Tyska kryssaren Leipzig beskjuten.

Den tyska kryssaren Leipzig.

Nya komplikationer.
Berlin, 19 juni. (TT.) Officiellt meddelas: Den 15 juni spriddes i vissa utländska kretsar ett rykte att kryssaren Leipzig torpederats och sjunkit. I själva verket meddelade Leipzigs befälhavare att fartyget den 15 juni på morgonen norr om Oran blev beskjutet med tre torpeder kl. 9,25, 9,26 och 9,58. Torpedernas gång kunde följas genom lyssnarapparaterna. Ett nytt intermezzo inträffade den 18 juni. KL 15,37 denna dag kunde man nämligen för fjärde gången fullt klart konstatera ett ubåtsangrepp. Flera tillförlitliga observatörer kunde tydligt se vågsvallet då torpeden sköts ut. Genom lyssnarapparaten kunde man på själva kryssaren med säkerhet iaktta att en torped passerade framför fartygets bog. Tyska riksregeringen är icke villig att åse de spanska republikanska ubåtarnas skjutövningar till dess kanske slutligen en träff uppnås. Ledaren och rikskanslern har kl. 12 på natten med flygplan återvänt till Berlin från Godesberg am Rhein.

Fyrmaktskonferens om Leipzigangreppet.
London, 19 juni. (TT.) Utrikesminister Eden konfererade på lördagseftermiddagen i 1 ½ timme med Frankrikes, Italiens och Tysklands ambassadörer. Tyske ambassadören lämnade meddelande om de räpporter, som ingått till tyska regeringen rörande angreppen mot kryssaren Leipzig. De fyra makternas representanter förbundo sig att omedelbart rådfråga sina regeringar.

Valenciaregeringen bagatelliserar händelsen.
London, 19 juni. (TT.) Spanska pressbyrån förklarar, att de tyska uppgifterna om att en U-båt skjutit torpeder mot kryssaren Leipzig betraktas som orimliga på auktoritativt håll i Valencia. De spanska piloterna och fartygsbefälhavarna ha erhållit de strängaste order att respektera fartyg, som föra utländsk flagg, och under inga omständigheter framkalla intermezzon.

Gotlands Allehanda
Måndagen 21 Juni 1937
Nr 140

Hitlers ord är Tysklands lag.

