Etikett: Alva

Alva är en socken på Gotland.

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Södra häradsrätten.
Bokströmska menedsmålet har i dag åter förevarit å länsfängelset. Sedan protokollet för föregående rättegångstillfälle justerats, företogs först förhör med drängen Alfred Norberg ensam, På grund at frågor från åklagaren vidhöll Norberg nu, att han första gången vittnat sanning och hade han återtagit sitt vittnesmål på grund af att ban hotats med stämning af Karl Jakobsson, om han inför häradsrätten 2 Sept. vågade säga ett enda ord till förmån för Stenqvist, som då påkallat honom som vittne. Hvarför han vid återtagandet af sin vittnesberättelse 2 Sept. gråtande påstått att anledningen härtill varit hans samveteqval, kunde Norberg icke redogöra. Ej heller kunde han påminna sig att han vid samma tillfälle 2 Sept. blifvit flere gånger genom bud kallad till Bokström. Norberg förklarade att den uppfattning han fått af Karl Jakobssons yttrande att han hade Eneman och Lindström bakom sig var den att om han återtog, skulle han slippa ifrån alltsamman. Vidhöll enständigt att han åsett hela det uppträde, hvarom fråga ursprungligen varit.
Härpå infördes de båda andra svarandena, Bokström och Stenqvist. På gifven anledning erkände Bokström att han 2 Sept. vid Burge sökt efter Norberg för att bjuda honom på kaffe, men ej träflat honom. Åklagaren anhöll, att hr Stenmark som sakförare måtte ekiljas från målet såsom numera obehöflig, men fann häradsrätten icke laga skäl ha förekommit att bifalla detta.
Började så vittnesförhör. På åklagarens sida hördes först drängen Alb. Karlsson från Stånga. Denne hade iakttagit uppträdet mellan August Olsson och Bokström på landsvägen 24 April 1888. Han hade dervid hört dem gräla på hvarandra. Mindes ej om Stenqvist varit närvarande. Vittnet hade ej sett, om Olsson våldfört sig på Bokström eller icke, men kunde ej taga på sin ed att Olsson icke gjort det.
Sågverksägaren A. Lundqvist, Alfva, berättade, att då Norberg på väg till Visby för ransakningen å länsfängelset gått förbi vittnets hem, vittnet tillsport honom hvad han skulle vittna. Dervid hade Norberg sagt sig skola säga detsamma som vid Burge 3 Sept.
Vittnet förestälde honom vigten af att säga fulla, rena sanningen, hvarvid Norberg bedyrat, att om det också vore hans sista ord på jorden, vore detsant att han tubbats af Bokström.
Han skulle vittna detta äfven om han för mened blefve dömd till fästningsstraff. Det finge gå hur som helst.
Norberg godkände i hufvudsak detta vittnesmål, äfven om han ej i allt kande minnas, hvad L. nu upprepat, men förklarade att när han kommit till stationen hade Karl Jakobsson varit der och att det var anledningen hvarför han ändrade sitt vittnesmål.
Med anledning af detta Norbergs yttrande, som icke stämde med det öfriga, ansåg åklagaren, att samma yttrande vittnade om en sådan virrighet och motsägelse, att Norberg borde undersökas af läkare för att vinna visshet, om han vore fullt normal.
Drängen Fr. Ekdahl hade en vecka före pingst varit tillsammans med Norberg under arbete i ett grustag, dervid de kommit att tala om detta redan då anhängiggjorda målet.
Norberg hade då på fråga yttrat att han vid tillfället för uppträdet på Bokströms gård väl hållit med sina hästar vid B:s boddörr för att gifva dem bröd, men att han icke sett något.
Stenmark anmärkte häremot att vid samma tid Norberg åt andra personer sagt att han vittnat sant första gången 8 Maj 1883.
Hemmansägaren O. Lingvall hade skjuteat Norberg till Skogs 26 sist. November, dervid denne varit mycket ötver sig gifven och sagt: »Hvad skall jag vid Skogs att göra. Ea dag i Juni efter tingssammanträdet hade Stenqvist och Karl Jakobsson kommit ned på vittnets åker, der han befann sig, och då de börjat tala om det föreliggande målet, hade Jakobsson till S:enqvist yttrat sin förvåning öfver ett 8. kunnat vittna som han gjort.
Dervid hade Stenqvist svarat: «Ja, Bokström måtte parera.»
Selma Lindström från Burge berättade att en af rättegångsdagarne af tinget 1—7 Sept.
hade Bokström bedt henne säga till Norberg att komma upp i rummet der han jämte flere befunno sig. Två gånger hade hon kallat Norberg, men denne hade båda gångerna sagt sig icke vilja komma.
Norberg förklarade nu, att han påminde sig detta.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 December 1890
N:r 196

Publicerat

Från landsbygden.

Södra Gotland, 6 Nov.
Ett hotande tillbud till olycka yppade sig härom dagen under arbete vid en landtbrukare Lars Nisson Simande i Vamlingbo tillhörig större vädersiktqvarn. Då nämligen byggmästaren Karlsson från Alfva var sysselsatt med något arbete på qvarnens axel, utanför, och en af arbetarne var posterad vid nedersta vingen för att förekomma qvarnens igångsättande, kom plötsligt en väderil susande och arbetaren, som ej förmådde »hålla fast», måste släppa sitt tag för att ej få göra en luftfärd i sällskap med qvarnvingen, och så var qvarnen i full gång. Med en nästan säker död för ögonen, lyckades det byggmästaren dock, tack vare hans ungdom och vighet, att under det qvarnen gick praktisera sig »inombord» och derefter ned på nedre botten utan att erhålla några allvarsammare skador. Med flera arbetares förenade krafter lyckades det omsider att hejda qvarnen i sitt »otillåtna» lopp, derunder dock en dyrbar tross, blef splittrad, hvilken för tillfället var fastgjord i vingarna.

En lustig jagtepisod omtalas från Öja der ett gladt sällskap för en kort tid sedan var ute på jagt efter hare, I sällskapet befann sig nämligen en skomakaregesäll, som kunde sköta sitt yrke tämligen bra; men i jagtgudinnans tjenst var har oförbätterlig. Nog af, väl kommen i jagtifvern önskade han ingenting högre än att få förpassa en vare till de sälla jagtmarkerna, och tillfälle dertill erbjöd sig snart, men vår skomakare — bommade oupphörligt. Under jagtens lopp påträffades af ett par jägare en i förruttnelse stadd, död, bare, hvilken derefter så godt sig göra lät sattes upp uti en buske i sittande ställning, hvarefter skomakaren, helt tyst förstås varskoddes om att »ett lägligt tillfälle» erbjöd sig för honom att få släcka sitt mordbegär på den jössen, som underrättaren fått syn på en buske. Nu var ej vår skytt sen att »lägga bi» och så pang, der låg den vackra haren, till skomakrens stora glädje liflös, och med ett par tre kraftiga hopp var han framme vid villebrådet för att upphämta det; men hvarför slänger vår ole den nyss skjutna haren under ett mustigt utrop, långt ifrån sig? På hvems bekostnad jagtsällskapet fick sig ett godt skratt behöfver ej sägas, och en närvarande skämtare var nog djerf att beledsaga sin munterhet med följande vits: Skomakare blif vid din läst, der skjuter du harar bäst !

Gotlands Allehanda
Fredagen den 7 November 1890
N:r 173

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Södra häradsrätten.
(Tredje sammanträdet 27—28 Oktober å Skogs.) Följande utslag afkunnades: I målet mot t. handl. O. Bokström angående barnuppfostringshjelp, kunde Anna Jacobssons käromål ej bifallas, enär Bokström begått den ådömda värjemålseden.

— Till boskilnad dömde häradsrätten mellan hustru M. Bolander och hennes man skräddarev K. H. Bolander.

— I tvisten mellan Olof Mårten Bodin och F. Jacobsson, Hemmor, angående bättre rätt till den s. k. Nygårdsdyan, tilldömdes denna bättre rätt käranden Bodin.

— Den talen för ärekränkning, d. v. s. utspridande af rykte att ha begått olofligt tillgrepp, som hustru Niklas Larsson anhängiggjort mot Kristina Olsson kunde ej af häradsrätten bifallas såsom ej lagligen styrkt.

— »Klubbekriget i Hemse» fick vid detta sammanträde sin afslutning. Då f. handl. Johan Bokström blifvit genom halft bevis öfvertygad om att ha begått våld mot skräddaren Nils Persson ålades han att med ed fria sig härifrån, Men då äfven Persson och hans hustru, instämda af Bokström, syntes rätten med halft bevis öfvertygade om att icke heller ba varit oskyldiga, ådömdes äfveu de värjemålsed, hvarigenom Persson skulle fria sig från att ha slagit Bokström och hustrun från att ha kallat honom »skojare».

— För djurplågeri, begagnande till upprepade körslor af mycket selbruten häst, dömdes Johan Bokström, mot sitt nekande, att böta 50 kronor.

— I målet mot O. Nilsson, Ringome i Alfva, svarande, angående beskyllningen för att ha slagit Johan Bokström med en lykta, ogillades åtalet såsom ej styrkt och som Bokström fört falsk talan emot Nilsson dömdes han härför att böta 100 kronor samt utgifsa 50 kronor i ersättning åt Nilason.

— Den revers, som J. T. Levander, Sixartve i Näs fordrade betalning för af bröderna J. och O. Bokström, dömdes nu svarandena gementsamt eller den det bäst gälda gitter att till käranden utgifva det omstämda beloppet samt derjämte 66 kronor i rättegångskostnader, Oskar Bokström dömdes dessutom att utgifva 100 kronors vite för ej iakttagen personlig inställelse.

