En Stämningsfull sorgeakt

ägde på måndagen rum i Gustav Vasakyrkans krypta, då stoftet efter chefen i aktiebolaget Fr. V. Tuborg & C:o. fröken Emma Nyströmer, bördig från Gotland, vigdes till den sista vilan under stor anslutning av underlydande, anförvanter och vänner.
Jordfästningen förrättades av pastor Bergö, som till griftetalet knöt några personalia om den bortgångna. Operasångare Nils Fahlman utförde »Hur ljuvt det är att komma» samt i duett med operasångerskan fröken Greta söderman Crucifix.
Vidare utfördes av en dubbelkvartett »Tonerna» samt Laurins »Mitt liv är en våg», vilken senare sång alltid sjunges, då någon av Laurinska släkten jordfästes. Fröken Nyströmer tillhörde nämligen denna släkt. Från kyrkan fördes den med röda rosor smyckade kistan till krematoriet på Norra kyrkogården. Där läste pastor Bergö en kort bön, varefter kistan under tonerna av Aases död, som sjöngs av kvartetten, sänktes till eldbegängese. I den rika kransgärden märktes bl. a.
kransar från ledningen och personalen vid a.-b. Fr. V. Tunborg & C:o samt från släktingar och vänner till den bortgångna.

Gotlands Allehanda.
Torsdagen 4 mars 1920.
N:r 53.

För allt varmt deltagande

i vår djupa sorg vid HILMER LUTTEMANS frånfälle samt för den rika och vackra blomstergärd, som från minnesgoda vänner, kamrater, idrottsföreningen Kamraterna och enskilda sänts till hans bår, ävensom till alla dem, som hedrat hans minne genom sin närvaro vid jordfästningen, bedja vi härmed få framföra vårt hjärtliga och vördsamma tack.
LOVISA LUTTEMAN.
JUDIT.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 27 April 1920
N:r 96

Till gravens frid

vigdes i går eftermiddag stoftet av fröken Selma Björkander i närvaro av hennes närmaste anhöriga och vänner. Jordfästningen ägde rum i gravkapellet på gamla kyrkogården utanför söder och förrättades av pastor Thelander.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 20 April 1920
N:r 90

Biskop v. Schéeles begravning.

Under högtidliga former vigdes på onsdagsmiddagen i Uppsala domkyrka stoftet av biskop K. H. Gezelius von Schéele till ro i griften. Kistan inbars i kyrkan under det från orgeln intonerades Beethovens sorgmarsch. I den långa processionen deltogo professorer vid universitetet, kyrkoherde Hallberg som representant för Visby stift, andra präster samt ledamöter av Smålands och Gotlands nationer under florbehängda fanor.
Akten inleddes med avsjungandet av psalmen 488 v. 4 och 6, varefter hovpredikant Norrby höll griftetalet och förrättade jordfästningen.
Officianten utgick i sitt tal från ordet:
»Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss. Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är, att sådan må befinnas vara trogen,» och yttrade bl. a.:
Mycket gärna dröjde biskopen i det nu antydda textsammanhanget. Här mötte honom hans livs kategoriska imperativ, grundlagsbudet: Var trogen Här föll ljuset över Guds nådetron, den hägnade viloplats, där mänskliga domslut intet tillträde ägde. Mycket hade vår biskop att svara för. Sällsport rika voro hams tjänaregåvor och väldigt hans förvaltningsområde. Stående på högsta höjderna av sin tids bildning i lärdom och vältalighet, sannerligen jämförlig med Apollos, fick han universitetslärarens stora fostrareuppgift och stiftsherdens ansvarsfulla kall. Från sin upphöjda plats såg han med något av Pauli universialism vyerna vidgas och fann en uppgift i den evangeliska kristenhetens starkare konsolidering. På sitt herdehjärta fick han, såsom ingen annan, lagd Sveriges dyrbara diaspora och dotterkyrka i fjärran västern. Och när solen lutar över hans rika liv, då slår han upp fönstret mot Jerusalem, gripes av hänförelse och sätter hjärtan i brand för minnenas och löftenas heliga land.
Kan det am hansom med de sällsparda gåvorna och de väldiga uppgifterna sägas, att han var trogen, huru betydande skall ej då hans livsgärning framstå uti historiens ljus.
De stora vyerna och die stora måttens människor kunna aldrig fullt värdesättas i sin tid. Avståndet danar perspektivet för en sannare värdesättning. Men få de vittseende och högt begåvade andarna, ofta känna sig ensamma, så lår aposteln, att pålen i köttet har sin särskilda betydelse just för dem. Och visar det sig att de, som göra de djupa greppen in i framtiden, ej alltid finna det önskade greppet över dagens detaljer, en viloplats och en tröstekälla erbjudas åt dem av Honom som säger: »Min nåd år dig nog.»
Och nu — ett borde vi våga att säga om den hädangångne märkesmannen — redan hör vid hans bår: Trogen var han, han om någon.
Då han för tre och ett halvt decennium tillbaka vid detta högaltare fick sin biskopliga vigning, gavs honom det ordet: »Så söker man nu intet annat hos skaffarena ön det de finnas trogna.» Del ordet var som taget ur hans eget hjärta.
Det har upprepats i dag i denna vigningsstund. Det följer, enligt den hadangångnes yttersta vilja kistan, som gömmer hans stoft. Trohetsbudet var hans livs ideal. Att ett lagiskt vasen vilade över hans minutiösa noggrannhet, det erkände han ödmjukt. Vi kände tuktomlästaren och fruktade honom, vi som försummat troheten i det lilla. Men vi lärde ock i oförgätliga stunder känna den äkta fadern. Vi sörja i dag en faderlig vän. Det kan komma en dag i laglöshetens tider, då vi önskade få kyssa tuktomästarans hand.
Innerst inne bar vår biskop, under den rika rustnigen, Guds hemlighet. I ett vaket samvete bevarade han trons hemlighet. Det var dock barnatron, sam gav tjänaretroheten dess prägel.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 15 April 1920
N:r 86

Jordfästning. C. W. av Ekenstam

Häradshövding C. W. av Ekenstams jordfästning sker i gravkapellet å södra kyrkogården torsdagen den 15 april kl. 3 e. m., varefter processionen avgår till Visby hamn.

