med fyrbiträdet Johan Fredrik Engman.
Inaför norra häradsrätten har i dag å härvarande länsfängelse hållits ransakning med för giftmord å fyrvaktaren Johan Sigfrid Lundqvist på Sandön häktade fyrbiträdet Johan Fredrik Engman.
Till att börja med fick Engman redogöra för sina lefnadsomständigheter. Han var född 28 Maj, 1838 i Katarina församling i Stockholm. Fadren, som var styrman, hade dött då E. var endast 1 år gammal, hvarefter E. vistats hos sin moder tillssbhan var 8 år, då hon inlöst honom på barnhuset. Vid 12 års ålder kom han hit till Visby till d. v. kaptenen C. P. Olaassen, men kom snart åter derifrån, var åtskilliga år i än skräddare-, än guldsmeds-, än tunubindarelära, tills han, 1854 gaf sig till sjös. Efter 5 år kom han, hem, tog värfning vid Svea garde, men rymde efter något öfver 3 år.
Så gaf han sig åter till sjös år 1862 och sedan den tiden till 1885 har Engman fört det mest växlingsrika lif, Han har trampat däcket på väl ett 50-tal fartyg, rymt från det ena, mönstrat från det andra, besökt både gamla och nya verldens snart sagdt alla betydande sjöstäder, Vid berättandet af dessa sina lefnadsomständigheter ådagalade Eng man ett rent af häpnadsväckande minne. Han kom ihåg i ordningsföljd icke blott alla fartyg och skeppare med hvilka han seglat, utan årtal och datu na för hvarje ny tjenst, namn på ångare, med hvilka han farit som passagerare — med ett ord, det syntes nästan som i denua hjerna satt outplånligt inristadt minnet af hvarje, dag i hans lif.
Om sjelfva den tilldragelse, för hvilken Engman nu stod till svars, berättade han som som följer:
Innan han kom till’Sandön. hade han sett Lundqvist endast en gång, hvarför han var honom alldeles obekant vid ditflyttandet. Men som de bodde i samma hus — de hade hvar sitt rum och! kök — blefvo de snart bekanta, Den 6 Oktober i fjor hade Engman flyttat till Sandön.
Söndagen 20 Oktober kl. 6 på morgonen hade fyrvaktaren Lundqvist kommit in till Engman: och sagt’att fyrmästaren från norra fyren telefonerat och sagt att I kunde bedja Engman följa med öfveritill vestra delen af ön för att fånga de vilda fåren till slagten, hvarför. L. nu. frågade, om Es: ville-detta. Engman, förklarade sig. beredd härtill, drog på: sig sjöstöflarne och följde med till stranden, ty färden skulle företagas i båt. Vid utskjutandet af denna hade Engmans fått in vatten i stöflarne, hvaröfver han klagat och sagt att han skulle bli dödssjuk, ty som han några år förut lidit af svår magkatarr tålde han nog ej att bli våt. Engman hade då märkt att Lundqvist blifvit förargad, ty han hade till sin medföljande hushållerska under svordomar yttrat något om att Engman var för gammal.
Emellertid hade båten kommit i vattnet och Engman följde med för att ro, deruuder han alltjämt yttrade. farbåga för att blifva sjuk. Under färden hade Lundqvist suttit och skjutit sjöfågel. Då man hunnit till ort och ställe för fårsamlingen, hade Lundqvist ej lyckats få fatt i några af sina får på grund af Hugmans oskicklighet och ovana vid detta göra, Under hemvägen bade Eugman fortsatt med sin klagan, hvarför Lundqvist sagt:
— Laurin, som var före dig, det var annat till karl det, han kunde sitta våt upp till halfva midjan. utan att det bekom honom något.
Då Engman kom hem, hade han äfven till sin hustru yttrat farhågor för att han skulle bli sjuk, hvilket han cckså blef på tisdagen. Han var sedan. mer eller mindre sjuk under hela vintern.
Det vår då hans hat till Lundqvist begynt ty han hade tyckt att Lundqvist visat sig hård emot honom och Engman tillskref honom dock skulden för sjukdomen.
Lundqvist plägade om nätterna ligga i vaktrummet, och der fick Eogman ofta om qvällarne, då han hade vakten, höra af Lundqvist, att »han var bra gammal att komma in vid fyrstaten», att »det varit i grefvens tid», att »andra. hade – kunnat: få platsen i stället» o. s. s. Vi, hvilket allt unuderblåst Engmans hätska känslor mot Lundqvist, men han bade dock burit :dem gömda inom.sig.
Så hade det fortfarit nästan hvarje vatt hela vintern och ända långt fram på sommaren. Engman, som sade sig i allmänhet ha mycket svårt att glömma ea oförrätt, blef härigenom alltjämt påmind om, att L. var skulden till hans sjukdom.