— För olaga utskänkning af maltdrycker dömdes värdshusidkaren L. Miihrer i Hemse att böta 15 kronor.

— Det åtal, com väckts mot handl. Anton Jacobsson, Fardhem, för oloflig vinutskänkning ogillades, enär mot svarandens nekande fall bevisning ej kunnat åstadkommas derom att detta var en annan förseelse än den, för hvilken han blifvit förut dömd, och skulle åklagaren ersätta sv. med 15 kronor samt utgifva vittnesersättningar.

— I målet mellan husbonden N. Jacobsson, Bara i Etelhem, kärande, och arbetaren Bomqvist, Bara, svarande, angående oloflig vedtägt, biföll häradsrätten icke kärandens talan liksom ej heller svarandens mot käranden gjorda ansvarsyrkande.

— För djurplågeri dömdes arbetaren Alfred Olofsson, Orleifs i Alskog, att böta 15 kronor.

— Till skilnad i äktenskapet dömde häradsrätten mellan Petter Jakobsson, Jakobs i Ejsta, och hans hustru Britz Jakobsson.

— För falsk värjemålsed i ett förut refereradt mål angående hästköp, men hvilken ed svaranden sedan, innan i saken dömts, återtagit, dömdes hemmansägaren T. Berggren, Gervalds i Vamlingbo, till 6 månaders fängelse.

Med ed friade sig Reinhold Johansson, Krasse Grund i Guldrupe, från taderskapet till ogifta Anna Lindstedts barn och husbondesonen Karl Niklas Felix Jacobsson i Burs, från faderskapet till ogifta Karolina Jacobssons barn.

— Edgång var i ett liknande mål, instämdt af Emma Larsson, ålagd f. husbonden Olof Johannes Reinhold Ahlin, Hejde. Då emellertid pastors intyg var af det innehåll, att Ahlin, som icke ordentligt besökt presten, ej kunde anförtros edgång, beviljades han uppskof härmed, men dömdes att utgifva 25 kronor i vite för det han ej stält sig häradsrättens föreläggande, i fråga om inhämtandet af edens vigt och betydelse, till efterrättelse.

För stenkastning på vakten vid lägret å Visborgs slätt någon atton afton i somras under pågående möte, samt bråk och oljud, så att de måst omhändertagas af patrull, hade kronolänsman Svallingsson, instämt murarne J. Berglund och Aug. Melin samt slagtaren Viktor Löfqvist, alla från Visby.

Svarandena bestredo genom sitt ombud, skrifvaren P. Flygare, att på något sätt ha förfördelat lägervakten, utan voro de alldeles oskyldiga. För att åstadkomma bevisning erhöll åklagaren uppskof till andra rättegångsdagen af vårtingets första sammanträde.

För oloflig ölförsäljning vid senaste stortorgdagen på Sandesrum i Grötlingbo voro instämda hustrurna Anna Johansson och Anna Vengström från Visby. Båda erkände skriftligen. Utslag första rättegångsdagen af nästa sammanträde.

— För samma förseelse å samma tid och plats var likaledes instämd f. hemmansägaren Adam Niklas Vestberg i Hemse. Han bestred stämningen, enär han och hans hustru endast hade vid försäljningen biträdt hr Frans Lysholm, hvilken ägde rättighet att för Bryggeribolaget i Visby vid ofvannämda tillfälle utskänka maltdrycker. Vestberg och hans hustru hade skött försäljningen i ett stånd, hvilket varit förbundet med ett tält der Lysholm hållit till. Detta vitsordades af åklagaren. Utslag första rättegångsdagen af nästa sammanträde.

Ärliga själar. T. f. kronolänsman Sv. Lindström hade instämt drängen Teodor Olofsson, Domartve, och Axel Teodor Andersson, Stale i Rone, för det de en afton i sietlidne September månad på allmänna landsvägen strax invid Rone kyrka öfverfallet drängen J. Bolin med hugg och slag, hvarvid Bolin tillfogats af Olofsson ett 10 centimeters långt sår i högra armen och ett mindre i venstra underarmen. Svarandena voro dessutom instämda för att ha fört oljud.

Bolin fick redogöra för förloppet af slagsmålet, dervid han mycket ärligt bekände att han, efter det man »gurglat» åtskilligt, blifvit förargad på Olofsson och gifvit honom en snyting», då denne dragit knif och tillfogat honom de båda såren, hvilka enligt läkares utsago, icke komme att medföra men för Bolin.

Teodor Olofsson vitsordade Bolins uppgifter.
Ha: hade fått två snytingar af Bolin, innan han tog till knifven, som han på domarens uppmaning mycket ärligt framvisade. Anderssons deltagande i kalabaliken inskränkte sig, enligt Bolins och hans enstämmiga utsago, derhän att de båda slagit efter hvarandra utan att! träffa någondera, hvarför åklagaren afstod från ansvarsyrkande mot honom.

Svarandena framvisade qvitto på att de gemensamt betalat Bolin 50 kronor i förlikning, vid hvilket förhållande åklagaren upplyste, att anm älan till honom var gjord före detta qvittoa datum, Olofsson tyckte nu att skulle han, sedan han betalat, dertill plikta för knifstingen, så borde också Bolin stånda ansvar för sina »snytingar», men det yrkandet återtog han sedermera. — Utslag första rättegångsdagen nästa sammanträde.

Ett vattenmål. Hemmansägarne Jakob Larsson, A. Svensson och Olof Pettersson, Hallgårds, Anders Andersson och L. Nyman Bockes samt Nils Jacobsson och P. Böklund, Rovide, alla i Fröjel, hade instämt ägarne af Grymlings såg i Ejsta, Per Rosendal och Jakob Hederstedt, med yrkande om skälig ersättning för den förlust de lidit derigenom att svarandena dämt upp vattnet på deras kringliggande ägor, hvilkas växtlighet derigenom tagit skada.
Svarandena bestredo alla ersättningsyrkanden. Visserligen kunde de medgifva, att ifrågavarande marker kunde i någon liten mån lida af det uppdämda vattnet, men härför ville de ej gifva större ersättning än förut varit medgifven kärandena, nämligen fri försågning af vissa träpartier. Kärandena påstostodo sig icke längre kunna vara nöjda med denna ersättning, då deras lidande marker efter laga skifte nu blifvit betydligt större.
Såsom bevis för att de hade rätt att dämma upp vattnet, framlade svarandena en handlipg från år 1782, utgörande ett protokoll öfver en syneförrättning, som kronofogden hållit just med anledning af en likadan tvist som denna, hvarvid förlikning ingåtts med vilkor att de kring sågen boende åborna fiage något litet fri försågning. Detta dokument ville kärandena, hvilkas talan fördes af kronolänsman Svallingsson, icke tillerkänna något som helst värde.
A kärandens sida hördes såsom vittnen hemmansägarne Petter Boberg och Johan Cederlund. Tillsammans med kommissarien hade de hållit syn å de genom det uppdämda vattnet lidande markerna dels medan vattnet stod öfver dem dels sedan vattnet bortgått, och hade då funnit växtligheten på de öfversvämmade markerna sämre än på dem, som icke stått under vatten och var deras öfvortygelse att detta berodde just på det uppdämda vattnet. De värderade kärandenas förluster till belopp växlande mellan 45 och 5 kr.
Svarandena ansågo dessa belopp för höga, ville icke lemna annan ersättntng än fri försågning. Kärandena öfverlemnade målet, men svaranden begärde och erhöllo uppskof till andra rättegångsdagen af första vårseammanträdet då svarandena skola vara beredda att i allo stycka det de äga rätt att utan någon som helst ersättning dämma upp vattnet öfver kärandens marker.

Handl. A. D. Ahlberg i Visby gjorde vid detta sammanträde sina slutpåståenden mot fru Matilda Berger för det hon fråntagit hans minderårige son dennes karamellådor samt nekat honom handla på Visborgs slätt. Såsom skäl för att han, Ahlberg, dock hade rätt dertill åberopade han en till militärbefälhafvaren stäld ansökan om rätt till försäljning af tobak och snus i stånd. Denna hade afslagits, hvadan enligt Ahlbergs mening rättighet vore honom medgifven att idka handel utan stånd. Han fordrade 118 kronor i ersättning.
Äfven å svarandesidan öfverlomnades målet. Utslag vid tingets slut.

För ärekränkning hade Anna Andersson, Botvide i Öja, instämt hustru Gustafva Andersson, hvilken skulle ha beskylt käranden för att ha köpt en skinka med vetskap om att den var stulen från svaranden, hvarjämte hon skulle ha gifvit Anna Andersson några tillmälea, som icke gerna återgifvas i tryck.
Två vittnen, P. Lindqvist och Ludvig Rosengren, intygade, att svaranden sagt, det käranden köpt skinkan, men kunde ej påstå, att svaranden beskylt henne för att ha afvetat att den var tjufgods. De omnämda tillmälena hade käranden emellertid fått.
Svaranden bestred vittnesmålen om hon också hade yttrat något om käranden hade detta skett i svarandens eget hem endast i närvaro af husfolket. Utslag vid tingets slut.

Om barnuppfostringshjelp| hade ogifte Kristina Vallin i Hablingbo instämt drängen Jakob Mattsson Vastäde. Han nekade för faderskapet, Käranden begärde uppskof, tills ett hennes vittne hunnit fylla 15 år. Besked meddelas vid tingets slut.