Av fil. d:r Erik Arréhn.
Regimens största insats hittills år att ha förverkligat Bissmarks dröm om enhetsstat.
Berlin i mars.
De vittnesbörd, som under den senaste tiden nått oss från Tyskland, äro på ett säreget sätt samstämmiga. De tala om en förbluffande arbetsvilja och om en starkt framträdande gemensamhetskänsla. Det tidigare inom sig starkt söndrade och splittrade tyska folket synes helt plötsligt ha blivit en man, ett hjärta och ett slag. Detta är ett trolleri, som icke enbart låter sig förklaras av Hitlerregimens krav på likriktning i smått som stort. Det kan i denna stund icke nog allvarligt understrykas, på det att fatala missförstånd må avlägsnas, att Adolf Hitlers makt över det tyska folkets själar, beror därpå, att han byggt och bygger sin ställning på de kroppsarbetande skikten och det e. k. småfolket. Hans regim har en mycket fast förankring hos de många.
Vi ställde nyligen den frågan till en hög statsämbetsman, huruvida han trodde, att dagens diktatur icke så småningom ägde möjlighet att utveckla sig mot friare konstituella former.
— Ni menar, om en demokrati åter skall etableras, svarade han. Den frågan måste jag besvara med nej, om Ni menar en demokrati av det märke, som vi lärde känna härnere från 1919 till 193, den s. k. Weimarrepublikans tid, vilken bl a. arbetade med s. k. parlamentariska regeringar.
— Vad anser Ni ha varit denna regims mest ödesdigra fel?
— Det var utan varje tvivel valsystemet, svarade min sagesman, röstättsbeLtämmelser, som möjliggjorde för en massa särintressen att bli representerade i parlamentet och därigenom omöjliggjorde handlingskraftiga regeringar.
— Det är väl dock knappast möjligt att förutsätta, att den nuvarande styrelsemetoden ej skulle vara underkastad utvecklingens lagar?
— Nåja, naturligtvis inte men är det så omöjligt, att den form av demokrati, som vi tillämpa här i dag, representerar just det möjliga med hänsyn till önskvärdheten att ha massornas medverkan säkrad? Ni, som tillhör de små folken, Ni vet inte det s. k. demokratiska, i äldre mening, massväldets risk. I dess bakgrund lurade laglöshet och kaos. Vi kände denna visshet som ett tryck under de senaste åren. Vi vilja nu ett system, som garanterar rättssäkerhet, ordning och disciplin. Det är, vad vi sagt. Det är, vad vi åstadkommit och det löftet måste varje hederlig man erkänna, att vi infriat.
— Ni är alltså av den meningen, att även Er regim är en form av demokrati?
Mitt intevjuobjekt ryckte på axlarna:
— Jag sade det. Vad betyder ordet demokrati? Folkets välde, inte sant ? Här härskar verkligen folket. Vi, lika litet som ”demokratiernas” regeringar, kunna undvara folkets bifall. Inte heller vi kunna driva en politik, stödd på bajonetterna, som det brukar heta. I längden vore ett dylikt företag ogörligt. Vi måste ha massorna med oss. Vi h a i nuvarande stund massorna med oss — Ni kan fråga vem Ni vill på gator och torg och utanför tullarna — och detta måste betyda, att vår hittills förda politik varit sådan, att massorna insett, att de haft fördel av den.
— Och vidare, fortsatte han, vad tror Ni det är, som gör mest intryck på den enkle mannen på gatan? Tror Ni det är ord? Det sägs ju, att vi genom fagert snack Jurat oss till makten i det här landet. Jag vill inte värdesätta det talet. Vore det sant, utgjorde det för övrigt en mycket låg värdesättning av demokratiens s. k. medborgaremänniska. Nej, min vän, det är handlingar folket förstår. Det förstår mycket väl att draga sina slutsatser, då det ser, att Kölndistriktet nu inte har någon arbetslöshet, under det att det för fyra år sedan hade 300,000. Det är sån’t där man skulle kunna kalla handlingens propaganda.
— Ett visst missnöje, grundat på ideologiska förutsättningar, torde väl ändå här och var finnas?
Han gick till skrivbordet och visade några ”hemligstämplade” ark.
— Vad tror Ni det här är? Det är rapporter från vår Underrättelsetjänst. Och vad står det i dem? Jo, det står bl. a., att man uppsnappat meddelanden, som sänts till de socialdemokratiska och kommunistiska centralerna för antitysk propaganda i Paris, Prag och Moskva, Vi ha naturligtvis dessa organisationers agenter ibland oss. Det kunna vi inte hindra. Men vad rapportera de till sina uppdragsgivare? Jo, de anmäla sorgmodigt, att det för närvarande saknas jordmån för deras agitation hos det tyska folkets breda lager. Detta betyder en triumf, en triumf för den politik, som vi fört här i landet under de senaste fyra åren. Också vårt valspråk är, smålog han, detsamma som Er monarks: ”med folket för fosterlandet”.

