Att denna djupt rotade kärlek för konung och konungahus sålunda i förening med fosterlandskärleken utgöra en dubbel låga i svenskens ejäl eller två lågor i samma eld, beror på den personliga karaktär, allt för den germanisk-skandinaviska folkstammen i allmänhet och den svenska i synnerhet måste, för att äga verkligt värde, antaga, det förbållande af innerlighet, som måste i hvarje vigtigare sak, för att den skall vinna varaktigt bestånd, hos oss råda, Och att vår konungskhet afser icke blott konungen men ock dess kungliga hus, gemål och barn och öfriga ättlingar, det torde finna en förklaringegrund i vår egendomligt starka hemkärlek, familjekärlek, slägtkärlek, hvilken ju härvid blott öfverföres på konungens hus och bem, hans, som är »landsens fader». Ja, är icke för oss svenskar, rätt sedt, kärleken till konung och konungahus, jämte hvad som nyss sades, familjekärlekens utslagna blomma; något som redan ligger i kärleken till de våra fördoldt inneslutet, likasom blomman gör det i sin knopp.
Så har jag känt, så känner och tänker jag. År det icke svenskt? Jo, jo är det så. Och derföre se vi nu med jublande fröjd i vår midt Sveriges konung, såsom ett högrest, lummigt; ärevördigt »träd, planteradt vid vattenbäekar, hvilket bär sin frukt i sin tid, och hvarå Iöf icke vissna; och allt hvad han gör, det lyckas väl».
Främst ibland det kungliga husets öfriga medlemmar står ju i allo h. m. vår älskade drottning, kans goda Nanna, som är vår Balder, jag menar det enande bandet i svenska folkets fosterländska känslors krans. Likasom Balders maka i den uordiska sagan, står vår konungs höga gemål, hvilkens milda, ljufva drag blott ett ringa tal af oss fått med det lekamliga ögat skåda, för själens öga äfven hon, »älsklig och modig», underbart utrustad med det högsta af allt mod, tålamodet, hvilket hon haft såsom få tillfälle att lära och såsom ännu färre i lidandets hårda skola verkligen lärt. Hon hur likasom sagans Nanna »kämpat sig sin väg fram under natten» (plågornas natt); men äfven bär gick det ordet i uppfyllelse, att »af natten föddes etern och dagen». Djupt är det intryck, Sveriges folk af sin drottnings starka, helgade personlighet tagit. Gifve Gud, att detta intryck ock i sin tid måtte gifva sin frukt!
Såsom störst af uppgifterna i hennes stora, ädla lifegerning eller åtminstone vid sidan af dena största uppgiften deri lärer väl kunna med fullt skäl af svenska folket aktas, att hon åt det födt och fostrat dessa fyra söner, hvilka, likt grönskande grenar på familjeträdet, utgöra hela nationens stolthet, alla föremål för dess hängifna kärlek. Den främste bland dem, Sveriges och Norges kronprins, vann vid sitt nådiga besök på Gotland för tre år sedan allas bjertan; och icke mindre hans hulda följeslagarinna, hop, som mellan de kungliga busen Bernadotte och Vasa knutit ett nytt band, på samma gång hon tillförde vårt konungahus delaktighet i blodet af den tyska folkstam, som äger obestridlig äran att ha gått i spetsen för Tysklands politiska och nationela framsteg, likasom Tyskland sjelf integer första rummet inom de europeiska folken både i civilisatoriskt hänseende och med hänsyn till upprätthållande af det europeiska statssystemets jämnvigt. Huru glada äro vi icke att veta vår älskliga kronprinsessa åter trampa Sveriges kära jord efter en så lång, påkostande skilsmeasa,. Gud gifve henne såväl som hennes höga svärmoder och höge gemål jemte hans bröder och de löftesrika nya teiningarna på vårt konungaträd att grönska, blomstra och hvar för sig gifva sin frukt i gin tid!