För olaga utskänkning af bränvin hade kronolänsman Lindström instämt Oskar Duse, Kodings i Hemse. Han erkände, och utslag afkunnas vid tingets slut.

Om bättre rätt till fiske hade förre nämdemannen Johan Engström, Mafrids i Vestergarn, instämt husbönderna Gabriel Bolin och Karl Carlsson derstädes.
En ström hade en gång i tiden ägt en del af Stora Mafrids, men vid olika tilifällen försålt denna del i 6 lotter. Dessa lotter hade ansett sig ha efter storlek del i idfisket i den genom ägorna löpande ån, så också svarandena, som äfven, ehuru ej i första hand, köpt hemmansdelar af Engströms egendom. Men nu påstod Engström, att med dessa senare ägolotter aldrig följt någor fiskerätt, utan hade han behållit denna sjelf. Detta bestredo svarandena. Särskildt gälde det ett tillfälle 18—19 April i år, då Engström velat dela den fångade fisken, utan att ens ha sjelf satt ut några ryssjor. z Åtskilliga vittnen hördes, hvilka skulle intyga, att Engström verkligen lagt ryssjor 18 —19 April. Ingen kunde dock upplysa derom, utom ett vittne, som vid sagda tillfälle sett E. upptaga en ryssja, som han dock icke visste om Engström verkligen ägde.
Käranden uppträdde under rättegången mycket hetsigt, så att han t. o. m. en gång af domaren blef utvisad, och åklagaren yrkade ansvar å honom för oskickligt beteende inför rätta. Svarandena erhöllo uppskof till till andra rättegångsdagen af första vårsammanträdet.

För att ha misshandlat på det grymmaste sätt en ko, tillhörig hustru Hejdenberg, Forssa i Hejde, var af kronolänsman Svallingsson instämd hustru Kajsa Vessman, Skogs i Hejde. Hon nekade. De skador djuret lidit hade det fått genom att sticka in hufvudet i en svarandens gärdesgård, från hvilken hon befriat kon.
Hon hörde ett par vittnen, som intygade att kon icke varit illa medfaren. Åklagaren begärde, att svaranden skulle åläggas edgång, i hvilket yrkande svarande sjelf instämde.
Utslag meddelas vid tingets slut.

Till syssloman i f. d. handl. Johan Bokstroms konkurs utsågs hr Aug. Nordstedt å Klinte. Gäldenärens hustru begärde boskillnad.

Vådaed aflades af landtbrukaren O. Knudsen i anledning af en vid Myrungs i Linde 23 Mej i år timad mindre eldsvåda.

Domareed aflades vid detta sammanträde af nyvalde nämdemannen för Hejde ting godsägaren V. Wöbhler, hvilken derefter tog säte i nämden.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Oktober 1890
N:r 168

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Södra häradsrätten. (Länsfängelset). Fortsatt ransakning har i dag hållits med förre bandl. Johan Bokström, häktad för att ha tubbat till mened, samt arbetaren J. Stenqvist hvilken B. skulle ha användt såsom falskt vittne. Rättens ordförande var ordinarie domhafvanden. Såsom åklagare i håda målen fungerade kronolänsman A. M. Eneman. Rättegånssalen var fyld af folk.
Stenqvist fick först redogöra för sina lef.
nadsomständigheter. Han var född 1827 i Vänge, derifrån han som helt liten kom till Hemse, der han konfirmerades vid 16 års ålder. Sedan dees har ban i 45 år uppehållit sig i Hemse, dels tjenande, dels försörjande sig med tillfälligt arbete. Han är gift och har 3 barn. Han kan läsa, men icke skrifva.
På fråga vidhöll Stenqvist att han varit tillstädes och sett det ifrågavarande uppträdet mellan Karl Jacobsson och Bokström. Stenqvist påstod, att Sven Pstter Johansson, hvilken vittnat att 9. varit inne i boden hela tiden uppträdet varade och derifrån ej kunde se något, varit så berusad, att Johansson antagligen icke riktigt vetat hvad som försiggått. Icke heller Isacson hade talat sanning.
På fråga af åklagaren förklarade Stenqvist att han under uppträdet stått vid gårdsgrinden, hvarvid åklagaren anmärkte att vid tillfället legat ionanför staketet en brädstapel, som i så fall hade förtagit utsigten. Detta bestred både Bokström och Stenqvist.
Såsom vittne hade åklagaren inkallat hemmansägaren O. Jacobsson, Ringome i Alfva, hvilken Bokström ville jäfva såsom sin ovän. Bokström hade kallat icke mindrn än 27 vittnav, Af dessa hade icke infunnit sig dr Sätervall i Hemse, hindrad af sin tjenst, Ha gkulle, enligt B:s uppgift, höras deröfver att kommissarien såsom B:s ovän vore jäfvig som åklagare och ehuru han erhållit länsstyrelsens förordnande samt jäf mot O, Jacobsson. Skolläraren Emil Helling, L. Gardelin, F. Lysholm, bokb. J. Norrby, J. Melin, Mulivalds, hade skriftligen svarat, de ingenting bade att i saken upplysa. Från hörandet af skomakarne P. och L. Skogren afstod Bokström, då de ej finge höras i det redan afgjorda målet mot Norberg; detsamma var förhållandet med svarfvaren Karl Laurin, bans hustrn och dotter. Öiriga vittnen skulle öfver hufvud taget höras om att de i målet förut till B:s nackdel hörda vittnen voro hans ovänner.
O. Jacobsson, Ringome hade en dag efter det målet om gräset varit före vid Skogs var rit ione på J. Bokströms kontor, då vittnet Nilsson inkommit för att få betaldt för sitt vittnesmål. Dervid hade Bokström yttrat, att han inie kunde få något, då hans vittnesmål ej tjenat till något.
Dr Nyberg hade sett uppträdet mellan Olsgon och Bokström, men det var så länge sedan, att han icke mindes, hvilka som dervid närvarit.
Karl Siggelin visste ingenting om Bokströms ovänskap med de förut afhörda vittnena. Icke heller kunde Nils Siggelin, färgaren Eriksson, garfvaren Johansson, Gustaf Nyman upplysa något om samma vittnens äfvensom Ö. Jacobsson ovänskap med Bokström. Vidare hördes om samma sak trädgårdsmästare J. May d. y. men visste heller ingenting.
Bokh. T. Hagvall, Rone, hade vid tiden för uppträdet varit biträde hos JJokström.
Han hade under detsamma expedierat kunder i butiken, hvarur ban ej utgått. Hvilka som varit inne, mindes ban ej; visste ej, om Stenqvist kunnat åse uppträdet. Dock ville han minnas att Bokström, Stenqvist och Norberg efter uppträdet kommit tillsamman in i boden, då vittnet fått höra talas om hvad som skett. Tillika ville han erinra sig att Norberg sagt, att Jacobssou haft något i handen. Om B:s ovänner visste han ingenting. Trodde ej att några brädstaplar hindrat utsigten från grinden.
En del andra vittnen voro äfven stämda, men hade ej infunnit sig.
Åklagaren yrkade nu ansvar å Bokström och Stenqvist äfven derför att den enetubbat och den andre vittnat falskt emot Olsson, som derigenom blifvit dömd till böter och rättegångsersättningar.
Från hörandet af de icke inkomna vittnena afstod Bokström för närvarande.
Åklagaren anhöll om uppskof för anskaffande af ytterligare bevisning, hvilket bestreds af Bokström och Stenqvist.
Målsägaren Jacobsson förmälde, att Stenqvist dagen innan förra ransakningen sagt i vittnens närvaro: »Ja, jag kommer väl inte hem på 5—6 år, men Bokström skall jag då söka rädda.»
I sammanhang härmed förekom det nya mål, åklagaren väckt mot Bokström och Stenqvist, hvilka bestredo detta käromål och nekade att ingå i svaromål.
Åklagaren anhöll att få såsom vittne angående uppträdet med Olsson hörd O. Jacobsson, Ringome, bvilken Bokström jäfvade.
Vittnet hade varit närvarande vid Bokströms och Olssons gräl omkring middagstiden. Olsson hade. dervid icke, såsom Bokström och Stenqvist uppgifvit, knuffat Bokström tre eller fyra gånger, ej våldfört sig på honom, ej heller hade han spottat B. i ansigtet. Detta kunde vittnet taga på sin aflagda ed, då han och Olsson varit i sällskap hela tiden under det uppträdet på landsvägen påsick. Dervid hade dock Bokström låtsat som hade han blifvit skuffad af Olsson, samt högljudt ropat ut det. Omöjligt hade varit för O. att knuffa B., enär han hade ett pressjern i hvardera handen. Då Jacobsson hade kommit in i Bokströms bod, hade J. frågat B. huru han kunde våga att reta Olsson så, ty hade denne fattat humör, kunde han ha slagit ihjäl Bokström. — Dervid hade Bokström genmält, att han just velat att Olsson skulle slå honom, ty då hade han i rättegångskostnader kunnat få de pengar, som O. var skyldig honom. Under uppträdet hade Stenqvist varit med Bokström. Uppträdet hade åsetts af vittnets hustru, fader och broder, hvilka, efter vittnets utsago, skulle kunna vittna detsamma.
— »Du är bleking du», hade Bokström vid tillfället sagt till Olsson.
— »Nej, Gud styre min högra hand att ej röra dig!» hade Olsson genmält.
Bokström bestred älltsammans. Han anhöll att få slut i dag på första målet samt erbjöd sig att aflägga värjemhilsed. Åklagaren begärde uppskof och yrkade på de tilltalades qvarblifvande i häktet. Häradsrätten meddelar beslut i afton.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Oktober 1890
N:r 160