Detta samtal är på sitt sätt typiskt; det återger en högre tysk ämbetsmans tankesätt. En ”demokratisk” politiker i vilken del av världen som helst skulle otvivelaktigt ha kunnat taga mycket av detta i sin mun. Ingen regim torde heller som de fascistiska och nationalsocialistiska ha uppmärksammat massan, dess lidelser, dess begär och behov.
Den mentalitet man i dessa avseenden idag möter i Tyskland kan vara grundad på ett cyniskt erkännande av ”massodjurets” möjligheter att slå bakut, att bli farligt. Vi ha emellertid trott oss kunna spåra också ett annat drag, en annan psykologisk t baserad förklaring. Det sägs ju — och detta är ganska visst riktigt — att det just nu är f ron t-generationen, som styr i Tyskland. Det är folk, som stod skuldra vid skuldra i skyttegravarna, som tillsammans mötte tusen faror och dödar, soldater, som inom sig odlade krigaredygderna, bland vilka kraven på ”renhårigheten” i kamratskapet stod mycket högt. Krigets konstitutionella uttryck är en järnhård diktatur men den mildras av officerens omvårdnad om truppen. Denna omvårdnad är krigsregimens, om man så vill, sociala sida.
Detta drag tycker man sig i dag spåra hos den nuvarande regimen i Tyskland. Det är goda truppofficerare, som känna truppens önskningar och behov, vi se i verksamhet. De kräva nu, som under kriget, obrottslig disciplin men de veta samtidigt, att viljade få ut det mesta av sitt manskap, måste de sörja för detsammas robusta behov.
Vi tro, att denna analys inte är alltför felaktig. Vi ha förelagt den för preussiska officerare och ha haft glädjen att få den bestyrkt. Hitler själv gör ju anspråk på titeln: Tysklands okände soldat. Det tyska folket är ett krigarfolk. Ur dylika premisser kunna dylika slutsatser dragas.
Många nya iniativ ha på olika områden tagits i Tyskland under dessa fyra år. Vi skola i en följande artikel närmare uppehålla oss vid dem, som beröra den sociala politiken. Idag ville vi emellertid uppehålla oss vid problemet: Hur Tyskland regeras och hur det är möjligt, att man kan regera detta folk, som sker.
Hur Tyskland regeras? Då man talar om detta ämne, har man anledning att erinra om en handling, som i Tyskland betytt ofantligt mycket och som helt säkert ej varit möjlig att genomföra utan Hitlers diktatur. Vi åsyfta genomförandet av en tysk enhetsstat.
Detta problem kvarstod olöst från Weimarrepublikens tid. En serie ”kompromisser” hade visserligen avsatt sig under riksdagspolitikens gång, en ”professorskommission” hade diskuterat fram ett förslag, som förutsåg delstaternas bibehållande i söder men slopande i norr o. s. v. Hitler och hans män löste konflikten våren 1933 med fortsättning under de två följande åren. Riket fick full suveränitet inom alla delstaterna och i dessa tillsattes riksståthållare, en slags motsvarighet till våra landshövdingar. Bayern, Baden, Wiirtemberg, och vad allt de fordom halv-suveräna ”länderna” i den tyska riksrepubliken hette, äga nu icke större tyngd att lägga i vågskålen än våra län och landskap, då fråga blir om lagstiftning, lagens efterlevnad eller administrationen.
Att hava åstadkommit rikets enhet, att ha realiserat den dröm, som Bismarck närde men endast halvt förmådde förverkliga, är ett stordåd, som kommer att bibehålla sin historiska betydelse, vad som än framtiden bär i sitt sköte för den nuvarande regimen, Händelsen har också av tysk allmänhet uppfattats och uppskattats på detta sätt. Man har känt, att man varit med om en händelse, som sätter spår efter sig.
— Men Tyskland har inte en författning, säga vi till den höga ämbetsmannen i Berlins regeringskvarter.
— Nå, det skulle vi väl också kunna säga att vi ha, svara’.e han, ehuru vi inte ha större skyldighet än England att bestå oss med en. Det finns många av lagarna efter 1933, som ha grundlagskaraktär, t. ex. den om ordnandet av förhållandet mellan riket och länderna, lagen om medborgarskapet, om judarnas ställning, om värnplikten, arbetstjänsten. Sist ha vi Ledarens tal och skrifter.
— Har Ledaren verkligen en så dominerande plats? Blir det ej orimligt mycket för en ensam man att behärska ett nutida samhälles invecklade mekanism?
— Ledaren har i sista hand full handlingsfrihet. Han tar del av alla större frågor och följer även de smärre. Han har ansvaret och han måste bära det. Han arbetar hårt liksom vi alla. Hitlers ord är Tysklands lag!