Sist som först: Lycka ske konungen, honom, som sjelf är trädets mägtiga stam, af hvilken det hela och alla dess delar bäras! Lycka ske konnngen personligen! Lycka ske konungen i hans eget hemlif och det utvidgade hemmet, som är hans folk och landt Såsom vi af våra fäder lärt, så skola vi ock lära våra söner och söners söner att dagligen bedja Gud: Lycka ske konungen och hans kungliga hus, att det må länge blifva såsom ett träd, planteradt vid vår kärleks vattenbäckar, hvilket bär sin frukt i sin tid och hvars löf icke vissna! Lefve, länge lefve vårt älskade konungahus!
När middagen var nära slut reste sig h. m., fattade sitt glas och yttrade med ljudlig stämma:
Mine herrar! Mera än ett halit sekei har förflutit, sedan jag, ett barn i mitt elfte år, vid min vördade faders hand för första gången beträdde Gotlands strand. Endast en eller annan af de närvarande kunna påminna sig denna tid. Jag gör det. För mig står denna dag ännu som ett lifligt minne, ett minno, som sedan blifvit återupprepadt, i dag för tolfte gången. Den kärleksfulla välvilja, jag som yngre och äldre under olika lefnadstörhållanden, först som sjöman och senare efter förändringar, hvarpå jag som ung aldrig kunde tänka, här åtnjutit, har stadfäst de tacksamhetens känslor, hvilka för hvarje besök ytterligare stärkts, Och denna tacksamhet vore ej äkta, om den ej inom sig bure och genom sig utvecklade varma välönekningar. Dessa vill jag i dag i denna festlig: krets uttala. Blitve Gotlands framtid lika lycklig och lugn som dess forntid varit storslagen, ryktbar och stormuppfyld. Måtte den arbetsamme och kloke Tjelvurs ättlingar genom ibördighet och idoghet främja och befästa det välstånd, som är denna ö genom dess rika naturliga tillgångar anvisadt. Måtte manlighet och fosterlandskärlek betrygga dettn välstånd. Måtte ej blott förblifva obrutna utan allt mer betästa de band, som förena Gotland med det öfriga Sverige; måtte de band, som förena Sveriges och Gotlands folk med dess konung äfven varda helgade.
Detta är ej en tom tankeföreställning, en förhoppning, utan en förtröstan, en på erfarenhet grundad visshet. Derom talade med mig mången gång hon, hvars namn jag ej i denna krets behöfver nämna för att blifva förstådd, Ofta talade hon derom; innan hon från det Fridhem hon här valde åt sig och der hon genom kristlig kärlek döfvade egna och lindrade andras lidanden, fick flytta till en varaktigare och högre frid.
Jag grundar således på en bestämd erfarenhet, ej en lös förhoppning, min önskan, att det band, som förenat mina företrädare med Gotlands folk, äfven skall med eder förena mina efterträdare. Jag hoppas ock att eder kärlek till mig skall lefva i en framtid. Derför, både den dag som är och den dag som kommer, tömmer jag mitt glas för Gotlands välgång, dess residensstads och dees landsbygds!
Härpå höjdes ett lefve konungen åtföljdt af hurrarop, och middagen var slut. Klockan var nu i det närmaste 9 på aftonen. Konungen och de fleste af gästerna begåfvo sig upp på verandorna, der kaffet intogs. Nedanför i botaniska trädgården stod ännu troget en talrik folkmassa för att få se en skymt af den ståtlige, vänlige monarken.
Ruintesten i St. Katarina.
Ötver ingången till St. Karin lyste i qvällsskymningen en väldig transparang med konungens namnschiffer. Torget närmast ruinen var fyldt af folk och genom den öppnade grinden strömmade en talrik skara. Derinne sorlade den bidande mängden. Konungen väntades hvarje ögonblick.
Vädret var ypperligt för en fest sådan som denna. Koappast en fläkt rörde sig.
Möjligen var det något för ljust för att belysningen skulle verka så stämningsfullt som den verkligen kan. Men detta stod ej till att hjelpa och blef för öfrigt icke af särdeles betydelse, såsom senare märktes.
