Författare: Pettersson Stefan

hade i går årsmöte härstädes. Detta begynte kl. 10,30 f. m. med gudstjenst i kyrksalen vid Mellangatan, dervid kyrkoherde Gadd i Öja predikade öfver 1 Kor. 2: 1—9 samt altartjensten sköttes af komminister Söderberg och pastor Beckman i Endre.
En stund efter gudstjenstens slut samlades de omkring 25 i mötet deltagande presterna å läroverkets högtidssal, under biskopens presidium. Först valdes till revisor i presterskapets enke- och pupillkassa prosten O. Öfverberg i Stenkumla och till hans ersättare kyrkoherde Nyberg i Rute. Sedan härefter till mötets sekreterare utsetts pastor Beckman och komminister Ekman samt en vers af ps. 307 afsjungits, öppnade biskopen förhandlingarne med ett kortare tal.
Han tackade deltagarne att de trots brådskan af två helgdagar nära hvarandra lyssnat till hans kallelse. — Allt mer och mer höjdes det ropet attkristendomen ej längre behöfde något rum.
Detta var ett dåraktigt tal och man behöfde blott se sig omkring för att få det vederlagdt, och sant vore yttrandet att det vore lättare att bygga en stat i luften än en stat utan religion. Men denna måste vara positiv, annars kunde den ej tillfredsställa. Och positiv vore just den kyrkliga kristendomen. Till detta resul: tat komme hvarje tänkande menniska. Och historien pekade åt samma håll, Men om man medgåfve detta, ville man kanske ej gå in på att kristendomen behöfde vara en statsreligion. Här finge erfarenheten gifva sitt vittnesbörd och den gaf vid handen att Jesus haft rätt då han anbefalde folket åt lärjungarne. Ty flertalet menniskor hinna ej någon högre utveckling. De bli exemplar, få bli individer. Då vore af vigt ett owmgifningen vore god. Och för den skull borde man tänka sig för, inaan man upplöste bandet mellan stat och kyrka.
Detta samband, denna samfundsanda vore det som genom möten sådanna som deita skulle stärkas.
Första frågan på programmet: Om nya födelsens rätta ställning till rättfärdiggörelsen — inleddes af lektor Lemke med en afhandling, hvari han uttalade, att nya födelsen vore en af Gud verkad lifeförnyelse, så att menniskan försattes i ett nytt lifsområde, och att detta påvyttfödande vore en frukt afrättfärdiggörelsen. — Pastor Lagerman undrade, om ej nya födelsen vore något föregående rättfärdiggörelsen. — Biskopen förklarade sig stå på referentens ståndpunkt. Omöjligt vore att göra gällande ett tidsmoment mellan Kristus som lifsprincip och lifvet i Kristus. Causa vore rättfärdiggörelsen, effectus nya födelsen.
Andra frågan: Hvad förstås med att Kristus skall vinna gestalt hos menniskorna såsom mål för det själasörjarens andliga födsloarbete, hvarom ap. Paulus Gal. 4: 19 talar? — ioleddes af kyrkoherde Ehrenström, som i ett längre föredrag påpekade vigten af det i frågan omtalado målet. Pastor Lagerman: Jag bör arbeta på, att Kristus måtte uppenbara sig i fulla kraften af sin död och uppståndelse. Folk måste tvingas att läsa bibeln på så sätt att presten blefve en lefvande bibel. Man finge ej pruta af på kristendomen för att få så många kristna som möjligt. Det inre lifvet skulle skapa de yttre formerna.
»I hvad mån äga skriftens förutsägelser om amtikrist särskild tillämpning på våra dagars förhållanden?» lydde tredje frågan, som inleddes af kyrkoherde Jacobsson. Tal. fann att anknytningspunkten mellan bibelns skildringar af antikrists tider och våra dagars förhållanden icke vore svåra att uppleta. Man behöfde ej vara pessimist för att finna att bland oss fans mångt och mycket antikristiskt. Man sträfvade efter att på våldsamt sätt införa en ny tingens ordning, man pockade på fullständig frihet, som urartade till tygellöshet, man ville ej veta af den gu domliga auktoriteten, förnekelsen gjordes populär, ullt gjordes för att gifva sanningen det minsta möjliga rum, litteraturen predikade på ett bedårande listigt sätt köttets evangelium, undergräfde moralen, Man borde akta på tidens tecken. Biskopen påpekade att uppenbarelseboken i sin skildring af de yttersta tiderna skilde på två perioder. — Kyrkoherde Odin: Man borde vara vaken, tiden jäste. Men måhända jäsningen kuade taga gestalt till det bättre. Bildningslusten ökades, dermed ökades också sjelfständigheten. Något berättigande hade det att tänka sjelfständigt; det tillhörde endast presterna att leda tänkandet. Mycket af detta sjeltständighetssträfvande kunde te sig mer avtikristiskt än det i sjelfva verketjär. Biskopen instämde i att bildningen kunde bli ett medel i det godas hand, men ock i det ondas. Men det oaktadt stälde han sig på den ståndpunkten, att bildning måste bibringas, vare sig den blef till fall eller upprättelse. — Pastor Lagerman trodde att antikrist vore en konkret person. Vårt århundrade hade nog sett flere sådana. Napoleon! Man ville i hans namn se ett bevis härpå. Vidare satanisternas samfund. När den siste och värste antikrist kom, skulle han ej presentera sig och lemna sitt visitkort, utan säga sig vara den som sutte inne med den rätta tron, vore Kristus. Han skulle framträda som profet och ha många förelöpare. Bland dessa senare nämde talaren ett samfund i vår norra universitetsstad, bestående af både studenter och professorer, utilistsamfundet m. fl. — Biskopen påpekade faran för hänsynslöshet, mot andras tankar och känslor. Sådana som likasom af någon slags galenskap tala mot bättre vetande borde man behandla med kärlek. Det goda vore kanske ej så godt och det onda ej alldeles fullständigt ondt. — Komminister Söderberg påpekade hurusom nykterhetsrörelsen, om den ej bedrefves på kristlig grund, blefve ett ondt och arbetade antikrist i händerna. Det samma vore förhållandet med qvinnans uppträdande i församlingen och då man trädde upp emot svenska kyr: kans försoningslära.
Sista frågan: Hvarför pläga de religiösa striderna föras med större häftighet än andra strider, som bero på skiljaktighet i åsigter menniskor emellan? — besvarades af kyrkoherde Kullin i korthet så, att häftigheten berodde på stridens öfver måttan höga och dyrbara föremål. Det gälde ju något gudomligt, ej något menskligt.
Härefter afslutades mötet med afsjungande af ps. 226 vv. 3—4.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Juni 1891
N:r 96