Jordfästningsannons

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 13 April 1920
N:r 84

Ännu en gång i dödsskrud

står gamla polisvaktkontoret smyckadt. Väggar och tak behängda med flaggor af olika nationer, så att ej den minsta fläck synes af bjälkar eller murning. Allt så smakfullt ordnadt. Fönstren äro behängda, så att skymning räder derinne. Och här stå 4 kistor i rik svepning, höljda af blommor. Det är återigen 4 af de olyckliga 3 Mars kom hafset gifvit igen. Fanor äro draperade vid kistorna, ljus brinna vid hufvudena ock öfver kvar ock en hänger en sinnebild af deras yrke, en tafla, föreställande ett skepp för fylda segel.
Närmast fönstret ligger kalmarilen Johansson, som hittades längfredagen. Hans ansigte är täckt — det är förfärligt sönder slaget. Bredvid ligger Ekberg, som fans vid 4-tiden i tisdags i segelrännan, ungefär på, den plats båten kantrade. Det var Hermes’ folk, som upptäckte honom, då de i båt vore sysselsatte med att föra vatten till sitt fartyg. Så ligger der den unge Måhrbeck och sist ryssen Timofejus. De hittades i onsdags, den ena vid 10 tiden, den andra vid 3-tiden 1 trakten af badhuset. Alla dessa tre äro sig lika, endast blåa och något uppsvälda.
Folk har hela dagen i går och under förmiddagen i dag riktigt belägrat dödsrummet. Men det går så tyst och stilla till. Det är som om alla förenade sig om att hviska ett djupt kändt: »Frid öfver de raske sjömännen!»
De tre svenskarna hafva på morgonen fotograferats af fotografen Lagergren.
Begrafningen försiggick i dag kl. 1. De 3 första likvagnarna voro företrädda af fanor, den 4:e, som förde den unge Måhrbecks kista, ledsagades af omkring ett 100-tal af härvarande goodtemplare med standar. Den döde hade i lifstiden tillhört logen S:t Olof. Jordfästningen förrättades i grafkapellet af komminister Söderberg.
En massa folk åskådade och deltog i liktåget.

Gotlands Allehanda
Fredagen 6 April 1888
N:r 28

För allt kärleksfullt deltagande

För allt kärleksfullt deltagande I vår djupa sorg, vid vår älskade makes och faders borgång, samt för den rika blomstergärden vid hans bår, framföra vi härmed vårt hjärtliga tack.
HILMA ERIKSSON.
BARNEN.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 10 April 1920
N:r 82

För allt deltagande

under vår älskade makas och moders sjukdom samt för den rika blomsterskörden vid hennes bår frambäres härmed vårt hjärtliga tack.
Harqvie i Björke den 8 april 1920.
J. P. HÄGLUND.
BARNEN.

För allt deltagande

Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 April 1920
N:r 81

Adolf Langes griftefärd.

Under synnerligen högtidliga och anslående former jordfästas på påskaftonen i Fredrikskyrkan i Karlskrona, stoftet efter framlidne rektor Per Adolf Lange. Redan vid halv 3-tiden hade stora människomassor samlats på Stora torget, där högre allmänna läroverkets elever bildade häck från Fredrikskyrkan till Kungsgatan. Kl. 3 anlände likvagnen, eskorterad av 8 elever ur läroverkts högsta ring, vilka därefter under tonerna av en sorgmarsch inbura den rikt blomsterhöljda kistan och placerade den i kyrkans kor. Bland de närvarande märktes förutom de närmast sörjande och litroverkets lärare och lärjungar en stor skara vänner och bekanta till den avlidne.
Sedan psalmen 484 v. 1-3 sjungits, trädde kyrkoherde Thorsten Pihl för altaret och höll, utgående från orden: »Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig», ett anslående och högstämt griftetal. Kyrkoherde Pihl förrättade derefter jordfästningen enligt ritualen och sedan psalmen 461 v. 8 sjungits, utförde komminister Witzell begravningsmässan.
Därpå sjönks ånyo en psalm, och slutligen utförde en kör skolbarn från läktaren Integer vite och Stilla skuggor, varpå kistan utbars under tonerna av en sorgmarsch. Från kyrkan gick processionen till Nya kyrkogården och sedan kistan nedsänkts i graven talade lektor Lars Lindberg och tolkade lärarekårens sorg över den förlust läroverket lidit. Å elevernas vägnar framförde studeranden Gunnar Nordholm ett sista farväl och tack till den avlidne, och sedan lärare och elever blottat sina huvuden inför den öppna graven, var den gripande akten till ända.
En övervåldigande mängd av kransar och blommor följde båren.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 8 April 1920
N:r 80