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Visby rådhnsrätt. (Länsfängelset).
Slutransakning hölls i går med den för knifhugget mot extra poliskonstapeln Gustaf Pettersson sistlidne stortorgdag häktade drängen Jakob Petter Reinhold Vahlgren från Lill Atlings i Atlingbo. Målsägaren var sjelf närvarande.
Enligt företedt läkarebetyg hade han erhållit i ryggen nära venstra skulderbladet ett omkring 1 1/2 c.m. långt och 2 e.m. djupt sår, hvaraf han med all sannolikhet icke komme att lida men för framtiden, men som under några veckor gjorde honom oförmögen till arbete. Han fordrade nu i ersättning 2 kr. 50 öre för hvarje försatt arbetsdag under 3 veckor, hvilket nedprutades till 36 kronor, 15 kronor för förstörda kläder, 5 kronor för lasarettskostnader och 50 kronor för sveda och värk; hvarjämte han yrkade strängaste straff på den tilltalade.
Sedan båda parterna öfverlemnat målet, dömdes Vahlgren för mot i tjensteutöfning stadd polisman begånget våld med lifsfarligt vapen, hvaraf intet men för framtiden sannolikt komme att följa, att hållas till straffarbete i 1 år och 6 månader, hvarjämte han förpliktades att utgifva de af målsägaren äskade ersättningsbeloppen med sammanlagdt 106 kronor.

Södra häradsrätten.
Med för mened häktade drängen P. A. Norberg bölls ransakning i går vid Skogs tingsställe. N. är född 1868 och har från sitt 10:e år haft tjenst hos åtskilliga personer i Fröjel och Alfva. Hörd öfver polisrapporten vidhöll N. sin bekännelse. Då han en dag strax efter 24 sistl. April körde förbi J. Bokströms lägenhet och var inne hos denne, hade B. först frågatN., om N. ej sett något af uppträdet mellan B., Jakobsson och Olsson. Då han nekat till detta, hade B. derpå sökt inprägla hos N. att vittoa som B. uppläste, samt sagt att »sådana pojkar har jag tagit i maten förut». B. bade ock lofvat tjenst och städja för att få hovom till vittnd. Sedan fick N. aldrig någon plats hos B. Då dagen tör första vittnesmålet var inne, lät B. hämta N. med skjuts. N. hade ej velat följa med, men drängen käde sagt att han ovilkorligen skulle följa. De körde då in till B. i Hemse, B. hotade med att »sådana karlar har jag behandlat förut», hvilket i förening med hvad N. hört att B. skulle innehafva revolver, skrämde N. att vittna i enlighet med den berättelse B. föreläste. N. hade då aldrig förut varit vid någon rätt, var obetänksam och tänkte ej på innebörden af en vittnesed. Ingen mera än Bokström visste att N. svurit falskt. Genast efter vittnesmålet kände N. hårda samvetsqval, hvilka i hög grad stegrades, då J. och O. blefvo fälda. Han förstod emellertid ej då sättet och formen för återtagandet af det falska vittnesmålet.
Då Stenqvist derefter anmodat N. att i nu pågående mål ang. Bokström och Stenqvist uppträda som vittne hade N. bedt Stenqvist att få Ke vittna, enär »han gjort en orätt sak en gång och ej ville göra om den», men hade ej upplyst Stenqvist i hvadtafseende han öfvat orätt. Före sammanträdet 1 Sept. hade B. vid flere tillfällen och sist 3 Sept. enträget bedt N. att vittna i enlighet med sitt förut aflagda falska vittnesmål. N. kände emellertid samvetsqvalet stegras i allt högre grad och särskildt sedan han blifvit instämd till vittne i målet mot Stenqvist och Bokström samt beslöt att huru utgången än kunde komma att blifva, återtaga sin berättelse. Innan återtagandet skedde hade N. dock under samtal avg. förenämda uppträde mellan Bokström samt Olsson och Jakobsson yttrat sig i enl. med det falska vittnesmålet. Då N. skulle gå eden i sista målet, kände han sig till en början mycket rädd, men bekände derefter.
Han dömdes till 2 år 3 mån. straffarbete samt ständig vanfrejd.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 1 Oktober 1890
N:r 152

Publicerat

Gotlands läns landsting,

det 28:de lagtima, har i dag sammanträdt. Sedan k. m:ts förordnande för häradsh. Waldenström att vara tingets ordförande blifvit uppläst, helsade han tingets ledamöter välkomna till de förhandlingar och avogelägenheter, som tillhöra landstingets uppdrag. Förlidet år mottog han med tvekan, förordnandet att leda tingets förhandlingar, men med hågkomsten af den välvilja, det tillmötesgående och öfverseende, som under fjorårets ting mötte honom, hade han mottagit förnyadt förordnande utan tvekan i hopp att fortfarande få röna uttrycken af samma känslor. I de många frågor, som från länsstyrelsen voro till tinget hänskjatna, hoppades han att tinget skulle från landshöfdingens sida få påräkna all den sak: kunskap och allt det intresse, som han alltid visat för länets angelägenheter.
Vid derefter förrättadt upprop befunnos samtlige ordinarie ledamöter närvarande, hvadan finget utgöres af följande personer:

För Visby stad:
Lektor Bergman.
Fabrikör Hellgren.
Bankdirektör Petterson.
Häradshöfding A. Waldenstöm.
Bankdirektör G. Kolmodin.
Öfverstelöjtnant P. F. Ihre.

För norra häradet:
Kapten Broander.
Nämdem, L. Granberg, Granskogs, Dalhem,
Landtbr. L. N. Eklund, Nygårds, Fole,
Landtbr. O. L. Björkegreo, Angelbos, Läbro,
Nämdem. O. Löfvenberg, Laubage, Stenkyrka,
Direktör Gardell, Stenstugu, Endre,
Riksdagsm. P. Larsson, L:a Fole, Fole
Hemmansäg, L. P. Bodin, Grausne, Lokrume,
Landtbr. M. Larsson, Skäggs, Veskinde,
Nämdem. L. P. Christensson, Norrbys, Hörsne,

För Södra häradet:
Nämdem. O. N. Bolin, Gandarfve, Alfva,
Husbonden L. Pettersson, Hallbjens, Lau.
Husbonden J. Ohlsson, Kyrkeby, Etelhem,
Husbonden J. Hägg, Hägvalds, Gerum,
Nämdem, F, Hermansson, Hafvor, Hafdhem,
Riksdagem. L. Norrby, Stenstugu, Fardhem,
Nämdem. O. R. Pettersson, Liffride, Stånga,
Hemmansäg. J. Uddiv, Ungbåtels, Stånga,
Nämdem. J. F. Sahlsten, Sallmunds, Mästerby,
Hemmansäg, O. Pettersson, Hallute, När.

