Om vår vinterpostföring.

Den 7 Mars ankom postångfartyget Sofia till Visby med post från fastlandet, afhämtad i Skärgården utanför Vestervik. Den 8 afgick ångbåten från Visby och aflemnade post i Skärgården. Ångbåten återkom från Kåreholm 9 Mars utan post, emedan sådan ej hunnit ditföras från Vestervik. Den 10 afgick Sofia åter för att söka angöra Kårekolm, men återkom efter ett par dagar, utan att hafva lyckats erhålla förbindelse med land till följd af den mycken isen. Försök gjordes åter 13 Mars, då Sofia afgick härifrån, men återkom s. d. efter fåfängt försök att angöra Kåreholm.
Underrättelser hade emellertid genom telegrafen erhållits, att Ystads hamn var isfri och att postångbåt från Bornholm dit inkommit 12, samt att vattnet vester om Ölands södra udde varit tillgängligt och fortfarande var så den 13. Med anledning af dessa upplysningar hemstäldes 13 Mars till generalpoststyrelsen, att Sofia måtte få försöka angöra södra Öland och att, om Libaubolagets styrelse vägrade att sådant försök, underhandling måtte inledas fös att med någon af ångbåtarna Hermes eller Klintehamn försöka komma till södra Öland eller Skåne.
Stark köld inträffade nu natten emellan 14 och 16, till följd hvarat is bildades å hafvet utanför Visby; och då denna is under de närmaste dagarnas lugna och kalla väderlek tilltog i styrka, underrättades Gen.-Poststyrelsen att med Klintehamn försök då ej ansågs möjligt, men att sådant med Hermes borde kunna lyckas. Emellertid kunde uttal ej komma till stånd om Hennes användande. Sedan omslag i vädret inträffat och den nybildade isen utanför Visby skingrats, gjordes af Sofia 20 misslyckade försök att anlöpa Kåreholm, och på befälhafvarens hemställan till bolagsstyrelsen, huruvida icke försök finge göras att angöra södra Öland, der det, enligt förnyade underrättelser, fortfarande fans öppet vatten, svarades, att sådant försök ej borde komma i fråga, då Gen.-Poststyrelsen förklarat sig ej påyrka sådant, enär fartygets instängande af is möjligen kunde vara att befara. Sedan detta blifvit kändt, framstälde länsstyrelsen förslag till styrelsen för ångfartygsbolaget Gotland om försöka görande med Klintehamn att få till stånd postförbindelse med södra Öland eller, om så ej kunde ske, med öppen hamn i Skåne; och styrelsen förklarade sig dertill villig mot ersättning af 3,000 kr, för resa, om post både aflemnades och återfördes, 2,000 kr., om post aflemnedes, men icke kunde hitföres, och 1,000 kr. om allvarligt försök gjordes, men misslyckades genom naturhinder; varande denna ersättning mindre än den som af länsstyrelsen ifrågasatts. Detta erbjudande understäldes 21 dennes Gen.-Poststyrelsen, som förklarade sig icke äga befogenhet att avsluta i saken, men ville underställa regeringen dess afgörande; och 23 erhölls från finansministern det svar, an han icke ville underställa regeringen frågan, enär det ansågs vara skäl att dröja med åtgärder i afvaktan på isfri passage och lämpligt vore, att bidrag från orten lemnades med 1/3 af kostnaden samt att vitkoret era ersättning i händelse af misslyckadt försök borde bortfalla. —
Sådan är i korta drag, enligt de upplysningar Gott. Allh. innehållit, berättelsen om Gotlands afstängning genom ishinder från det öfriga riket från 7 dennes till denna dag och om de försök, som härifrån orten gjorts för att få förbindelsen återkonten. Då den uppfattning af förhållandena här å orten torde få anses allmän, att möjlighet till ett sådant återknytande funnits, framställer sig helt naturligt den frågan: hvems är felet att så ej skett?, och jag vill försöka att besvara denne fråga.
Sedan Sofia genom ishinder 8 dennes afstängdes från förbindelse med land i Vesterviks skärgård, har hon en gång lyckats aflemna post i Kåreholm, men derefter gjort fåfänga försök att på sistnämda plats få förbindelse med land till stånd, utan att någon ansats gjorts för erhållande af sådan förbindelse några mil söderut, der öppet vatten fans. Sofias befälhafvare har sjelf föreslagit försök i sådan riktning, men genom sin bolagsstyrelse fått till svar, att generalpoststyrelsen icke ville ingå derpå, enär postbåten möjligen kunde blifva instängd. Utan att nu fösta sig vid det egendomliga kontraktet angående vinterpostföringen emellan Gen.-Poststyrelsen och Libaubolaget, enligt hvilket, såsom af den nu skedda tillämpningen synes böra antagas, bolaget icke blifvit förpliktadt att fullgöra postförbindelsen mellan Gotland och det öfriga riket å andra platser utom Gotland än Vestervik eller dess skärgård, norra Öland eller Kåreholm, förefaller det mer än underligt, att Gen.-Poststyrelsen, då framställning göres af Sofias befälhafrare att få försöka bereda förbindelse med en plats på föga afstånd från Kåreholm och der isförhållandena, enligt vunnen upplysning, äro gynsamma, afsåår detta förslag af det skäl, att instängning kan vara att befara. Skall detta skäl anses giltigt, må Gen.-Poststyrelsen så gerna bestämma att, när isvinter inträffar, Sofia bör ligga stilla och afvakta islossningen. Märkligt är emellertid, att en sådan åsigt nu kan finnas hos Ges.