Den 24 Juli i år hade Engman om aftonen som vanligt gått upp i vaktrummet. Magen var, då mycket i olag, hvarför han yttrat till Lundqvist:
— Det värker i min mage; den 20 Oktober påminner.
— Om jag vetat att du var en sådan stackere — hade Lundqvist svarat — skulle jag aldrig bedt dig följa med. För öfrigt gjorde du inte den -ringaste nytta i båten.
Det ordet förargade Engman; som svarade:
— Gjorde .jag ingen nytta? Jag rodde ju hela tiden, då du bara satt och sköt.
— Ja — genmälde Lundqvist — det var ju förresten. inte mig du-gjorde någon tjenst; fyrmästaren. .hade ju telefonerat efter,dig.
Detta, hade Engman tyckt vara den svar: taste otacksamhet och då hade för första gången denna tanke kommit på honom:
— Jag skall minsann göra dig sjuk för din. otacksamhet, så att du.en gång. får känna hvad det käns.
Han hade då genast tänkt på en smula arsenik han hade förvarad i en bleckdosa, Gif tet hade han under sin sista resa tagit ombord: å fartyget, dit en. större mängd -sändts af skeppshandlaren för att blandas i tjäran hvarmed fartyget skulle strykas, Giftet, som han visste var starkt, hade han tagit i afsigt att dermed möjligen qväsa skeppare; som visade sig svåra och oregerliga. Att döda någon .dermed hade han aldrig tänkt, icke ens Lundqvist
Emellertid. hade. denna tanke att straffa Lundqvist icke fått vidare rotfäste hos honom.
Han sysselsatte sig ock icke dermed under de närmaste dagarne.
Den 1 Augusti vid-pass kl. 4 e, m., då han varit inne i sitt rum, hade han hört sin lilla nära 2 år gamla flicka högljudt gråta på något afstånd.
— Hvad är det med barnet? hade han frågat sin hustru som satt i köket och sydde.
— Hon är i ladugården hos hönsen — svarade denna.
Omedelbart härpå gick. Engman till den bredvid ladugården liggande källaren, för att hämta en sill. Han hade då först mött sin lilla gråtande flicka på väg hem samt strax derpå Lundqvist, som kom från ladugården. Han hade yttrat:
— Jag tror inte den lilla tyckte om riktigt att jag snusade åt henne.
Engman hade ingenting sagt. Några dagar derefter, eller 5 Aug: på f.m. hade han åter hört flickan gråta.i Ladugården, der hon roade sig med -tt schasa hönsen.
— Nu gråter flickan igen — hade Engman sagt.
Då han kom ut på förstutröskeln mötte han Lundqvist, fom en smula uppbragt sagt:
— Ni ska se efter er barnunge; nu har hon varit och skrämt hönsen igen.
Engman hade då blifvit vred och sagt:
— Om du rör barnet en gång till, Lundqvist, bli vi ovänner.
— Ja, se efter det då, har jag sagt! — utbrest då Lundqvist.
Då hade Engman, sprungit på Lundqvist, knutit näfven för ansigtet på honom och sagt
— Rör henne inte; hör du, då lägger jag dig, på käfcen.
— Jag rapporterar dig för ditt uppförande mot mig, hade Lundqvist svarat.
— Ja, gör det — genmälde Engmar, men om- du hade barns sjelf, skulle; du minsann intestycka om att.andra hotade åt dem så.
Dermed. var uppträdet slut, och hvarkea Landqvist eller Engman tänkte vid närmare besinning derpå Samma dag som detta hände reste Lundqvists, hushållerska sin, väg.
Den 8 Augusti hade Lundqvist kommit in uppbragt till Hagman:
— Se efter. barnet, har jag sagt — hade han utropat. Nu har hon varit och rifvit ut all maten för hönsen.
Engman hade då genmält:
— Så mycket kan jag då se; att för den der ladugården och för mitt lilla barn bli vi ovännor.
Vid detta tillfälle hade för andra gången tanken på att ge Lundqvist gift fallit Engman in. När han gick in till sitt hade han tänkt;
— Jag skall ta och koka mackaroni till middagen i dag och då skall jag minsann qväsa dig.
När Engman ville ba riktigt god mat lagade ban, som gammal kock, den sjelf. Så också nu. Då maten. var färdig, slog han upp en tallrik, hvarpå ban gick in i rummet, letade fram sin arsenikdosa, tog en tesked af innehållet och blandade i mackaronerna, som hav förut starkt kryddat. Han häde ej tänkt att en tesked skulle taga lifvet af Lundqvist. Han ville endast göra honom riktigt sjuk.