Så småningom fyldes ruinen med en menniskorkara, som uppgick till omkring 400 personer. Kl. strax före 10 anlände konungen med svit och tog plats på den för dem afsedda estradep, der förut sutto en del af stadöns damer. Just som konvungen inträdde uppstämde N. N.-såogarne, förstärkta med åtskilliga utomstående krafter Folksångeti hvarpå utbragtes ett fyrfaldigt hurra för majestätet:
Ackompanjerad al orgel spelade härefter direktör Olszewsky ett anslående violinselo, hvarefter sårgarne framträdde med »Bturmbesehwörung» och Södermans »Nog mins jag hur det var». Följde så en kör af hvitklädda nunnor, ur hvilkas krets fröken Söhrling omedelbart derefter framträdde och på ett briljant sätt föredrog Gounods »Ave Maria».
Litteratör Sandberg föredrog vidare såsom prolog till den stora af artisten Rosman anordnade tablån, »Valdemar Atterdag brandskättar Visby», som härefter skulle följa, sin dikt »Visby fall», hvilken vi här nedan meddela:
Nu är ej tid att räkna det myntade gull,
ej tid att persiska purpurkläden tumma!
Nu är ej tid att roffa af främlingen tull,
ej tid att i vinhus kolka rostocker-mummal
Nu skyndar borgarn att brynjan spänna på,
och rådsherren darrande KNpper sin gyllene kedja,
och trälen murar skatten bak kalksten grå,
och modern och dotteru i templet gråtande bedja.
Der sprängde en ryttare in genom Söderport
och gnistrande hofven mot knaggliga stenarne skräller,
Han flämtar andlös: Till Nee till vapen fort!
Kung Valdemar ilande färden mot staden ställer!
Då dånar trumman, då ljuder det smattrande horn
förgäfves veka herrar mot maningen spjärna;
och kärrebyssor rullas mot murar och torn
att hus och hem och urgammal frihet värna.
Längst borta i söder der flgnjeR en dammig sky.
Snart glänsa i solen riddarnes stålsmidda hjälmar.
Och gångarna gnägga och mordiska vapen gvy,
och hånande skråla de roffande dare skälmar.
Men se! Då sjuder blodet hos gutniske män,
då svinner likt dimma feghjärtad fruktans vändal
Välan, i fräcke! Sol har ej dolt sig än!
Derute i skuggan af muren skall slaget stånda.
Hvad döfvande buller, hvad manande rop och skrik!
I gömmande moln är svept den sandfyllda leden.
Der blixtra huggen, och högar af blödande lik,
och qvalfallt qvidande sårade täcka heden.
Men allt förgäfves! När skymningen bredde sitt dok,
de danske köpstadsmännen på flykten drefvo.
Och det står skritvet i åldrig krönikebok,
att adertonbundra guter på platsen blefvo.
Och bloden i strömmar in genom portarne rann
och silade ned för steniga branta backar
och blef till flödande bäckar — om sägnen är sann —
och färgade röda flyktande sulor och klackar.
Men danakunogen och segrande krigarflock
till storms mot den fasta, skyddande ringmur sträcka.
Förgäfves! Der vräka de undan block från block
och järnslagna, väldiga portar af eke bräcka.
Och in öfver tornprydda krönet, som våld bröt ned.
kung Valdemar och hans dubbade kämpar rida.
Och det är sagdt, den fiendeväg var så bred,
att elfva krigare skredo der sida vid sida.
Till köpstadstorget, der väldiga gavelhus
med spetsbågefönster och burspråk allvarsamt blicka,
dit ställes tåget vid tjärade facklornas ljus,
der främmande kämpar sin fe i natten dricka.
Ve, ve öfver staden! Nu 27 är allt dess hopp;
och tempelklockan åt glömskan dess storhet viger!
Ve, ve öfver staden! När glimmande sol går opp,
kung Valdemar bister sin gyllene tron bestiger.
Baneren svaja stolt vid fanfarens ljud,
och kKämparne hånfullt med blodiga vapnen slamra,
och härolden ropar kring staden konungens bud,
allt medan svärden mot bucklade sköldarne hamra:
Så bjuder eder Valdemar, daners drott,
att ölkar trenne, de största till torget bringa.
Och innan ännu trenne solmärken gått,
må guld och silfver i dem till bräddarne klinga.
