Etikett: Kräklingbo

— men försummade försvaret.
Femte och sjätte kolonnerna innanför Visby stadsmur olycksåret 1361.
Vid festligheten i S:t Nicolai ruin i går afton höll professor Johnny Roosval ett kort föredrag, varvid han i belysande huvuddrag tecknade bilden av ett gotländskt försvarssystem under medeltiden. Talaren gjorde en klar och övertygande framställning av kända faktorer och gav därigenom en intressant bild av försvarsanläggningar, av vilka vi fortfarande se så många spår. Det var särskilt landsbygdens försvarsverk som talaren berörde, men han kom mot slutet även i korthet in på stadens försvarsproblem.
Frågan om det medeltida försvaret på Gotland är, framhöll talaren, ett intressant problem, av vilket mycket emellertid återstår att utforska. Tal. framkastade frågan, huruvida man möjligen kunde ha något att lära av detsamma i våra dagar och han förklarade, att tar man frågan moraliskt, kan man svara ja, men ser’ man den ur teknisk synpunkt, finns det knappast någonting alls att lära. Nu gräva försvararna ned sig i sina bunkers och de anfallande komma i luften. I medeltiden byggde sig försvararne höga torn och det var de anfallande, som grävde ned sig under marken. Tornet är den ideala strålande formen för medeltidens försvar, och här på Gotland ha vi stolta torn och kastaler från denna tid, som ännu står kvar.
Genom att studera dem, kan man också söka ett system i det gotländska försvaret.

Triangel av kastaler framför fornborgarna i öster.
Gotland hade fyra fronter: öster, söder, väster och norr. I öster bildar Östergarn en udde, mot vilken anfall mot Gotland under tidernas lopp ofta igångsatts. Bakom denna udde fanns på medeltiden en triangel av kastaler i Kräklingbo, Gammelgarn och Ardre. I Gammelgarn står kastalen kvar, medan på de två andra platserna det finns så mycket lämningar, att man kan konstatera, att de funnits. De stå ungefär en halv mil från strandlinjen, som skall försvaras. De flankeras i norr av kastalen i Gothem samt i söder av Garda och När, där kyrkogårdarna tydligen varit inrättade för försvarssyfte. Säkerligen har det också funnits någon mellanlänk mellan Gothem och Kräklingbo, men varden funnits, har ej kunnat påvisas. Bakom denna linje fanns i centrum två stora fornborgar, som säkert in i medeltiden tagits i bruk för försvarsändamål, såsom platser för slutna styrkor samt för förråd av matvaror, kreatur m. m.
Man kan här tydligen spåra ett försvarssystem. Vi känna inga namn på anfallande amiraler från den tidigare medeltiden, men vi veta från nyare tider, att flottor under Berndt von Mehlen, sjuåriga krigets amiraler, Klas Horn och Jacob Bagge, en rysk flotta under Karl XII:s tid, en svensk flotta under Rudolf Cederström o. s. v. gått till anfall. mot denna kust. Säkerligen har så varit förhållandet även tidigare.

Rak försvarslinje på södra fronten.
På den södra fronten står Sundre kastal som den främsta utposten. Därefter kommer Vamlingbo kyrka, som är byggd som en fästningskyrka, och kunnat bereda plats för en ansenlig garnison. Ett stycke längre norrut ligger en plats, som benämnes ”Kastelle”. Vidare finns det rester efter kastal vid öja kyrka och slutligen har även Havdhems kyrka varit byggd som en fästningskyrka med plats för kyrka i nedre våningen och plats för försvarare i andra våningen. Denna raka linje av försvarsanordningar på sudret har säkerligen icke varit avsedd för ett försvar på djupet utan har avsett försvar på en dubbel front: från öster och från väster.

Västergarn ett försvar i främsta linjen.
I väster var Klintehamn centralpunkten. Den omgavs i norr av Västergarn med sin vall och sin kastal, i söder av Fröjel med sin kastal och den flankerades också av Levide med sin försvarskyrka. Västergarn hade sina försvarsanordningar ända nere vid stranden i främsta försvarslinjen, men detta är också förståeligt, alldenstund landstigningar av främmande härar här skett upprepade gånger. Här landsteg Valdemar Atterdag år 1361 och här kommo Fetaliebröderna i land tvenne.gånger under 1390-talet. Även senare ha landstigningsförsök gjorts på denna punkt.