Till sin vice ordförande uteåg tinget med 22 röster riksdagsman P. Larsson.
Föredragningslistan genomgicks derefter, hvarvid de ärenden utsöndrades, som ansågos kunna till omedelbart afgörande företagas. För de öfrigas förberedande be handling tillsattes följande 10 utskott, hvarvid till grund för valen lågo af vid föregående landsting utsedde komiterade uppgjorda förslagslistor:
1:a utskottet (sjukvården): hrr Valdenström, Hellgren, L. Granberg, L. N. Eklund, J. Hägg.
2:a utskottet (skogs- och mossodling):hrr M. Larsson, F. Hermansson, L. Norrby.
3:e utskottet (blind- och dötstumundervisning): htr Valdenström, H. Pettersson, P. Larsson.
4:e utskottet (fiskerinäringen): hrr O. L. Björkegren, K. V. Gardell, L. Pettersson.
5:e utskottet (folkhögskolan): hrr G. Kolmodin, Broander, P. Larsson, O. N. Bolin, O. R. Pettersson.
6:e utskottet (Fornsal och slöjd): hrr Bergman, L. P. Bodio, J. Ohlsson.
7:e utskottet (premiering af hästar och nöt): hrr Broander, L. P. Christensson, J. Uddio, J. F. Sahlsten, Olof Pettersson, Hallute.
8:e utskottet (utgiftsstaten): hbrr Bergman, H. Pettersson, P. F. Ihre.
9:e utskottet (protokollsammandraget): hrr Valdenström, Kolmodin, Ihre: 10:e utskottet (valförslagen): hrr Hellgren, O: Löfvenberg, M. Larsson, O. N. Bolin, L. Norrby.
— Riksdagens förslag till ändrivg i landstingsförordningen, hvarigenom = bestämmes, att tjenstgöringstid för landstingsmån skall vara två år, räknade från och med 1 September det år, då valet skett, bifölls af tinget.
— Landshöfding Poignant utvecklade derefter i ett längre anförande motiven till de framställningar, som af länsstyrolsen gjorts till landstinget.
Hvad först anginge den afregeringen understälda frågan om lasarettsläkarnes aflöning och tillsättning m. m., så ville han som ett uppslag nämna den mening som länsstyrelsen sannolikast komme att omfatta. Lättast vore frågan om pensioneringen, ty det vore en gifven fördel för landstinget att fritagas från sin nuvarande skyldighet härutinnan. Staten har gifvit pensionsrätt åt landtmätare och må ock kunna ge sådan åt lasarettsläkare, I fråga om aflöningen hade medicin.-styr. varnat ländstingen för att helt skjuta ifrån sig denna, hvarigenom landstingen förlorade makten att ordna sitt sjukväsende. Bättre vore då att staten lemnade ena hälften och landstingen den andra.
Rörande tillsättningen af dessa platser borde k. m:t utnämna efter förslag af medicinalstyrelsen och: förord inom förslaget af lasarettsdirektionerna.
Till den qvinliga kursen vid folkhögskolan voro 250 kr. begärda, ett anslag som visat sig väl behöfligt. Lärarne uppoffrade 2 månader af sin lediga sommartid för att gratis undervisa.
Beträffande anslaget till en fiskeritillsyningsman påpekades, att just nu vore en gynsam konjunktur att af statsmedel få bidrag till fiskeväsendet, sörskildt till förbättring af fiskehamnar. Sådant kunde naturligtvis endast lemnas åt sådana orter, der fiskeritillsyningsman finnes.
Det begärda anslaget till mosskulturen ar 500 kr. för ett år torde kunna nedsättas till 300, om anslaget finge utgå för 3 år med fria händer för hushållningssällskapet att sjelf ordna saken eller låta mosskulturföreningen anställa rön. Mycket vore ännu outrönt: t. ex. huruvida myrkorn vore lika dugligt maltkorn som korn vuxet på fastmark.
Hästpremiering efter Skaraborgssystemet voro icke opröfvad: sådan hade skett i Östergötland. För framtiden kunde man hoppas bidrag af statsmedel härtill. Det anslag, som nu begärdes af 500 kr., att utgå hvartannat år, kunde då nedsättas till 250 kr.
Äfven i fråga om anslaget till nötpremtering kunde man framdeles vänta nedsättning.
Vederbörande synas ha kommit till insigt af obilligheten att äfven små län finge bidraga till lika belopp med statsbidraget. Gotland borde t. ex. aldrig behöfva lemna mera än hälften mot staten.
Till folkhögsskolan begärdes anslagets förnyande för 9 år för att möjliggöra inköp af eget hus, Hushållningssällskapet hade köpt tomt och tänkte bygga åt skolan, blott man hade visshet för hyresbeloppets utgående under 9 år. Då hunne bygnaden dermed amorteras.
De törenade landtmanna- och folkhögskolornas ekonomi var nu sådan, att från landstinget lemnades till folkhögskolan 2,000 och af staten 2,000 samt dessutom af staten till landtmannaskolan 4,000 kr. Kanske skulle man vid bygnadens uppförande ock kunna räkna på enskildes offörvillighet genom gåfvor ät materialier. Den af artisten Hägg kostnadsfritt lemnade ritningen kunde tjena som ett mönster för ritningar till bostäder från det praktiska Eagland. Hvar enda detaljritning hade han dessutom lofvat utan ersättning lemna. Den nya lokalen skulle för öfrigt äfven inrymma en frökontrollanstalt, der undersökningar liksom f. n. är fallet komme att utföras mot 1/3 af den taxa, som vid sådana annars är vanlig.
Landstingets revisorer hade anmärkt att af 10 landstingsmän 14 resor i landstingets ärenden blifvit debiterade i strid mot reglementet, som bestämmer, att der jernväg finnes sådan skall användas.
I öfverensstämmelse härmed hade revisorerna uträknat att följande landstingsmän fått betalda för höga reseräkningar, nemligen:

Revisorerna hade derför yrkat, att de öfverskjutande beloppen skulle till landstingskassan återbäras.
Det uppstod en stunds tystnad i salen efter berättelsens föredragning. Ordet begärdes af hr Bergman; rom, då det anmärkta förhållandet sannolikt tillkommit af missförstånd af hvad lag stadgar, yrkade bifall till hvad revisorerna hemstält. Sedan ordföranden erinrat, att strängt formelt vore rätta formen att tinget beslöte väcka talan hos vederbörande om åläggande af med!ens återbärande och br Kolmodin instämt med hr Bergman, beslöt tinget att medlen skulle genom tingets kamrer infordras och att om dervid någon vägran förspordes göra frågan derom på framtida pröfning beroende.
— Landstinget åtskildes derefter kl. 1/2 12 för att egoa återstoden af dagen åt utskottsarbeten och qvällen åt supé på länsresidenset.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 September 1890
N:r 151

Publicerat

Rättegångs och polissaker.

Södra häradsrätten.
För olaga vinutskänkning var instämd handl. Anton Jakobsson i Fardhem. Såsom vittne hördes målaren Frans Jakobsson i Vall, hvilken hösten 1889 köpt och druckit vin i svarandens bod. Svaranden bestred anklagelsen, såsom varande redan straffad, enär han en gång bötat för förseelsen. Åklagaren erhöll emellertid uppskof till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet för att styrka att det här rörde sig om en ny förseelse.

Till ansvar för våld hade f. handlanden Johan Bokström instämt Karl Jakobsson i Hemse. Vittnet Oskar Duse berättade, att då han en afton gått vägen framåt förbi posten hade han hört skrik och bråk samt Bokströms röst, som ropat: »Slå mig icke Krakjaken!» Sedan hade svaranden kommit springande från samma håll mot sitt hem vid Asarfve. Han hade ej sett att Jakobsson slagit Bokström, men inga andra personer funnos i närheten.
Svaranden bestred Duses vittnesmål och erhöll uppskof till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet för att styrka, att det ej så tillgått, som Duse berättat.

Tubbad till mened. Etter angifvelse af K. Jakobsson hade åklagaren instämt till tinget arbetaren Stenqvist och f. handl. Johan Bokström, enär den förre skulle ha vittnat falskt, den senare dertill tabbat honom i ett mål, förut refereradt, rörande ett gräl mellan Bokström, Jakobsson och Olsson.
Såsom vittnen hördes på åklagaresidan skräddaren Sven Petter Johansson, arbetarne Isak Svensson och Johan Nilsson i Hemse samt å svarandesidan Alfr. Norberg i Alfva och hemmansägaren J. Melin. Pigan Emma Brobäck, äfven åberopad, jäfvades af åklagaren såsom varande i Bokströms tjenst och fick på denna grund, som styrktes, ej vittna. Bokström å sin sida bestred Svenssons hörande, enär han vore B:s uppenbara ovän. Häradsrätten förklarade dock Svensson oförhindrad att vittna och skulle i sammanhang med målets slutliga behandling halten af vittnesmålet pröfvas. Vittnena berättade nu:
Johansson, att han 24 April vid 4-tiden på e.m. uppehållit sig omkring 3/4 timme i Bokströms bod och hade Stenqvist hela tiden varit derinne, möjligen med ett litet uppehåll, då han vändt sig utåt bodtrappan. Bokström invände, i afseevde på tiden för grälet, att detta börjat på landsvägen vid 1-tiden och sedan fortsatts inne på B:s gård.
Svensson, mot hvilken nu det jäf gjordes att han ej var skrifven någonstädes, hade varit vittne till, när grälet vid 4-tiden börj mellan Bokström och Olsson. Jakobsson hade då också varit inne på gården. Stenqvist hade samtidigt uppehållit sig inne i boden, utom det att han en enda gång varit ute på trappan, hvilket allt vittnet iakttagit från landsvägen, På fråga förklarade han att det varit omöjligt att från trappan uppfatta något af grälet.
Nilsson hade på omkring 4 alnars afstånd iakttagit uppträdet mellan Bokström och Olssov, hvari Jakobsson ej tagit del. Det hade ägt rum mellan kl. 4 och 5 på e.m. Härunder hade ej Stenqvist varit ute på gården. På gifven anledning förmälde vittnet, att Bokström försökt tubba honom att i målet afge en vittnesberättelse i motsatt mening mot hvad han gjort, dervid Bokström »läst» för honom hvad han skulle säga, hvilket allt vittnet, på förnyad fråga, förklarade, att han kunde taga på sin aflagda ed. Bokström bestred i allo vittnesmålet.
Norberg återkallade nu det vittnesmål han förat i saken mellan Bokström, Olsson och Jakobsson aflagt och uppgaf att Bokström en idag kort före det Norberg aflagt sitt vittnesmål efterskickat honom och med hot förmått vittnet att afgifva den berättelse han gjort.
Melin, som gått förbi på landsvägen under grälet, hade då som hastigast sett Stenqvist.
Åklagaren begärde uppskof för ytterligare bevisning äfvensom för att styrka, det Svensson vore skrifven i Hemse samt yrkade att såväl Bokström som Stenqvist måtte inmanas
häkte. Detta bestred Bokström, som ock begärde uppskof för motbevisning.
Efter öfverläggning afkunnades sedan följande beslut:
Häradsrätten, som på grund af hvad i målet förekommit, jämlikt 13 kap. § 1 samt 3 kap. § 1 strafflagen jämförda med allmänna bestämmelserna i promulgationslagen till samma lag, förklarar Bokström skyldig genast träda i häkte, uppskjuter målet att åter förekomma å särskildt sammanträde, hvilket hålles å länfängelset, då åklagaren jämte angifvaren skola tillstädeskomma, åklagaren försedd med den ytterligare bevisning hvaraf han vill sig i målet begagna samt å hvilken tid Stengr har att vid hämtnings påföljd sig inställa.
Bokström, som är född 1848 i Stenkumla, inkom i onsdags qväll till länsfängelset.
För tillgrepp af en kärra hade N. Lyander, Gannarfve, angifviti Johan Bokström.
Bokström svarade härå, att ifrågavarande kärra icke vore hans utan firmans. B. hade för 2 år sedan köpt den på auktion och hade den sedan gått i lån hos olika personer, tills han förra torgdagen återtog densamma, hvarefter han för administrationens räkning sålt den.
Såsom vittnen fick angifvaren hörda skollärare P. E. Helling, arb, J. Svensson och K. Siltberg samt sågverksägaren Alfred Lundqvist.
Helling berättade att ifrågavarande kärra stått på hans gård i 3 månader och hade angifvaren upplyst att det varit han som stält den der. För en månad sedan hade Bokström tagit bort densamma.
Svensson uppgef att kärran tillhörde angifvaren, som köpt den på kapten Duses auktion, samt förklarade att ingen annan itrakten ägde en dylik kärra, utom jernvägen, hvilket. vittnet förklarade sig kunna påstå, då kärran vore af ovanlig konstruktion. Sedan bade han sett kärran hos Lundqvist, som sagt sig ha köpt den af Bokström.
Siltberg vittnade att han i Oktober förra året lånat kärran af angifvaren, hade sedan igenkänt kärran hos Lundqvist. Det fans ej mer än en sådan kärra i trakten.
Lundqvist hade köpt kärran af Bokström för 3 kronor; Då det skulle bli rättegung af hade B. velat återköpa densamma för att ställa den tillbaka. Bokströmi svarade härå att detta hade han velat för att slippa allt »bråk», men enligt bans åsigt tillhörde kärran Bokströmska administrationen. Åklagaren erhöll uppskof för ytterligara bevisning.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 September 1890
N:r 137

