Etikett: Dalhem

Gotland — ett af Sveriges skönaste landsksp och med det härligaste läge, krivgflutet af Östersjöns böljor — blef redan tidigt säte för en jämförelsevis hög odling. Talrika jordfynd visa, att ön redan långt tillbaka var uppehållsort för djerfva vikingar, som här hopade sina i främmande – länder blodigt förvärfvade skatter. Då ön 1028 kristoades af Olof den helige, upphörde så småningom vikingalifvet; men österns varuskatter fupno fortfarande vägen dit, visserligen ej längre burna af det stolta drakskepptt, utan af Cen idoge handelsmaniens freåliga farkost. Sålunda uppstod inom kort den mäktiga hansestaden Visby, hvars högsta blomstring infaller under 12:te och 13:de århundradet. Skyddadt af stadens starka nurar reste sig här det ena gafvelprydda köpmanshuset bredvid det andra, i tätt sammanppackade rader. Mellan dem lågo talrika kyrkor och fromma stiftelser, bvilkas härliga ruiner än i dag stå som mossbelupna vittoen, icke allenast om den frikostige gifvaren, som genom att uppoffra något litet af sina timliga ägodelar trodde sig vinna evig salighet, utan äfven om den konsterfarse arbetarens förmåga att ur det hårda materialet framtvinga lefvande konstverk. Men det var icke allenast Visby, som riktades på bygnadsförctag. Hela ön kan med skäl sägas vara »öfverså!lad med arkitektoniska minnes märken». — Nittio större eller mindre kyrkor, af hvilka de flesta nutmärka sig för ovanlig smak och rikedom, visa bvad ett idogt folk med varmt intresse för konsten kan åstadkomma. Men också äger ön i sina rika kalk. och sindstenslager ett outtömligt förråd på godt och bildbart byggnadsmaterial.
Typiska för alla Gotlands kyrkor äro de i Dalhem och Rone. Dalhem, beläget på en bördig slätt ett par mil söder om Visby, är ett af de mest storartade och sevärda tempel på hela Gotland. Enligt en gammal anteckning från medeltiden har kyrkan blifvit invigd år 1209, hvilket också lyckes stämma öfverens med dess arkitektoniska hållning, om man undantager tornet, som med sin rena spetsbågstil hänvisar på, att det måtte tillkommit åtmin stone ett halft århundrade senare. Kyrkan är uppförd af väl huggen och tuktad kalksten och utmärker sig som de flesta af sina likar på ön för sina sköna och rika portaler med slipade marmorkolonner samt för sina fiot utbildade rosverk i det höga tornets ljudöppningar. Det inre är deiadt i 3 skepp, hvilkas hvalf uppbäras af 4 välbildade kolonner. I altarväggena fönster märkas några väl bibebållna glas målningar, utförda i tämligea bjärta färger, framställande bland annat scener ur Kristi pinohistoria — visserligen naivt framstålda, men dock vittnande om den prakt, med hvilken wedeltiden sökte ut: styra sina helgedomar.
Rone kyrka, belägen på sydliga delen af Gotland, är till omfånget mindre än Dalhem, men företer för öfrigt en något ??knande anordnirg. I det yttre tilldrager sig genast det smäckra, af en hög spetsig spira kiröata tornet betraktarens uppmärksamhet. Det uppst’ger till en höjd af 240 fot och synes långt ut på hafvet, der det af sjöfarande är kändt under namnet »Lange Jaku» och vitar mången vilsekommen farkost den rätta väger. Kyrkans båda ståtliga portaler hafva lidit mycket af vittring, dock kan man ännu, med ledning af det som skonats af tidep, bilda sig ett begrepp om deras forna skönhet. — Kyrkans skepp är på äkta Gotlandsvis tvådeladt och dess 4 hvalf uppbäras i midten af en särdeles elegant kolonn af omväxlande röda och grå marmorskikt. Här var den vigtigaste punkten, och här har ock rättvisligen det mesta arbetet nedlagts på dess sirliga kapitäl och basblad.
Vi se sålunda att Gotlands kyrkobyggare i allmänhet voro mycket förfarne i stenhuggeri. Ur den vackra kalkstenen mejslades också flitigt med konsterfaren hand kapitäler, hela portaler, bildfriser, fönstrens rosverk m. fl. mera framstående delar af templen. De i kyrkans inro till gudstjensten hörande föremålen kommo naturligtvis äfven, och kanske i ännu rikligare måtto, i åtojutande af denna utsirning. Tiden, menniskornas vårdslöshet, ofta rent af vandalism, har dock endast lemnat en ringa återstod af dessa konstskatter. De föremål af denna art, som förekomma i rikligaste mängd, äro dopfunotarne. antagligen derför, att dessa äfven efter reformatiocen kunde uppfylla sin ursprungliga bestämmelse och sålunda äfven af rent praktiskt intresse blefvo skonade.
Vår bild fig. 1 framställer en särdeles vacker funt från Barliogbo kyrka, som kan sägas vara en typ för de flesta dylika kyrkinventarier från denna tid. Mollan de högre relieferna, som tyckas vara utan någon särskild inbördes betyde!se, förekomma på sjelfva skålen i lägre relief

de fyra evapngelisternas symboliska märken — en för öfrigt särdeles omtyckt och vanlig ornering af dopskålen. Ifrågavarande funt är, 1 kasom de flesta på Gotland förekommande, utförd i mörk vackert färg:d sandsten. Ofta fingo dock öns vackra flerfärgade eller hvita marmorarter utgöra det materia!, ur hvilket konstvären mejslade sipa skapelser. Sålunda är den praktfulla, rikt figurprydda preststolen från Burs kyrka, fig. 2, utförd af

de bvitaste – marmorblock. — Dess figur: framställniogar torde förestäl’a. på den å teckningen synliga sidan: öfverst. Bebådelsen, och derunder Marias besök hos Elisabet, samt på den andra sidan: Kristi födelse, i en rk grupp af herdar, englar och grottans fyrbenta invånare. De båda sidoria, som vändrs åt altaret, äro deremot icke ornerade.
Äfven mindre föremål af trä eller jern såsom korstolar, korskåp, ljusstakar m. m. kommo i åtojutande af derna konstnärliga utstyrsal, Och då man ser alla dessa, ännu till våra dagar bibehållna medeltidsminnen, ken man ej annat än förvåna sig öfver den gotländska befolkningens produktivitet och ovanligt utbildade konstsinne… Brunius säger också i s’tt arbete öfver Gotlands konstskatter, att öns befolkning tyckes under flere årbundraden ha lifvats af det varmaste intresse för storartade kyrkobyggnader, hvarför han antager, att hvar och en från ungdomen öfvat sig i dithörande arbeter.
Om detta ock är för mycket sagdt, qvarstår likväl det faktam, att Gotlands konst bär allt igerom en folklig prägel. Det var ej den måvgsidigt utbildade konstnären, som i dessa alster sökte förhärliga sig sjelf och sin konst, utan den enkle handtverkaren, som, manad af sin fromma ifver, på detta sätt ville uttrycka sina känslor.
E. H.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 31 December 1890
N:r 203