-Poststyrelsen, som väl ej kan hafva förgätit huru kapten Louis Palander under den svåra isvintern 1870-71 lyckades uppehålla en, om ock oregelbunden förbindelse med Gotland medels ångbåten Polhem som var ojämförligt svagare än Sofia, utan att fara för instängning afhöll denne utmärkte befälbafvare att bland ismassor söka sig fram för postutväxling än ner i Skåne, än utanför Gotlands östra kust. Likaså bör väl ej heller vara glömdt att kapt. Höggren med Sofia under svåra isförhållanden tidvis kunde uppehålla förbindelse, ehuru han ej hade kapt. Palanders skicklighet att undvika instängning. Med fullt skäl bör det derför anses vara Gen.-Poststyrelsens stora fel att ej hafva låtit ångbåten Sofia rätt begagnas för sitt ändamål, att uppehålla vår vinterpostförbindelse, i första rummet genom att binda händerna på tagbåtens befälhafvare, så att denne ej kar rätt, än mindre är skyldig att uppehålla förbindelse å den plats, der han anser sådant möjligt och lämpligt, och derefter genom att i detta särskilda fall vägra försök till sådan förbindelses åstadkommande med efter all anledning gynsam utgång af det orimliga skälet, att båtens instängning af is möjligen kan vara att befara.
Då det här blef fullt klart, att Sofia icke kunde påräknas för postförbindelsens återknytande, framstäldes ofvan nämde företag om Klintehamns användande för sådant ändamål; men finansministern har afböjt detta förelag af tre skäl: emedan det vore skäl att dröja i afvaktan på isfri passage; emedan det vore lämpligt att bidrag från orten tunnades med 1/3 af kostnaden; och emedan vilkoret om ersättning i händelse af misslyckadt försök borde bortfalla, Kunna dessa skäl anses giltiga?
Hvad beträffar dröjsmålet i atvaktan på isfri passage, så vet nog kvar och en här på orten, hvad ett sådant dröjsmål betyder under förhållanden, som de nu varande. Det betyder, att Gotland kan få vänta med postförbindelsens återknytande, tilldess den i hafvet kringflytande drifisan, af hvilken den svåraste, den från Finska viken ännu ej hitkommit, smält och lemnat förbindelsen fri, d. v. s. möjligen 4, 5 veckor. Att herr finansministern förstått detta, år knappt troligt. Det hade då nog varit i sin ordning att söka någon upplysning i ämnet, innan ett skäl användes, som enligt finansministerns mening troligen betyder några dagars dröjsmål, men enligt här rådande åsigt möjligen kan medföra ytterligare några vaskars afbrott. Det andra skälet, att bidrag från orten skulle lemma med 1/3 af kostnaden, synes hvila på en helt och hållet oriktig uppfattning af sakförhållandet. Här är ju fråga om att staten skall fullgöra en densamma åliggande skyldighet. Staten har postföringen såsom ett privilegium. Ligger det då någon rimlighet uti att, om vid fullgörandet af denna postforslingsskyldighet någon gång särskild kostnad uppkommer, staten skall vägra fullgöra denna skyldighet, om icke enskilde lämna särskildt bidrag dertill? Lika litet som till ett sådant anspråk finnes berättigande, lika litet förefins det i detta fall något billighetsskäl dertill, så mycket mindre, som staten gjort och fortfarande gör besparing uti postföringen på Gotland, derigenona att Klintehamn icke kan fullgöra sina Stockholmsturer och en utgift af 240 kr. i hvatje vecka sålunda besparas postverket. Om detta tages i beräkning, skulle genom uppfyllande af denna fordran på enskildes deltagande i kostnaden besparingen för staten uppgå till några få hundra kronor. Med rätta må man förvånas, att en sådan fordran utan rätts- och billighetsgrund till besparing för staten af en spettstyfver ens kan framställas, likasom man må beklaga, att densamma får utgöra ett skäl för förhindrande af ett försök att återknyta postförbindelsen. Det tredje skälet är att vilkoret om ersättning i händelse af misslyckadt försök borde bortfalla. Äfven detta skäl torde finnas blottadt på all rätte- och billighetsgrund. Är det nämligen rätt och billigt att af ett enskilde bolag, som erbjuder sig att göra försök i antydt afseende, fordra, att kostnaden därför, om oaktadt all använd möda försöket misslyckas, skall drabba bolaget? I alla händelser borde hvar och en kunna inse, att ett bolags styrelse ej kan ingå på en sådan fordran, Och att framställandet deraf omöjliggör sakens utförande, då tiden för företagets utförande går undan, innan en bolagsstämma hinner samlas och besluta. Finansministerns hela yttrande viner en oriktig uppfattning af situationen. Skall något under sådana förhållanden, som förevarande, kunna uträttas, måste tillfället gripas i flygten. Man får icke tänka på dröjsmål, än mindre på ett lumpet gnideri med statens medel.
Af hvad här anförts framgår, att, enligt min åsigt, felet för vår dåliga postgång under ifrågavarande tid ligger i första rummet hos Gen.-Poststyrelsen, som uppgjort ett felaktigt och ofullständigt kontrakt om vinterpostföringen och afslagit ångbåtsbefalhafvarens förslag att söka sig fram till isfri hamn, och i andra rummet hos herr finansministern, som icke förmått uppfatta situationen och framstält obehöriga anspråk på enskilde att fullgöra en statens skyldighet samt låtit frågan om tillmötesgåendet af en hel provins’ rättmätiga fordran bero på ett småaktigt prutande.
Den allmänna förtrytelse och det allvarliga missnöje, som afvisandet af de härifrån framstälda försöken att råda bot på vårt afstängande alstrat, har föranledt denna framställning, hvars syfte, såsom jag vet, delas af många.
Visby, 23 Mars 1888.
Gammal Gotländing.

Gotlands Allehanda
Måndagen 26 Mars 1888
N:r 25

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.