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Södra häradsrätten.
Att med ed fria sig från faderskapet till ett af pigan Emma Larsson, Muntsarfve, framfödt gossebarn hade f. hemmansägaren J. R. O. Ahlin ålagte af såväl härads- som hofrätten. Till följd deraf att svaranden först 15 Aug. fått kännedom om edgången, erhöll han uppskof med densamma till första rättegångsdagen af tredje sammandet.

För barnauppfostringshjelps erhållande hade pigan Amalia Berggren instämt Johan Gabrielsson, Vestergarn. Målet förliktes på vilkor att svaranden utgaf till käranden 25 kr. om året, tills barnet ifråga uppnått 15 år.

Med ed friade sig handlanden Öskar Bokström, Hemse, från faderskapet till pigan Johanna Jakobssons år 1883 framfödda flickebarn.

För olofligt tillegnande af karameller jämte glaslådor till ett sammanlagdt värde af 16: 50 hade A. D. Ahlberg, Visby, instämt frå Matilda Berger derstädes. Tillgreppet skulle ha skett på Visborgs slätt 25 och 27 sistlidne Juni och från Ahlbergs minderåriga son Alexander. Härå svarade fru Berger, att hon enligt öfverenskommelse fått åt sig öfverlåten rätten till maltdrycks-utskänkning samt försäljning af mat, cigarrer m. m.å Visborgs slätt under mötestiden, samt och hade hon att härvidlag sjelf skydda sig mot intrång i dessa rättigheter. Ahlbergs son hade flere gånger trots hennes förbud sålt karameller till och med vid ingången till fru Bergers marketenteribygnad. Fru Berger hade då två gånger tagit karamellådorna från pojken, genom honom bedt fadren infinna sig hos henne samt slutligen genom polisens försorg tillstält Ahlberg karamellådorna.
Käranden bestred svaromålet, medgaf att han återfått karamellerna samt yrkade på svarandens personliga inställelse. Härvid fäste häradsrätten icke afseende, men uppsköt målet till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

J. A. Urlander, Kuse i Alfva, hade instämt gästgifvaren Karl J. Andersson Domer arfve i Öja, derför att han 4 Juni i år dels i fru Krokstedts gästgifvaregård i Burgsvik lömskt öfverfallit käranden med ärekränkningstillmälen, knytnäfsslag och boxningar samt dervid hotat honom till lifvet, om käranden icke på hans befallning lemnade Gotland, dels samma afton å allmän landsvägs och å Burgsviks färgeri förnyat sina hotelser, att innan käranden lemnade ön skulle svaranden se hans bjertblod, om det ock skulle kosta honom 1,000 kronor och 10 års fängelse.
Svaranden genmälde, att käranden, som bott hos hans föräldrar, sagt sig der ha fått erlägga betalning två gånger, öfver hvilket yttrande svaranden hos fru Krokstedt velat ha en förklaring af Urlander samt dervid blifvit het. Hans hotelser hade afsett endast stämning å käranden.
Käranden erhöll uppskof till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet för bevisnings förebringande.

För ärekränkning hade Anna Andersson, Botvide i Öja, instämt hustru Gustafva Andersson, Domerarfve. Käranden påstod, att svaranden sagt, det käranden köpt en skinka af en person som stulit den från svaranden samt dervid gifvit käranden ett tillmäle som ej i tryck kan återgifvas. Målet uppsköts till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

Angående barnaföda hade Josefina Vallin Hablinge, instämt drängen Johan Mattsson å Vastäde grund. Han nekade. Uppskof till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

Oguldet arrende, 82 kr., ville August Norrby, Mattsarfve i Gammalgarn, ha ut af husbonden K. Björkqvist, Lunda i Väte.
Käranden bestred krafvet. Uppskof till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

Edgång hade af såväl härads- som hofrätt ålagts husbondesonen Karl Niklas Felix Jakobsson, Gläfves i Burs, hvarigenom han skulle fria sig från faderskapet’ till ett af ogifta Karolina Maria Jakobsson, Sigdes i Burs framfödt barn. Svaranden var ock beredd att gå eden.

Emellertid hade nu ett vittne, August Johansson, hvilket ej förut kunnat anträffas, infunnit sig, och hade sådant att berätta, som gjorde att målet uppsköts till första rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

För beskyllning att ha förorsakat den eldsvåda, som midsommarnatten ödelade deras ladugård hade Johan Bolin, Siffride i Öja, och T. Vestberg, instämt Hans Jacobsson, Sandqvie. Käranden återtog emellertid sitt ansvarsyrkande och förlikning ingicks mot det att svarandena ersatte käranden hans omkostnader i målet.

Angående bättre rätt till jord med derå befintlig släkatägt hade hemmansägaren Olof Bodin, Hemmor i När, instämt sin gårdsman Fritjof Jakobsson. Käranden grundade sina anspråk på den s. k. Nygårdsdyen derpå, att i köpebrefvet å hans hemmansdel var inbegripen äfven ifrågavarande släkedya. Svaranden genmälde derå, att han genom sitt köpebref, som var af äldre datum, förvärfvat sin hemmansdel med allt hvad dertill af ålder hört, d. v. s. äfven släkedyav. Målet öfverlemnades å båda sidor. Utslag afkunnar första dagen af tredje sammanträdet.

För ärekränkning hade hustra Josefina Larsson, Rikvide i Slite, instämt förra pigan Anna Kristina Olsson, Silte, enär den senare skulle ha beskylt käranden för att ha från en vind stulit ett halft pund ull.
Vittnena Båtel Tomasson och Petter Larsson, Rosarfve i Silte, hade en dag i Maj månad i år åtföljt käranden till svaranden, hvarvid denna, efter något nekande, erkänt att hon haft ofvanstående äreröriga yttrande om käranden, hvarpå Kristina Olsson, på knä bedt Josefina Larsson om förlåtelse hvilket käranden dock ej ansett nog. Utslag första rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

Om utbekommande af lön hade drängen Ferdinand Jakobsson, Telleby, instämt nämdeman Johan Larsson Smiss i Alskog. Käranden påstod, att han för tjensteåret 1887—88 af svaranden betingat sig i lön 40 kronor med 5 kronors afprutning, om han, som var sjuklig, blef inkallad till värneplikt. För det andra året hade lönevilkoren varit 75 kronor utom beväringstiden, samt ett par grå vadmalsbyxor. Nu hade käranden erhållit för första året blott 85 kronor, oaktadt han ej beböft göra krigstjenst, samt för andra året icke bekommit de grå byxorna, hvarförutom han fordrade dagspenning för den tid han arbetet under beväringstiderna samma år.
Svaranden påstod att öfverenskommelsen under första året varit, i stället för respektive 40 och 85 kronor, 35 och 30 kronor, hvarjämte de grå vadmalsbyxorna lofvats käranden vilkorligt, ifall han ej blefva alltför mycket sjuk; och hvad ersättning för öfverarbete beträffar bestred svaranden densamma.
Båda parterna öfverlemnade målet och utslag afkunnas första rättegångsdagen af tredjo eammanträdet.