Då vill öfver eder han skyddande hålla sin hand;
om icke, han skall de fallne kämparne hämnas
och släppa ut öfver staden eld och brand,
att icke en sten på den andra åt minnet lämnas.
På darrande knän der nalkas krämaren blek
med guldets glans, ur väggfast jernkista tagen;
och girig jude följer med ögats smek
det dyrbara skrin med snirklade silfverbeslagen,
Och gråtande jungfru tar smycket ur lockarnes natt,
och gyllne fat åt segraren ge de förnäma;
och skallig munk han tömmer sitt klosters skatt,
gör korsets tecken och mumlar sitt anatema.
Den sträfsamme man han offrar sitt lifs förvärf,
och blåögdt barn åt konungen bjuder sin docka;
och haltande tiggare elungar sin sista skärf,
och stapplande enka ses djupt öfver karen sig bocka.
De råe krigare skratta och skämta fräckt
och kittla med hillebarden de tredskande arma.
Ve, ve öfver staden! Dess sol är för evigt släckt!
Kung Valdemar, stödd på svärdet, ej vet sig förbarma.
Nu karen fyllda för girige drotten stå,
och sköflade hem mot plundrarn förbannelser sända.
Men ut öfver torg och gator hoparne gå
att bommar bryta och vigda gudshusen skända.
Der tränger sig in i templet en skara vild,
der eglitas radband från skrämda, bedjande bröder,
der klädes af Guds moders hegade bild,
der dansas fräckt vid vin, som i kalken glöder.
Förgäfves stånda de fyra och tjugu på vakt
vid tempelmuren kring sagolik, röd karfunkel,
Den brytes ned, och snart välsignade prakt
ej mera glänser för seglarn i nattens dunkel.
Ve, ve öfver staden! Dess makt har sjunkit i grus,
dess välde i norden är blott från fädren en saga,
här skrålande hopar till sist i raglandé ras
ned rofadt byte ut genom portarna draga.
Så mick ridån upp för den i sanning lygande och präktiga tablån med dess brokiga, färgrika grupper, belysta at intensiva bengaliska eldar. Tablån väckte stormande applåder, i hvilka konungen icke minst tog del. Ännu en gång drogs förhänget undan, ännu en gång frenetiskt bifall. Så sjöngs till s??t L??dblads »Stridsbön» och Lange-Müllers »Serenad», hvarefter allt var slut.
Uader hela festen upplystes ruinen med röda och gröna bengaliska eldar på ett i sanning trollskt sätt. Hedern härat tillkommer bokbandlare Vilhelm Nyberg, hvilken alltid i ruinernas belysning förstår att inlägga det effektfullaste, som öfver hufvud taget kan åstadkommas.
Etter festens slut framträdde konungen och framförde personligen sina tacksägelBer till anordvarne af festen, hrr S. Rosman och Algot Sandberg, samt uttalade dervid, att något så stämningsfullt hade han aldrig tänkt sig att få skåda och komme troligen heller aldrig att få se. Det var såsom en den allra vackraste vision, som konungen uttryckte sig.
Omedelbart efter ruinfesten for konungen ner till »Drott».
Torsdagen.
Kl. 8.45 i sår morgse stodo dé kungliga ekipagen invid »Drott» landgång. Konnogen med svit steg i vagnarne för att företaga en färd till Jakobsberg. Dessförinvan aflade konungen ett besök i Burmeisterska huset.
På vägen till Rosendal var vid Svejde rest en 22 fot hög äreport, hvarjämte flaggstänger voro planterade utefter vägen. Der vägen viker af till Jakobsberg fans en större äreport af granar. I och vid utsigtstornet uppehöll sig konungen ungefär 1/2 timme. Besöket här hade äfven ur strategisk synpunkt sin betydelse, i det att uppifrån tornet med blickarne utstakades »Klinteställningen» i krigstid.
Efter att, sedan h. m. hemkommit från denna morgonpromenad, några ögonblick ha stigit ombord på »Drott», afreste han jämte krigsministern till Visborgs slätt.
På vägen derifrån gjorde konungen
ett besök på Cementfabriken.