På nordöstra kusten ha flera härar landstigit.
I norr har Bunge visserligen ingen kastal, men kyrkogården har varit anlagd för försvarsändamål och ännu kan man konstatera skottgluggar i kyrkogårdsmuren. I Lärbro fanns en stor kastal, som ännu är bevarad och som försvarade den bro, som förr fanns på denna plats. Längre söderut låg så Tingstäde med sitt bulverk, som till sitt ändamål säkerligen kunde anses motsvara fornborgarna. I viss mån var denna norra försvarslinje ett försvar på djupet, men det var dock även det ett försvar med front åt två håll. Viken vid Slite hörde till de viktiga platserna på den gotländska kusten. Här landsteg år 1030 Olof den helige med sin här och härifrån försökte också den svenske konungen Birger Magnusson år 1313 underlägga sig Gotland, vilket dock som bekant misslyckades. Till försvaret av denna kust uppfördes också kastaler vid ett par enskilda gårdar: Fardume och Alvans.
Det visbyitiska försvaret utgjordes vid denna tid av den undre delen av ringmuren samt av. kastaler vid de små romanska kyrkorna.

Gotlänningarna ha ej lämnat sitt försvar åt slumpen.
Talaren gav också en kortfattad politisk bakgrund till striderna kring Gotland under denna tid. Under vikingatiden var det gotlänningarna själva som gåvo sig ut på härnadståg till andra länder. Denna aktivitet var samtidigt ett försvar för den egna kusten, som ingen vågade anfalla. När kristendomen kom, avstannade denna dynamik, men vikingatågen fortsattes i stället mot oss av de ännu hedniska stammarna i öster och söder. Detta förklarar, varför särskilt under seklet 1150—1250 både Sverige och Danmark igångsatte krig på andra, sidan, Östersjön för att sätta stopp för dessa härjningar. Danskarne intogo bl. a. Rügen och gjorde landvinster i Estland, medan Sverige i olika etapper intog hela Finland.
Under sådana yttre förhållanden förefaller det otroligt, att gotlänningarna skulle överlämna sitt försvar åt slumpen. Det låge annars nära till hands att undra, om de av talaren angivna försvarsanstalterna verkligen representera någon strategisk plan och ej helt enkelt grunda sig på den idén, att det anlades försvarsverk i varje socken. Men att de anlagts efter taktiska beräkningar fann talaren framgå också av jämförelser från Bornholm samt omkring Kalmar och Stockholm, där kyrkorna också byggts ur försvarshänsyn.

Varför föll det gotländska försvaret?
Men varför föll det gotländska försvarsverket? frågade talaren till sist och framlade en teori till frågans besvarande. I staden slutade kyrkobyggena och borgarne satte i stället in alla sina krafter på stadsmurens färdigställande. Landsbygdens befolkning satte däremot in alla sina krafter och alla sina pengar på att bygga sköna kyrkor.
De voro besjälade av en rent vansinnig optimism. Icke nog med att de glömde att fortsätta med upprätthållandet av sina försvarsverk, de saboterade helt enkelt de små kastalerna genom att vid deras sida bygga stora öppna kyrktorn, varigenom försvaret av kastalerna omöjliggjordes. År 1361 kom den stora katastrofen, som drabbade landsbygden mycket hårdare än den drabbade staden. Visserligen brandskattades denna, men detta hade en övergång, och en kapitulation får andra villkor, när försvarsverken stå orubbade. Därmed skall denna skändliga kapitulation icke försvaras, ty den är en skamfläck för alla tider.
Kanske kan det ges ännu en förklaring: När de små romanska templen i staden byggdes, så baserades de på fyra kolonner, men när man sedan fick de stora sköna gotiska templen, fick man där också med — både den femte och den sjätte kolonnen.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 Juli 1940
N:r 172