Om utbekommande af arronde jämte ersättning med 200 kronor för åtskillig skadegörelse hade Mattias Pettersson, Smiss i Hemse instämt Axel Brun, Lillrone i Lye. Svaranden infann sig ej, hvarför han dömdes att vöta 5 kronor, samt ålades vid 25 kronors vite att inställa sig andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

»Klubbekriget i Hemse», d. v. s. slagsmålet mellan Johan Bokström och skräddaren Nils Persson äfvensom tvärtom förevar vid detta sammanträde ånyo. I slutligt svaromål yrkade Bokström å Persson ansvar för våld samt å hans hustru för oqvädinsord. Åklagaren vidhöll gent emot Bokström hvad han förut anfört. Utslag afkunnas första rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

För olaga ölförsäljning var instämd värdshnusidkaren Louis Mührer i Hemse, hvilken erkände. Utslag första rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

För djurplågeri var i ett uppskjutet mål instämd ft. handlanden Johan Bokatröm. Fjerdingsman Vilhelm Vahlberg intygade, att såväl Bokström sjelf som hans dräng under sommaren 1889 flerfaldiga gåvger i arbete användt dels en, dels två hästar, selbrutna, behäftade med sår. Särskildt vid ett tillfälle hade vittnet tillsagt Bokströms dräng, som med ifrågavarande hästar harfvat i en åker i Alfva, att köra hem med hästarne enär den ena af dem var så sårig i lokstaden, att blodet rann ända ned på hofvarne. På denna häst användes bringsele. På denna tillsägelse hade drängen först svarat, att det tjenade till ingenting att köra hem, men sedan likväl gjort det. Dagen derpå hade hästarne likväl gått med skjuts till Burgsvik. — Skomakaren J. Lundqvist intygade äfven att ifrågavarande hästar varit selbrutna, och på fråga upplyste han att de vid ofvannämda tillfälle gått för harfven på en Anton Pettersson tillhörig åker.
— Såväl vid föregående tillfällen som nu aflagda vittnesmål bestred Bokström och svarade på alltsammans endast, att hästarne icke vid ifrågavarande tillfälle varit hans, utan tillhört Bröderna Bokströms administration, i hvilken han visserligen deltagit, men hästarne »hade ej hört till hans afdelning», han hade aldrig kört dem, aldrig heller gifvit drängen befallning om att köra dem. Häremot invändes från åklagaren och bestyrktes af Vahlberg, att hästarne tre gånger, deribland äfven sommaren 1889, utmätts fören Bröderna Bokströms skuld och då uppgifvits tillhöra J. Bokström. För att styrka att djuren varit J. Bokströms egendom och i hans vård erhöll åklagaren uppskof OR rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

I målet mellan hemmansägaren J. T. Levänder, Sixarfve i Näs, kärande, och Bröderna Bokström, svarande, angående den förut mycket omskrifna växeln, för hvilken kärande ville ha betalning, dömde häradsrättev, att Johan Bokström, såsom varande uuder konkurs, finge svara endast för sig sjelf. Häremot anmälde Bokström missnöje samt bestred allt hvad som från kärandesidan anförts. Käranden yrkade bifall till sina påståenden, och utslag afkunnas första rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

I våldsmålet mellan Johan Bokström, kärande och O. Nilsson Ringome i Alfva, svarande, hvilken, bland annat, skulle ba slagit B. med en lykta, hördes vid detta tillfälle lumpsamlaren A. Böklund, för hvars hörande målsägaren erhållit ytterligare uppskof till detta sammanträde.
— Nå, vet vittnet något om den här saken?
— Ingenting alls.
— Hvad vet vittnet om, att svaranden misshandlat käranden ?
— Ingenting alls, — Har vittnet sagt till någop, att svaranden erkänt, att han slagit Bokström.
— Inte! Det får Bokström ekaffa vittnen på, om han kan.
— Ni vet således ingenting.
— Ingenting alls. Men jag vill ha 15 kronor för inställelsen.
Under dessa förhållanden nedlade Bokström målet »tillsvidare».

Angående barnaföda hade ogifta Maria Eriksson, Mästerby, instämt Petter Jonas Danielsson från Länglöte på Öland. Förlikniog ingicks parterna emellan på vilkor, att svaranden i ett för allt betalade käranden 150 kronor.
Nämdeman Ahlin frånträdde med innevarande tingssammanträde sitt uppdrag vid häradsrätten. Nytt val kommer att förrättas inför kommunalstämmans ordförande i Klinte

Fader som förgiftar sitt barn. Stenhuggaren Johan Wilhelm Erlandson, som i afsigt att skada gifvit sitt 8 nästlidne Maj födda flickebarn en så stark dosis morfin att det afled, dömdes 8 Juli jämlikt 14 kap. 9 § strafflagen till 1 år och 6 månaders straffarbete.
Svea hofrätt har på E:s besvär nedsatt strafftiden till 6 månader.
Hofrätten har tillika förordnat om B:s försättande på fri fot.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 September 1890
N:r 136

Publicerat

Idrottstäflingarne på Visborgs slätt.

För omkring tre månader sedan väcktes af en ledamot inom idrottsföreningen i Visby förslag om anordnandet af allmänna bollspelstäflingar för den gotländska befolkningen innevarande sommar. Förslaget vann bifall och någon tid senare var i denna tidning synligt ett upprop till samtliga gotländska bollklubbar och idrottsmän till gemensamt sammanträde för dryftande af saken. Detta möte hölls i D. B. V:s paviljong den 13 sistlidne Juni, och då sympatierna voro allmänna för en idrottsfest, tillattes en af 5 personer bestående komité, som fick i uppdrag att ordna saken.
Det resultat, som deras arbete gaf, det var de stora täflingarne i går ute på Visborgs slätt, i hvilka mer än 500 gotländske män med lif och lust deltogo.
När regnet öste ned och åskan mullrade under natten till söndagen var det säkert ingen, som tänkte att gårdagen skulle visa en sådan verkligen strålande uppsyn. Det var hög och ren himmel med leende sol, man kunde ej önska sig bättre i detta hänseende, Men särskildt ur täflingarnes synpunkt kunde med fog anmärkas att det blåste väl mycket. Dock aftog vinden märkbart under dagens lopp.
Ute på täflingsplatsen såg det redan från tidigt på morgonen riktigt festligt ut. Flaggor svajade från trettio stänger rundt den inhägnade arenan, som mätte 3 tusen fot i omkrets. TIaskrankningen var gjord med jerntråd och utom densamma var en ny sådan på två sidor för be: talande åskådare.
Vid ingången till banan hade sekretariatet sitt tält, der det arbetades från tidigt på morgonen, hvarjämte äfven vid arbetet på banan lades sista hand.
Ty redan tidigt började folkmassorna strömma ut till slätten. Vid tio-tiden på morgonen inkom lusttåg från landsbygden med 1,030 passagerare; hade icke morgonens ruskväder afskräckt mången från resan, är troligt att antalet varit ännu större. Och från öfriga delar af ön kom dep ena fullpackade skjutsen efter den andra.
Det begynte, som sagdt, att blifva lifligt ute på slätten. De täflande infunno sig efter hand och anmälde sig. Det surrade som en bisvärm i sekreteraretältet, men så småningom rangerade sig allt, alla voro antecknade. Då sågo listorna ut så: till bakpärk anmälda 30 grupper om 7 personer, eller 210; till frampärk 8 grupper, eller 56; till varpa 65 grupper om 3 personer eller 195; i stångstörtning 6 personer, i språng 15;ikapplöpning 16 och i hankdragniog 10. Alltså inalles till täflingarne anmälda 508 personer, hvarjämte senare tillkommo ännu åtskilliga deltagare i »frispelen.»
När alla anmälningar väl voro gjorda, aftroppade pärkspelarne &t ett håll under anförande af handl.| Schenholm, varpkastarne åt ett annat under befäl af kassör Hellgren, Pärkarne, som spelades af tre lag hvarje gång, hade sin plats på fältets vestra sida’ uppåt landsvägen, varporna kastades på en plats längre nedåt sjelfva lägret. Alla spel voro stälda så, att de båda sidorna hade lika fördel eller olägenhet af vinden.
Det stora faggomgärdade fältet erbjöd nu under flere timmar från kl. 2 en mycket liflig, om ickejust så omväxlande tafla. Randt om väldiga folkmassor, hvilka helt säkert då de voro som störst, kunde skattas till mellan 3 och 4 tusen personer, och inom denna mörka spetsgård de spelandes rörliga gestalter, de flygande bollarne, de kraftigt slungade varporna, uppmuntringsropen de spelande emellan, med ett ord, det var friskt lif derute på slätten under dessa timmar.
Prisbedömningen vid en täflivg sådan som denna var in galunda en lätt sak, då det ju i år gälde, i olikhet mot hvad förut varit fallet, att utröna hvilket parti som var det bästa af alla.
Komiterade hade derför uppgjort nedan stående grunder för bedömandet af pärken:
1:o Hvarje prisdomare bedömer i anvisad ordning ensam de täflande grupperna och gifver hvarje grupp efter duglighet en poäng sålunda:
0—3 dåligt spel
4—6 godt spel
7—8 mycket godt spel
9 utmärkt spel
10 högst berömligt spel
2:o Hvarje siffra antecknas i prisdomarens enskilda protokoll, hvilket, sedan alla grupper äro bedömda, inlemnas till sekreteraren, som sammanräknar poängsiffrorna;
3:o De: fyra grupper, som erhållit högsta poängen, täfla sedan med en pärk och slutligen de två vinnande af dem om prisen.
För bedömandet af varpa hade såsom regel uppstälts, att afståndet från målet till den bästa stenen inom hvarje grupp mättes i centimeter, hvarefter gruppens hela centimetertal hopräknades. Afståndet var 25 steg.

Prisdomare voro:
i bakpärk:
handl. R. Snöbohm, Klinte,
bankbokb,. A. Pettersson, Visby,
handl. C. Degerman, Visby,
fabrikör J. Ödin, Visby,
bokb. J. Eklund, Visby,
handl. J. L. Kahlquist, Visby.

i frampärk:
konsul Lars Cramér, Ronehamn,
lektor M. Klintberg, Visby,
fanj. N. Hägg, Bjerges,
kommissarie E. Svallingson, Klinte,
handl, C; Smitterborg,
handl. G. Cramér, Ronehamn.

i varpa:
doktor O. Klintberg, Visby,
skoll. J. P. Nordin, Veskinde,
handl. Robert Löfving, Visby,
handl. Josef Johansson, Visby,
garfvare T. Ödin, Visby,
fabrikör J. Stenström, Visby,
löjtnant B. Sillén, Visby,
stadskassör Kr. Ekelund, Visby,
handl. R. Vallér, Visby,
bokh. Cedergren, Visby,
styckjunkare O. Johansson, Visby,
landtbr. L. J. Eklund, Dalhem.