Det måste också ärligt erkännas. Det arbetas hårt i dagens Tyskland. En ny puls slår i det tyska blodet. Det vore oklokt att blunda därför. Det är bättre att veta sanningen om ett system — även om man ej i allt kan godtaga det som rättesnöre för sitt eget liv — än att tro det vara annorlunda än det är. Att måla en viss potentat på väggen blott för nöjet att få piska honom, som seden här och var är ute i världen och hos oss, blir i längden en rätt steril sysselsättning.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 April 1937
Nr 83

Belgien och Hitlers tal.

Bryssel, 6 febr. (TT. från Havas.) Belgiska regeringen behandlade vid kabinettsråd på fredagen rikskansler Hitlers uttalanden rörande Belgiens internationella ställning och om Tysklands vilja att erkänna Belgiens och Hollands territorier som neutrala och oantastbara.
Upplysningar ha begärts i Berlin om innebörden av dessa förklaringar, och tyska regeringen har svarat att termen ”neutralitet” icke täckte vad rikskanslern menat. Det är icke fråga om, försäkras det, att föreslå Belgien en sådan neutralitetsstatut som den vilken gällde före 1914. Detta svar syftar till att utplåna det ogynnsamma intryck som ordet neutralitet framkallat hos den belgiska allmänopinionen.
Efter Hitlers tal hade man i Belgien framhållit att landet ämnar bedriva en oavhängig politik och icke har för avsikt att gå tillbaka till den juridiska och politiska ställning, som fastslogs genom fördragen av 1839 och vilken betydde en inskränkning i Belgiens suveränitet.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 8 februari 1937
N:r 31

Tyska järnvägarna åter självständiga.

En tacksamhetsdemonstration.
Berlin, 4 febr. (TT.) Med anledning av att rikskansler Hitler i sitt tal den 30 januari förklarade att de tyska riksjärnvägarna befriats från de förpliktelser som ålåg dem enligt de internationella fördragen samt att de åter ställts under Tysklands suveränitet, anordnade 15,000 järnvägsmän på torsdagen en tacksamhetsdemonstration framför rikskansliet. Hitler trädde fram på kansliets balkong och höll ett kort anförande, vari han bl. a. yttrade: Ar 1933 hade rikets ledning främst till uppgift att rädda det av ekonomiskt sammanbrott hotade folket. Vidare gällde det att befria folket ur Versaillesfördragets tunga kedjor. I dag år det min största stolthet att förkunna att det 1 den nationalsocialistiska regimens fjärde år varit möjligt att lösa båda uppgifterna. Den tyska frihetens mål kunde uppnås blott tack vare hela folkets beslutsamhet och obetingade hörsamhet. Denna hela folkets gemenskapskänsla är också orsaken till att beslut den 30 januari kunde fattas om att riksbanken åter uteslutande skulle bli tyska folkets egendom samt att de tyska riksjärnvägarna utan undantag skulle ställas under Tysklands suveränitet utan att några nya omfattande förpliktelser i stället övertogos.”
Till slut uttalade Hitler sitt tack för de arbetsår då järnvägsmännen under svåra omständigheter upprätthållit trafiken Då de tyska Järnvägarna i nationens och folkets tjänst.
Före demonstrationen mottog rikskanslern en delegation från Berlins järnvägsarbetare och järnvägstjänstemän.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 februari 1937
N:r 29

Hitlers stora tal i tyska riksdagen.