Han hade gått in till Lundqvist med maten, bjudit honom derpå samt ställt tallriken på köksbordet, hvarpå han utan att vidare fråga efter, om L. åt eller ej, skyndat in till sig för att äta. Derefter hade han begifvit sig i väg till norra fyren med ett tjenstebref.
Då Engman på aftonen hemkom, låg Lundqvist mycket sjuk i sängen i vaktrummet.
Han sade då, att han blifvit sjuk af mackaronerna, som han ätit upp. Engman och hans hustru gjorde om natten vakt för Lundqvist, som fortfarande var mycket sjuk med häftiga kräkningar. Engman hade, aldrig trott att han skulle bli så sjuk, och tyckte nu det var synd om honom.
På morgonen 9 Aug. hade hustru Engman på Lundqvists begäran gått till norra fyren efter en flaska portvin åt honom, ty Lundqvist hade sagt, att om han haft vin att dricka strax han kände sig illamående, skulle han ej clifvit så sjuk. Under de 5 timmar hustrun var borta, hade Engman uppehållit sig hos. den sjuke, som hela tiden följt honom med ögonen, liksom om han misstänkt Engman för att ha förgiftat honom. Engman hade tänkt på att ge Lundqvist något motgift, hvarom han läst i en läkarebok, men han hade intet att tillgå. Getmjölk; hade han bjudit honom, men det ville han ej förtära; endast vatten drack han oerhördt. På söndagen hade Lundqvist bedt Engman teleonera efter fyrmästaren, som dock ej kommit. sjelf, utan skickat en hushållerska, På måndagen kom han dock, du Lundqvist förklarat sig vilja fara i land för att få sköta om sig bättre. Fyrmästaren hade då sagt, att dagen derpå skulle kyrkoherde Stengård komma. till Sandön, då han; kunde följa honom, Han gjorde sig derför i urdning att på tisdagen resa till norra fyren, Engman hjelpte honom att kläda på sig och då han for, sade E. till honom:
— Gud vare med dig; jag hoppas du kommer igen och sköter din plats.
Emellertid dog Lundqvist vid framkomsten till norra fyren.
Dagen sefter.sedan E. gifvit Lundqvist giftet, hade han kastat återstoden i sjön, då han tyckte, att han gjort tillräckligt med ondt dermed.
Måndagen 18 Aug. hade liket efter Lundqvist obducerats, och hade Eogman då affyrmästarens son hört att en del inelfvor sändta bort för att undersökas.
Vid hemkomsten hade han då för hustrun omtalat att han gifvit.Lmadqvist gift, och då det nog, komme att upptäckas, vure det bäst att han gaf sig i väg.
— Ja, jag har anat det, och du får lida hvad dina gerningar värda äro; men värst är det för mig och barnet.
(Ännu ett barn skall hustrun, få i slutet af denna månad, upplyste Engman inför rätta.)
Den 20 Aug. på morgonen, hade han lagt in litet kläder och matsäck i ett knyte samt gifvit sig i iväg från ön. Hustrun hade hjelpt honom ut med båten och han hade tillsagt henne att tiga.
Det blef emellertid storm hela dagen så att han måste låta båten årifva, likaledes hela natten. Han tänkte.då att söka åter komma. i land. på Sandö, men kunde ej ro mot sjön, På onsdags aftonen.fick han sigte på en skonare, som brassade back för att invänta honom, men då han ej förmådde taga sig upp till fartyget, gick det åter sin väg. Först på torsdags afton blef han upptagen af Helsingborgsbarken, Hilda, kapten M. L. Pålsson, på väg till Cardiff. För kaptenen hade han sagt sig vara ute på heljeflundrefiske, men han hade blifvit vinddrifvare och förlorat redskspen. Detta ville ej kaptenen tro, hvarför, E. slutligen sade, att. han kommit i delo med sin förman på fyren och gifvit honom siryk; hvarför han måst rymma.
— År det inte-värre än så, kan du, få gå med till Helsingborg och der får du nog hyra.
Han nekade att låta Eogman medfölja till Cardiff, och på’ fredagsmorgonen: hade han vid Fårösunds södra gatt signalerat lots.
Denne kom ut, omtalade för kaptenen hvad han visste rörande Engman, hvarpå denne godvilligt medföljde i land.
På fråga förklarade Engman; att han hvarkeo sökt gifva fyrmästaren på Faludden gift, ej heller bjudit Lundqvist sådant i ett glas vin.
För att invänta hitkomsten af protokollet öfver rättskemistens undersöknings af deiinsända likdelarne uppsköts ransakningen på 5 veckor och Engman återfördes i häktet.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 13 September 1890
N:r 142