Smakfulla anordningar voro der vidtagna för hans mottagande. Öfver ingången till fabriken reste sig en hvalf. båge af cementtunnor, från den höga skorstenen. glänste ett krönt namnrachiffer högst uppe, flaggor och vimplar svajade från bygnader och cementugnar. Då konungen anlände, höjdes af de samlade arbetarne kraftiga hurrarop, hvarefter h. m. under ledning af disponenten Carlson genomgick och besåg, synbarligen med stort intresse, fabrikens olika afdelningar.
Under lifliga hurrarop afreste konungen åter till Drott. Uppehållet i fabriken räckte omkring 20 minuter.
Supén på residenset.
I residensets salonger samlades vid 1/2 8-tiden vid pass 150 inbjudna såväl från staden som länet. KI. strax efter 8 anlände koaungen, som nyss förut besökt frimurarelogen, och mottogs vid ingången till residenset af värdfolket, Han lät derefter af landshöfdingskan för sig föreställa en större del af de inbjudna och samtalade på sitt vanliga tilldragande och vinnande sätt med både den ena och den andra. Sedan té och glass kringbjudits, sirverades omkring kl. 10 supé i tvänne salar, i den ena för konungen med uppvaktning samt en del af de inbjadna, i den andra för dåe öfriga. Serveringen skedde efter följande matsedel:
Lax mayonaise
Skinka, tunga, ärter
Små pastejer
Kyckling
Sparris
Gelée, compoter, bakelse
Raventhaler
Chateau Larose
Carte blanche; Grand vin royal
Sherry
Portvin
Vid slutet af supén samlades alla de inbjudna i salongen, då landshöfdingen med några få ord helsade den höge gästen, hvars besök beredt alla glädje och för hvilket de icke kunde vara nog tacksamma samt slöt med ett lefve konungen, som af de församlade besvarades med ett fyrfaldigt hurrarop.
Konungen svarade härpå:
Jag uttalar såsom ett svar på den skål, som min befallningshafvande i detta län för mig nyss utbragt, min hjertliga tacksamhet för den korta, men oförgätliga tid, jag haft glädjen tillbringa i eder och gotländske landtmäns kärleksfulla krets. Jag uttalar derför mina lika uppriktiga som varma välönskningar för provinsen i allmänhet, men då detta sker i edert hus, vill jag särskildt skänka mitt erkännande åt det nit och det varma intresse för provinsens välgång, som återspeglar sig i alla hans till mig gjorda framställningar och alla hans handlingar i öfrigt. Jag sammanfattar mina tankar i en skål för fru och herr Poignant.
Åter följde hurrarop och folksången, som sjöngs unisont. Omedelbart härefter aflägsnade sig konungen med svit.
I dag
kl. strax efter 8 på morgonen voro talrika folkskaror samlade vid Drotts tillläggsplats. Konungen skulle nämligen kl. 1/2 9 afresa på den förat omtalade färden till norra Gotland. Från Drott spelade dess musikkår, och staden hade fortfarande bibehållit sin festliga prägel.
Alla Drotts officerare voro klädda i parad oeh besättningen mannade reliog och rå.
Konungen höll sig ännu under däck och mottog i sina salonger i fartyget en del af stadens herrar och damer i afskedeaudiens.
Något efter den bestämda tiden kom konungen på däck under sedvanliga hedersbetygelser. Så gick bän i land, öfver af damerna strödda rösor, bjöd hjertligt farväl åt dé försarklade, samt åkte upp till militärbefälhafvaren öfverste von Hohenhausen på afskodtvisit. Deritrån reste h. m. till
Helgeands ruin,
der lektor Bergman fick omtala det egendomligt vackra templets historia och arkitektomiska märklighet. Konungen tillbragte der något mer än en halftimme, var högst intresserad af den monumentala bygnaden, och högat uppe i tredje afdelningen tog han en slutlig öfverblick öfver den flaggprydda ringmuren, de spridda, af lummig grönska omkransade kyrkorninerna, och syntes med förtjusning &skåda det stora panorama, som deruppe visar sig af stad och haf: »>det är en oförlikneligt romantisk stad, detta mitt kära Visby» — berättas han häruppe hafva upprepade gånger yttrat.