För bedömande Vv bäste. pärkkarlen:
Kapten J. Facht, Fröjel,
handl, J. N. Myrsten, Slite,
kamrer J. Ihre, Visby.
i öfriga täflingar :
löjtnant E. Sillén,
löjtnant E. Nyberg,
löjtnant E. Fahnebjelm,
direktör A. Lindström,
L. P. Hansén Dalhem,
handl. C. Smitterberg,
löjtnant L. Sellergren,
löjtnant J. Elert.

Anordnare af dessa senare täflingar var kapten E. Vestöö.
Klockan blef sex, innan de stora täfliogarne i pärk och varpa hunnit afslutas.
Då vid denna tid de olika prisdomarenas protokoll sammanförts, visade sig resultatet sålunda:

I pärken liksom vid varpan, afgjorde lottdragningen i fråga om motspelare.
Enligt förut nämda bedömningsgrunder skulle, sedan ofvanstående resultat blifvit kändt, de fyra bästa grupperna täfla i två lag. Dessa grupper voro: i bakpärk Ljugarn med 52 poäng, Visby bollspelare och Halla med 46 samt Sproge med 44 poäng; i frampärk: Rone med 53, Hablingbo med 47, Alskog med 46 och Alfva med 39 poäng.
Vid lottningen spelade sedan emothvar andra: Visby bollspelare och Sproge, Ljugarn och Halla, Rone och Alskog, Hablingbo och Alfva.
De vinnande blefvo: i bakpärken Visby bollspelare och Ljugarn, i frampärken Rone och Hablingbo, men prisdomarne ansågo i sista fallet dei andra spelet tappande Alskogsborna så mycket bättre än Hablingarne, att de fingo täfla med Roneborna om prisen.
I sista täflipgen blefvo Visby bollspelare och Roneborna i hvar sin pärk segrare, hvadan de alltså erhöllo de båda första prisen samt Ljugänningarne och Alskogiterna andra prisen.
I varpan blef resultatet följande:

Här blefvo sålunda de vinnande: K. Jacobsson Gerum, O. Hansson, Veskinde, Tomas Johansson, Visby och A. Classon Visby.
Från täflingen bortgingo utan känd anledning sju grupper, hvadan däe täflande allts&k blefvo 58.
Det började, som sagdt, lida mot aftonen, de stora spelen voro slut, och nu började

frispelen,
hvilka för åskådarne, som icke förmådde att följa det invecklade bollspelet, helt säkert utgjorde en ganska angenäm of terrätt ofvanpå det mera bastanta som förut bjudits.
Ingen bör dock tro att dessa våra min) dre gotländska lekar icke äro bastanta nog. Nej, att de fordra styrka, det visade nogsamt stångstörtningen. Ty det var sannerligen intet Iekverk att bryta upp den väldiga stången och sedan slunga den ifrån sig. Eller hankdragningen.
Äfven den fordrar kraftiga armar och näfvar- För sprången beköfves dessutom vighet och man såg i går ganska vackra prof på, icke en tränad, sportmässig sådan, utan naturlig vighet, sådan som man ibland träffar hos allmogen.
Skulle man i sammanhang med dessa afslutningsspel vilja fälla ett omdöme om gårdagens täflingar, så torde de kunna få anses på det hela taget mycket jämna och båda godt för framtiden.
Att täflingarna ådragit sig allmän uppmärksamhet äfven utom Gotlands gränser, framgår deraf, att Stockholmstidningarne Nya Dagligt Allehanda, Aftonbladet, Vårt Land, Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter hitsändt representanter.
Med »Tjelvar», något försenad af blåsten, följde dessutom en del sportvänner.
På ångaren hade hvarenda sofplats varit upptagen.
Prisutdelningen.
Kirckan var inemot half 8. En liten tribun restes vid täflingsplatsens ena sida och kläddes med flaggor. På ett bord bredvid stodo konungens pokal jämte vandringspokalen och en extra tredje. Då protokollen hunnit justeras, besteg landshöfdingen tribunen och höll till menigheten, som samlats i en stor ring deromkring ungefär följande tal:
Gotlands folk har alltid högt skattat manlig idrott och särskildt sina fäderneärfda folklekar. Dessa lekar, öfvade med fröjd men ock med allvar, lifva sinnet och stärka kroppen.
Om dem gäller i fallt mått den romerska häfdatecknarens ord om de forntida germanernas idrottsöfaingar: »De äro barnens lek och ynglingarnes täflan och dermed fortfara äfven de gamle».
Ja, utan sådan idrott skulle förvisse Gotlands ynglingar icke hafva blifvit hvad de nu allmänt äro: hågade och duglige att till fosterlandets försvar bära vapen redan vid 18 år och att dermed fortfara in i en långt senare ålder än befolkningen i rikets öfriga delar.
Sveriges konung, med öppen blick för allt som är godt osh stort och tosterländskt, bar ock tagit Gotlands idrott under sitt särskilda hägn och med frikostig hand till höjande af dagens fest skänkt åt främste segraren vid täflingarna denna kungliga pokal. Derför tacka vi honom med vårt
Lefve Konungen !
Ett fyrfaldigt hurra besvarade detta tal, hvarpå landshöfdingen öfverlemnade pokalen till den bäste pärkkarlen i puttpärk, handl. Lars Cramér å Ronehamn, hvilken prisdomarne enhälligt efter täflan mellan honom och hemmansägaren J. Johansson, Utalskog i Alskog, tilldömt densamma.
Ännu en silfverpokal, ett extra pris inköpt af idrottskomitérade, tilldelades den bäste pärkkarlen i bakpärk, teologie kandidat A. G. Hauffman.
I öfrigt fick prislistan följande utseende:

Bakpärk:
Första pris: 50 kronor, Gotlandsgillets i Stockholm jämte Visby bollklubba vandringspokal (med årtalet 1795): Visby bollspelare.
Andra pris: 25 kronor: Ljugarns pärkspelare.

Fram- (puttpärk):
Första pris: konsul E. Liljewalchs pris å 100 kronor: Rone pärkspelare.
Andra pris: Gotlandsgillets i Stockholm å 25 kronor: Alskogs pärkspelare.
Extra pris: Stetaniegillets å 20 kronor: Hablingbo pärkspelare.
Extra pris: 10 kronor (skänkta af Ronebor): K. Pettersson, Ekebornas puttkarl.

Varpa:
1:a pris: 40 kr.: C. Jakobsson, Gerum, för 217 centim.
2:a pris: 20 kr.: O. Hansson, Veskinde, för 294 em.
3:e pris: 10 kr.: T. Johansson, Visby, 315 cm.
4:e pris: 5 kr.: A. Klasson, Visby, 321 cm.

Stångstörtning:
1:a pris: 10 kr.: O. Persson, Follingbo,
2:a pris: 5 kr.: V. Pettersson, Follingbo.

Höjdsprång:
1:a pris: 10 kr.: Ekeberg, Stockholm.
2:a pris: 5 kr.: A. Fogberg, Fröjel.

Längdsprång:
1:a pris: 10 kr.: E. Fahlatodt, 2,43 meter.
2:a pris: 5 kr.: A. Fogberg, 2,42 meter.

Höjdsprång med staf:
1:a pris: 10 kr.: R Mätaby
2:a pris: 5 kr.: A. Fogberg, Fröjel.

Hankdragning:
1:a pris: 7 kr.: Andersson, Eke. O. Persson. V. Pettersson.

Kappspringning 150 meter:
1:a pris: 10 kr.: Ekeberg, Stockh. f. 17 2/5 sek.
2:a pris: 5 kr.: A. Fogberg, Fröjel 17 4/5 sek.

Pristagarne helsades af åskådarne med handklappningar, och när allt var slut höjdes ett lefve och fyrfaldigt hurra för Gotland och dess framtid.
Och så voro dagens stora täflingar slut. De aflöpte godt och lugnt. Icke en enda oregerlig person kunde märkas bland dessa tuseaden.

*) De genom lottdragning bestämda mot hvarandra spelende grupperna äro här sammanförda.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 18 Augusti 1890
N:r 127

Publicerat

Riksdagsmannaval

för södra domsagan förrättades igår, då nuvarande ombudet hemmansägaren Ludv. Norrby i Fardhem omvaldes med 278 röster. Motkandidaten hemmanvsägaren Kristoffer Johansson i Hogrän erhöll 192 röster.
I valet deltogo endast omkring 23 procent af de röstberättigade.
Jämfördt med närmast föregående val visar detta (494 röstande) något större lifaktighet än valet på hösten 1887 (285 röstande), men kan icke jämföras med valet till Majriksdagen 1887, då icke mindre än 998 valsedlar aflemnades.
Hr Norrby erhöll till Majriksdagen 869 röster och 253 röster på hösten &r 1887.
Hr Kristoffer Johansson, som en gång i början af 1880-talet erhöll 199 röster och hvars kandidatur sedan låg nere, fick vid valet på hösten 1887 endast en enda röst.
Resultatet är kändt från alla socknar utom två:

1) Pettersson, Odvalls 1 röst.
2) Kapten Vennemo 3 röster.
3) O. R. Pettersson, Stånga 2 röst:r.
4) J. Vessman, Hogrän 2 röster.
(* 1 sedel kasserades.
(** 3 sedlar kasserades.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 13 Augusti 1890
N:r 124