Vi hava nervfeber i staden, och hälsovårdsnämden har dagligen faderliga förmaningar i tidningarna.
Men även förmaningar falla ofta »bland stenrösen», och mig undras, om ej tiden är inne att övergå till mer handgripliga medel.
Jag har särskilt anledning att säga så; jag har rensat min brunn, motorpumpsbrunnen till min nyfövärvade lägenhet här i staden. Den rensades av verkligt sakkunnig personal efter alla konspens
regler. Och jag instämmer till fullo i deras omdöme att »det är fan, vad en människa tål, då hon ingenting vet.»
Utom gamla plankstumpar, käppar, knippen av vissna löv o. s. v. fanna där ett antal igelkottar; hur många kan jag ej säga, då de på grund av årslång vistelse där nere helt och hållet förlorat sin individualitet och sammanflutit till en grötig massa. Riktiare torde vara att säga, att där fanns en kvantitet igelkottar, som kunde ösas upp med hink. Karlarna kommo då och då upp till brunnskanten för att hämta frisk luft.
Jag börjar nu så småningom återfå matlusten, men den vill ej bli riktigt stabil. Jag tänker på grannarnas brunnar, som genom lömska underjordiska kanaler stå i samband med min och i vilka döda kattor, råtta, möss, ormar o. s. v. för att ej glömma våra vänner igelkottarna, alltjämt bida uppståndelsens dag.
O, Visby stads hälsovårdsnämd, håll inga tal, kom ej med ord, som för visse falla bland stenrösen.
Nej, uppsök varje borgare i hans hem med ett rep, en lykta, en hink och en rotting, annars varder här pest och digerdöd kommande.
En ropandes röst.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 April 1920
N:r 81