Från Helgeandskyrkan anträddes resan direkte till Martebo. Från Visby medföljde landshöfdingen och länets jägmästare. Före den kungliga Kortågen åkte kronofogden i norra häradet.
Vid mnorderport mottogs konungen af ett 50-tal damer, som blomsterströdde den kungliga vagnen.
På vägen norrut
genom Veskinde, t. ex. vid Skäggs, Lummelunda och Tingstäde voro åtskilliga äreportar uppsatta och mycket folk var samladt för att åse konungens färd. Vid Bro kyrka mötte possessionaten Stare och bjöd konungen välkommen till Farubjers, der han skulle jämte svit intaga frukostmiddag. Vid grindarne — — likasom vid kyrkan — voro ärepostar resta och corps de loglets veranda var rikt löfprydd. Äfven å andra ställen inom Tingstäde voro äreportar resta, t. ex. vid Myrväller.
Sedan frukost intagits afreste konungen jämte krigsministern till Martebo skjutfält, der artillerikåren i dag ryckt ut till öfoingar. Generalerna Rappe och Elliot hade förut dit anländt och tillsammans med dessa studerade konungen hvad man skulle kunna kalla Tingstäde-ställvingen i krigstid.
Drott hade strax efter konuogens afresa likaledes afgått, till Slite, dit konungen anländer senare på eftermiddagen.
Af h. m:ts resa på Gotland återstår nu. endast ett besök på Enholmen, och möjligen ett å Fårö hvarest de derstädes befintliga flygsandsplanteriogarna vid Ulla Hau skola beses.
Vid sin afresa från Visby förärade konungen fru Poignant ett dyrbart briljantarmband,| trafikschefen Cederström, som förde det kungliga extratåget, samt kapten Terustedt, som anordnat de kungliga kortegerna erhöllo hvar sin briljant kräsnål, artisten Sven Rosman och litteratör Algot Sandberg fingo mottaga konuogens porträtt med egenhändig påskrift.
Vid middagen fans framför konungens kuvert en borduppsats, bestående af dryckeskanua jämte 4 bägare af brittaniametall med bronsöfverdrag, med ingraverade sirater och inskriptionen af fröken Meukow. Den synnerligen vackra prydnaden, dom kommer att sändas till utställniagen i Göteborg, inköptes af konungen.
Till jernvägens pensionskassa skänkte konungen 100 kronor.
Talrika skaror landtbor besökte i går staden med anledving af konungabesöket Ensamt med jernvägen inkommo 1,650 personer, det största tåg, 38 fullastade vagnar, som någonsin passerat jernvägen. Vid Barlingbo var tåget fyldt, så att de der varande talrika skarorna måste hämtas med ett andra tåg. Söderut gingo dock samtliga landtbor tillbaka på ett tåg. Utom alla dessa hade ett stort antal inkommit till Visby med skjuts.
Konungen framförde vid afresan till stadens borgmästare ett tack för besöket och uttalade sin tillfredställelse med den goda ordning, som hela tiden rådt.
Det tal, hvarmed den 91-årige prosten Bergvall vid Etelhem i onsdags helsade konungen, lydde:
Ers maj:t bereder det här samlade folket en synnerlig glädje, i det de med egna ögon fått skåda sin konung, vår konung, folkets fader, under bvars spira vi pjuta lugn, frid och lyc ka, Med gemensam underdånig vördnad och tacksamhet blicka vi upp till e. m:ts höga personlighet, ty vi veta, att vi der finna ett skönt och storartadt föredöme af kristlig tro och kristlig kärlek.
Vända vi vår blick till tronen, så göra vi det med stolthet, ty der sitter en konung hvars snille och Vidning står högst. bland alla nu regerande furstars på jorden. Svensk-norska tronen omstrålas af en glans af ljus och bildning, som sprider sina strålar till den mest aflägsna vrå af den bildade verlden.
Mot en sådan konung ropa vi ur hjertats djup: Hell dig, du Herrans smorde! Hell dig och ditt hus!
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Juli 1891
N:r 100