En återblick på de fyra åren.
Berlin, 30 jan. (TT.) Rikskansler Hitler gav i sitt riksdagstal på lördagen till att ??????d en överblick över de gångna fyra åren. Han förklarade bl. a.: Vem kan jämföra dagens Tyskland med det som fanns den 30 januari för fyra år sedan, då jag vid denna tid avlagt eden till den ärevördige rikspresidenten? Denna nationalsocialistiska revolution var allra först en revolution av revolutionerna själva. Jag menar därmed följande: Genom årtusenden, har den åsikten utbildat sig, att kännetecknet på varje verklig revolution måste vara en blodig tillintetgörelse av de gamla maktinnehavarna och i förening därmed spoliering av offentlig och privat egendom. Jag vet icke om det någonsin funnits en revolution av så genomgripande betydelse som den nationalsocialistiska, vilken dock lät otaliga gamla politiska funktionärer ostörda och i fred fortsätta sin verksamhet, ja t. o. m. i full utsträckning utbetalade räntor och pensioner till ett stort antal av dess mest inbitna fiender, vilka ofta beklädde höga statsämbeten. Detta tillvägagångssätt har emellertid måhända icke alltid gagnat oss utåt. Det är nationalsocialismens största revolution att den på vid gavel öppnat dörren för insikten om att människornas alla fel och misstag äro tidsbetingade och därmed åter kunna gottgöras, utom ett enda: misstaget i fråga om betydelsen att bevara det egna blodet och särarten, och därmed den människan givna gestalten och det av Gud skänkta väsendet. Vi människor skola icke upphöja oss till domare för att besvara frågan varför försynen skapade raserna, utan vi ha blott att inse att försynen straffar den som missaktar dess skapelse. Liksom insikten om jordens kretslopp kring solen förde till en genomgripande omgestaltning av den allmänna världsbilden, så skall den nationalsocialistiska rörelsens blod- och raslära få ett revolutionerande inflytande på föreställningen om den mänskliga historien.

Återställandet av tyska folkets ära.
Därefter kom talaren in på utrikespolitiken och yttrade bl. a.: ”Tyska folkets inre ordning skapade åt mig förutsättningen för den•tyska härens återuppbyggnad och ur dessa båda faktorer framväxte möjligheten att avlägsna de bojor, vilka vi kände som en den svåraste skamfläck som någonsin tillfogats ett folk. Jag har som en avslutning blott att foga några uttalanden till denna process:
1) Återställandet av det tyska likaberättigandet var en händelse, som enbart berörde och gällde Tyskland. Vi ha därigenom icke berövat något folk något och icke tillfogat något folk något ont därigenom.
2) Jag tillkännager att jag i det återställda tyska likaberättigandets anda skall avkläda tyska riksbanorna och tyska riksbanken deras hittillsvarande karaktär och ställa dem restlöst under rikets suveränitet.
3) Jag förklarar härmed att den del av Versaillesfördraget, som berövade vårt folk likaberättigandet och degraderade det till ett mindervärdigt folk, därmed fått sin naturliga likvidering.
4) Jag tar härmed emellertid framför allt högtidligen tillbaka den tyska underskrifter på den förklaring som en gång avpressades en svag regering mot dess bättre vetande — att Tyskland hade skuld till världskriget.

Överraskningarnas tid avslutad.
Detta återställande av det tyska folkets ära, som fann sina utåt synliga uttryck i återinförandet av värnplikten, uppbyggandet av ett nytt flygvapen, rekonstruktionen av den tyska krigsflottan och återbesättandet av Rhenlandet, var mitt livs svåraste och oförvägnaste uppgift och arbete. Alla de härvid nödvändiga åtgärderna kunde tyvärr icke uppnås på förhandlingsvägen. I övrigt vill jag emellertid nu till dess förklaringar foga en ny, nämligen att därmed de s. k. överraskningarnas tid är avslutad. Som likaberättigad stat skall Tyskland, medvetet om sin europeiska uppgift, på lojalt sätt medverka vid lösningen av de problem som sysselsätta oss och de andra nationerna.

Tyskland ämnar icke isolera sig.
I anslutning härtill gick Hitler in på Edens tal och förklarade: Jag skulle till en början vilja försäkra herr Eden att vi tyskar icke det minsta önska vara isolerade och alls icke känna oss som isolerade. Jag erinrar blott om vårt avtal med Polen, om vårt avtal med Österrike, om våra utmärkta och intima förbindelser med Italien, om våra vänskapliga relationer till Ungern, till Jugoslavien o. s. v. Och till slut även om de icke mindre viktiga hjärtliga förbindelserna med en rad säter utanför Europa. Det avtal som Tyskland träffat med Japan för bekämpande av kominternrörelsen är ett levande bevis för huru föga tyska regeringen tänker på att isolera sig, och i huru liten utsträckning den själv känner sig som isolerad. Tyskland har, och jag upprepar det här högtidligen, gång på gång försäkrat att det t. ex. mellan det och Frankrike över huvud taget icke kan finnas någon mänskligt tänkbar tvistepunkt. Tyska regeringen har vidare försäkrat Belgien och Holland att den är beredd att alltid erkänna och garantera dessa stater som oantastbara neutrala områden.

Tyskland och Spanien.
Hitler dementerade kategoriskt att Tyskland i Spanien skulle ha andra intressen än dem som Eden i sitt anförande tillerkänt landet. ”Det finnes icke ett sant ord i hela denna historia om Marocko. Man påstår ,att Tyskland bakom sina sympatier för det nationalistiska Spanien skulle dölja koloniala krav, men Tyskland har inga dyilka krav att uppställa mot ett land som icke berövat det några kolonier. Våra sympatier för general Franco äro av allmän art. De vila dessutom på förhoppningen, att det nationalistiska Spanien skall skänka Europa nya ekonomiska möjligheter.”
I fråga om de tyska rustningarna yttrade Hitler, att Tyskland framställt åtskilliga nedrustningsförslag. Nästan alla de tyska förslagen ha besvarats antingen helt enkelt med en vägran eller också genom ingående av fördrag som kastat Rysslands gigantiska styrkor ut på det centraleuropeiska fältet. Eden talar om de tyska rustningarna och väntar på en begränsning. Vi ha tidigare föreslagit en dylik begränsning, men detta förslag har strandat genom att man medelst fördrag drog in världens starkaste militärmakt i Europas centrum. När man talar om rustningar skulle det vara rättvist att omnämna denna makts rustningar. Måttstocken för ett lands försvarsrustningar bestämmes av storleken hos de faror som hotar det. Det tillkommer varje folk att självt bedöma denna sak. Uppskattningen av vårt folka nödvändiga försvarsstyrkor faller under vårt eget avgörande och bestämmes endast i Berlin.

Tyskland och boisjevismen.
Herr Hitler yttrade: ”Jag gläder mig åt varje stegring av vår utrikeshandel. Men jag kommer med hänsyn till det oklara politiska läget icke att försumma något, som kan garantera tyska livsexistensen även för den händelse att andra stater kanske bli offer för den bolsjevistigits Infektionen. Jag måste avböja att denna uppfattning avfärdas som en produkt av en blek fantasi. Den engelske utrikesministern öppnar för oss teoretiska livsperspektiv, medan t. ex. i praktiken enbart Spaniens revolutionering drivit bort 15,000 tyskar ur detta land. För herr Eden är bolsjevismen måhända en sak, som sitter i Moskva. Men för oss är denna bolsjevism en pest, mot vilken vi i Tyskland själva måst sätta oss till blodigt värn.”
Jag medger dock att det i en punkt finns en verklig och, som det synes mig, oöverkomlig skiljaktighet mellan den engelske utrikesministerns och våra uppfattningar. Mr Eden betonar att brittiska regeringen under inga omständigheter önskar se Europa sönderslitet i två delar. I själva verket är en sådan splittring i två delar icke blott av Europa utan av hela världen ett fullbordat faktum. Det är beklagligt att brittiska regeringen icke tidigare givit uttryck åt sin uppfattning, att man framför allt måste undvika Europas söndersplittring, ty då skulle Versaillesfördraget aldrig ha kommit till. Detta fördrag har inlett den första splittringen av Europa, nämligen uppdelningen av nationerna i segrare och besegrade och därmed rättslösa. Den andra sönderslitningen inträdde genom proklamerandet av den bolsjevikaska läran, vars integrerande beståndsdel det är att icke hålla sig till blott ett folk utan att påtvinga sig alla folk.

Kolonier och pacificering.
Hitler kom därmed in på kolonifrågan. Tyska folket byggde en gång upp ett kolonialrike åt sig, utan att beröva någon något och utan att kränka något fördrag. Det gjorde detta utan krig. Kolonialrike har fråntagits Tyskland. De argument varmed man idag försöker att rättfärdiga detta hålla icke streck. Kravet på kolonier för ett så tätt befolkat land som Tyskland kommer att gång på gång såsom självklart höjas på nytt.
Hitler gav därefter uttryck åt sin uppfattning om de möjliga vägarna för åstadkomnande av en verklig pacificering. Han betonade följande punkter: 1) alla nationers inre stabilitet och ordning; 2) ömsesidig respekt för de andras livsvillkor; 3) omgestaltning av folkförbundet till ett evolutionärt organ; 4) absolut likaberättigande; 5) behandling av rustningsfrågan i dess större sammanhang; 6) tillintetgörande av de oansvariga internationella brunnsförgiftarna och åsiktsförfalskarna.
Til slut hänvisade rikskanslern till den betydelse, som behandlingen av de nationella minoriteterna har för en avspänning mellan de stater, vilkas statliga gränser icke överensstämma med folkgränserna. Här lämnade Hitler en motivering för att tyska regeringen icke sett sig i stånd att ge svar på den fråga, som brittiska regeringen framställde i samband med ockupationen av Rhenlandet. Vi ha, yttrade talaren, föredragit att genom den praktiska utformningen av våra förbindelser till grannstaterna lösa en del av dessa frågor på naturligaste sätt.

Slutorden.
I slutet av sitt tal, som tog mer än två timmar i anspråk, gjorde talaren en utblick på uppgifterna för framtiden. Han tillkännagav en planmässig utbyggnad av några av landets större städer. För Berlin tillsättes en generalbyggnadsinspektor. För genomförandet av den stora byggnadsplanen för Berlin räknar man med en tid av 20 år. Likaså ämnar man på ett storstilat sätt utbygga München som rörelsens huvudstad och Niirnberg som rikspartimötenas stad, ävensom Hamburg. Vidare blir det en uppgift för framtiden att genom en författning besegla vårt folks verkliga liv sådant det nu statligt utbildat sig.
I sina slutord gav Hitler uttryck åt förhoppningen: ”Må den allsmäktige Guden skänka oss freden, så att vi under fred kunna fullborda det väldiga verket.”

Göring tackar.
Sedan Hitler slutat sitt anförande tog talmanen Göring till orda och framförde till rikskanslern hela tyska folkets tack. Härvid blev Hitler föremål för stormande ovationer från församlingen. Nationalsångerna uppstämdes spontant, och när Hitler lämnade salen hyllades han ånyo livligt.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 1 februari 1937
N:r 25

Tyskar få icke mottaga Nobelpris.

Berlin, 30 jan. (TT. fr. Reuter.) Rikskansler Hitler tillkännagav idag — dock icke i sitt tal i riksdagen — att det hädanefter är förbjudet för tyskar att mottaga Nobelpris.
I dekretet heter det: För att för alltid hindra ett upprepande av inträffade förnedrande händelser instiftar jag idag ett tyskt nationellt pris för konst och vetenskap. Detta nationella pris skall varje år delas tre tyskar, som gjort sig förtjänta därav, och var och en av dem skall erhålla 100,000 mark. Det är härmed för alla tyskar förbjudet att mottaga Nobelpris.
Dekretet är undertecknat av propagandaminister Göbbels och Hitler.

Icke riktat mot Sverige.
Berlin, 30 jan. (TT.) I en av Deutsches Nachrichtenbüro utsänd kommuniké betonas att förbudet mot att ta emot Nobelpris givetvis icke på något sätt är riktat mot Sverige. Man har sig i Berlin bekant att Sverige icke har något ansvar för det sätt, varpå Nobels fredspris utdelats. Å andra sidan bör man förstå, heter det vidare i meddelandet, att beteckningen Nobelpris genom den norska Nobelkommitténs handlingssätt förlorat så mycket i värde och råkat i sådan misskredit i Tyskland, att det ej ginge an att anmoda en tysk att emottaga ett pris med denna beteckning.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 1 februari 1937
N:r 25